Svensk zoologi/Kapitel 13
| ← Springmask. Spolmask |
|
Trana → |
N:O 13.
RÄF.
CANIS Vulpes. På F. Kettu. Repo. På Fr. Renard. På Eng. Fox. På T. Fuchs. På Ital. Volpe. På Sp. Raposa. På D. Rev.
Hufvudet är bredt med afsmalnande Nos och hvita Läppar. Utöronen stå upprätt och äro liksom Framfötterne svarta. Svansen är mycket hårfull rak, med hvit spets.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 1. p. 73. Cl. 1. Mammal. Ord. 2. Feræ. — Faun. Svec. n. 7. — Mat. Med. n. 6. — Retz. Faun. Sv. p. 9.— Thunb. Beskr. på Sv. Djur s. 7. — Schreb. Sängth. 3. s. 354. t. 90. — Buffon. II. n. 7. p. 75. t. 6. — Pennant Britt. Zool. 1. p. 7.
Naturen synes ifrån början hafva skänkt Räfven åt
Norden, ehuru han sedan tillegnat sig alla luftstreck emellan
begge Polerna och vunnit för sitt skaplynne en ryktbarhet,
icke mindre känd af den heliga än profana skriftställaren,
både för och efter Esops tidehvarf.
Räfven liknar närmast hunden, särdeles med sina inre delar. Gemensamt med honom och hela slägtet har hon 6 framtänder i öfra käken, ock lika många i den nedra; enkla inböjda betar samt 6—7 oxlar på hvardera sidan. Han åtskiljer sig dock genom formen af hufvudet, som är i jemförelse med kroppen, större och bredare än hundens, samt utmärkt spetsigt åt den med märkbara morrhår försedda nosen; har kortare öron, större svans, lurfvigare och längre hår, ögonen snedare ställda, och en egen, stark, obehaglig lukt; men än väsendtligan tyckes hans naturliga egenskap vara, att icke kunna fullkomligt tämas, i följe hvaraf han liksom trånar och dör af ledsnad, då hans medfödda frihet beröfvas honom.
Sjelfva kroppens vanliga längd utgör en aln och 2—4 tum, den raka svansen oberäknad, som ensam hinner till tre qvarter. Färgen är allmännast hvad man kallar Röd som en Räf, fast något blandad med hvitt i pannan, vid skuldrorna och längst bak på ryggen, samt yttre sidorna af bakbenen. Likaså synas kinderne och strupen hvita, men bröstet och buken deremot gråaktiga. Ändteligen lyser spetsen af öronen svart, och svansens yttersta ända visar en utmärkt hvithet. Att vissa förändringar i storlek kunna stundom gifvas, äfvensom i färgen, ombytt i silfverjern- eller blågrå, andre mörke under halsen och buken, och hos andra ett svart kors på ryggen, hvarefter Räfven då benämnes, är utan tvifvel lika sant, som möjligt; men om han alldeles ombytes till hvit, som Ridinger uppgifvit, hvarmed kanske menas Fjällrackan (C. Lagopus), eller att Brandräfven (C. Alopex) är blott en afart af den allmänna, tilltro vi oss icke nu i stånd att med visshet bedömma. Vi anse emedlertid deras påstående vara mindre rimligt, som velat förena Räfven med någon af Hundens mångfaldiga biarter. Det är sant, att man knappast finner någon väsendtlig skillnad då hvar och en af dess lemmar jemföres med somliga hundars; men utom det att en viss kroppsställning och dess rörelser, icke mindre än hans naturliga egenskap att aldrig blifva rätt hemtam, karakteriserar Räfven såsom en egen art i sitt slägte, synas äfven de fåfänga försök som enligt säkraste uppgifter blifvit gjorde att para honom med hundar, bekräfta det. Torde hända att den fräna lukt som åtföljer honom, är också en orsak hvarföre hundar sky för hans sällskap. Framför allt är hans urin stinkande, och liksom sjelfvetande det samma, gräfver han tidtals en håla i jorden, hvaröfver kroppen utsträckes , då han sedan betäcker den lemnade vätskan med jord efter kattens vana. Dock lär icke detta alllid ske, utan Räfven, åtminstone om vintern, blott härma hundarne. En drägligare ånga nästan lik violens eller den af musk, föregifva likväl månge skola utdunsta från en liten fläck ofvanför roten af svansen. Det är med denna hårrika del som Räfven säges stundom förlusta sig, i det att han svingar sig i ring för att fånga honom. Han lägger den äfven om nosen då han sofver, hvarvid han väljer samma rundade sätt att ligga som hunden. Sömnen är äfven ofta så djup, att han under denna lätt kan öfverraskas. Men då han blott hvilar eller lurar på sitt rof, ligger han på buken med benen långt utsträckta. Tolf månader gammal, är han gemenligen fullvuxen, och uppnår ungefär 14—15 års ålder.
Räfvens vanliga röst är ett kort och hastigt skällande, som slutar sig i ett starkare ljud nästan likt skriket af en Påfågel. Men han röjer äfven ett olika läte efter de särskilta känslor som röra honom; det är olika då han jagar, — då han längtar — särskilt hans knurrande äfven som hans jemmerlåt, och ändteligen annat det smärtan tvingar af honom, hvilket sällan höres om icke det ögonblicket då skottet träffar. Men under fördubblade och äfven mördande käppslängar yttrar han icke det minsta klagoljud, utan i det stället söker att försvara sig förtvifladt med tänderna, och släpper icke gerna det fäste han funnit för dem. Om hösten och vintern, då snön betäcker fälten, yppar han sin närvaro genom ett beständigt skällande, men höres sällan eller aldrig vårtiden då han vanligtvis fäller håret.
I följe af en honom egen drift söker han ett bestämdt boställe under jorden, beläget antingen på fria fältet, eller under trädrötter, i bergsklyftor och hålor. Sällan gräfver han sin kula sjelf, utan inkräktar hellre sådana nästen som gräfsvin och kaniner innehafva. Han utdrifver dem, och utvidgar boet efter sin beqvämlighet samt förser sig med flera utgångar, att i nödfall kunna med mera lätthet undkomma. Om, i synnerhet, trakten är kal, utan buskar och andra gömställen, såsom högt gräs och sädbevuxna åkrar, döljer han sig ibland om dagen i hålan, sofvande; likväl träffas han stundom i vackert väder, utsträckt på stammen af något nedfallit träd, men merendels i skygd af buskarna, begagna sig af solskinet. Om nätterna åter är han mycket rörligare för att föda sig och göra byte.
Löptiden infaller i slutet af Februari eller i början af Mars månader. När Räfven är knappast årsgammal, börjar han att para sig. Härtill väljes alltid natten. 2—3 Räfhanar följa då honan åt, och inkrypa med henne om dagen i boet, eller i hålor för att icke synas. I nio veckor går hon drägtig och får (sätter) aldrig mindre än 3, men väl 5—7 ungar, hvilka, i början 11 dagar blinde, di henne några veckor, och förses sedan med andra lifsmedel, tills de efter en månad, först ledsagade af modern, utkomma för att söka sin egen lycka. Deras färg liknar den af hullhåren på de äldre, neml. askgrå. Svansen är äfven slät och ej lurfvig, så att man snart skulle misskänna deras ursprung.
Räfven hämtar födan mest på lefvande djurs räkning, sådana som icke öfverträffa honom i styrka. Utom större, såsom rådjurskalfvar, harar, kaniner och lam, sparas icke heller de smärre, t. ex. skogsmöss och mullvadar, med hvilka han gycklar liksom katten, innan de förtäras. Men i synnerhet är han fjäderflockens buse och framför andra hemfåglarnes, hvilkas egg äro läckerbitar för honom. Likväl försmår han icke grodor, paddor, ödlor, man säger äfven ormar, fiskar, kräftor, skalbaggar, syrsor och andra insekter. För ombytes skull eller för nöden tjena också saftigare rötter och trädfrukter, men påstås allmänt vara storätare af drufvor. Han synes äta allt med snålhet, och som håning är särdeles smaklig för honom, skyr han icke att angripa samhällen af bien, humlor och getingar, hvilka, oaktadt det förfärliga motstånd de göra, omsider nödgas lemna platsen åt den oblyga gästen. Igelkottens taggiga yta kan icke skydda honom för Räfven, som rullar honom med tassarne tills djuret måste utsträcka sig för att uppoffras.
Jemte ett sådant behof och böjelse till rofaktighet och med skarpa sinnen äger Räfven den utmärktaste vighet; men som styrka felar honom, måste han i dess ställe använda list och tålamod, hvilka ofta leda svagheten säkrare än djerfheten den förra. Alla hans rörelser och företag synas medgifva ett slags slutkonst hos honom och förmåga att öfverlägga. Hans fintlighet visar sig på mångfaldiga sätt, och en af dess förnämsta verkningar är utan tvifvel den att förskaffa ett boställe, som skyddar honom för oväder och tillika tjenar honom till fristad. Ofta spar han sig, som förut sades, mödan, att sjelf bereda sin boning, genom det att han gör ett annat djurs till sin egen. Eljest, om han af någon orsak beslutar, eller tvingas af rädsla att ombyta sitt fordna tillhåll, bemödar han sig att genom tidiga besök utspeja de tillflyktställen som på en annan ort kunna passa honom. Finner han flera sådana, i synnerhet gamla Räfkulor, putsar han dem rena, innan han till slut väljer i någon sitt tillhåll. Skulle han under detta störas på minsta sätt, så försvinner han åter snart. Men fästad på ett ställe, kringlöper han innan kort hela nejden, tar känning af byar, kojor, enstaka hus, vädrar opp hönsen, iakttar hvarest hundar och buller höres och tvertom; samt utspanar de betäckta platser som i händelse af fara kunna blifva hans skyddsort. Allt tyckes visa en förutsigt af många möjliga händelser. Misstrogen och varsam, låter han sällan bedraga sig att förfölja det djuret som flyr undan för honom; han lurar snarare på sitt rof, och krypande tar det med ett skutt. Fullkomligt säker, att lugnet herrskar der han uppvädrat hönsen, försöker han att smyga sig dit, och hans naturliga snabbhet lånar honom dertill medel. Möter han nu intet hinder, begagnar han tillfället att fördubbla sina mordbragder, bortför hvad han dödat, tills den annalkande gryningen påskyndar hans återtåg, för att icke löpa fara att upptäckas. Han samlar sig lifsmedel för flera dagar och gömmer sorgfälligt sina byten än här och der under mossan, och än i sin kula till framdeles behof. Kanske bör det räknas honom till förtjenst, eller som ett större prof af hans slughet, att sällan eller aldrig genom inbrott eller åverkan ofreda det ställe som gränsar intill hans hemvist. Kommer han på en trakt der villbråd trifves, är den icke mindre vidt fält för hans fintlighet. Han löper igenom den med nosen i vädret, stjäl sig långsefter den buskbevexta parken, upptäcker fjäten af en hare, ser flägten af en rapphöna, lurar på dem med undransvärdt tålamod, och under det han nalkas dem med lätta steg, lyckas han ofta i försöket att ertappa dem. Likväl är icke alltid jagten föremålet för hans kringströfvande; han återkommer stundom till de ställen der han nyligen mättat sig, framsmyger sig och undersöker allt som synes nytt för honom, fast med djerfhet i mån som hans förra försök lyckats. Emedlertid, som vissa saker äro läckerheter för honom, så kan han genom dem narras i snaran, om han icke dessförinnan lärt känna den, ty då blir den fåfängt utsatt för honom. Hans fina lukt varnar honom för gillret, och begreppet om fara öfverväldigar alla andra begär, då han flyende söker genast en säkrare nejd. Det enda som kan göra att Räfven till en del förgäter sina vanliga försigtighetsmått, är ömheten för ungarne, och nödvändigheten att föda dem såsom inneslutne i samma kula. Detta gör föräldrarne, och i synnerhet modern, mera djerfva än de äro det för dem sjelfva, att trotsa faran. Den gemensamma omvårdnaden synes dana böjelser som sträcka sig utom de fysiska behofven. Denna ömhet som förmär Räfhoaan att glömma sig sjelf, gör henne oändeligen uppmärksam på allt som bär utseende af våda för hennes afföda, hvilken hon, om boet ofredas, strax söker att vid nacken bortbära den följande natten.
Men om det är Räfvens fördel att äga ett visst boställe eller tillhåll, så är det äfven ett medel för hans ovän att angripa honom. Han upptäckes; men Jägaren med alla sina redskap tarfvar erfarenhet nog att icke bedragas. Den förföljde söker att dölja sig i sitt näste, då han märker den fara som hotar honom, och lider den yttersta hunger förrän han blottställer sig. Under denna fruktan är han likväl icke overksam att med styrkan af sina klor göra sig nya utvägar från sin kula, för att rädda sig.
Till Räfjagt brukas hundar, ibland hvilka Hansen (Le Basset) säges vara den tjenligaste att äfven inkrypa i de håligheter som leda till Räfvens näste, i synnerhet om der finnas ungar. Under det honan söker försvara sig emot hunden, gräfves om möjligt en öppning ofvanföre, hvarigenom hon kan gripas. Detta kan dock ofta icke lyckas, om boet ligger under en klippa, eller träds rötter eller i en bergsrefva. Också genom vatten som ingjutes, eller medelst rökning kan Räfven stundom utdrifvas; men det vanligaste och säkraste sättet att jaga honom, är, att först tilltäppa hålen på kulan, jemte hvilken Jägaren håller sig nära för handen. Nu släppas hundarne, beqvämligast efter spåren i nyfallen snö om vintern, och då de få upp Räfven, söker han sig genast till boet, der Jägarens skott möter honom. Träffar det icke, så flyr han med största hastighet; men sedan han gjort ett vidlyftigt omlopp, återkommer han till sitt boställe, der han antingen säkrare faller för hagelsvärmen, eller, ännu skottfri, försöker att med flykten rätt fram frälsa sig då han finner ingången tillspärrad. Parforce-hundar äro de mest skicklige att upphinna honom, men han irrleder dem ofta genom loppet på de mest ovägade ställen, der hundarne med svårighet kunna efterfölja[1].
Ett beqvämare sätt är att fånga Räfven med gropar, räfgårdar, saxar och åtlar eller luder, som äfven förgiftas med räfkakor och andra dödande medel. Giller och fällor misslyckas deremot som oftast. Isländarne lägga ett dödt kreatur ut på fria fältet, dit odjuren lockade af lukten, snart samla sig och fällas af skytten som döljer sig i en derföre upprest koja eller skjul. Detta svarar ungefär mot jagttermen: att skjutas för glugg. Lapparne vinna samma ändamål på nästan lika sätt. De lägga köttstycken i snön som af Räfvarne uppsökas, men hvilka få genom lossade böss-skott deras bane. Denna jagt sker vanligen i månskenet. I brist af krut, begagna Ostiakerne sig af ett slags sjelfskjutande bågar, som ställas i djupa snön mot en snödrifva, der fiskråk nedgräfves; Räfven snål efter detta födämne, uppkrafsar betäckningen, men vidrör den spända bågen till sin olycka. Ett dylikt, fastän på olika sätt inrättadt Giller, kalladt kliäpzi, brukas i Likino Socken i Ryssland, både för Räfvar och Harar. Likväl torde, ibland alla sådana redskap, räfsaxen förtjena företrädet. På ett jemt ställe lägges denna med uppspända fjädrar och lås på jorden, der man sedan utströr agnar af hafre och dylikt för att dölja den. Ett bete af kött eller bröd stekt i osaltadt smör och beströdt med kamfert fastbindes något utom pipan med en tråd fästad i haken af låset; Fisk skuren i bitar af valnöts storlek är ock ett tjenligt ämne. Sjelfva saxen, utom hake och läpp, smörjes derjemte med en Vittring gjord af vax, myrra, gammalt osaltadt smör och rödlök som stekes i ett stenkärl tills löken blir brun, hvarefter kamfert tillägges och alltsammans pressas genom linne, samt kallnadt göres till en kula, som förvaras till bruk, i glas eller blåsa. För att locka Räfvarne till stället, stekes en kråka eller katt, som bunden vid ett strek, släpas omkring på marken. Äfven tjena fiskbitar strödde här och der om snö icke fallit. Sedan Räfven uppätit betet en eller annan gång, utlägges saxen, och blir på stället liggande; likväl bör den vid saxen fästade biten (ställbrocken) täckas öfver dagen med ett såll, granris eller dylikt; då denna betäckning åter aftages om aftonen. Flere dagar kunna likväl förbigå, innan Räfven torde vidröra det försåtliga betet, särdeles om lukten förekommer honom främmande. Äfven redan fångad i saxen med ett ben, har man funnit honom hafva afbitit detsamma, och rymt med de tre öfriga, såsom tillräckliga att framdeles förse honom med sin bergning.
Bruket af dylika medel ha vunnit laga helgd i flera Europeiska länder, genom författningar tagne så väl mot Räfvar som andra af odjurs namn och egenskaper. De äro nödvändige, icke mindre för att sätta en gräns för våldsverkarens besök kring gårdarne på landsbygden, än att genom hans fångande begagna skinnet till vinterplagg, såsom pelsar, mössor, muffar, slädfällar, vantar m. m. De af gamla Räfvar äro bäst från medlet af November till samma tid i Februari. Hos oss betalas vanligen ett väl fullhårigt Räfskinn med 2 R:d. Banko. En mera betydlig handelsartikel utgöra dessa slags skinn i Ryssland, hvarifrån en myckenhet föryttras till Kina, der de betaltes förr från 80 Kopek till en Rubel stycket, och förmodligen nu mera, då Ryssarne sjelfve upphandla dem hos oss för ofvannämde gångbara pris, som likväl är vida mindre än hvad de svarta Räfskinnen kosta, hvilka anses så kostbara att ett enda värderas till 400 Rubel. Detta dyra pris har också gjort att man påfunnit sätt att svärta skinn af allmanna Räfvar. Fjäll-Lapparne bruka under kallaste vintern, som Leem berättar, liksom halsdukar af vanliga unga Räfskinn, med svansen nedhängande på axeln, och enligt Steller äro Kamschadalernes kläder ofta gjorda af sådana skinn. Derjemte hålles sjelfva köttet till godo af Ostiaker, Grönländare, Tunguser och Kalmucker, och njutes såsom ett ätligt slags villbråd äfven i Europa på de orter der vinrankor vexa, och vid den tiden om hösten då Räfven fått hull på drufvornas bekostnad. Köttet säges då vara mindre hårdt och motbjudande. I Läkarekonstens forntid brukade man de mesta inelfvorna af djuret, såsom lefvern, lungan, tungan, gällen, mjelten, testiklarne, blodet, fettet och orenligheten. Längst af alla behöll man lungorna tillredda som medel i lungsot, och istret till smörjningar af sammandragna lemmar och vid förlorad rörlighet af ledgångarne. Man anser nu mera detta allt såsom öfverflödigt och använder det icke vidare, om ej på något ställe t. ex. i Persien, der istret smordt på händerna, tros förekomma kylsår och frostknölar.
Tab. — fig. är tecknad efter en lefvande Räf.
- ↑ Herr Öfv. Jägmäst. Ström, som med stor insigt i sitt yrke, förenar dervid mycken erfarenhet, har, utom andra underrättelser äfven benäget meddelt den, om ett af honom användt sätt att jaga Räfven; neml. att i ny snö följa spåret efter och med en pipa gifva en eller par personer i sällskapet tillkänna hvartut det går, då de taga förhåll och skjuta honom, hvilket lyckas väl, emedan han icke går långt undan den som följer spåret, och sällan löper vidt ut, som sker då hundar brukas vid jagten.