Svensk zoologi/Kapitel 31

←  Tagelmasken

Svensk zoologi av Conrad Quensel och Olof Swartz Vanlig björn

Sidensvans  →

N:O 31.

VANLIG BJÖRN.

URSUS Arctos. På F. Karhu. Nalli. Ohto. Ohtoinen. Kondjo. Wanhapoika. Isokullainen. På Fr. Ours. På E. Bear. På It. Orso. På T. Bär. På R. Medwediza. På Polsk. Niedzwiedz. På Norrsk. Bams. (Hanen), Bings (Honan).

Kroppen är till färgen merendels mörkbrun eller svart, med kort hals och stubbig svans. Utöronen äro rundade, uppstående och korta. Nosen tver och trynlik.

Linn Syst. nat. ed. Gmel. I. I. p. 100. — Faun. Su. n. 19. Cl. X. Mammalia. Ord. 5. Feræ. — Retz. Faun. Su. p. 24. — Thunb. Svensk. djur. s. 20. — Diss. de Urso. præs. Roberg. 1702. Ups. - Aldrovand. Quadr. digit. p. 117. — Buff. Hist. nat. 8. p. 248. t. 31. 32. — Schreb. Säugth. 3. s. 502. t. 139-140. — Pennant. Qvadr. p. 190. — Arct. Zool. I. p. 61. — Cuvier Tabl. élém. p. 111. (plantigrades). — Ménag. du Mus. d'H. nat. I. p. 178. tab. (2. p. 144.) — Fischerstr. Ekon. dict. 2. s. 43. — Krünitz Œc. Encycl. 3. s. 418. — Diderot Encycl. vol. 24. p. 194. — Pallas Reis. 2. s. 19. — Lepech. Reis. I. s. 19. — Georgi Reis. I. s. 135. — Stellers Kamschatk. s. 115. — Kerguel. Tremarek. Reis. in Alg. H. d. R. vol. 21. s. 55. —Raczynski Hist. nat. Pol. p. 228. — Leems Lappm. beskr. suppl. 64. — Orphal Jägerschule. I. s. 156. — Gadd œcon. beskr. öfv. Satakund. s. 63. — Nordholm Jemtlands djurfänge. diss. Ups. 1749. — Hillerströms Westmanl. Björn och Vargfänge. disp. Ups. 1750. — Fjellströms berättelse om Lapparnes Björnfänge. 1755.

---

Om de kalla klimaten af Jordklotet sakna Afrikas Lejon och Hyäner, och Indiernas Tigrar och Panterdjur, så gaf naturen dem Björnen, såsom främst bland rofdjuren i Norden.

Under namnet af Björn förstå vi det slägte af stora fyrfotade djur, som i käkarne äga 6 framtänder, men i den nedre står andra paret af dessa något mer inåtböjdt än de öfriga. En stark kägelformig bete på hvar sida, samt nästintill bak efter denna, flera små tänder genom ett tomt mellanrum skilde från de egentliga oxeltänderna, af hvilka de främre äro något spetsiga, men de bakre med platt, knölig krona. Kroppen är tjock med kort svans, och under gåendet stödes nästan hela fotbladet pi jorden, och alla fötterna eller tassarna ha 5 tår utan frånskild tumme, nästan lika stora, beväpnade med hvassa, långa, hårda och krökta klor. Tungan är mjuk och slät, och magen af måttlig rymd, samt tarmkanalen mest jemntjock ända igenom, utan blindtarm. Njurarne äro sammansatte af flera särskilta lober, och hanens penis innehåller ett stort i S form krökt ben.

Dessa allmänna kännetecken tillkomma de arter af Björnslägtet som verkligen utgöra det: Den hvita eller Hafsbjörnen, den svarta Amerikanska och vår inhemska Björn. Författare af Djursystemer hafva emedlertid nog frikostigt tillagt flera djur samma slägtnamn, men hvilket de vid ett sorgfälligare betraktande af deras natur och förhållande icke synas förtjena^[1].

Så säkra som de anförda kännemärken befinnas, så brydsamma äro likväl arterne att på vettenskapligt sätt väl bestämma, fastän skillnaden dem emellan vid första ögonkastet liksom erbjuder sig. Från den sistnämde eller den gamla verldens Landtbjörn, utmärker Polar- eller Hafsbjörnen sig så väl genom sin oföränderliga hvita färg som längre hufvud och utsträcktare hals, och den svarta i Amerika genom smalare nos, längre öron, och raka, svarta och skinande hår; men de ha likväl alla till sednare tider varit misskände och förblandade med den verldsbekantaste af dem , hvilken nu är ämnet för den historiska teckning, som vi härjemte lemna.

Detta djurets fysionomi är utmärkt. Hufvudet är långlagdt och bredt baktill; pannan platt och framåt sluttande, der den kägelformiga och nästan som ett svintryne trubbiga nosen börjar. Ögonen, som äro mycket små, betäckas af de på sned öppnade ögonlocken. Öronen, korta och rundade, slå upprätt. Den öfre käken är längre än den undre, hvars läpp har 18 små uddar. Ordningen af tänderna är som vi nyss anfört den. De äro 36 till antalet, och formen af oxeltänderna visar mycken likhet med menniskans och de djurslags som förtära så väl frukter som kött och andra blandade födämnen. Den korta halsen förenas med en tjock kropp, kullrig på ryggen, men något sänktare öfver skuldrorna. Sex spenar sitta under buken, 4 främst vid bogarne och de öfriga i ljumskarne. Svansen är blott 4—5 tum lång. Benen ha lika höjd vid fyrbent ställning. Tårna stå parallelt med hvarandra, och de svarta klorna äro längre på de främre än bakfötternas.

Håret som betäcker kroppen äfven som det vid hullet, är mjukt, yfvigt och ofta skinande. På nosen är det kortast, men i synnerhet mycket långt omkring strupen, på buken och bakpå låren. Färgen deraf är i allmänhet brun och svart, men nuanserne äro likväl talrika från brunt till gulare, rödare, svartare, och från svart till grå, spräcklig och ändtligen alldeles hvit. Lika skiljaktig befinnes ock storleken från 2—4 alnar i längden samt höjden ungefär 5 qvarter. De främre tassarne kunna hålla 9—10 tum, och de bakre en half aln att räkna från hälen till ändan af klorna.

Europas och Asiens skogbevexta, bergaktiga och öde trakter äro dessa Björnars hemvist. Likväl finnas de svarta^[2] knappt utom de kallare länderne af dessa verldsdelar, men den bruna arten är så mycket mer allmän, som den också träffas i Sveitz, Frankrike, Savojske Alperne Apenninerna, Pyrenéerne, Böhmen, Polen, Ungern, Grekland, Palestina, Persien och Kina^[3]. Gamla Historien säger väl att Romrarne fordom hämtade Björnar från Kaledonien; de äro dock redan från urminnes tider saknade i stora Britannien, och höra nu knappt vidare till Tysklands Fauna, men så mycket säkrare till den Svenska, som de icke äro sällsamma i Rikets norra Provinser, Jemtland, Lappmarkerne och Österbotten.

De ämnen som tjena Björnarne till föda äro äfven så olika, som de sjelfva äro det i färgen. Den bruna är mestadels köttfrätande. Hästar, boskap och rådjur blifva ofta hans rof, och kallas derföre på somliga orter Slagtare. Gemenligen suger han först ur bloden, och hvad han icke genast förmår att förtära af det rifna, nedgräfves på säkert ställe, helst i kärr, för att så mycket lättare kunna rentvätta det, när aptiten leder honom tillbaka till visthuset. Emedlertid försmår han icke ätbara saker ur vextriket. I Sveitz plundras ofta Kastanie-träden af honom, och beröfvad sin naturliga frihet, kan han till större delen näras med frukter. Men det är vår svarta Björn som ger företrädet åt vexterna, bland hvilka Angelikan är en läckerbit. Derjemte förtär han alla slags vilda bär, mogen säd samt blad och späda qvistar. På fisk afbiter han endast hufvudet. Sällan söker han annan köttföda. Getingar och bi, äfvensom myror falla honom särdeles i smaken, de förre för håningen, och de sednare för deras syra, hvarföre sådana samhällen ofta bli offer för hans lystnad; och när dessa, för att hämnas, anfalla honom, rullar han sig som ett klot tillsammans, då hans långhåriga pels afhåller dem. Det är ock märkligt att man aldrig funnit någon ohyra på Björnen. Under drickandet sörpla Björnarne likt svinen, och likna dem vid annat tillfälle, utan att lyfta benet som hundarne.

Björnens vapen äro hans framtassar eller ramarne, med hvilka han slår liksom katten, eller ock med dem famntar sin ovän. Sällan betjenar han sig af länderna under striden, antingen för deras mindre styrka, eller för sin ömtålighet om nosen. Menniskor anfallas icke gerna af honom om han icke retas, men han visar sig också då så mycket oförskräcktare. Likväl blir ett slag på hulvudet snart hans bane.

Oaktadt icke hastig utan lunsande i loppet, går han med lätthet på bakfötterna som en tvåbent varelse, och med lika skicklighet klättrar han uppför trädstammar och brådbranter, men måste alltid gå baklänges utföre ned igen såsom en katt, fastän ganska rädd om bakdelen. Ett djupt vatten hindrar icke heller hans kosa, helst han simmar behändigt, men sträckan bör icke vara alltför lång.

Fotspåren efter Björnen likna mycket en barfota menniskas, likväl kunna märken efter klorna skönjas, äfven som skillnad emellan hane och hona; efter den förre är spåret rundt och kullrigt, men elter den sednare jemt på sidorna och flatt inunder.

Hela sommaren är han beständigt i rörelse på de trakter der han vistas och der han icke saknar föda. Under allt detta lägger han på hullet och ökar utomordentligt fettman, tills vintern nalkas, då han efter sin natur går bort, ej att sofva, utan att söka en oafbruten hvila i sitt för den orsaken tillredda hide eller bo i en bergsrefva, en grotta, i 5—6 qvarters djupa håligheter gräfne i jorden eller händelsevis funne under någon sten, eller under rötterna af kullblåsta träd. De större björnarne ligga dock ofta under bar himmel, stundom alldeles öfversnöade. Men alla hafva lika vana att bädda under sig med granris, löfqvistar och mossa. Uppklifvande i träden, afbryta de med vighet sådana qvistar som synas dem tjenliga, och hvilka nedfallne de sedan hopsamla, och bära i famnen, gående på 2 fötter till lägerstället. På lika sätt sammanföres också mossan (Björnmossan, Polytrichum commune L.), och nu läggas först qvistarne i rundel, lika högt på alla sidor och sedan mossan ofvanpå, att bädden omsider liknar ett kålfat, och med samma materialier tillspärras också de öppningar som leda till det valda hvilorummet, så framt bädden icke tillredes på öppet ställe, då Björnen säges ligga på brått. Men innan han lägger sig, som sker omkring början af November, dröjer han jemte hidet tills tarmarne äro uttömde, då han söker kåda ur myrstackar, hvilken tillika med barren, tuggad och nedsväljd, liksom en stopp fastnar i tarmändan, och der hårdnad fastsitter så länge hans fastetid varar, eller till slutet af April månad. Under allt detta njuter han ingen föda, utan tärande på sitt förut samlade hull, ligger orörlig, men utan att vara beröfvad känslan som andra under vintern slumrande djur. Skulle han äfven nödgas, att, skrämd eller jagad, lemna sin fristad, söker han snart en annan för att der afbida den bättre årstiden; det är emedlertid till ett slags tidsfördrif, som han suger sina ramar^[4]. Kanske torde detta sysslosättande befordra det ombyte af huden under fötterna som timar mellan Jul och Mattsmessan. Sålan faller då lös ifrån foten och synes bevext ini liksom med vårtor, och skinnet under fötterna liknar en kräftas som nyss släppt skalet. Det är derföre icke underligt om han då är mycket ömfotad och blöder genast vid minsta lopp eller gående.

Ändtligen uppgången af sitt vinterläger, har han nödigt att genast befria sig från de tuggade stoppar som förut nämdes. Myror tjena honom nu till ett rensningsmedel, äfven som Missne-roten (Calla palustris L.). Möjligtvis näres han också deraf medan betet är magert. För att få det unga löfvet af Aspar och andra träd uppklättrar han i dem, och äter för öfrigt under hela sommaren gräs och vissa vexter såsom Angelika (Angelica sylvestris), Mjölkgräset (Epilob. augustifol. L.), Fjälltisteln (Sonchus alpinus L.) m. fl. Sådda åkrar med hafre och korn visa stundom spår efter honom, der han uppryckt sädesstånden, och af hvilka han, enligt berättelse, med andra ramen afstryker de mognade kornen, Hela hösten finner han också ymnig tillgång på flera bärslag i skogarne. Men om hans organisation gör honom skicklig att så nära sig, så intyga hans betar och klor om förmågan att blanda denna föda med animaliska ämnen, om tillfället skulle gynna hans roflynne att bemästra sig dem.

Fastän, jemförelsevis med kroppsmassan, Björnens ögon äro ganska små och öronen korta, äger han ickedessmindre dessa sinnen i mycken fullkomlighet, och oaktadt den tjocka pelsen som nästan vanskapar honom, är hans känsel ganska god. Äfven lukten är förträfflig, och kanske i högre grad än hos något annat djur, i följe af en mera vidgad yta af denna hos honom konstigt danade organ^[5]. Han har köttiga lår och armar, på lika sätt som en menniska, kort hälben som tillskapar en del af fotbladet; 5 tår sittande midt emot hälen på bakfötterna och knotorna i de främre äro alla lika, ehuru tummen icke är särskilt, utan det tjockaste fingret är utåt på detta slags hand, ej inåt som på vårt slägte. Tårna äro derjemte korta och tätt slutna på alla fötterna. Han slår häftigt med ramen som menniskan med knytnäfven; men allt detta förliknande föreställer Björnen blott mer oformlig, och ger honom icke något företräde för andra djur.

Björnen är af naturen trumpen och vild. Hans lefnadssätt är ensligt och dystert, och könen, som lefva i engifte, nalkas endast under brunsttiden, som börjar ungefär vid 5 års ålder, vanligt mot slutet af Augusti eller som man säger, vid Bartholomei tid, och fortfar under den följande månaden. Parningen varar länge för hvar gång, med mycken lifaktighet och hvilande ögonblick till skiftes. Man har sett hanen begärligt bada sig efteråt. Honan går 6—7 månader dräglig, och ynglar under vintertiden i sitt hide och får ofta 5 ungar, men stundom 2 eller blott 1. Helt ensam i det gömsle hon valt sig och tillagat på de aflägsnaste trakter, vårdar hon der sin afvel, som dir hennes främsta spenar under 5 månader, då modern sjelf, såväl som under hela sitt vinterläger, icke njuter någon föda, och äger ändå 4 finger tjockt späck öfver hela ryggen. Det bör likväl icke nekas att hon slukar efterbörden sedan hon ynglat, hvilket förmodligen gaf anledning till den bekanta sagan i forntiden, att Björnhonan framfödde oformliga köttmassor, och gaf dem deras skapnad medelst stekande. Tvertom synas ungarne vackrare än de äldre i följe af deras korta och skinande hår. De äro blinda i första månaden, och ungefär 8 tum långa i början, ljusbruna med en hvit ring omkring halsen. Denna ring förlora de sedan småningom efter andra året; och ganska få behålla något tecken deraf vid tilltagande ålder. De födes utan tänder samt släppa de första efter 12 månaders förlopp. Hela sommaren följa de nu sin moder och ligga äfven i hennes hide den andra vintern och kanske den tredje, skyddade af henne med en omsorg, som ofta kostar hennes eget lif. Vanligen ynglar hon icke 2:ne vintrar efter hvarandra, men i sådant fall äro begge kullarne henne följaktiga. Under denna barndomstiden åtnöja de sig väl med vegetabilier, men bli, åtminstone det bruna slaget, köttätare efter det tredje året. Emedlertid kunna Björnar födas endast med bröd, hvarom de i Paris gjorde anmärkningar intyga, hvilka äfven förvissa om den höga ålder som Björnen kan uppnå, då en af de nu lefvande är 50 år gammal. Han vexer säkert till det 20:de året, och man har exempel att Björnhonan ynglat ännu i det 30:de, ehuru hon med åren aldrig får mer än en unge.

Honorna äro mycket vildare och farligare när de ynglat än hanarne, från hvilka de alldeles skilja sig efter parningen eller då de blifvit ungstinna, och det synes som de äfven frukta för dem, emedan de söka enrum till säkerhet för fostren, hvilka hanarne sägas genast uppfräta om dessa strax efter födseln komma öfver dem. Det är ock märkvärdigt, att om honan händelsevis skrämes ur hidet innan ungarne äro födde, fostret i ögonblicket kastas, mer eller mindre fullgångit^[6], och att således aldrig någon björnhona blifvit skjuten med ungar i lifvet; ehuru man fordom föregifvit motsatsen.

Björnen har ett mumlande läte, och hvilket starkare kallas brumma. Stundom gnisslar han också med tänderna, särdeles om han är ond eller retad, hvartill han är lätt fallen, och blir då ganska vild. Ibland lycks hans elaka lynne härleda sig endast från nycker, och detta röjer sig ofta då han förlorat sin naturliga frihet. Han tämes utan mycken svårighet, och blir temligen foglig; men man bör ickedessmindre med grannlagenhet förfara med honom^[7] i synnerhet icke slå honom på nosen, eller vidröra vissa ömtåliga delar. Ingenting är för öfrigt allmännare bekant, än möjligheten att lära Björnen dansa, gestikulera, lyda takten af musik, i synnerhet säckpipan, ofta brukad af Björnledare och sådane som till allmänt åskådande kringföra ovanliga djurslag. Man har sett Björnar inöfvade vid vindspel för upphämtande af vatten ur brunnar, att bära säckar, vedbördor, slå på trumma, stå bakpå slädan, m. m. I Polen, Lithauen och Ryssland ha dessa öfningar från urminnes tider varit kände. Äfven redan hos Romrarne var Björnen bland de vanliga föremålen vid deras djurfäktningar, och icke sällan elt grymt redskap att på allmän teater sönderslita en dömd brottsling. Men för att täma Björnen med säkerhet, bör han i ungdomen tillvänas och beständigt tyglas. Äldre fångad är han nästan oböjlig, och mister icke sin obändighet. I ödemarken djerf och oförfärad , går han icke från den stråten han tagit, äfven vid åsynen af menniskor. Men han hejdar sig, som man säger, vid ljudet af en pipa, då han liksom undrande uppreser sig på bakfötterna, och det är i det ögonblicket som man försöker att fälla honom. Likväl om han endast såras, löper skytten så mycket större fara, helst Björnen rasande rusar på honom och med ett mördande famntag hämnas förlusten af sitt lif.

Så väl för egenskapen att vara ett ödande rofdjur, som för hushållsnyttan efter döden, har Björnen blifvit fridlös dömnd på bebodda orter. I Sverige^[8], Island, Norrige, Polen, Sibirien, Tartariet betjenar man sig af särskilta Björnfängen, antingen att skjuta honom på stället, eller genom drefskall, eller med lurbössor; han fångas också i fällor samt med jagtlappar och nät, som äro för sådant ändamål bundne; ehuru han ofta visar en utmärkt slughet att undgå den fara som hotar honom. Och då Isländaren och Lappen möter Björnen liksom i envig^[9], och dödar honom genom ett knifstyng eller med spjutet, så bruka Finnar och Kamtschadaler att lägga ett af plankor sammansatt 4kantigt giller i Björnens väg. På detta, fullsatt med hvassa hullingar, betäckte med halm och löf, fastnar Björnen med ramarne, utan förmåga att kunna befria sig^[10]. I Sibirien, der biafvel på somliga orter mycket skötes, och sådana stockar, som läggas temligen högt upp i träden, ofta af Björnen ofredas, bruka invånarne att öfver bistocken fastgöra ett snöre, vid hvilket de hänga en lång träklots, alldeles midt öfver stället der Björnen ärnar uppklättra. Klotsen som hindrar honom i sitt företag, gör honom ond då han slänger densamma på sidan, men hvilken under svängningen slår Björnen i hufvudet eller i sidorna. Denna åter derigenom dubbelt uppretad, slår klotsen ännu starkare med ramen, men får ett håidare slag tillbaka. Detta förnyas flera gånger, tills Björnen ändtligen utmattas eller af ett dråpslag nedtumlar. Tartarerne ha andra lika fintliga sätt, men nedslå tillika rundt omkring trädet spetsiga pålar, på hvilka den obudna gästen i fallet ofelbart får sitt banesår^[11].

Det minst farliga sättet bland Björnfängen säges vara, att dervid använda brännvin med håning. Bedraget af smaken, röjer icke djuret den rusande tillblanningen, utan omsider välplägadt förlorar styrkan att frälsa sig eller att göra ett fruktansvärdt motstånd. I Karelen nedgräfves äfven en skurad kopparkittel, i hvilken brännvin gjutes; när Björnen kommer och ser sin bild i den blanka botten, uppväcker det hans förundran, och han håller slutligen likören till godo. Häraf yr och lustig, tumlar han sig på ryggen, och midt i glädjen får kulan af skytten som försåtligt väntat honom.

Björnjagter ha i Europa blifvit vanligen räknade till dem af högsta rangen, så att i Tyskland t. e. der vissa personer haft förläning på den så kallade Hohe Jagd, äro Björnjagter derifrån undantagne^[12]. Dessa slags fängen äro också på flera ställen af jordklotet med stora och vidskepliga högtidligheter firade, såsom af Amerikaner, Kamtschadaler och af våra Lappar, hvilka anse Björnen för ett heligt djur och kalla honom Guds Hund, emedan de tro att han äger styrka för 10 och förstånd för 12^[13]. Af aktning, eller af rädsla för hans besök nämna de honom aldrig vid sitt rätta namn, utan Moedda Aigia, Gamla mannen i sin pels, äfven Berggubben, Bergfarfar, Berggroda, m. m. En fördom lika den öfver hela den mindre odlade verlden, att icke gerna säga namnet af ett fruktadt ondt.

Sedan Björnen är fälld, begagnar man sig af skinnet och af vissa kroppens delar. Det förra, som är bäst vintertiden, beredes och brukas till pelsar, muffar, munderingar, soldatmadrasser, fotsäckar m. m. Ifrån Polen och Ryssland kommer den största mängden i handeln, fast olika i värde, efter storlek och hårets beskaffenhet. De hvita skinnen, som äro mest Ryska, ha långt och ganska mjukt hår. De svarta äro stundom mycket stora och ända till 4 alnar långa. Af hanskinnen göras pelsar och husarmössor, och af honornas, som äro mjukare, muffar och pelsbräm. Grå komma också från Polen. De äro små, och håren blandade af svarta och silfverhvita. Ändtligen förekomma bruna eller rödaktiga, men dessa äga mindre värde. Ett vackert brunt Björnskinn betalas hos oss med i5—16 R:d. R. G., och ett svart med 10—12.

Romerska soldater betäckte sig och sina sköldar och hjelmar med Björnskinn, för att synas förfärligare i striden^[14]. Äfven Sarmaterne buro Björnhudar för samma ändamål; och det synes som Mars och Bellonas folk än i dag icke förlorat smaken för någon del af sådan prydnad.

Björnköttet anses på många ställen som läckerhet. I Ryssland, Polen och Lifland ätes det allmänt. Sveitsare, Finnar och Lappar äro icke heller föraktare af denna kosten. På några orter väljes steken af ung Björn, skjuten i Oktober, då den är fetast och smakar söt som svinkött, men anses hårdsmält och ger en mindre god föda. Björnhufvud och tassar äro en urgammal rätt på förnäma bord. Det förra tillredes som svinhufvudet, och kokas helt med kryddor, vin och ättika. De sednare skållas och renputsas, och förvaras dels saltade eller rökte; eller kokas de genast i vatten, och sjudas sedan i en sås gjord med brynt smör af spadet och vin, jemte lök, citron, socker och kryddor. Besynnerlig var den gamla inbillningen, att Björnens hjerna skulle vara giftig, hvarföre man alltid förr uppbrände den. Redan i Romarnes tid brändes hufvudet af de Björnar som blifvit dödade vid de allmänna skådespelen^[15].

Ister fås stundom till ansenlig mängd af Björnen, ehuru det icke användes som det af den svarta i Amerika, hvilket kokadt och renadt blir flytande som olja, utan smak och lukt, och brukas i stället för smör i hushållet^[16]. Det Europeiska, som är blott en apteksvara, är gråaktigt, klibbigt och luktar icke väl. Förr brukades det mycket såsom fördelande och uppmjukande, t. e. vid örsprång, giktplågor, ryggvärk och sårnader. Likaså var gallen, torkad och i pulver med vatten, ett gammalt berömt husmedel för hysteri, fallandesot, kikhosta, gulsjuka och utvertes i kräftan, frätsår, tandvärk, ögonsjukor m. m. Hos Finska allmogen skall bruket icke än vara urmodigt både för folk och fänad. Senorna nyttja Lapparne, liksom dem af Renen, till en del af deras brukliga söm. Så göra äfven Kamtschadalerne, och desse, utom gagnet af allt det ätliga, betjena sig af huden till bädd, mössa, vantar, halsband på slädhundarne, och sålor åt dem att icke slinta på isen, och skulderbladen ge dem ämnen till liar för höslåttern, samt tarmarne betäckning för ansigtet mot vårsolen. Det är ock dessa hinnors genomskinlighet som föranleda Kossackerna att i stället för fönsterrutor draga fördel af dem.

Björnen synes således vara af lika så vidsträckt nytta, som han är namnkunnig bland antalet af de vilda djuren.

Tab. — Figuren, som föreställer en utvuxen brun Björn, är en trogen kopia af Marechalls förträffliga teckning i Ménag. du Mus. nat. d'Hist. nat., ehuru här efter formatet proportionerad. 1. en af framtassarne. 2. en af de bakre.

---

1. Utom de nämde hafva Sjuppen, Järfven, Gräfsvinet samt Viverra mellivora, nasua, narica, caudivolvola och Ichneumon L. blifvit hitförde. Alla utgöra visserligen en naturlig familj; men som distinkta slägtmärken böra sökas, så komma flere of de uppräknade att formera särskilta djurslägter, liksom de nu anförda egentliga Björnarter deras eget.

   Det är ej otroligt, ehuru det icke kan med säkerhet påstås, att under gemensamt namn af detta längst kända slag, verkligen specifikt åtskilda kunna finnas, hvartill likväl skillnad i storlek, färg och äfven lefnadssättet ger anledning att förmoda. Bland våra inhemska gifvas så väl Bruna så kallade Slagbjörnar (för deras rofgirighet, att, som det heter, slå den större boskapen), som Myrbjörnar eller Myrtussar, i följe af deras vistelseort på kärrtrakter, hvilka i somliga landskap få namn af Myror. Dessa sednare Björnar äro svarta, mindre till vexten och af fredligare lynne, lefva af bär, grönsaker, äfven myror och håning der någondera finnes. Någre ha trott att åtskillnaden emellan dessa beror blott af åldern, hvilket, hvad färgen angår, strider mot den säkrare erfarenhet man äger, att Bruna Björnens ungar äfven från början äro bruna. Stora svarta Björnar sägas också bebo öde skogar i Finland, och utom dem andra så kallade Ringbjörnar af utmärkt storlek, och ändtligen smärre röda. Man har ock någon gång sett hvita Björnar, (som icke böra förblandas med Hafsbjörnen) i men hvilka torde öfverlupit från Ryska sidan, der de enligt flera uppgifter, liksom i Polen, icke äro sällsynta. Sådan lär den varit som i K. Carl XI:s lid blef skjuten i Sverige, och finnes målad på en vid K. Lustslottet Drottningholm förvarad tafla. Också på Island förekommer en annan, kanske, afart, spräcklig till färgen. Framtida forskningar få afdömma, huruvida någon af dessa äro till arten skilde. Det gifves knappt något djurslag af de allmännare kända, hvarom Auktorer i Vettenskapen varit så skiljaktige i berättelserna som om Björnens. I Menag. du Mus. d'Hist. nat. I. p. 180. bevises detta; men att Myrbjörnen kallas der Ours des Fourmis, och Finska Ringbjörnen anses för en ung brun Björn, är säkert förhastadt.

2. Alldeles skild från den egentliga Svarta Björnen, som blott är Amerikas invånare. Hans hufvud och öron äro längre, och kroppen betäckt med sträfvare, svartare och mer skinande här, undantagande 2 gulbruna fläckar öfver ögonen. Han är mästerligen tecknad och beskrifven i Ménagerie du Mus. Nat. d'Hist. Nat. 2. p. 144.
3. Kanske också längst upp i N. Amerika, omkring Hudsons bay. Hearne säger att vid 70 gr. polböjd finnes en berghöjd som kallas efter dem Grizzle bear Hill.
4. Huruvida han deraf hämtar någon näring, som månge påstå, torde ännu fordra bekräftelse. Man säger emedlertid att tassarne svälla om vintern, och att de, liksom körtelfulla, hysa en mjölkaktig saft, som uttränger från undre sidan, om den såras. Hundar ses äfven stundom di sina fötter.
5. I den anatomi af Björnens näsa som Steph. Lorenzini gifvit i Ephem. Germ. Ann. 9—10 (1680) p. 409, beskrifver han: 4 rader liggande planer af lameller, som äro åtskilde från hvarandra genom 3 perpendikulära, hvarmedelst mer än 50 mellanrum formeras, och göra således tillsammanslagde en stor rymd, hvarå flera luktpartiklar kunna verka, än hos de djur, hvilkas inre näsyta är af enklare sammansättning.
6. Det säges ock att hon uppäter dem. Må hända någon gång, liksom kattan sina.
7. Det är derföre Galenus säger: Ursum vero quamvis olim mansuefeceris, non tamen perpetuo habitu talem possidebis.
8. Byggn. Balk. 23 Kap. 6 §. utfäster 4 Dal. S:mt. i belöning för hvar, utom skallgång, fälld Björn, och för en Björnunge 1 Daler.
9. Allgem. Hist. d. Reis. Vol. 21. S. 113. Pl. B.
10. Gadd Satacund. beskr. s. 65. fig.
11. Lepechin Russ. Reis. 1. 118. T. 6.
12. Den gamla familien von Riedesel i Hessen ägde en utomordentlig rättighet till Björnjagt. Innan Konung Carl XII började sitt långa krig, anställdes Björnjagt i Kongsörstrakten , då ingen tilläts att bruka skjutgevär. Flera Björnar fångades lefvande, och dessa förordnades gå med kaflar i gapet, på 2 ben till Kongsör.
13. Björnen är också i Vapenkonsten en symbol af Försigtigheten, från hämtade anledningar af dess lefnadssätt.
14. Ut truculentiores in hostium eonspectu apparerent. Alex. ab Alexand. 1. 2. 16.
15. Plin. Hist. nat. lib. 12. c. 27.
16. Du Pretz Hist. de Louisiane. 2. p. 87.