Svensk zoologi/Kapitel 60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Loppslägtet
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Palmstruchs manet
Flädermus-slägtet  →


Svensk zoologi vol II 1806 207.jpg

[ 97 ]

60.

PALMSTRUCHS MANET.

MEDUSA Palmstruchii.

Kroppen är midt ofvanpå kupig, ljusblå, utan concentriska ringar; mot kanten vattenklar, flat och delad i 16 emarginaturer och rundade flikar.

Linn. Syst. Nat. Cl. 6. Vermes. Ord. 2. Mollusca (Cl. Zoophyta. Ord. Medusæ. Cuvier).




Vid betraktande af de föremål, hvilka i Naturens Riken möta oss, är det äfven så angenämt som lärorikt att följa den menskliga forskningsförmågan på spåren, att märka de framsteg hon gjort tid efter annan, och den grad af mer eller mindre fullkomlighet, som densamma vunnit; och då man stundom icke kan annat, än beundra den skarpsinniges kraft och oförtrutenhet att intränga i Naturens Helgedom, blir man icke sällan öfvertygad, att täckelset på mer än ett ställe ännu återstår att upplyfta, varelser att upptäcka, deras organisation att utgrunda, och fenomener att förklara,

Leda vi våra blickar till Djurens klasser, se der en ibland dem, som, väl icke alldeles okänd af vetenskapens fäder, länge saknat den ljusa öfversigt, hvilken vår tids bemödanden omsider oss förvärfvat. Det är Zoophyternas skara, och i den til ex. Maneterne, en af det våta elementets stora Djur-famiijer , märkvärdig för dess bildning och egenskaper. Deras väsende liknar ett gelé, mer eller mindre genomskinligt, af fastare eller lösare sammansättning, och af olika lysande färg. Med undantag af de ränder, skifvor och flikar, som kunna finnas på undra sidan af deras kropp, synes massan så homogen, att den, äfven sönderdelad, för det väpnade ögat icke ombyter sitt utseende, utan företer en täthet så enformig, att man knappt kan föreställa sig finheten af de rör, som utan tvifvel bilda massorna och föda dem. Genom åverkan af den atmosferiska luften upplösas de i en ofärgad vätska, ej olik sjelfva hafsvattnet, och denna förvandling är så stor, att kroppar af många lods tyngd lemna på silen blott en hinna af några grans vigt öfrig.

[ 98 ]Men oaktadt så beskaffad natur, ägs de likväl en i sanning förundransvärd förmåga att sammandraga sig. Befintliga på hafvets yta, ser man dem skiftevis än krympa tillhopa, än utvidga sig, och det är i förra fallet, de återdrifva den vattenmassa, som vidrör deras undra sida; då medelst vattnets motstånd och den rörelse, som vid dess frånskiljande uppkommer, Zoophyten flyttar sig på visst sätt i en ställning tvärtemot den genom stöten ryggade vattencolumnen. Under utvidgandet, som följer snart efter, förnyas tryckningen nedåt, och djuret gör ett nytt steg, och så allt vidare. Ehuru mångfaldige och varierade rörelserne må vara, kunna de emedlertid på tvåfaldigt sätt förklaras. Om djuret vill till ex. nalkas hafsytan ifrån djupet, antar det en vertical ställning, och arbetande nerifrån uppåt, höjer det sig genom ett successift, mer eller mindre snällt hopdragande och utvidgande, ända till målet. Vill det åter ombyta sin kosa, lutar det sig på sidan, så att kupan gör en hvass vinkel emot horisonten, då stötens rigtning blir sned likasom motståndets, och djurets fart ändras. På det sättet simma alla de Manet-arter, som hafva en helt och hållet geléagtig och klotrund form.

Maneternes evolutioner åsyfta särdeles uppfångandet af det rof som passar dem. De arter, som äro försedde med armar, synas också häri liksom mera gynnade af naturen; men det felar äfven icke de andra medel att fylla behofven medelst Tentakler, begåfvade med den finaste känsla. Alltid rörliga, alltid verksamma, insnärja dessa lätt somliga af de i hafsrymden myriadvis hvimlande kräken, hvilka befinna sig inom kretsen, och nu föras till magens mynning, som öppnad och omgifven med fransar eller hårlika bräddar, snart innesluter offren. — Det är äfven möjligt, att den egna brännande egenskapen och det fosforlika fenomen, som utmärka en del Maneter, torde vara bidragande fångmedel; men de tillhöra dock icke alla.

Man skulle likväl tro Zoophyternes mage föga passande att uppfylla lifvets förnämsta värf. Dess lösa och geléagtiga väsende, tunna sidor och högst fina sammansättning tyckes icke i stånd att omfatta och smälta sill rof. Än mer ökas ovissheten, då ögat, på bästa sätt väpnadt, icke förmår upptäcka, hos en stor del, sådana sugrör, som verkligen finnas inom magens sidor hos andra arter. Troligen spelar dock den, inom samma rymd inneslutna, klibbiga och på tun[ 99 ]gan bitande vätskan, lik ett slags magsaft, en vigtig roll, såsom genomträngande och uplösande de fångade kräkens beståndsdelar.

Det är icke mindre rimligt, att, sedan födan undergått sin törsta förvandling, densamma, genom de i Djur-ekonomien vanliga utvägar, omsider assimileras; men huru detta sker, kunna vi ännu icke begripa.

Men hvilket helst dessa djurs nutritions-system må vara, synas de sjelfva äga mycken egen kraft, oberoende af deras snabba tillväxt och den ofta betydliga omfattning, hvilken de stundom uppnå. Uttömningarne ske ymnigt, hvilket försöken med sådana bevisa, som man hållit i kärl fyllda med rent hafsvatten Det grumlas då snart, blir klibbigt, och det inspärrade djuret dör omgifvet af sitt eget afskräde. Genom ofta förnyad vexling af vattnet, bibehålles deremot lifvet länge; men till den mängd uttränger den klibbiga materien ifrån alla kroppens delar, att efter mångfaldiga ombyten, det sista är lika så hastigt dermed beblandadt som det första.

Ändteligen, vid en återblick på dessa Djurs rörelser, så fortsatte, så ordentliga, hvilken kan väl tvifla på deras biträde vid vätskornas omlopp, vid digestionen, vid uttömningarna, och ej förmoda en analogi med de förrättningar, som tillhöra andedrägten hos andra djurrikets alster?

I mer än ett af dessa fall är fenomenens gång densamma, och resultaten lika oumbärliga för de varelsers bestånd, från hvilka de härkomma; ty likasom de däggande djuren, medelst bruket af deras lungor, och fiskarne genom sina gälar, kunna förnya den luftmängd, som omgifver eller genomtränger dem, likaså äga Maneterne, genom sina oscillationer, förmåga, att med nytt vatten förbyta det som omger deras yta, och, må hända, hafva de det mer af nöden, än de nyssnämnda djuren, då man ser huru snart de andra upphöra att lefva, äfven i det renaste vatten, om det icke snart ombytes, och det för det myckna slem de afsätta.

Denna, förmodligen med andedrägten hos de fullkomligare djuren analoga, förrättning synes man, i vetenskapens första dagar, redan hafva anat, ehuru, hvarken då eller under följden af sekler sedermera, någon har bestämdt afhandlat detta ämne, förrän nu nyligen de berömde Frans[ 100 ]männen Peron och Lesueur, hvilka, genom deras lyckliga bemödanden, under den af Capiten Baudin verkställda upptäcktsresa, riktat Zoologien med de vigtigaste nyheter, hvilkas uppgift vetenskapens vänner nu med längtan afbida[1].

Den såkallade Långtrådige Maneten (Medusa capillata) har redan (N.o 42) fått sitt blad i Svensk Zoologi. Lyckan att ännu äga en teckning af en troligen särskilt art, ger oss anledning att också föreställa den, ej mindre som ett pryd[ 101 ]ligt bidrag till det talrika slägtets historie, än genom benämnandet helga ett intressant föremål åt minnet af den förtjente förste Utgifvaren af detta Verk, som äfven inom denna nummer lemnar mer än ett vedermäle af sin outtröttliga flit och skickliga hand.

Ehuru denna nu afbildade Manet-art, i anseende till formen, icke visar särdeles stor olikhet ifrån den förut beskrifna, synes den likväl framte icke obetydliga skiljemärken: en nästan plattare disk, hvarå kanten är jemnare delad, och flikarne både talrikare och mindre. Den medlersta kupiga delen, begränsad med en mångkantig cirkel, från hvilken de strålvis mot brädden utlöpande strecken utkomma, äger en nästan större gehomskinlighet, och saknar alldeles de concentriska ringar, som på den andra äro så synbare. Äfven dess med den inte cirkeln förenade gaffel-lika ränder, äro hos denna derifrån alldeles skilda. Men hvad som i synnerhet gör denna Manet till ett angenämare synämne, är den sköna blå färg som genomlyser djurets cristallklara yla från dess inre väsende och särdeles från den undra sidan. Också är färgen, på somliga ställen, såsom vid streken och ränderna, mycket högre.

Det öfriga synes nog öfverensstämmande med den, hvars märkvärdigheter vi förut afhandlat. De underifrån gående, fastän knappt åtskilde, armarne, vid hvilkas fäste 4 mynningar till lika många magar efter slägtets natur[2] finnas; de rundt omkring nedhängande tentaklerne (men som dock stundom skola alldeles saknas); den under kupans medelpunkt genomborrade foten — allt äger lika utseende, samma ställning och troligen samma förrättningar. Vi våga emedlertid icke tillägga något specielt för brist af säkra anteckningar.

Tillväxten skall ske temligen hastigt, ty inom få veckor vinna desse Maneter ett théfats vidd och omkrets. De äro vida mindre allmänna än den brungula, från hvars brännande egenskap, eller som man kallar det, giftighet, de väl icke kuna frisägas, men hysa den icke i så hög grad.

Hafvets invånare i vår vestra skärgård träffa den der med tusende andra naturalster, hvilka i samma element er[ 102 ]hållit lika bestämmelse. Det var här som Svensk hand, som Palmstruch tecknade den för första gången.


Tab föreställer Maneten sedd ofvanpå, tillika med en på sidan gjord grundteckning. Begge efter Naturen, men äro proportionsvis ofta mycket större.




  1. Hvilka jättesteg desse forskare gjort på denna nästan obanade väg i djurens historie, vinna redan de af dem förrättade och i Annales de Muséum d'Histoire Naturelle, T. 14 och 15 införde artiklar, af hvilka. den förre (p. 325) är en Tableau des caractères génériques et spécifiques de toutes les espèces de Mèduses, connues jusqu à ce jour. Manet-familjen indelas här i tvenne hufvudflockar: Méduses Agastriques och Gastriques, de förre utan någon särskilt magrymd, och de sednare med en sådan mer och mindre märkbar, samt denna antingen enkel eller sammansatt, hvaraf tvenne underdelningar uppkomma: Les monostomes & polystomes. För nyheten och värdet af denna öfver Genera och Species systematiska lista, tro vi oss förtjena deras bifall, som skänka sin uppmärksamhet åt detta Verk, genom det utdrag som vi af densamma vilja här meddela.
    1. Méduses Agastriques.
       a. Non pédunculées.
       † Non tentaculées.
    1. Eudora. 1 Species.
       †† tentaculées.
    2. Brenix. 2 Sp.
       Pédunculées.
       non tentaculées.
    3. Orythia. 2 Sp.
    4. Favonia. 2 Sp.
       †† tentaculées.
    5. Lymnorea. 1 Sp.
    6. Geryonia. 2 Sp.
    II. Méduses Gastriques.
       A. Monostomes.
       a. Non nédunculées.
       — Non brachidées.
       † Non tentaculées.
    7. Carybdea. 2 Sp.
    8. Phorcynia. 3 Sp.
    9. Eulimenes. 2 Sp.
       † † tentaculées.
    10. Æquaorea. 18 Sp.
    11. Foveolia. 5 Sp.
    12. Pegasia. 2 Sp.
       b. Non pédunculées.
       — brachidées.
       † non teantaculées.
    13. Callirhoë. 2 Sp.
       — brachidées.
       c. Pédunculées.
       — non tentaculées.
    14. Melites. 1 Sp.
    15. Evagora. 2 Sp.
       † † tentaculées.
    16. Oceania. 16 Sp.
    17. Pelagia. 9 Sp.
    18. Aglaura. 1 Sp.
    19. Melicerta. 5 Sp.
      B. Polystemones.
      a. Non peduculeées.
      — Non brachidées.
      † Non tentaculées.
    20. Euryale. 1 Sp.
    21. Ephyra. 2 Sp.
       † † tentaculées.
    22. Obelia. 1 Sp.
       — brachidées.
       † Non tentaculées.
    23. Ocyroë. 1 Sp.
    24. Cassiopea. 4 Sp.
       † † tentaculées.
    25. Aurelia. 10 Sp.
       b. pédunculées.
       — brachidées.
       † Non tentaculées.
    26. Cephea. 5 Sp.
    27. Rhizostoma. 3 Sp.
       † † tentaculées.
    28. Cyanea. 6 Sp.
    29. Chrysaora. 11 Sp.
    120 Sp.
  2. Enligt förut anförda systematiska uppställning, höra desse begge Maneter till det 28:de Slägtet: Cyanea P. & L., hvartill 6 arter räknas utaf hvilka 5 benämnas af särskilta Autorer med det Linnéska namnet M. Capillata, utan tvifvel för allas förmenta likhet med den Baltiska.