Svensk zoologi/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Räf
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Trana
Ätlig groda  →


Svensk zoologi vol I 1806 141.jpg

[ 9 ]

N:O 14.

TRANA.

ARDEA Grus. På F. Kurki. På Fr. Grue. På Eng. Crane. På T. Kranich.

Kroppen är askgrå; Nacken utan fjäder och knottrig. Hatten och Vingpennorna svarta. De inre Täckfjädrarne på vingarne längre, hängande och slarfvige i kanten. Stjerten svartaktig.

Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 2, p. 620. 4. Cl. Aves. Ord. 4. Grallæ. — Faun. Svec. n. 161. — Retz. Faun. Sv. p. 167. — Buffon Av. 7. p. 286. 1. 14. — Ejusd. Planch. enlum. t. 769. — Ej. Naturgesch. d. Vögel durch Otto. 25. B. p. 89. — Pennant. Britt. Zool. 2. p. 629. App. 6. — Ej. Aret. Zool. 2. p. 453. — Latham. Ind. 2. p. 674. — Ej. Gen. Synops. 2. p. 40. — Pallas. Naturgesch. Merkw. Thier. IV. p. 6.




De Fåglar som vi känna under namn af Vadare, utmärka sig vid första åsynen med sina halfnakna lår, långa smalben och fötter hvarmedelst de vandra med lätthet på den ofta öfversvämmade stranden af sjöar, floder och haf, der de under gåendet synas liksom på styltor upplyftade, och hvilket gifvit ursprung åt det systematiska namn som v. Linné tillagt dem. Längden af deras hälben och tår hindrar att de icke nedsjunka i dyn, och den långa halsen och näbben, merendels i lika förhållande mot måttet af benen, gör dem skickliga att hämta sin föda på våta och sumpiga trakter utan att vattenytan röres af stjerten, som hos större delen är ganska kort. Naturen synes också danat dem till gångare med förmåga att icke snart tröttna, och längden af hälbenet samt den egna formen af dess ledgång bidrager äfven, att de liksom beqvämligare stå på fötterna och äfven på en enda. De fleste föra under flygandet benen utsträckta bakom kroppen, för att hålla den i jemvigt med halsen; och de flyga vanligen med utmärkt snabbhet, i synnerhet då de uppkomma i den högre luftkretsen. Den yttre tån är i allmänhet förenad vid basen med den medlersta genom en hinna, och tummen saknas stundom hos några. Födan hämta de mest ur Djurriket, bland fiskar och de krälande djuren. Andre åter åtnöja sig med maskar och insekter. Näbbens styrka är inrättad efter deras bestämmelse. De som äga den trubbig, svälja ofta rofvet utan att dela det, under det [ 10 ]andre genomborra eller stycka detsamma. Honorna värpa oftast flera egg, som de, grensle stående öfver nästet, betäcka, och ungarne lemna eggen ganska lifliga hos alla de arter som söka deras bon på jorden, och icke egentligen sörja för deras nyfödda efterkommande.

Tranan tillhör ett slägte af denna så danade stora familjen af Fåglarne, och ibland dem som äga en lång och stark näbb, ty andre hafva den mycket förkortad, och en del ganska spenslig. Slägtkännemärket består i ett långt, rätt, hvasst, något hopklämdt och skärande näf, med en djup fåra gående framåt från de smala näsborrarne, och fötterne äro med fyra tår försedde. Gemensamt hafva de alla långa smalben, en hög resning och lång hals, och nära sig hufvudsakligen af fiskar och amfibier.

Ehuru Tranan enligt sin natur såsom flyttfågel besöker årligen sydligare polhöjder än våra, må hon billigt kallas hemföding hos oss, äfvensom i de länder af Europa och Asien, som hafva samma läge, emedan hon alltid återkommer, för att under den blidare årstiden der para sig och förökas. Hon är en stor fågel, som stående med rak hals hinner höjden af 2½ till 3 alnar. Kroppen, askgrå till färgen, uppnår tio markers vigt. Hufvudets öfre del betäckes med glesa, svarta och styfvare hår, men nacken är alldeles bar, och den vårtfulla huden, särdeles på hanen, röd, med en trekantig grå fläck strax nedanföre. Näfvet är 4 tum långt och mörkgrönt, samt tungan bred och i ändan hornaktig. Ifrån de med röd ring omgifna ögonen, eller från tinningarne, löper å ömse sidor en bred hvit rand långs efter hela nacken nedåt halsen, hvilken tillika med halfva strupen är nästan svart, äfvensom stjertfjädrarne, särdeles i spetsarna. Mest svarta synas dock vingpennorna, af hvilka de andra täckfjädrarne i ordningen äro betydligen längre, slaka och på sidorna nedhängande samt slarfviga eller likasom friserade i kanten, och kunna, då fågeln det vill, uppresas. Till hälften finnas låren bara utan fjäder och svarta liksom fötterna, på hvilka icke tre tår äro, som hos Storken, med hud förenade, utan endast den medlersta med den yttre. Luftstrupen hos hanen har i synnerhet en märkvärdig bildning. Trängande genom en öppning på bröstbenet djupt in i bröstet, går den, efter flera vridningar, åter ut genom samma hål för [ 11 ]att komma till lungan; och dessa krökningar och det genljud som deraf uppkommer, orsaka den starka röst som fågeln äger, men som den först får vid ett års ålder, ty ungarne höras endast pipande. Den muskulösa magen är försedd med en dubbel blindtarm, hvaremot Tranans slägting, Hägern, blott har en. Hon skiljer sig dessutom från honom genom ett kortare näf samt kroppens ställning och färger. Ändteligen äro vingarne utmärkt stora, begåfvade med den styrka som fordras för att lyfta henne, kanske högst af alla fåglar i luftrymden.

I följe af denna egenskap och sin medfödda drift att ömsa klimat, är mindre underligt att tranan visar sig under alla himmelsstrek. Men fastän Kolbe sett Tranor på GodaHopps-udden, och Cook äfven på kusten af Nya Holland, är väl troligt att de vanligen icke färdas på andra sidan Vändkretsarna. Nödgade af Norrpolens vintrar att flytta, träffas de under den tiden, enligt de äldsta och nyare intyg, i Lybien , öfra delen af Nil-trakten, Grekland, (der Thessalien kallades redan af Plato Tranornas skördefält), Indien och Ganges stränder. Första höstkylan manar dem till resan, och denna sker med en ordning som förtjenar beundran. Samlade, tillskapa de under flygandet en liksidig triangel, för att så mycket lättare klyfva luften. Hotade att af häftiga vindkast åtskiljas eller anfallne af Örnen, sluta de sig i en ring tätt tillsammans. Ofta tåga de om nätterne, då deras gälla röst förkunnar deras närvaro, änskönt så högt i luften att de icke synas. Stämman af deras anförare, som de valt sig, är starkast och kallande, nästan ljudande som klunk, klunk, hvarigenom hela karavanen underrättas om vägen som tages, då alla svara, till ett tecken att de medfölja. Under tåget sänka de sig stundom till jorden, för att hvila, äfven sker det om stormigt väder befaras, som gemenligen förespås med häftigare rop om dagen. Medan de hvila eller sofva, lägga de hufvudet under ena vingen, stående merendels på ett ben; men anföraren vakar med upprätt hals och ger en annalkande fara genast med sitt rop tillkänna. Man har sedan långtid tillbaka påstått, att de höllo en sten i den upplyftade foten, för att, i händelse af slummer, genom stenens fällande, uppväckas. Vi väga icke svara för sanningen häraf, emedan säkrare vitsord eller åtminstone sednare uppgift saknas än af Plutarch och Aldrovandus. Då de åter uppflyga, kostar det dem, liksom, [ 12 ]alla stora vingade djur, utom Roffåglarne, någon möda att svinga sig opp. De löpa då först några steg och upplyfta de starka vingarne, hvarmedelst de småningom höja sig tills farten ökas och höjden omsider vinnes. På detta sätt flytta de fram och åter, och kallades derföre i forntiden både schytiske och lybiske fåglar. Det är likväl icke otroligt, att de på somliga nordliga orter, till ett mindre antal qvarstanna öfver vintern, som Rzaczynski anmärkt i Polen. Men detta gäller icke om mängden. Således, då Österländska trakterne börja att af hetta uttorka, skynda de på nytt till Norden, ända mot Polcirkeln, och man ser dem då äfven i Siberien så långt som till Anadyr-floden. De söka nu åter sina fordna hemvist, merendels i träskaktiga och rörbevexta nejder, der de tillreda sina bon i buskar omgifne af säf och vatten, för att icke lätt upptäckas. Här värper honan blott två egg, långa och smala, gulhvita och grå med bruna fläckar som synas större vid den trubbiga ändan af egget, hvilket i storlek öfverträffar de största Gässens. Häraf kläckes en unge af hvardera könet, men vanligen så sent att de knappt lärt att flyga, då de måste följa sina föräldrar på den långa resan. Under liggtiden fördraga de ingen af sina likar jemte nästet, så sällskapliga som desse fåglar för öfrigt äro.

Om ungarne kunna fångas, blifva de lätt tämde, men synas behålla deras naturligen djerfva och stridbara anlag; hvarföre de huggas gerna med näbben, och kunna äfven vara farliga för barn. I detta tama lynne blifva Tranor nöjsamma föremål, som Plinius redan vetat berätta, dels genom deras löjliga allvarsamhet i gången, dels genom lustiga språng, under hvilka hufvud och hals krökas, stickor och strå upphämtas af jorden med näbben och uppkastade i luften åter fångas; de flaxa med vingarne, och skrikande löpa efter de skrämda hönsen. Prof. Otto såg en Trana som flög med sin ägare när han bortreste; och en annan som vallade Kalkoner och dref dem hem, då de aflägsnade sig ifrån gården. Elakt väder förespå de äfven genom skrän och rop; en egenskap, som synes tillhöra äfven andra fjäderfän, såsom Påfåglar, m. m.

Tranans näringsämnen samlas både ur Djur- och Vextriket, men hon ger utan tvifvel de förra företrädet, åtminstone den tiden hon sörjer för sin afföda. Vatten-Insekter och Amfibier, såsom Ormar och Grodor; äro säkert [ 13 ]begärlige, men fisk synes icke höra till Tranornas matordning. Deremot äro de fruktansvärda för nysådda sädesfält, hvilka de vid flyttningstiderna i stora hopar besöka, då sådane och i synnerhet ärtåkrar kunna af dem förstöras, äfven sedan brodden upskjutit. På de med Bohvete besådda fälten i vissa Polska Landskap, nödgas Bönderne uppresa vakthyddor för att afhålla dessa gäster som eljest visa sig alltför varsamme, att icke kunna af skytten lätt ertappas. Så väl fordom som i sednare tider har äfven brukats flera medel att fånga dem. De gamle Romare kände det. Virgilius och Horatius tala om nät och snaror för samma ändamål, hvilket i följande åldrar vunnits genom Örnar och Falkar, som blifvit till fågeljagt inöfvade. Härtill har utan tvifvel smaken för köttet gifvit anledning, hvilket man hållit för en läckerhet, så mycket mer, som det icke äger den traniga smak som åtföljer många af Vattenfåglarnes. I Romarnes tid brukades att bland skockar af gäss, höns, dufvor och påfåglar äfven uppföda Tranor, som Varro berättar, och Plutarch tillägger, att man gödde dem i mörkret sedan ögonen blifvit igenklibbade. Vid de lysande gästebud som Domitian framför andra Romerska Kejsare anställde, funnos alltid dessa fåglar på bordet såsom högt värderade; och Apicius uppger i sin ryktbara kokbok sätten att anrätta dem. I mycket sednare århundrade behöll man ännu smaken för samma vildbråd; ty Willughby säger, att det i hans tid fördes allmänt på torgen i det moderna Rom, och Pennant, att derpå sattes mycket värde i England för par sekler sedan, då Tranor, som nu knappt finnas der, voro allmänna, och 20 pence böter ålades den, som ofredade eggen. Då (1521) betaltes 16 pence för en Trana, hvilket var mer än för någon annan fågel, som hos de förnämare eller vid stora högtider framsattes; t. ex. vid installationen af en Ärkebiskop i York under Edvard IV, då 200 Tranor jemte 1000 Kapuner och 4000 Dufvor, utom större matvaror i jemförelse, blefvo på listan förde. Huru helsosamt detta födämne är, ha vi svårt att med säkerhet afgöra; men som en och annan af forntidens Författare redan ansåg det för hårdsmält och mindre dugligt[1], så bör man ej beklaga sig öfver förlusten af sådana stekar.

Så begärlig som Tranan var i Romerska köken, så mycket prisades hon ock af den tidens Läkare, och ännu [ 14 ]mer af Arabernes. Ögon, lefver, hjerna, galla, istret m. m. ansågs hvar för sig äga en välgörande verkningskraft, dem man sedan kanske såsom öfverflödiga medel med skäl förgätit. Det hör emedlertid äfven till Tranans historia att, i följe af Herodots vitsord, nämna, att de äldste Egyptierne beklädde sina sköldar med skinnet af fågeln. I sednare tider har man endast begagnat de långa krusiga vingfjädrarne som, infattade i guld, buros af Fruntimren (Gesner), men hafva sedermera såsom urmodige lemnat rummet åt fjädrarne af andra arter af samma slägte[2]. Det är de så kallade Reiger-fjädrar och Aigrelter: Dyrbara prydnader på den Österländska Turbanten. — De buros äfven på hjelmarne under Riddaretiden i Frankrike. Det vackra könet gör nu ett mildare bruk af dem.

Såsom störst af svenska och förmodligen hela Europas fåglar med klufna fötter, är Tranan en af de märkvärdigare, och icke mindre såsom flyttfågel betraktad, hvilken under årets omlopp äfven fullbordar det af de vidsträcktaste luftarter. Hon blef härigenom ämne för de gamla folkslagens beundran och uppmärksamhet. Hesiodus och Theokrit påminte den Grekiska landtbrukaren att plöjningstiden var inne när Tranan hördes ropa i skyn; och ända från Virgils tid ville man af flygten och skriket sluta till väderlekens omvexlingar. Men ännu längre tillbaka hade hennes naturliga egenskaper förevigat henne i hieroglyferna såsom en sinnebild af vaksamheten. Det är af denna grund, som bilden af en Trana stående på ett ben, samt hållande en sten i den andra upplyftade foten, iir ett välkändt emblem af omtänksam försigtighet och flit. Samma bild var ock en ibland dem som tillegnades sjelfva Jupiter; men en ännu sällsammare högaktning visa Japanerne för fågeln, emedan de, enligt Kæmpfer, aldrig på annat sätt benämna honom, än Otsurisama, som betyder: Monseigneur Trana. Templens väggar, och de af Kejsarens palats, äro öfver allt prydde med liknelser af Tranor och Sköldpaddor, tvenne djur som hos det folket äga lika lycklig bemärkelse.

Tab. — bilden af Tranan.




  1. Obsonium pessimum. (Epicharm).
  2. De förre eller Reiger-fjädrar, äro de svarta nackfjädrarne på Hägern (Ardea cinerea), och de sednare sammansatte af hvita, på ryggen befintliga plymer hos Egrettfåglarne (Ardea Garzetta, Egretta) m. fl.