Svensk zoologi/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Häst-igeln
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Europeisk igelkott
Nötskrika  →


Svensk zoologi vol I 1806 251.jpg

[ 33 ]

N:O 25.

EUROPEISK IGELKOTT.

ERINACEUS Europæus. Piggsvin. Pinnsvin. På F. Iiliskotti. På Fr. Herisson. På Eng. Hedge-Hog. På It. Riccio. På T. Igel. På R. Iesch. På D. Pindsvin. (i Norr. Bustivil).

Utöronen äro runda och näsborrarne försedda med en krusig kant åt yttre sidorna.

Linn Syst. Nat. ed. Gmel. I. I. p. 115. Cl. 1. Mammal. Ord 3. Feræ. — Faun. Svec. n. 22. — Gottl. Res. s. 264. — Retz Faun. Sv. p. 28. (Fossores.). — Thunb. Beskrifn. på Sv. Djur s. 57 (Glires).— Pennant Britt. Zool. I. p. 116. (Urchin.) — Aret. Zool. I. 142. — Hist. qvadr. I. 588. 7. 48. f. 111. — Cuvier Tabl. elem. p. 107. (Plantigrades). — Buffon H. n. VIII. p. 28. t. 6. — Pallas n. Comm. Petr. 14. p. 578. — Ephemerid. Med. phys. Ac. N. Cur. Dec. 11. Ann. 1. p. 162. (anatome). — Hermann Obs. Zool. p. 51. — Lemery Mat. Lex. p. 418. — Vogel Mat. Med. p. 346.




Om endast ett mildare lynne bestämde Igelkottens systematiska plats ibland de däggande djuren, skulle vi väl icke söka honom nära Björnarne eller i den så kallade Rofdjurens ordning; men vid granskandet af de delar som äro denna Djurklassens väsendtligaste skiljetecken, finna vi dertill anledning. Igelkottslägtet äger tvenne långa och koniska framtänder i hvardera käken, samt 5 smärre på hvar sida i den öfre, och 3 dylika i den nedre; samt ändteligen 4 öfre och 4 nedre Oxeltänder å ömse sidor. (Tillsammans 36). Betäckt dessutom öfver hela ryggen med styfva hvassa piggar, närmar sig således detta slägte till de verkliga Piggsvinen (Hystrices), men desse höra till Gnagrarne (Glires) och hafva, som desse, blott 2 långa framtänder, då Igelkotten utom desamma har flera smärre, hvilket nekar honom ett rum i denna naturliga familjen[1])!

Den Europeiske Igelkotten är vanligen 9—10 tum lång, och hans kropp liknar en aflång massa ofvantill mera rundad, och slutar sig framåt med ett kägelformigt hufvud och en afsmalnande nos som någre liknat vid svinets tryne. Den undre käken är mycket kortare som på Gnagrarne, och vid hvardera näsborrens yttre sida formerar [ 34 ]huden en flikig eller kamlik kant. Munnen är temligen klufven, besatt vid mungiporna med några korta morrhår. De 5 smärre tänderne på begge sidor om de 2 längre framtänderne i öfra käken, äro verkligen framtänder, och icke betar som de blifvit kallade, emedan de fästas i de små benen som sitta emellan käftarne (ossa intermaxillaria). Ögonen äro små och svarta, och utöronen korta, breda och ljusgrått håriga. Det sträfva håret på hufvudet är ljust brungult, blandadt med några hvita; men mörkare är det som betäcker den öfra klufna läppen ifrån nosen ända till mungiporna, derifrån en smal rand löper till och omkring ögonen. Bakom densamma finnes ofta en rund ljus fläck. Färgen på den tjocka och knappt märkliga halsen, frammanför piggarne och inunder kroppen mellan benen ända till svansen är, utom den ljusare halsen och bröstet, blek rödgul. Piggarne, hvarmed den kullriga ryggen är utrustad, äro trinda, strimmige, vid fästet ihåliga och litet krökta, samt likasom vid den öfra syllika ändan gulhvita men midtpå mörkbruna, hvilket ger djuret ett brokigt utseende, ljusare eller mörkare, efter piggarnes hvarandra korsande eller rätare ställning och läge. Utan att vridas, kunna de icke lätt utdragas. På en cirkelrymd af 10 lin. diam. kan räknas omkring 170, hvaraf de längste hinna till en tum. I vatten simma de dels horisontelt, dels sjunka de till botten, dels stå de rätt upp och ned med spetsen vettande nedåt. Under synglaset är deras inre daning märkvärdig för do långsefter hvarje yttre strimma inuti löpande hinnaktiga mellanskiften. Emellan piggarne finnas allsinga hår, blott på de ställen der piggar saknas och detta är längst vid sidorna, sträft likt svinhår, men kortare och lenare under halsen och buken. Benen äro nog korta, att sällan mer än de grå fötterne synas med 5 ofvanpå håriga tår och mer än hälften så långa dels mörka dels ljusa klor. Under bakdelen gömmes den knappt tumslånga svansen, som derföre icke oftare märkes, än då vissa behof det föranleda.

Utom i de märkligen stora parningsdelarne upptäckes ingen åtskillnad emellan könen, och denna af dem beroende förrättning sker utan tvifvel på det beqvämaste sättet mot den med hår betäckta sidan.

Af alla fyrfotade djur, som efter deras natur dväljas i Europeiska klimat, är Igelkotten den enda med så bevä[ 35 ]rad yta; han är den enda som genom hoprullande äger förmåga att dölja alla sina lemmar. Det fyrbenta djuret synes då icke mer, blott en likt ett nystan omskapad kropp, likväl nästan njurlik eller mindre rundad mot den sidan som under sammanrullandet indrages inom den starka kötthuden, i hvilken piggarne sitta fästade. Under huden ligger en egen muskel med cirkulära fibrer, genom hvilken djurets hoprullande och dess åter öppnande befordras, och ifrån dessa gå andra tverfibrer som hopdraga sjelfva kroppen. Sårad eller skrämd, eller då han söker hvilan, antager Igelkotten hastigt denna skapnad. I förra fallet blir han alldeles tillsluten, i det sednare mindre, så att nosen upptäckes mellan framfötterna. Först kröker han ryggen, trycker hufvudet till bröstet, tillsluter ögonen, då i detsamma huden utsträckes från kroppens sidor framåt och insveper frambenen, och tillika den öfver bakdelen framskjuter inunder till betäckning af svansen och bakfötterna. Omsider villig att liksom åter öppna sitt fängelse, förlänger han sakta kroppen, och utsticker hufvud och fötter för att af dem begagna sig.

Detta djur är bekant i nästan hela Europa, utom i de kallare trakter, och således icke i de nordligare af Sveriges landskap, men deremot så mycket mer i de sydliga. Utom vår verldsdel förekommer det äfven i Östra Siberien och i de Kirgisiska öcknarne. Dess tillhåll är vanligen på buskbevexta ställen, helst der mossa finnes. Af den tilldanar Igelkotthonan ett rundt och ihåligt bo, ibland uppsatt i en enbuske, något ifrån marken, sedan hon parat sig om våren med en enda hane, som äfven lefver i engifte. Först i Juni träffas 3—5 ungar i boet. De äro i början nästan helt hvita med knappt 3 lin. långa, veka och ljusa piggar, och näras i förstone genom de sugvårtor som modern har 3 på bröstet och 2 under baken nära sidorna af kroppen. Beröfvad sin naturliga frihet, visar hon dock mindre ömhet, ty Buffon lät hämta en familj ifrån skogen, och oaktadt föda icke felades honan, uppåt hon sina egna ungar. Andre ha också anmärkt detsamma.

Igelkottens födämnen äro mångfaldiga. Ömsom förtär han paddor, kräftor, musslor, småfågel, möss. as, maskar, gräshoppor, skalbaggar, af hvilka icke en gång Spanska flugan försmås, emedan Pallas sett öfver hundrade på en gång uppätas; och frukter, rötter och saftiga blad bli icke heller lemnade när behofvet det kräfver. Han är för [ 36 ]öfrigt nattdjur och sofver om dagen. Vid annalkandet af vintern gömmer han sig under ihåliga träd och i tjocka mossan som han uppbökar, samt i bergspringor, der han somnar hoprullad och stelnad, tills en blidare årstid åter lockar honom ur hans hide.

Menlös, tålig och derjemte klent danad, skulle han, kanske ofta röna ett oblidt öde från starkare varelser, om naturen icke skänkt honom den ofvanomrörda egenskapen att skrämd eller retad dölja sina ömmare delar inom sin i klotform hopdragna kropp, då de utspärrande piggarne blifva hans försvarsmedel. I forntiden var derföre ett ordspråk: att Räfven känner många saker, och Igelkotten en enda betydande[2]: det är att kunna försvara sig utan att strida, och såra utan att anfalla. I nödfall skall han ock befukta sig med sin stinkande urin, hvarigenom han skys af jagthundarne, som blott skälla på honom, så framt han icke af någon glupskare, såsom af räfven, trotsande de sårande piggarne, ibland uppoffras. Emedlertid är han alltid säker för de mindre rofdjuren. Sällan höres något läte ifrån honom, om icke när fötterne klämmas; man har likväl velat anmärka, som prof af det sällsyntaste tålamod, att djuret, äfven under sargandet af den anatomiska knifven, icke yttrat det minsta jemmerljud[3].

Flyttad ifrån skogsmarken till bebodda ställen, låter han snart täma sig, och under så förändradt lefnadssätt rullar han sig icke som förut tillsammans när han handteras. Kalmuckerne bruka så väl denna art, som en annan med långa öron (E. auritus L.), hvilken äfven är hos dem inhemsk, att med sådana, i stället för kattor, freda sina boningar for mössen, hvilka, kanske, snarare fly för dem, än att de af dem fångas. För samma ändamål skulle Igelkotten likväl icke vara på alla orter lika afhållen, i anseende till sin desmanlika och besvärande lukt samt mindre snygghet. Men han förtjenar att njuta landtbons hägn, för det biträde han lemnar genom förtärande af larver och skalbaggar, och ej förföljas blott för den orsaken att han tros förstöra skogsfågelns bon och ungar, som utan tvifvel [ 37 ]sällan händer. Ännu mindre bör han hatas för den oförtjenta beskyllningen att di kor och skada deras jufver, hvilket munnens mindre omfång säkert förbjuder. Såsom hemtam bör han likväl aktas för hönshuset, der eggen eljest kunna förloras. Buffon omtalar ock en som smög sig in i köket och bortstal kött ur en gryta, men visade tillika det apelika okynnet att lemna något mindre renligt i stället.

Igelkotten simmar med mycken lätthet, och håller sig uppe öfver halfva timmen, hvarunder han kännes mjuk för vidrörandet, ty hudmuskeln spännes då icke. Om han efter utseende drunknar och liksom död upptages, börjar han, till hälften hopdragen, åter att andas och innan kort att röra sig lika lifligt som förut. Detta vittnar om huru seglifvad han är. Likväl är han ganska ömtålig på den bara delen ofvanför nosen, der ett lindrigt slag genast dödar honom.

Det är ock ganska säkert att Igelkotten kan klifva. Herrman har erfarit det. Han instängde en sådan i ett rum der en stor träbalja förvarades, och dagen derpå fans han i densamma nedkrupen, sedan han antingen hulpit sig med klorna på sjelfva baljan, eller med hela kroppen mellan baljan och väggen, liksom Murmeldjuren i klyftorna. En annan dag träffades han i en alnshög kista, i hvilken, såsom omflätad med vidjor, han mera beqvämligt kunnat uppklättra. Den fordna sägen, att han uppklifver i fruktträd för att skatta dem, må derföre icke vara så ogrundad, ehuru den liksom en annan, att han rullar sig med piggarna på den nedfallna frukten, som derigenom fastnad på dem af honom med lätthet bortföres[4], torde fordra bekräftelse.

Igelkottens kött ätes icke, åtminstone ganska sällan (Zuckert). Emedlertid säger Hermann, att en man i Elsas berättat honom om läckerheten af ett sådant villbråd och dess guldgula ister. Också i Senegambien hålles det för ganska smakligt, särdeles den tiden då djuret söker sitt vinterqvarter. Äfven der skall det göra invånarne icke liten, nytta genom sin beständiga jagt efter torrakor i husen (Adanson).

Till bete för kräftor säges köttet af Igelkotten vara framför annat passande.

[ 38 ]Fordom, i Läkarekonstens mörkare tidehvarf brukades att bränna Igelkottar till aska eller koka dem, och att likaså till läkmedel begagna lefvern, gallan, mjelten, bloden, istret, den inre maghinnan, och sjelfva orenligheten; och än i dag är ett husmedel öfrigt, nemligen soppan på en lefvande Igelkott, till badning af hopdragna lemmar efter gikt och reumatiska plågor.

Längre tid tillbaka användes i Frankrike den aftagna huden till ett slags borste eller häckla vid hampspånad.

Tab. Djuret i förminskad storlek efter skala. — a. nosen efter naturen, visar den högra krusiga näsborren. — b. en af piggarna i nat. storlek.




  1. Igelkotten har ock blifvit parad med Svinet i en annan nyare uppställd ordning (Fossores), riktigheten hvaraf rummet icke här tillåter att bedömma.
  2. Πολλ' οίδ' αλώπηξ, αλλ' εχίνος εν μέγα. Zenodotus, Plutarchus.
  3. Clavis terebrari sibi pedes & discindi viscera patientissime ferebat; omnes cultri ictus sine gemitu plusqvam Spartana nobilitate conceqvens. Borrichius
  4. Arbores ascendit, poma et pyra decutit, in istis sese volutat ut spinis hæreant. Zoolog. Sperling Lips. 1661. p. 261.