Stolthet och fördom/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 51 Stolthet och fördom
av Jane Austen
Översättare: Carl Axel Ringenson

Kapitel 52
Kapitel 53  →



[ 173 ]

FEMTIOANDRA KAPITLET.

Elisabet hade den glädjen att mottaga ett svar på sitt brev, så snart det var möjligt. Hon hade knappt kommit i besittning därav, förrän hon skyndade in i den lilla skogsdungen, där det var minst antagligt att hon skulle bli störd, och satte sig på en av bänkarna och beredde sig på ett glatt budskap, ty brevets längd övertygade henne om att det icke innehöll ett avslag.


Gracechurch Street, 6 sept.

Min kära Lizzy!

Jag har just mottagit ditt brev och skall använda hela denna förmiddag på besvarandet därav, då jag förutser, att en liten skrivelse inte kan innehålla allt, vad jag har att omtala för dig. — Jag måste bekänna, att jag är överraskad över din anhållan, jag hade icke väntat mig en sådan från dig. Tro emellertid inte, att jag är ledsen på dig, ty jag vill bara låta dig veta, att jag inte hade föreställt mig, att sådana förfrågningar voro nödvändiga på din sida. Om du inte förstår mig, förlåt min ohövlighet. Min man är lika överraskad som jag, och ingenting annat än övertygelsen om att du är en i saken intresserad part skulle ha förmått honom att handla så, som han har gjort. Men om du verkligen är okunnig om saken, måste jag uttrycka mig tydligare.

Samma dag som jag kom hem från Longbourn, fick min man ett högst oväntat besök. Mr Darcy [ 174 ]kom till honom och hade ett flera timmars samtal mellan fyra ögon med honom. Det var redan slut, då jag kom, så att min nyfikenhet var inte så förfärligt spänd, som din tycks ha varit. Han kom för att tala om för mr Gardiner, att han fått reda på, var din syster och mr Wickham uppehöllo sig, och att han träffat dem båda och talat med dem, Wickham upprepade gånger, Lydia en gång. Efter vad jag förstår, lämnade han Derbyshire endast en dag senare än vi, och kom till London fast besluten att leta reda på dem. Motivet härför var, enligt vad han sade, hans övertygelse, att det var hans skuld, att Wickhams uselhet inte blivit så känd, att det varit omöjligt för någon hederlig ung flicka att förälska sig i honom eller hysa förtroende till honom. Helt ädelmodigt sköt han skulden till hela saken på sin missriktade stolthet, och han erkände, att han förut ansett det vara under sin värdighet att göra sina privata handlingar kända för människor. Hans karaktär fick tala för sig själv. Han ansåg det därför för sin plikt att träda fram och försöka råda bot för ett ont, som han själv förorsakat. Om han hade något annat motiv, är jag viss på att det icke skulle vara något för honom vanhedrande. Han hade varit några dagar i staden, innan han lyckades upptäcka dem, men han hade en ledtråd för sina efterspaningar, vilket var mer än vad vi hade, och medvetandet härom var ännu ett skäl till hans beslut att begiva sig till London efter oss.

Enligt vad han berättade, finns det en dam, en viss mrs Younge, som för någon tid sedan var [ 175 ]husföreståndarinna åt miss Darcy, men som blev skild från sin plats på grund av något skäl till missnöje med henne, fastän han inte sade, vilket detta var. Hon hyrde då ett stort hus vid Edward Street och har sedan dess förtjänat sitt uppehälle med att hyra ut rum. Denna mrs Younge var, som han visste, nära bekant med Wickham, och, så snart han kom till staden, begav han sig till henne för att få upplysningar om denne. Men det dröjde två eller tre dagar, innan han kunde få ur henne, vad han önskade. Jag antar, att hon inte ville förråda sin hemlighet utan att bli mutad därtill, ty hon visste verkligen, var hennes vän fanns. Wickham hade i själva verket kommit till henne genast efter deras ankomst till London, och om hon varit i stånd att mottaga dem i sitt hus, så skulle de ha tagit in hos henne. Slutligen lyckades dock vår snälle vän att skaffa sig den önskade adressen. De bodde vid — Street. Han träffade Wickham och yrkade sedan på att få träffa Lydia. Han erkände, att hans första avsikt med avseende på henne hade varit att övertala henne att lämna sin nuvarande vanhedrande ställning och återvända till sina anhöriga, så snart dessa kunde förmås att mottaga henne, varvid han erbjöd henne sitt bistånd, så långt det kunde räcka. Men han fann Lydia fast besluten att stanna, där hon var. Hon brydde sig icke om någon av sina anhöriga, hon ville icke ha någon hjälp av honom, hon ville icke höra talas om att lämna Wickham, hon var säker om att de någon gång skulle bli gifta, och det betydde icke mycket, när detta skedde. Då hennes [ 176 ]känslor voro sådana, tyckte han, att det endast återstod att säkerställa och påskynda ett giftermål, vilket, som han i sitt första samtal med Wickham med lätthet inhämtade, aldrig varit hans avsikt. Han erkände, att han varit tvungen att lämna sitt regemente på grund av vissa högst tryckande hedersskulder, och han drog icke i betänkande att tillskriva Lydias dårskap ensamt alla de ledsamma följderna av hennes flykt. Han ämnade omedelbart lämna sin post vid regementet, och vad hans kommande utsikter angick, hade han icke saken synnerligt klar för sig. Han måste bege sig till någon plats, men han visste icke vart, och han visste, att han icke skulle få något att leva av.

Mr Darcy frågade honom, varför han icke hade gift sig med din syster genast. Ehuru mr Bennet icke ansågs vara särdeles rik, skulle han dock ha varit i stånd att göra något för honom, och hans ställning måste ha blivit förmånligare genom giftermålet. Men till svar på denna fråga erfor han, att Wickham ännu närde hoppet att knyta en fördelaktigare äktenskapsförbindelse på annat håll. Under sådana omständigheter var det dock icke antagligt, att han skulle stå emot frestelsen, om man erbjöd honom omedelbar pekuniär hjälp.

De träffades flera gånger, ty det var många frågor som man skulle avhandla. Wickham ville naturligtvis ha mera än han kunde få, men förmåddes slutligen att taga reson.

Sedan allting blivit klart mellan dem, var mr Darcys nästa steg att underrätta din morbror därom, [ 177 ]och han avlade sitt första besök i vår bostad aftonen före min hemkomst. Men han kunde icke träffa mr Gardiner, och vid närmare förfrågan fick mr Darcy höra, att din far ännu var hos honom, men skulle lämna staden morgonen därpå. Han ansåg icke, att din far var en person, med vilken han lika lämpligt kunde rådföra sig som med din morbror, och därför uppsköt han villigt sammanträffandet med den senare, tills den förre hade avrest. Han sade icke sitt namn, och till följande dag visste man endast, att en herre gjort ett besök i affären.

På lördagen kom han tillbaka. Din far hade då rest, din morbror var hemma, och som jag redan nämnt, hade de ett långt samtal.

De träffades åter på söndagen, och då fick också jag se honom. Saken blev icke avgjord förrän på måndagen; så snart den var klar, skickades ett ilbud till Longbourn. Men vår gäst var mycket envis. Jag förmodar, Lizzy, att, när allt kommer omkring, envishet är hans verkliga karaktärsfel. Han har vid olika tillfällen blivit beskylld för många fel, men detta är det verkliga. Ingenting fick göras, som han icke gjorde själv, fastän jag är säker på att min man beredvilligt skulle ha ordnat hela saken (jag säger inte detta för att få tack, säg därför ingenting därom).

De diskuterade saken både länge och väl, vilket var mer än någondera parten i fråga förtjänade. Men slutligen måste din morbror giva vika, och i stället för att verkligen få gagna sin systerdotter måste han finna sig i en problematisk utsikt att få heder av [ 178 ]vad som företogs, vilket just icke föll honom på läppen, och jag tror verkligen, att ditt brev i morse skänkte honom stort nöje, därför att det anhöll om en förklaring, som skulle fråntaga mr Darcy hans lånta fjädrar och giva den verkliga förtjänsten sin lön. Men, Lizzy, detta får icke komma längre än till dig eller på sin höjd till Jane.

Jag förmodar, att du ganska väl vet, vad som gjorts för de unga tu. Hans skulder, som, enligt vad jag tror, belöpa sig till betydligt mer än tusen pund, skola betalas, dessutom skola tusen pund anslås åt henne, och hans officersfullmakt skall inköpas. Skälet varför alla dessa utgifter skola bestridas av mr Darcy ensam, är vad jag redan nämnt. Det berodde på honom, på hans tystlåtenhet och brist på nödig eftertanke, att Wickhams karaktär har blivit så missförstådd och att han följaktligen blivit mottagen och uppskattad så, som han blivit. Kanske ligger det någon sanning häri, men jag tvivlar på huruvida hans tystlåtenhet eller någons tystlåtenhet kan bära skulden för vad som skett. Men trots alla dessa vackra ord, min kära Lizzy, kan du vara fullkomligt viss på att din morbror aldrig skulle ha givit vika, om vi icke hade varit övertygade om att mr Darcy hade ett annat intresse i denna sak.

När allt detta var beslutat, återvände han till sina vänner, som ännu voro kvar på Pemberley, men det överenskoms, att han skulle komma till London ännu en gång, då bröllopet firades, och alla penningeaffärerna skulle då komma till slutligt avgörande.

Nu tror jag att jag omtalat allt för dig. Det är [ 179 ]en redogörelse, som troligen kommer att förvåna dig mycket, jag hoppas åtminstone, att den icke kommer att väcka ditt missnöje. Lydia kom till oss, och Wickham var ständigt välkommen i vårt hus. Han var alldeles densamme, som han var, då jag lärde känna honom i Hertfordshire, men jag skulle icke tala om för dig, hur föga tillfredsställd jag var med hennes uppförande under denna tid, hon vistades hos oss, om jag icke av Janes brev i onsdags hade sett, att hennes uppförande, sedan hon kommit hem, är alldeles i stil därmed, och vad jag nu berättar dig kan därför icke bereda dig något nytt bekymmer. Jag talade upprepade gånger mycket allvarligt med henne och föreställde henne, huru klandervärt hennes handlingssätt varit och vilken olycka hon bragt över sin familj. Om hon hörde, vad jag sade, så var det tur, ty jag är viss om att hon icke lyssnade därpå. Ibland var jag mycket förargad, men då tänkte jag på mina kära systerdöttrar Jane och Elisabet, och för deras skull hade jag fördrag med henne.

Mr Darcy kom tillbaka på bestämd tid, och, som Lydia omtalat för dig, var han närvarande vid vigseln. Han åt middag hos oss dagen därpå, och det var meningen, att han skulle återvända på onsdagen eller torsdagen. Blir du mycket ledsen på mig, kära Lizzy, om jag begagnar detta tillfälle att säga dig (något som jag aldrig förut varit djärv nog att säga) hur mycket jag tycker om honom? Hans sätt mot oss var i alla hänseenden lika angenämt som då vi voro i Derbyshire. Jag finner stort behag i hans [ 180 ]förstånd och hans åsikter, han saknar ingenting utom en smula mera livlighet, och om han gifter sig förståndigt, så kan nog hans hustru framlocka sådan hos honom. Jag tyckte, att han var mycket fiffig, ty knappt en enda gång nämnde han ditt namn. Men fiffighet tycks vara på modet nu.

Förlåt mig, om jag varit alltför djärv, eller straffa mig åtminstone icke så hårt, att du ej tar emot mig på P. Jag kan aldrig bli riktigt belåten, förrän jag fått fara runt kring hela parken. En liten låg faeton, förspänd med ett par små nätta ponnies, skulle vara någonting för mig.

Men nu måste jag sluta. Barnen ha väntat på mig nu i en halvtimme.

Din tillgivna vän
M. Gardiner.»


Innehållet av detta brev väckte hos Elisabet en storm av känslor, bland vilka det var svårt att urskilja om glädje eller smärta var förhärskande. De dunkla och obestämda aningar, som framkallats av ovissheten om vad mr Darcy kunde ha gjort för att befordra hennes systers giftermål, aningar, som hon fruktat att låta få insteg hos sig, då de vittnade om en godhet allt för stor för att vara sannolik, men för vilkas riktighet hon på samma gång varit rädd, visade sig i högsta grad vara med verkligheten överensstämmande. Han hade med avsikt kommit efter dem till London och underkastat sig allt det besvär och all den förödmjukelse, som medföljde en sådan där efterspaning; härvid hade han måst rikta enträgna [ 181 ]böner till en kvinna, som han naturligtvis avskydde och föraktade, och han var tvungen att träffa — ofta träffa, resonera med, söka övertala och slutligen muta — den man, som han alltid helst ville undvika och vars blotta namn det var honom en pina att uttala. Han hade gjort allt detta för en flicka, för vilken han icke kunde ha någon högaktning. Hennes hjärta viskade till henne, att han gjort det för hennes skull. Men detta var en förhoppning, som snart undanträngdes av andra tankar, och hon kände snart, att till och med hennes fåfänga var otillräcklig, då det gällde att helt lita på att hans böjelse för henne, för en kvinna, som redan sagt nej åt honom vid hans frieri, kunde övervinna en känsla så naturlig som avsky för släktskap med Wickham. Svåger med Wickham! Varje gnista ev stolthet måste bäva tillbaka för en sådan förbindelse. Han hade visserligen gjort mycket — hon blygdes för att tänka på huru mycket. Men han hade givit ett skäl för sitt ingripande, vilket dock icke förtjänade någon högre grad av tilltro. Det var ju ganska sannolikt, att han kände med sig, att han haft orätt, han var frikostig och hade möjlighet att visa det, ehuru hon icke ville antaga att hans känsla för henne varit den förnämsta drivkraften för hans handlingssätt, kunde hon måhända tro, att en återstod av böjelse för henne varit medverkande vid hans åtgöranden i en sak, i vilken hennes sinnesfrid väsentligen stod på spel. Det var pinsamt, utomordentligt pinsamt, att veta, att de till honom stodo i en tacksamhetsskuld, som de aldrig kunde avbörda sig. De hade honom att tacka [ 182 ]för att Lydia återvunnit sitt goda namn och rykte, de hade honom att tacka för allt! O, hur innerligt bedrövad var hon icke över varje ovänlig känsla mot honom, hon någonsin låtit få insteg hos sig, varje bittert yttrande, hon låtit sig undfalla mot honom. För egen del var hon förödmjukad, men hon var stolt över honom. Stolt över att han i en sak, som ställde krav på heder och medkänsla, hade kunnat övervinna sig själv. Hon läste gång på gång sin mosters lovord över honom. De voro knappt tillräckliga, men de behagade henne. Hon erfor till och med en viss tillfredsställelse, ehuru blandad med saknad, då hon fann, huru fast övertygade både hennes moster och hennes morbror varit om att ett band av tillgivenhet och förtroende fanns mellan mr Darcy och henne själv.

Hon överraskades, där hon satt försjunken i sina tankar av att någon närmade sig, och innan hon hann slå in på en annan gång, upphanns hon av Wickham.

— Jag är rädd för att jag avbryter din ensliga promenad, kära svägerska, sade han, då han kom fram till henne.

— Det gör du verkligen, svarade hon leende, men det är inte därför sagt, att avbrottet är ovälkommet.

— Det skulle verkligen göra mig ont, om det vore det. Vi ha alltid varit goda vänner, och nu äro vi ändå bättre.

— Det är sant. Komma de andra också ut?

— Jag vet inte. Mrs Bennet och Lydia skola fara till Meryton. Och så, kära svägerska, har jag hört [ 183 ]av din morbror och moster, att du verkligen har sett Pemberley.

Hon svarade jakande.

— Jag nästan avundas dig detta nöje, jag tror nästan, att det skulle bli för mycket för mig att resa dit, eljest kunde jag göra det på vägen till Newcastle. Och du träffade väl den gamla husföreståndarinnan? Stackars Reynolds, hon tyckte alltid mycket om mig. Men hon nämnde naturligtvis inte mitt namn för dig?

— Jo, det gjorde hon.

— Och vad sade hon?

— Att du blivit officer och, som hon fruktade, inte artat dig väl. På ett så långt avstånd som detta, förstår du, bli saker ofta misstydda.

— Ja visst, svarade han, bitande sig i läppen.

Elisabet hoppades, att hon hade bragt honom till tystnad, men efter en liten stund sade han:

— Jag blev överraskad över att se Darcy i staden förra månaden. Jag undrar, vad kan han göra där?

— Han kanske träffar anstalter för sitt giftermål med miss de Bourgh, sade Elisabet. Det måste vara något alldeles särskilt, som förmår honom att resa in dit vid denna tid på året.

— Utan tvivel. Träffade du honom, medan ni voro i Lambton? Jag tyckte jag hörde av Gardiners att du gjorde det.

— Ja, han presenterade oss för sin syster.

— Tycker du om henne?

— Ja, mycket.

— Jag har verkligen hört, att hon förbättrats [ 184 ]betydligt under de sista två åren. Då jag såg henne sist, ingav hon inte stora förhoppningar. Det gläder mig mycket, att du tyckte om henne. Jag hoppas, att hon kommer att arta sig väl.

— Det tror jag visst att hon kommer att göra, hon har nu kommit över den mest kritiska åldern.

— Passerade ni byn Kympton?

— Jag kommer inte ihåg att vi gjorde det.

— Jag nämner det, emedan det är det pastorat som jag skulle ha fått. En förtjusande plats! Utmärkt trevlig prästgård! Det skulle ha passat mig på alla sätt.

— Hur skulle du ha tyckt om att hålla predikningar?

— Utomordentligt bra. Jag skulle ha ansett det som en del av min plikt, och ansträngningen därmed skulle snart ha blivit högst obetydlig. Man bör inte gräma sig, men sannerligen skulle det inte ha varit något för mig! Lugnet, tillbakadragenheten i ett sådant liv skulle ha motsvarat alla mina föreställningar om lycka! Men det skulle inte så gå. Hörde du någonsin Darcy tala om denna sak, när du var i Kent?

— Jag har hört av en sagesman som jag ansåg vara pålitlig att pastoratet endast villkorligt överläts åt dig, och att saken berodde på nuvarande patronus’ vilja.

— Ja, det låg något av sanning däri. Du kommer ihåg, att jag från början sade dig det.

— Jag hörde verkligen också, att det var en tid då prästerlig verksamhet inte föll dig så på läppen [ 185 ]som den nu tycks göra — att du i själva verket förklarade, att du var besluten att aldrig låta prästviga dig, och att en överenskommelse träffats i enlighet därmed.

— Hörde du det — ja, det var inte alldeles grundlöst. Du kommer nog ihåg vad jag sade dig om den saken, när vi först talade därom.

De hade hunnit fram nästan till porten, ty hon gick fort för att bli honom kvitt, och då hon för sin systers skull icke ville reta honom, svarade hon endast vänligt leende:

— Se så, mr Wickham, vi äro ju svåger och svägerska. Låt oss inte gräla om vad som varit. I framtiden hoppas jag att vi alltid ska bli ense.

Hon sträckte fram handen, han kysste den höviskt och vänskapligt, fastän han knappt visste vilken min han skulle göra, och de gingo in i byggningen.