Svensk zoologi/Kapitel 26
| ← Europeisk igelkott |
|
Hvassbuk → |
N:O 26.
NÖTSKRIKA.
CORVUS Glandarius. Ållonskrika. Kornskrika. På F. Pähkinähankka. På Fr. Geai, Jacques, Richard. På Eng. Jay. På T. Heher, Nusshecker (i Pomm. Markward). På It. Gaza. På R. Ronscha. På D. Skov-skade.
Täckfjädrarne på vingarne äro blå med svarta och hvita tverränder; kroppen är blekt rödbrun och spräcklig.
Linn Syst. Nat. ed. Gmel. I. 2. p. 368. Cl. 2. Aves. 2. Picæ. — Faun. Svec. n. 90. — Retz. Faun. Sv. p. 93. — Sparrm. Ornithol. VIII. s. 33. — Buff. Aves. 3. p. 107. t. 8. — Ej. Naturgesch. d. Vögel durch Otto. 7. s. 219. fig. — Pennant Britt. Zool. I. p. 226. — Arct Zool. 2. p. 252. — Brunnich Ornith. bor. p. 9. n. 33. — Georgi Reis. th. I. s. 65. — Orphal. Jägerschule. I. s. 384.
Vid betraktande af Vårfågel- och Kråke-slägterna
synes gränsen emellan Falkarnes naturliga ordning och den
som bär namn af Skatornas icke vara särdeles märklig.
En mera kullrig och derjemte ryggad (cultratum) näbb
bestämmer de sednares, i hvilken, utom många andra,
ktåkearterne intaga ett stort rum. Desse igenkännas
dessutom genom de tillbaka liggande borstlika fjädrar som
betäcka näsborrarne; de äga en broskaktig tvåklufven
tunga, och fötter ne äro spatserande.
Nötskrikan, en af de vackraste af våra inhemska fåglar, tillegnas också dessa slägtmärken. Knappt så stor som en Kaja, utgör hela hennes längd emellan 13 — 14 tum, hvaraf stjerten ensamt innefattar föga mindre än hälften. Hufvudet ,något stort efter slägtets natur, betäckes med långa, mjuka, hvitaktiga och svartstrimiga fjädrar, hvilka kunna likt en tofs efter behag uppresas. Näbben, tjock och, svart, är 1¼ tum ktng, med den öfre käken i spetsen litet böjd, och döljer en äfven svart tunga som i ändan klyfves. Vid mungiporna sitta 5—6 svarta och styfva hår, nedanföre de af små fjädrar höljda näsborrarne. Ögonringens färg är nötbrun, men sttöter stundom på ljusblå, som hos skatan. Å ömse sidor af undra käken sitta ofvanför den merendels hvita strupen tvenne mörka fläckar eller breda ränder som nedlöpa på halsen, hvilken liksom nacken, ryggen, bröstet och buken faller i rödbrunt med grått blandadt, utom öfra och undra delen af gumpen som är hvit. På vingarne, som hoplagde äga stjertens halfva längd, äro de yttre pennorna brunsvarta med ljus kant framtill och hvitblå vid deras fäste; de inre deremot glänsande svarta; likväl äro de främres strålar hvita, och de bakreste i ändan kastaniebruna. Fågelns förnämsta fägring består dock i täckfjädrarne, hvilka ensamt göra honom ökänd bland alla Europeiska fjädrade slägter; dessa som ligga öfver de yttre vingpennorna, prydas täckt af hvita, ultramarin-blå och svarta fyrkantiga fläckar eller tverränder, ty hvar fjäder är vid fästet hvitblå, midtpå än mer lysande och mot ändan svartblå. Stjertfjädrarne, alla nästan lika långa, äro nära gumpen grå och för öfrigt svarta, utom de tvenne yttersta, som på undra sidan synas blekare. Smalbenet är längre än de ljusbruna tårne, hvaraf den medlersta förenad med den yttersta medelst första leden, har lika längd som näbben, och deras klor äro långa, temmeligen böjde och brunfärgade.
Könen torde något åtskiljas genom färgornas liflighet, och hanarne deruti ha företräde för sina makar, hvilka deremot vinna något i storleken. Äfven åldern kan förändra utseendet, och derifrån må härleda sig de skiljaktigheter som vid somliga författares beskrifningar förefalla.
Nötskrikan är bekant i de flesta delar af Europa, äfven i Siberien ända till trakterna kring Baikal-sjön. Det är troligt att hon finnes på flera ställen i Asien och kanske in i sjelfva Kina, som Pennant af der gjorda målningar fått anledning att förmoda.
I skogar, något aflägse från bebodda ställen plär denna fågel välja plats för sitt näste, som bygges icke särdeles högt uppe i ekar, någon gång i ett barrträd helst för sig sjelf stående, eller äfven i hasselbuskar och små björkar. Till formen halfrundt och skållikt, synes det utanpå hopsatt af torra qvistar och innantill flätadt af vekare rötter eller Ljungris, utan vidare yttre skyddsvärn eller inre beklädning. Detta sker i början af Maj månad, hvarefter honan värper 5—7 egg, knappt så stora som dufegg, kortare än skatans, fint spräckliga på blekgrön botten af grå eller bruna punkter, hvilka sammanflytande vid den trubbigare ändan af egget, dana der liksom en hufva. Stundom finnas de askgrå med dunkelbruna punkter. I början af Juli Blifva ungarne synlige, hvilka i begynnelsen matade med maskar och larver, följa sedan sina föräldrar tills den kommande våren, då de omsider, smyckade med de lysande täckfjädrarne på vingarne, äfven i sin ordning skynda att föröka sitt slägte.
Som stora svärmar af Nötskrikor infinna sig om hösten i Levanten och i Egypten, så kunna de anses för flyttfåglar. Likväl torde dock honorna i synnerhet göra den långa resan. Sonnini blef varse sådana fåglar på dessa orter, och som, enligt hans vitsord, syntes äga mindre lysande fjädrar. Sannolikt voro dessa honor, åtföljda af den sist kläckta afveln. Man vill äfven påstå att de skrikor, som under vintertiden hos oss till salu föryttras, äro endast hannar. Visst är att många öfvervintra i Norden och visa sig på landet när vackrare väderlek infaller.
Skrikan säges upplefva 8—10 årsskiften, men skall såsom tam vinna en högre ålder. I fritt tillstånd föder hon sig så väl af hasselnötter och ållon, som af rönnbär, kastanier, vinbär, hallon, m. m., och gör äfven mindre angenäma besök i trägårdar, der kersbär, ärter och bönor kunna erhållas. Hon beskylles också icke utan skäl att stundom plundra åkerfälten. Det öfverflödiga af det stulna eller samlade undangömmer hon behändigt i trädhålor, skrymslor eller under buskar bland mossarne. Nötter och ållon, ehuru stora i jemförelse med hennes käkar, sväljas med lätthet, och hon kräker dem åter ifrån sig på det till visthus ärnade stället. Möjligtvis förgäter hon någon gång sjelf sin skatt (som ordspråket åsyftar): de samlade nötterne börja framdeles alt gro, och Skrikan har således genom planteringen uppfyllt en annan bestämmelse.
Men vextriket skänker henne icke ensamt alla lifsmedel. Egg och småfåglar äro kanske en ännu begärligare föda, hvarföre ensame lemnade fågelungar bli stundom hennes rof då de i deras bon kunna öfverraskas. Ögon och hjerna uthackas derjemte merendels först såsom det läckraste. Äfven äldre fåglar, redan liflöse i uthängda giller och snaror, undgå icke heller hennes rollystnad, men hon brukar dervid så liten försigtighet, att hon ofta sjelf fastnar. Detta lynne visar mycken likhet med fleres af samma slägte, t. ex. skatorna, men hon synes mindre misstrogen och listig än dessa, som hon dock öfvergår i djerfhet. Hon är af naturen näsvis, häftig, orolig och ondsint, hvilket i synnerhet märkes då hon inspärras såsom i buren, der hon icke allenast snart förderfvar sitt vackra utseende, utan ock under sin ostyrighet ofta stryper sig.
Ickedessmindre blir Nötskrikan lätt hemtam, men bör helst som unge uppfostras, då hon vaner sig vid allt slags föda. Hennes vackra fjädrar ha äfven gifvit henne värde hos de moderna Grekerna, af hvilka Sonnini sett henne hyllas, änskönt hon icke spar deras oliver och andra fruktträd, och i Holland förekommer hon icke sällan såsom fånge i bur. Troligen bidrar ock till detta tycke för henne en särskilt förmåga att, i följe af en böjligare strupe, härma allt slags läte ända till trumslag, och att äfven lära tala. Det vanliga skriket är för öfrigt icke mer behagligt, än då hon efterapar ljudet af fåglar som icke sjunga bättre än Tornfalken och Uglan. Ännu mer genomträngande är det skrik som yttras vid åsynen af en räf, hundar eller uglor, hvilka Nötskrikorna, flera förenade, genom deras fördubblade skrän söka att förvilla eller förjaga. Häftigast röjes detta då man ofredar ungarne i boet, hvarpå ett annat ordspråk grundar sig: »Kieto coumo un gai prés (Han skriker, som en fångad Nötskrika). Ljudet har någon likhet med skatans, men är häftigare, längre och hesare. I vildmarken ser man få och merendels endast tvenne tillsamman. De antaga mångfaldiga ställningar, uppresa ofta de mjuka fjädrarne, sätta stjerten i höjden, utsträcka hufvudet framför och nedåt, och då man nalkas dem, flyga de skrikande, ehuru icke långt bort, till ett annat ställe.
Som skrikorna ibland annan föda icke försmå flera slags yrfän, fjärilar och skalbaggar, ofta ledsamma gäster för landtbrukaren, torde de betala den förmån de njuta af Eken och Hasselbusken. I somliga länder, såsom i Grekland, Spanien och Frankrike bli de ock sjelfva förtärda sedan man förvällt och stekt dem, och sägas likna gås i smaken; kanske äro de der fetare än här, hvarest ordspråksvis mycken magerhet jemföres med skrikans. Fågelns snålhet narrar honom lätt i de snaror som för andra t. ex. kramsfåglar, sättas. Man har också uppfunnit i Tyskland ett eget fänge eller de så kollade Eichelkerhütten, som är en under ett ensamt träd upprest riskoja, öfver hvilken flera donor uppsättas på trädets grenar. Ofvanpå kojan ställes en lefvande ugla eller, i brist deraf, en uppstoppad, då den i kojan dolde fågelfängaren härmar med pipa både uglan och nötskrikorna, som häraf bedragna komma hoptals kring lockfågeln, till hvilken de äfven synas hysa en naturlig ovilja, och fastna således lätt i de giller som vänta dem. I Frankrike skall dessutom brukas att fånga dem medelst olja, hvarmed kärl blifvit fyllda, och hvari fågeln, seende sin bild, neddoppar hufvudet öfver ögonen, och tages sedan med blotta händerna, hvilket fått namn af Chasse au plat d'huile.
Tab. Fågeln efter naturen tecknad och målad, i något mindre än hälften af dess vanliga storlek.