Hoppa till innehållet

Svensk zoologi/Kapitel 37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Ren
Orre  →


[ bild ]
JWP ritat och graverat

[ bild ]
J.W.P. rit. o. gr.

[ 51 ]

N:O 37. 38.

REN.

CERVUS Tarandus. Ren-Oxe, Ko. På Lappsk. Boetfoi. Påtso. På F. Peura, Poro, Porro. På Fr. Renne. På Eng. Raindeer. På T. Rennthier. På D. o. N. Rensdyr.Simler. (Renko).

Hornen äro greniga, uppräta men utböjda trinda, i toppen plattade och handlika.

Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. 1. 1. p. 177. — Faun. Sv. p. 41. Amœn. Acad. 4. p. 144. — Mus. Ad. Fr. 1. p. 11. — Cl. 1. Mammalia Ord 5. Pecora. — Retz. Faun. Sv. p. 42. Thunb. Sv. djur. s. 69. — Plin. H. N. 8. 34. — Aldrov. blsulc. p. 859. — Scheff. Lapp. p. 338 — Ruffon Hist. Nat. 12. p. 79. t, 10-12. — Pennant. Quadr. 46. h. 36. Arct. Zool. 1. p. 24. — Cuvier Tabl. élém. g. 161. (des Ruminants) — Schreb. Säugth. 5. t. 243. — Leems Beskrifn. om Finmark. s. 133. — Crantz Grönl. 1. s. 71. — Le Bruyn. Voy. 1 p. 7. 8. — Mart. Spitzberg. s. 99. — Phipps Voy. p. 185. — Gr. v. Mellin in Schr. d. berl. Naturf. Ges. 1. s. 1. — 4. s. 123. — Stralsund. Magaz. 1. s. 400. — Högström beskr. om Lappm. s. 78 etc. — Holstén K. V. A. Handl. 1774. s. 124. — Grape dersam. 1804. s. 86.




Få trakter af Jordklotet äro så odrägligen heta eller kalla, der menniskor icke finnas eller äro af dem bebodde. Ofantliga öcknar under de varma nästan brännande himmelsstrecken, der aldrig plogbillen ristat någon jordtorfva eller Pomona skänkt ett enda fruktslag mer än på Alperna, eller de klimat hvilkas evigt snöbetäckta höjder en tid bestrålas af midnattssolen, — de äro ändå aldrig så bara, så beröfvade all fruktbarhet, att icke herden finner bete för sin hjord och tillfälle för någon Boskapsafvel. De der som pressa olivern och trampa drufvorna, anse honom, antingen svedd af dagens stjerna eller omgifven af is och snöbäddar, för vanlottad, olycklig: men jemföra vi Herdalefnadens maklighet med Landtbrukarens oaflåtliga mödor, torde det vara svårt att förklara, hvilkenderas tillstånd må äga företrädet. Torde hända, saknar Herden den sednares någon gång fylligare utseende, men han råder om sig sjelf, under det den andre bär oket likt trälen, förnyadt med den kommande dagen. Jordbruket medför oändliga omsorger, ofta tillintetgjorda genom minst befarade fastän naturliga ofällen, och äfven, utom deras åverkan, stundom knappt tillräcklige att förvärfva brödbetan. Då å andra sidan, Herden, fri från dessa mödor, inom sin [ 52 ]djurkrets, njuter, liksom i en större oskuld, sitt lugna lif med inskränkta begär, och utan suckar för morgondagen. Och det var ett sådant yrke, som man, i jordens första häfder tillegnade de dödlige, under Silfveråldern.

Fastän nu desse beprisade fördelar af Herdalefnaden, efter Folkslagens olika skick och samhällsordningar, icke kunna öfverallt realiseras, eller, om de samma blott grunda sig i inbillningen, så öfvertygar oss dock verldshistorien och vårt eget fäderneslands, att det gifves stora menniskoflockar, som med boskap omgå från deras barndom, både de och deras fäder [1].

Sådant är det folk, som bebor en nejd, gränsande till den Isiga Norrpolen. Dess varelse och hela ekonomi är grundad ensamt på vården af ett nötdjur, Renen, hvilken närmast till Elgen i sitt slägte, intager nu främsta rummet i denna Tom, liksom den sistnämde redan fått det i den första.

Renen, nästan så stor som ett tu-års gammalt kreatur af allmän Hornboskap, är likväl högbentare och mer smärt till vexten, samt mindre köttfull. Betäckt med täta hår, fällas dessa hvar sommar och nya återvexa gråaktiga, ehuru mörkare i början, men mot hösten mer grånande, utom längs efter ryggen, der en bred svartaktig rand alltid behålles. På halsen och manken äro håren längre, hängande och hvitare, hvilken färg äfven råder öfver och under svansen, som är blott någre tum lång, och står merendels upp, då Renen springer. Likt de idislande djuren, har han endast framtänder i nedre käken, till antalet 8, inåt hvasse och mindre än hos annan boskap. Oxlarne i hvar käk äro 6, utholkade och kantige, likväl de 4 främsta större än de 2 inre. Omkretsen af ögonen är alltid mörkare. Jemförde med våra oxar och kor äro Renens ögon, öron och näsborrar något större. Detta gäller äfven om klöfvarne, såsom alla plattare och vidare. Benen täckas mer eller mindre med svartbruna hår, utom en tums bred, rund fläck vid bakre knävecken, hvit liksom en ring ofvan hofvarne. Spenarne äro allmänt 4, ibland en eller två flere, men utan att vara mjölkgifvande. Tvenne horn, upprätt vexande till mer än alnshöjd, men utböjde, fördela sig tätt ofvan hufvudskålen, äfven som högre upp i [ 53 ]trinda grenar, ofta handlikt plattade i ändarne. De äro allmänt större hos hanarne, hos alla betäckte med tunnt ludet skinn, som hvar vår förnyas, men afgnides till hösten. De vexa från spetsen, ej nedifrån som vanligt hos andra, och hysande invertes en mängd blodkärl, äro de i början för minsta vidrörande ömtåliga. De fälles årligen, ehuru ej på lika tid af alla. Hanarne göra det om hösten efter brunsten, men korna först om våren sedan kalfvarne blifvit burne; och i samma ordning som de förr eller senare mistat dem, få de dem också åter, af lika form och ställning som förut, ehnru de kunna tilltaga i storlek somliga år, en följd af bättre bete och trefnad. När en renkalf är 5-8 veckor gammal, börja hornen redan att synas; först som 2 knölar, men hvilka med utmärkt hastighet uppskjuta, formeras, och ändtl. grena sig. Ganska sällan gifves någon Ren med ett horn, eller alldeles utan, i hvilket sednare fall Lapparne benämna honom Huko dive (skalligt hufvud).

Allmännast grå till färgen, finnas dock alldeles hvita Renar på vissa trakter. Der sådane saknas, söka gerna Lapparne att tillbyta sig någon för afvelns skull, för att få kalfvar antingen helt och hållit eller till någon del hvita, men de blifva likväl aldrig fläckiga. Detta sker icke i afsigt att vinna en bättre afföda, utan för nyttan, att af färgblandningen kunna med mer lätthet på afstånd upptäcka dem af hjorden som händelsevis skingrat sig.

Utom tama Renar förekomma också vilda, likväl sällan inom Lappska gränsen, utan på öde trakter emellan Lappmarkerne och de närmaste Provinserne. I storleken öfvergå desse de tama Skogsrenarne, eller sådane som hela året hållas i skoglandet, hvilka äfven äro större än Fjällrenar, så kallade, emedan de från våren till hösten betas i fjället [2]. Vildrenarne äro således mycket större än de sistnämde, och ha derföre att tacka den naturliga frihet de njuta, ett mindre strängt klimat än det i fjället, och den fördel deras kalfvar äga att i början oafbrutit och efter egen vilja di sina mödrar. Desse vilda hålla sig vanligen i stora skockar, ofta mer än 100:de tillsammans, och sälla sig stundom under lektiden med tama Renhjordar [ 54 ]nära Lappmarksgränsen, men skilja sig sedan ifrån dem. Innan landet uppnått den odling som nu, voro de mycket talrikare, men blifvit sedermera till en stor del utödde, oaktadt det skydd allvarsamma förordningar förunnat dem.

Brunst-tiden infaller i slutet af September för så väl vilda som tama Renar. Kon går i 8 månader drägtig, men bär sällan mer än en kalf, och detta sker i Maj månad. Genast efter födseln är kalfvens färg rödbrun, men svartaktig långs efter ryggen. Småningom bortgå likväl dessa hår och de nya synas mest svarta på rygg och sidor, men gråna mot den instundande vintern.

Det händer icke sällan att Ren-korna kalfva på sjelfva snödrifvan, och det är härvid märkvärdigt att deras något högbenta foster, ehuru klent, genast kan åtfölja dem på snöfältet hela dagen. Snöslask och blåst äro dock, när sådane inträffa, icke helsosamma för dem, hvarföre Vallhjonen söka, om de kunna, lugnare ställen för Ren-korna vid kalfningen. Vanligen frånstängas också hanarne på särskilt betesmark, helst korna, rädda om sin afföda, gerna stångas med dem, och derigenom lätt förfördelas. Sällan har dock Lappen mer än en fullvuxen Hirvas för alla sina Vaijor. Kalfvarne börja ganska tidigt att deltaga af de födämnen som naturen bestämt för dessa kreatur, bestående under vår och sommar i Fjälltrakten af finare grässlag och flera för dem smakliga vexter, såsom arter af Syre- och Ranunkel-slägtet, hvaribland, i det sednare, Snö-Ranunkeln (R. nivalis), Norsa Rasi kallad af Lapparne, framför andra begärligt sökes. SkogsRenar deremot, välja de späda löfven af vide och björk, äfven som Vattenklöfver, Missne, Fräken och dylika som i skoglandet förekomma. Men vintertiden hämta alla deras näring af den bekanta Renmossan (Cenomyce rangiferina). Likväl försmå de icke andra Lafsorter, hvaraf skogsträden äro bördige [3]. Renens vinterutfodring är således icke mödosam, emedan han uppehåller sig sjelf, under bar himmel, genom förmågan att skaffa sig födan under den ofta par alnars djupa [ 55 ]snödrifvan. Begåfvad med en särdeles fin lukt, finner han medelst vädrande och nosens nedsänkande genast stället der mossan vexer, hvilken han, efter snöns uppgräfvande med framfötterna, aldrig fåfängt söker. Sällan ser man Fjällrenar annars mottaga någon föda som tillbjudes dem, utom den de genom deras eget bemödande sjelfve uppgräfva. När isgata vid vinterns början och infallit töväder tilldanats under snön, eller is-skorpa lagt sig öfver mossan, komma Renarne med svårighet åt densamma, och bli utsvultne, hvaraf, i synnerhet de yngre, ofta störta.

Renen har intet gällt läte, utan endast ett slags grymtande, snarlikt Svinens, när de samla sig tillhopa. I åldern upphinner Renen, särdeles hanen, knappast 14 år, och om icke vantrefnad förut vållat andra bräckligheter, plär den sista, af lossnande eller bortfallna tänder, sätta honom ur stånd att längre föda sig.

Mycket renlig af naturen, trifves icke Renen på smutsiga ställen. Han besväras ock aldrig af någon ohyra, fastän desto mer plågad af mygg och brömsar, så mycket kännbarare som huden är nog hårtunn om Sommaren. En värre pest äro dock de så kallade Renflugorna eller arter af Styngslägtet, hvilka redan äro tecknade och beskrifne i detta Verk (n:o 23). Det tillfälle som skildrandet af Renen erbjuder, tillåter oss nu tillägga några anmärkningar.

Renstyngen äro, som man känner, af två slag, och deras Larver få namn af kurbma, hvarmed sjelfva de på Renens hud befintliga kulor, ehuru mindre riktigt, benämnas. Den ena, kallad pata påtsko af Lapparne, är det egentliga Renstynget eller dess fluga, (n. 23. 2.) som perpendikulärt flygande med uppåt vändt hufvud, och nedåt vettande spetsig stjert, ofta högt opp, liksom hvilande i luften, passar på det ögonblicket, då hon, nedsänkt på Renens rygg, kan släppa sina egg emellan de glesa håren på skinnet. Så alstras Larverne som dölja sig inom de hylsor som af dem åstadkommas, danade af fethinnan som sammanbinder huden med underliggande muskler. Merendels inom året äro kurbmerne fullvexte, och omsider till hälften utträngande, lossna de under skakningar af Renens kropp, och nedfalla på snön eller marken. I förra fallet förlora de snart lifvet, men i det sednare och om varm väderlek gynnar dem, äro de dygnet om rörlige, och förbytas sedan [ 56 ]till de puppor ur hvilka flugan eller stynget framkommer. Den andra, eller Renarnes Nosstyng, också benämd Sarke (kanske Trompe-stynget n:o 23, 3.), är en likså vådlig åkomma, Flugan, som tillskyndar Renen dessa inhyses-kräk, påstås vara smalare än Ryggstynget, men utan dennas syllika stjert. Hon håller sig ständigt framför Renens hufvud, men, som det säges, aldrig så när, att hon kan sätta sig på nosen, så mycket mindre som Renen utan uppehåll dels slänger hufvudet åt sidorna, dels stöter det mot jorden. Emedlertid tro Lapparne att Renen får fröämnet genom andedrägten i näsan. Om detta medgifves eller icke, kunna verkningarne af flugan icke bestridas. Larverne finnas samlade i Renens hufvud ofvanför näsborrarne, äfven neråt svalget och nära tungroten, inom en tunn hinna likt en blåsa, i hvilken alla vända deras smalare ända inåt liksom till en medelpunkt. De äro utanpå skroflige, med många ringar. Fullvuxne äro de litet smalare än Ryggstyngets, och mycket mörkare till färgen. Det kostar Renen långt större möda att befria sig från dessa, som sker genom starkt prustande eller hostande, då hinnan brister och de förut inneslutna Larverne efter hand, och ofta tjogtals, utflåsas. ärigenom återvinner han en friare andedrägt, som varit honom mycket betagen, och lifvet således i verklig fara. Vådan är likväl större af Kurbmerne på ryggen, så väl under deras vistelse emellan hull och skinn, som ännu mer efter deras utfallande. Hålen till deras bon stå länge öppna, och läkas med svårighet om kyla och regn infaller; så att flere af Renarne, i synnerhet de unga, kunna ofta icke uthärda, hvarföre Lappen anser sin skada någorlunda dräglig, når han i en sådan Kurbmasjuka icke mister mer än en fjerdedel af sina unga Renar. Skinnen blifva fulla med ärr, och ibland alldeles skämda af öppna hål efter beredningen, som mycket minskar deras värde. Att efter Finnmark-boernes exempel smörja Renarne på Ryggen med tjära, vore utan tvifvel ett temligen godt förvaringsmedel för Ryggstynget; men det synes antingen icke vunnit våra Lappars förtroende, eller förekommer det dem alltför mödosamt att verkställa. Flera krämpor äro utom dessa yttre ofällen egna för Renen. De likna ofta farsoter och sätta äfven lifvet i fara. Sådane äro varflytningar från hufvudet, svullnad i fötterne, lungsjuka, yrsel, bulnader i ögonen, uppsvälld tunga, fallsjuka, borttrånande m. fl. Räcker icke naturen under allt detta en hjelpsam hand, så lemnas kreaturet åt sitt öde.

[ 57 ]Renen äger flera utmärkta förmögenheter. Ätt han genom lukten kan genast på djupa snön utvisa de ställen der hans smakligaste foderämne, Renmossan, vexer, är redan omförmäldt. Lappen, under sin flyttning till nya betesställen, ofta oviss om heden der mossan finnes, har i Renarne sjelfve de bästa vägvisare. Just på stället det de stanna och börja med gropars öppnande i snön, slår ägaren opp sitt tjäll och dröjer så länge betet varar. Ett annat prof på styrkan af detta organ kan tilläggas, att när några vid flyttningar, händelsevis, skingras från hjorden, kunna de genom lukten uppvädra hvarandra på ganska långt håll.

Hörseln är icke mindre god. På resor öfver sjöar och vida fält, synes Renen lystra åt alla sidor, lång tid innan man möjligtvis kan upptäcka om någon är i vägen.

Af ett ostyrigt lynne och liksom vild i början, då han skall tämas, visar han sig snart läraktig och omsider så spak, att låta styra sig med en enda töm, och alt hålla kosan rätt på den obanade vägen. Vallade, kunna Renarne stundom skingra sig, men vid skallet af vallhjonen, och vid deras rop på hundarne, att hopdrifva dem, skynda de sig tillbaka, innan hundarne ankomma.

Den välgörande naturen synes ock ha tilldelat Renarne en förmån genom en särdeles egenskap, utmärktare hos dem än hos andra af deras slägtingar, neml. att röja ett knarkande eller knäppande ljud under det de gå eller löpa. Detta uppkommer icke, som man föregifvit, af ett litet ben sittande under qvicken i klöfvarne, utan af de breda hofvarne sjelfva, hvilka vid hvart steg sluta tillsammans samt af de hornaktiga spetsarne af biklöfvarne, hvilka vid Renens rörelser knäppa på klöfvarnes baksida. Man inser lätt nyttan deraf för ett djur, hvars vistelseort, nästan gränslös, ofta förmörkas genom töcken och molnstoder, såsom i fjället, hvarest man midt på dagen af sådana lätt kan öfverrumplas, och ens belägenhet derigenom blifva rätt betänklig. Vidt åtskilde, lyssna Renarne till detta ljud och igenfinna hvarandra, äfven som det tjenar Vallhjonen att uppspana de irrande, hvilkas ankomst troppvis göra ljudet på långt afstånd märkbart. Vanligen brukas ock i Renhjordarne en och annan Ren med skälla.

[ 58 ]I färdighet att simma öfver elfvar och små sjöar, eftergifva Renarne icke något fyrfotadt djur. De hålla sig under detta, högt i vattnet, och deras breda klöfvar synas härtill mycket behjelplige, äfven som de tjena dem under löpandet på snöskaran att icke nedsjunka. Man har anmärkt det besynnerliga hos gamla Renar, att vid de tillfällen när de yngre icke våga sig i vattnet, fastän dertill nödgade, de äldre simma genast öfver och med deras läte liksom locka de mindre dristige; och då desse ändtligen utkomma, ställa de sig främst för dem, hvilka således efterfölja sina ledare.

Sträckan af de Lappska Fjällen, ifrån de Södra trakterne till Hvita Hafvet, utgör i längden omkring 100 mil, och i bredden, från fjällryggen till skoglandet, 12-15 mil. Blott några veckors sommar synes en alltför kort tid för någun uppodling, och hvilken ödemark skulle icke här förete sig, om Lappar och, liksom för deras skuld, Renen icke gåfvos? detta enda djurslag, som uppfyller alla sin Husbondes behof, som närer, kläder och tjenar honom, och allt utan att återfordra någon omsorg eller trägen omvårdnad, om ej den att hållas tillhopa. Såsom husdjur betraktad, äger väl knappast något annat i flera afseenden, företräde för Renen.

Likväl hafva icke Lapparne en uteslutande rätt till honom. De fleste ofvan Norra Polcirkeln spridde menniskovarelser, Grönländaren, Eskimåen, Samojeden, Tungusen, Ostiaken, dela detta ägande med dem. Sjelfva det obefolkade Spitzbergen, 13 grader ofvan Polcirkein, hyser honom ensam bland de fyrfotade, med hvita Björnen och Räfven, lika som Morra Amerikas strängare klimat, fast vid lägre Polhöjder än både Europas och Asiens. Men man torde icke misstaga sig, då man anser honom vara, inom Lappmarkarnes gränser mera än annorstädes, egentligare föremål för Inbyggarnes hushållning[4].

[ 59 ]Huru betydlig mängden af dessa djur måste derföre vara, kan man lätt föreställa sig. 200 hushåll bebo, t. e. Jokmoks Församling i Luleå Lappmark, hos hvilka omkring 30,000 äldre och yngre Renar skötas. Desse föda sig större delen om sommaren emellan Snöbergen i fjällen, och om Vintrarna i skoglandet, der också många, hela året, beständigt förblifva.

Från medlet af Juni till det af Oktober, ger Renen en kraftig och födande mjölk åt sin ägare. Den har nästan utseende af grädda och närmar sig i smaken till Getmjölk, fastän något starkare. Så länge frosten icke ännu infunnit sig, mjölkas korna 2 gånger dagligen. Under frodigaste betestiden lemnar hvar ko 1 à 2 qvarter om dagen, eller hälften morgon och afton, och äger den fetma, att 1½ marks ost erhålles från en kanna. Äfven smör kan deraf tillredas, ehuru det sker sällan. Det blir till färgen hvitt som snö. Hjernan undantagen[5], använder Lappen alla inre delar af Renen i sin matredning: köttet, bloden, talgen, tungan, lefvern, lungorna, mergen, tarmarne och huden under klöfvarne. Slagten sker mest vid Jultiden, då Renen är fetast och skinnet felfriare; om våren deremot sämre och ärrfullt. På eget sätt beredt utgör det Lappens säng och hela vinterbeklädning, och det af kalvarne, slagtade eller sjelfdöda, brukas, såsom de bästa och mjukaste, till underkläder, i ställe för Linne, okändt för Lappen. Den täta hårsidan som qvarlemnas på ämnen till öfverplagg, utehåller eller åtminstone mildrar den ytterliga grad af köld som herrskar vid denna ända af verlden. Till klädernas förfärdigande äro Renens Senor det tjenligaste medel, då desse, torkade i solen, fördelas i de finaste trådar hvilka tvinnas mot kindbenet. Af benen tillskapas skedar, och blåsan tjenar stundom som brännvinsflaska och som förvaringskärl för vissa blandningar af mjölk och grönsaker. Hornen endast bortkastas i högar, fastän de fordom offrades [ 60 ]åt Gudarne, men nu mera lemnade att gnagas af Räfvar och Ikorrar.

Utom en så väsendtlig nytta för lifvets uppehälle, hämtas en icke mindre vigtig af Renen, såsom Lastdragare och till resors anställande vintertiden. Klöfjad, förmår han bära en tyngd af 4 Lispund, och om vintern (endast) draga lass af nästan tredubbel vigt. Han öfverträffar hästen både i språng och gående. I stark köld och på uppkörd sjöväg samt med öfvadt handlag, är farten icke mindre snabb än nöjsam. På 10 timmar kunna lika många mil lägges till rygga, blott Renen mellanåt får flåsa några ögonblick och läska sig med snön. Det gifves utan tvifvel exempel, att en enda Ren sprungit 20 mil på dygnet, men han stupar merendels derefter. Efter utseendet modigare än flera andra djur, håller han mest alltid opp hufvudet, liksom öfvertygad om dess prydnad; ty om hornen äro affallne, bäres hufvudet mindre högt. Märkligt är, att han, löpande i trånga skogen, synes, genom afpassadt nedlutande, väl känna längden af sina horn, så att ingen gren röres af dem.

Det är med det båtlika åkdonet, Akjan eller Pulkan (hvars beskrifning nu torde vara öfverflödig), som Lappen färdas på den snöbetäckta marken, Vid en lång dagsresa och der intet ombyte gifves i vägen, är nödigt, att icke börja resan för bittida, helst Renen tröttnar eller springer trögt hela dagen, om han icke, efter sin vana, tillräckligt betat om morgonen, som sker emellan kl. 7-9. För öfrigt löper han snabbare efter middagen, och ju närmare aftonen, ju ifrigare skyndar han till målet. Högst mödosam blir dock resan, om snön är djup och vatten står på sjöarne. — I sådan händelse är enda rådet att uppstiga ur Pulkan, och leda Renen, som ändå har last nog, särdeles om vattnet isar på åkdonet. Börjar han att tröttna, ser han ofta omkring sig, och gör äfven skutt tvert ifrån vägen. Men alldeles uttröttad, kastar han sig ned på marken, orörlig eller liksom en stund liflös. Intet djur som styres med töm, känner bättre huru van den handen är som kör honom. Den bästa kör-Ren kan, under en oöfvad hand, genast bli så trög, att han icke vill ur stället. Men hålles tömmen till höger, och ibland ryckes jemt och stadigt på densamma, utan att Renen ofta agas, visar han sällan någon oart. Det kan emedlertid hända, att någon [ 61 ]efter undfångna slängar, blir arg, och vänder sig mot den åkande, på hvilken han hämnas genom fördubblade slag med framfötterne. Nedbunden i Pulkan, har man blott då den utvägen att vältra sig omkull med densamma, på hvars botten eller köl Renen får slå tills sinnet går öfver, hvarefter resan kan fortsättas. Sådan argsinthet röja Renarne ofta genom deras inbördes stångande, då de stundom inveckla sig så i hvarandras horn, att de icke kunna åtskiljas och, om icke hjelp tillkommit, befunnits ihjelsvultne. Bland VildRenar skall detta hända ofta. Man påstår också, att somlige äro nog tilltagsne, att både med hornen och framfötterne kämpa mot Vargen, som är den värsta fiende Lapparne känna, hvilken somliga år och i synnerhet de sednaste, enligt berättelse, tillfogat dem den kännbaraste förlust och skada.

Till förekommande af denna olycka, ha Lapparne utom Vallhjonen, Hundar, som de mycket värdera, och äro just den ursprungliga Schytiska arten. Ickedessmindre gäckar Vargen ofta deras vaksamhet och under den förödelse han anställer, rifver alltid först tungan ur halsen på sitt offer.

För att bära klöf och draga lass, kunna de flesta Renar tämas. Men till egentligen goda Körrenar äro färre duglige och betalas med 5-6 R:dr B:ko. Lapparne sätta mycket värde på en sådan, och bruka den aldrig till foror, hvartill i allmänhet gällade Renar såsom starkare användas.

Sedvanor, bruk och hushållsmetoder äro ofta så skiljaktige på olika ställen af Jordklotet, att de ha föga eller ingen likhet med hvarandra. Af sådan art är den förrättning, hvarigenom Renhanen förlorar sin prolifika egenskap. En ännu ung Ren, härtill bestämd, som det ock sker med större delen af han-kalfvarne vid 2-4 års ålder, bindes af Lappen eller blott hålles om halsen af honom, då en annan i behörig ställning, med egna tänder krossar, och sedan vidare med fingrarne sönderkramar Renens testiklar, likväl så att huden, som omger dem, icke skadas eller såras. Operationen anses icke särdeles pinsam, men verkningarne deraf äro, att Gällingar få bättre hull, bli fetare, och lättare att tygla; men det som märkligast är, fälla hornan, fastän senare på året eller vid Nyårstiden, [ 62 ]och återfå dem liksom de andre, ehuru äldre Skribenter (Scheffer, Hulden m. fl.) ha föregifvit motsatsen. De blifva dock af en liksom porösare sammansättning.

Att Renar äro också ibland de vandrande djuren, hvilka på vissa orter, särskilta årstider, flytta till aflägsna trakter, besannas kring nejden af Hudsons bay, Labrador och Newfoundland i Norra Amerika. 8-10000 samlade i skocken, begifva de sig i Mars och April månader från Norr till Söder, samt återtaga Norråt den följande hösten. Det är under dessa flyttningar, som de i myckenhet blifva ertappade, dels på Landet genom skott och snaror; dels på floderne, öfver hvilka Renhoparne simmande, till betydligt antal med spjut, fällas af de i Kanoer sittande Indianer. Desse torka köttet i rök sedan benen blifvit frånskilda, och sedan föryttra det äfven som Tungorna. Talgen samlas särskilt i blåsor, hvilka säljas till Engelska Kolonister för bruk i köket som smör i stekpannan. Skinnen utgöra, utom hembruket till kläder, en icke ringa Handelsvara, på samma sätt som för Koråkerne i Norra Asien, hos hvilka flera 1000 Renar sägas ofta vara en enda persons egendom. Men ehuru desse, liksom Samojederne, väl känna bruket af Renen såsom dragare, och af dess skinn till kläder, vårda de sig icke mer än Grönländare och Eskimåer, om detta nyttiga djur, och veta icke, att på våra Fjällboers-vis begagna dess afkastning hvarken till föda eller vinst, medan det lefver. Lappen deremot, lika naturens barn som desse, men mera mild och ordentligare samhällsmenniska, omgifven af sina Renar, som göra häst och ko, och får och get för honom umbärliga, synes sakna intet för sin bergning och sjelfbestånd. Ägare af 500-1000 stycken, må han kallas förmögen, så mycket säkrare som den summa han har, kan ränta honom hälften så mycket årligen, utan särdeles möda. Emedlertid njuter han, på den ofruktsamma, länge frusna heden, ett orubbadt sinneslugn, bäfvar icke för larmtrumman eller krigets åskor; han känner icke tyngden af det ok som trycker Landtbrukaren, fruktar icke för rån och brand: är okunnig om de tusentals krämpor, som äro andra i inbillningen sällare folkslags ägodel. — Med ett ord, han är säkert icke mindre lycklig än han är rik, icke för mängden han kan äga, utan för de få behof han har.


Tab. 37. Föreställer, efter bifogad skala, en Renoxe. — och 38. En ko och kalf af samma slägte.




  1. Skap. Bok. 46: 34.
  2. Lapparne kalla Renhanarne Sarves eller Hirvas och de gällade Herke; Korna Vain eller Vaija, och kalfvarne Vasicka; men hafva dessutom särskilta namn för båda könen för hvart år, till och med det 7:de.
  3. Leem berättar, att de äro mycket begärlige efter Salt, hvarföre de ofta bege sig i Finnmarken till hafsstranden att slicka hafssältan. Urin skall vara en läckerhet för dem. I skoglandet söka de också kosvampar och skola förtära äfven Fjällmöss med snålhet, men afbita blott hufvudet och lemna det öfriga. Leems Lappm. beskr. s. 142. Grape i K. V. A. Handl. 1804. s. 92.
  4. Det är alltför sannolikt, att Renen, fastän numera inskränkt inom gränsen af de kallare Himmels-strecken, fordom, i Europas vildare ålder, äfven funnits i Tysklands stora skogar. Julius Cæsar i 6:te Boken af sina Comm. de bello Gallico, ger dertill den första anledning, och Gaston Phœbus, Herre till Foix, beskrifver ännu 1400 år senare, mycket tydligt, Renen såsom ett Vildbråd, befintligt i Frankrike, åtminstone i grannskapet af Pyrenéerne. Flera sekler har man redan der saknat honom såsom vild, ehuru icke sällan försök blifvit gjorda att liksom på nytt naturalisera honom. Historien visar, att Konung Gustaf I år 1533 utsände 10 Renar till Preussen. I slutet af 1800:talet fördes 4 sådane från Sverige till Danzig, äfven som flere till Berlin under K. Fredrik I:s tid, och i sednare åren både till Österrike, Baiern, Spanien och Skottland. Oaktadt all den möda man allestädes gifvit sig om dessa främlingars bibehållande, har likväl utgången icke svarat deremot, emedan djuren merendels vantrifvits, eller deras förökande icke kunnat befordras.
  5. Den brukas likväl till Smörja på Renskinnen, för att göra hål mindre märkbara efter beredningen.