Stolthet och fördom/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 164 ]

FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.

Lydias bröllopsdag kom, och Janes och Elisabets medkänsla för henne var troligen djupare än vad hon kände för sig själv. Vagnen skickades för att hämta de nygifta vid —, och de skulle inträffa vid middagstiden. Deras ankomst motsågs med fruktan av de äldre systrarna, i synnerhet av Jane, som tillskrev Lydia de känslor, hon själv skulle ha erfarit, om hon varit den brottsliga, och hon var djupt olycklig vid tanken på vad hennes syster måste utstå.

De kommo. Familjen var samlad i frukostrummet för att mottaga dem. Ett leende spred sig över [ 165 ]mrs Bennets ansikte, då vagnen kom fram till porten, hennes man såg djupt allvarlig ut, hennes döttrars miner präglades av oro och ängslan.

Lydias röst hördes i vestibulen, dörren öppnades, och hon kom springande in i rummet. Hennes mor steg fram, omfamnade henne och välkomnade henne med förtjusning; hon räckte med ett vänligt leende handen åt Wickham, som följde efter sin maka, och hon lyckönskade dem båda med en glättighet, som visade, att hon icke hyste det ringaste tvivel om deras lycka.

Det mottagande de fingo av mr Bennet, till vilken de sedan vände sig, var icke fullt så hjärtligt. Hans ansiktsuttryck blev snarare ännu strängare, och han lät knappast ett ord gå över sina läppar. Den otvungna säkerhet, varmed det unga paret uppträdde, var tillräckligt för att reta honom. Elisabet erfor en känsla av motvilja, och till och med Jane var upprörd. Lydia var alltjämt samma Lydia — otämd, oblyg, vild, bullersam och oförskräckt. Hon vände sig från den ena systern till den andra, anhållande om deras lyckönskningar, och när slutligen alla satte sig ned, såg hon sig ivrigt omkring i rummet, lade märke till vissa små förändringar i detsamma och anmärkte skrattande, att det var länge sedan hon sist var där.

Wickham var alls icke mera nedslagen än hon, men hans sätt var alltid så behagligt, att, om hans karaktär och hans giftermål hade varit sådana, som de borde vara, skulle hans leenden och det otvungna sätt, varpå han gjorde upp släktskap med dem, ha [ 166 ]förtjust dem alla. Elisabet hade icke förut trott honom vara i stånd till en sådan säkerhet i uppträdandet, men hon satte sig ned med det fasta beslutet att i framtiden icke uppdraga några gränser för oförsyntheten hos en oförsynt man. Hon rodnade, och Jane rodnade, men kinderna hos de två, som voro orsaken till deras förvirring, visade icke någon benägenhet att skifta färg.

Där var icke någon brist på samtalsämnen. Bruden och hennes mor kunde ingendera tala fort nog, och Wickham, som råkade sitta bredvid Elisabet, började fråga om sina bekantskaper i trakten på ett så gladlynt och obesvärat sätt, att hon kände sig alldeles ur stånd att prestera något liknande i sina svar. Både han och Lydia tycktes ha de gladaste minnen i världen. De erinrade sig icke något av det framfarna med smärta, och Lydia ledde frivilligt samtalet in på ämnen, på vilka hennes systrar ej för allt i världen skulle ha velat anspela.

— Tänk bara, utropade hon, att det är tre månader sedan jag gav mig i väg! Jag försäkrar, att jag tycker, att det bara är fjorton dagar sedan, och ändå har det hänt tillräckligt mycket under den tiden. Gud i himmelen! När jag gav mig i väg, hade jag sannerligen inte en tanke på att bli gift, förrän jag kom tillbaka igen, fastän jag tyckte, att det skulle vara mycket livat, om jag blev det.

Hennes far lyfte upp ögonen, Jane var bedrövad, Elisabet sände Lydia en uttrycksfull blick, men hon, som aldrig hörde eller såg någonting, som hon icke ville märka, fortsatte muntert: — Hör nu, mamma, vet [ 167 ]folket häromkring, att jag gift mig i dag? Jag var rädd för att de kanske inte visste det; på vägen åkte vi om William Goulding i hans schäs, och som jag var besluten, att han skulle få veta om det, fällde jag ner vagnsfönstret åt hans sida, tog av mig handsken och lät handen vila på fönsterramen, så att han kunde se ringen, och sedan nickade jag och skrattade hejdlöst.

Elisabet kunde icke stå ut längre. Hon steg upp, skyndade ut ur rummet och kom ej tillbaka, förrän hon hörde de andra passera genom hallen till matsalen. Hon slöt sig då till dem tillräckligt snart för att se Lydia, angelägen som hon var att visa sin värdighet, gå fram till sin mors högra sida, och höra henne säga till sin äldsta syster: — Hör du, Jane, jag intar nu din plats, och du måste hålla dig bakom mig, ty jag är en gift kvinna.

Det var icke antagligt, att tiden skulle giva Lydia den försynthet, från vilken hon varit så fullständigt fri, att börja med. Hennes otvungenhet och gladlynthet växte. Hon längtade efter att få träffa mrs Philips, familjen Lucas och alla deras övriga grannar och att få höra sig kallas »mrs Wickham» av var och en av dem, och under tiden gick hon efter middagen och visade sin ring för mrs Hill och de två husjungfrurna och skröt för dem över att vara gift.

— Nå, mamma, sade hon, sedan de alla återvänt till frukostrummet, hur tycker du om min man? Är han inte förtjusande? Jag är säker på att alla mina systrar måste avundas mig. Jag bara hoppas, att [ 168 ]de må få hälften av min goda tur. De måste alla resa till Brighton. Det är rätta platsen för att få äkta män. Så synd det är, mamma, att vi inte reste dit allesammans.

— Det är mycket sant, och om jag fått min vilja fram, skulle vi ha gjort det. Men, kära Lydia, jag tycker inte alls om, att ni beger er så långt bort. Är det alldeles nödvändigt?

— Ja, det skall Gud veta, men det betyder ingenting, och jag är mycket belåten därmed. Du och pappa och systrarna måste komma och hälsa på oss. Vi skola bo i Newcastle hela vintern, och säkert kommer det att bli några baler där, och jag skall nog laga, att de alla få bra kavaljerer.

— Jag skulle inte vilja något hellre, sade hennes mor.

— Och så, när du reser, kan du lämna ett par av systrarna kvar, och jag lovar, att jag skall skaffa dem män innan vinterns slut.

— Jag tackar dig för min andel i din ynnest, sade Elisabet, men jag tycker inte särskilt om ditt sätt att skaffa äkta män.

Gästerna skulle icke stanna hos dem mer än tio dagar. Mr Wickham hade fått sin officersfullmakt, innan han lämnade London, och han skulle börja sin tjänst vid regementet om fjorton dagar.

Ingen mer än mrs Bennet var ledsen över att deras vistelse där skulle bli så kort, och hon begagnade tiden så väl som möjligt genom att göra visiter i trakten med sin dotter och genom att ställa till med talrika bjudningar i hemmet. Dessa bjudningar voro [ 169 ]välkomna för alla: att undvika en familjekrets var till och med mera önskvärt för sådana, som voro tänkande, än för sådana, som icke voro det.

Wickhams kärlek till Lydia var just vad Elisabet hade väntat sig — icke att jämföra med Lydias till honom. Hon hade knappast behövt göra den iakttagelse, hon nu gjorde, för att på grund av själva sakförhållandet bli övertygad, att hennes starka kärlek, snarare än hans, varit anledningen till deras rymning, och hon skulle ha undrat, varför han, utan att vara våldsamt betagen i henne, över huvud ville rymma med henne, om hon icke hade varit förvissad om att hans flykt nödvändiggjorts av hans förtvivlade ekonomiska ställning, och om detta var fallet, var han icke en sådan ung man, som förkastade tillfället att få en följeslagerska på färden.

Lydia var övermåttan förtjust i honom. I varje ögonblick var han hennes älskade Wickham; ingen kunde jämföras med honom. Han gjorde allting bäst i hela världen, och hon var viss på att han den första september skulle skjuta flera fåglar än någon i landet.

En morgon kort efter deras ankomst, då hon satt tillsammans med sina två äldre systrar, sade hon till Elisabet:

— Lizzy, jag tror, att jag aldrig berättat för dig om mitt bröllop. Du var inte närvarande då jag talade om allt för mamma och de andra. Är du inte nyfiken att få veta, hur allt gick av stapeln?

— Nej, det är jag verkligen inte, svarade Elisabet, jag tycker, att inte nog litet kan sägas om denna sak.

[ 170 ]— Så där ja! Du är så underlig! Men jag måste berätta hur det försiggick. Du vet, att vi blevo vigda i St. Clements kyrka, därför att Wickham bodde inom den församlingen. Och det bestämdes, att vi alla skulle vara på platsen klockan 11. Morbror och moster och jag skulle åka dit tillsammans, och de andra skulle möta oss i kyrkan. Nåväl, måndags morgon kom, och jag var så gruvligt orolig! Jag var så rädd, förstår du, att någonting skulle hända, som kunde göra, att saken blev uppskjuten, för då skulle jag ha blivit alldeles förryckt. Och hela tiden, då jag klädde mig, höll moster på och talade och orerade, just som om hon läste upp en predikan. Men jag hörde inte ett ord av tio, för jag tänkte, som du kan förstå, på min kära Wickham. Jag längtade att få veta, om han skulle vara klädd i sin blåa rock vid vigseln. Nåväl, så åto vi frukost klockan 10, som vanligt. Jag trodde, att den aldrig skulle taga slut, för du skall veta, att morbror och moster voro förfärligt obehagliga mot mig hela tiden jag var hos dem. Tro mig, jag fick inte en enda gång sätta foten utom dörren, fastän jag var hos dem hela fjorton dagar. Inte en bjudning, inte en förlustelse eller någonting! Det var visserligen ganska dött i London, men Lilla teatern var ändå öppen. — Nå, just som vagnen kom fram till porten, fick morbror bud att komma i affärer till den där fasliga mannen, mr Stone. Och du vet, när de två komma tillsammans, tar det aldrig något slut. Jag var så uppskrämd, att jag inte visste, vad jag skulle ta mig till, för morbror skulle tjänstgöra som brudens far [ 171 ]vid vigseln, och om vi överskredo tiden,[1] kunde vi inte bli gifta på hela dagen. Men lyckligtvis kom han tillbaka om tio minuter, och sedan begåvo vi oss av. Emellertid kom jag sedan ihåg, att, om morbror verkligen hade blivit förhindrad att komma, så hade vigseln ändå inte behövt uppskjutas, för mr Darcy kunde lika väl ha tjänstgjort.

— Mr Darcy! upprepade Elisabet ytterligt häpen.

— Ja, han skulle komma dit med Wickham, förstår du. Men Gud i himmelen, jag glömde ju alldeles! Jag skulle ju inte ha sagt ett ord om det. Jag lovade det så säkert! Vad ska Wickham säga? Det skulle ju vara en sådan hemlighet!

— Om det skulle vara en hemlighet, sade Jane, så säg inte ett ord mer om saken. Du kan lita på att jag inte kommer att söka få reda på mera.

— Ja visst, sade Elisabet ehuru hon brann av nyfikenhet, vi ska inte göra några frågor mer.

— Tack, sade Lydia, för om ni gjorde det, skulle jag bestämt tala om allt för er, och då skulle Wickham bli så ond.

Då Elisabet fick en sådan uppmuntran att fråga, måste hon omöjliggöra det genom att springa sin väg.

Men att sväva i okunnighet om en sådan sak var omöjligt, eller det var åtminstone omöjligt att icke göra ett försök att komma på det klara därmed. Mr Darcy hade varit närvarande vid hennes systers vigsel. Det var ju riktigt sensationellt, han hade där befunnit sig bland människor, bland vilka han [ 172 ]synbarligen hade minst att göra och till vilka han kände den minsta frestelse att komma. Gissningar om meningen därmed, hastiga och vilda, foro genom hennes hjärna, men hon var icke tillfredsställd med någon. De, som behagade henne mest, såsom ställande hans handlingssätt i det bästa ljus, syntes mest osannolika. Hon kunde icke fördraga en sådan ovisshet, utan tog fatt i ett pappersark och skrev ett kort brev till sin moster för att bedja om en förklaring på vad Lydia låtit undfalla sig, om detta var förenligt med den tystlåtenhet, som utlovats.

— Du kan lätt förstå, tillade hon, huru stor min nyfikenhet måste vara att få veta, hur det kommer sig, att en person, som ej har några förbindelser med någon av oss och som jämförelsevis är främmande för vår familj, befann sig i er krets vid ett sådant tillfälle. Var snäll och skriv genast och låt mig veta det — så framt det av mycket tvingande skäl måste förbli en hemlighet, vilket Lydia tycks finna vara nödvändigt, då måste jag försöka nöja mig med att förbli i okunnighet.

Inte för att jag kommer att göra det i alla fall, tillade hon för sig själv, då hon slutade sitt brev, och, kära moster, om du inte är så vänlig och talar om det för mig, skall jag sannerligen bli tvungen att tillgripa list och knep för att få reda därpå.

Janes fina grannlagenhet tillät henne icke att enskilt tala med Elisabet om vad Lydia låtit undfalla sig, och Elisabet var glad däröver, tills det blev klart, om hennes förfrågningar skulle få något resultat, ville hon helst vara utan någon förtrogen.


  1. Klockan 3 på dagen.