Svensk zoologi/Kapitel 59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Rötsimpa
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Loppslägtet
Palmstruchs manet  →


Svensk zoologi vol II 1806 195.jpg

[ 85 ]

59.

LOPPSLÄGTET.

Stora och sällsynta former hos Djuren må billigt ådraga sig vår förundran. Huru förvånande äro icke dessa lifvade massor af Elefanten, Noshörningen, Nilhästen och Hvalen, och ännu mer uråldrens ofantligare djurlemningar! Men hvilken mängd af varelser hvimla icke i Naturen, som knapt märkbara för det vanliga ögat, för forskarens blickar framte egenskaper analoga med de jättelika alstrens. De liksom bekräfta uttrycket af Plinius: Att Naturen är störst i de minsta tingen.

Loppslägtet, ett af de mest namnkunnige bland Insecterne, har, utan tvifvel för dess vidsträckta bekantskap med menniskan, nästan haft anspråk på de Naturkunniges uppmärksamhet. De synas icke eller hafva sparat hvarken tid eller möda att förklara dess märkvärdigheter, hvaraf det som man nu går att meddela, torde vinna så mycket mera bifall, som föremålen äro icke af de minst familiera.




Von Linné inrymde detta Slägte ibland Kryparne (Aptera); men en bättre öfversigt af den naturliga frändskapen emellan Insecterne, föranledde Fabricius, att, för det öfverensstämmande i somlige organer med Bladsput- ocb Bärfis-familierne, föra Loppan till flocken Ryngota, bland hvilka hon tillegnar sig följande Hufvudmärken: Munnen med inböjd snabel, hvars balja består af 5 leder och omfattar ett tagellikt sugrör, 2 små skifvor sitta vid snabelns bas.

Länge var endast en an af Entomologerne uptecknad; men sednare forskningar hafva uptäckt flere, och möjligt vis må framtiden göra det än vidare. Emedlertid se här det vigtigaste af deras historia, som vi känne,


I. Allmän Loppa.

PULEX Irritans. På F. Kirrpu. På Fr. Puce. På E. Flea. På T. Floh.

Kroppen är oval, trind och mörkbrun. Snabeln är något kårtare än främre låren.

[ 86 ]Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. 2923. Cl. 5. Insecta; Ord. Aptera. — Faun. Sv. s. 1695. — Fabr. Syst. Entomol. p. 732. (Ord. VII. Ryngota) — Leeuvenh. epist. 76. f. I — 20. — Vallien. Op. I. tab. 25. f. I. Diacinto Cestone i Transact. R. S. Vol. 21. n. 249. p. 42, 43. — Frisch. Ins. 11. p. 8. — Joblot. Mierogr. I. 1. t. 3. — Bonan. mier. f. 56. — Baer mier. t. 13. f. 6. — Ledermüll. micr. 4. t. 20. — Sulz. Ins. 22. f. 146. — Roesel Ins. Belust. 2. t. 2, 3, 4.




När Redi upgaf 29 arter under samma slägtnamn af Loppa, bevisade det tidens obestämda begrepp om Slägtets kännemärken, så mycket mer som den mäst bekanta kunde med ingen paras. Det var också lika orätt som löjligt att Kircher kallade Loppan en Gräshoppa utan vingar, och att Roesel satte henne närmast Myggorne. Ehuru hon sedan intog liksom ett naturligare rum ibland Kryparne, har hon under vetenskapens stigande flyttadt till en annan flock, ehuru hon äfven deribland synes på visst sätt öka Natursystemets anomalier.

Men låtom oss med väpnadt öga afskildra det lilla kräket, ett föremål ymsom för harmen och löjet, ymsom för Skaldens sång och Moralistens betraktelser. — [1]




Hufvudet på den Allmänna Loppan är litet, kullrigt och fram till sluttande, och visar vid dess något plattade sidor ett par runda, glänsande ögon, hvilka, enligt Roesel, äro sammansatte af ett otaligt antal smärre. Nedanföre pannan sitta de kårta, raka och ständigt rörliga antennerne, bestående af 4 trinda leder, hvaraf den sista är knapt märkligt tjockare men gleshårige. Munnen utgöres af en snabel, med tvänne små spetsade skifvor vid dess bas. Sjelfva snabeln som är rak, trind, och böjes vanligt tillbaka emellan frambenen under bröstet, äger ungefär antennernas längd och formeras af en balja, som delbar i tvenne halfcylindrer, hvardera försedde med 5 finhåriga leder, omgifver ett tagelfint genomskinligt rör, som framskjutit emellan den öpnade baljan., tjenar både som syl och häfvare. Bålen är tre gånger längre än hufvudet, och har 5 segmenter, alla, i synnerhet den andra i ordningen, [ 87 ]kring kanten styfhårige. Äfven å ymse sidor, mellan ögat och munnen, synes ett rundt hårkantadt fjäll. Bakre delen af kroppen är eggformig, mörkbrun och föga märkligt sammantryckt. Ryggen är kullrig, betäckt af 6 glänsande segmenter eller sköldar, kantade med glesa, raka, syllika och mörka hår. På buken, som är ljusare och half genomskinlig, synas äfven segmenter, fast mindre tydligt utmärkte, och med glesare hår än vid den trubbiga, urnjupta bakändan. Det främsta fotparet sitter fästadt tätt under hufvudet: en högst märkvärdig egenskap hos Loppslägtet; och de tvenne följande paren utgå från bålen, emellan halsen och buken; medan det bakre äger dubbel längd och till hoppande en äfven så slägtet egen förmåga.

Låren äro aflånga, något plattade och gleshårige, äfven som de nästan lika långa benpiporne. Hälarne bestå af 5 leder; den första lång och cylindrisk, och de följande kårta, runda och med fina hår mellan hvarje led besatte, samt de sidste ändade med 2 inkrökta klor af sällsynt rörlighet; en gåfva som fötterne i allmänhet äga.

Könet hos Loppan kan utan svårighet urskiljas. Den olärda blicken igenkänner straxt honan i den storväxta Loppan, medan Naturalisten dömer från den mer och mindre kullriga ryggen, segmenternes hårighet och parnings-delarne, hvilka vid det yttersta af bälgen lätt uptäckas. Leeuwenhoek och Rösel hafva sorgfälligt afbildadt dem.

Ömtålig för kölden, väljer Loppan i synnerhet den mildare årstiden till familjens förökande; men om tillfället gynnar henne, är väl ingen tid undantagen. Vid parningen, som liknar Gräshoppans eller Syrsans, sitter hanen fästad inunder sin maka, ofta längre än en timas tid. Genast efter denna förrättning, börjar honan att fälla sine egg, 15 — 20 stycken efter hvarandra, likväl stundom under en tid af lika många timar. Hon lemnar derpå fröet till sin afföda åt naturens omvårdnad, trånar sjelf bårt, svartnar och dör inom par dagar. Hanen, som säges para sig ännu några gånger, blir derefter icke eller långlifvad,

När nu honan afsatt eggen, som äro aflånga och hvita, och detta skedt på passande ställe, såsom i fuktiga sopor. mullhögar, aska m. m., blifva de så liggande i 6 — 7 dagar, hvarefter de, enligt Leeuwenhoeks, Roesels, Cestones och Frisch's noggranna upgifter, öpna sig och fotlösa änger utkomma med kropp bestående af 13 leder, och munn med sine frätredskap försedd, samt bakom hufvudet en gulbrun fläck. De äro i beständig rörelse, men rulla sig ibland tillsammans, och krypa ofta ned under ytan af sitt lägerställe, [ 88 ]för att söka sin föda. Efter 11 dygn blifva de orörlige och förvandlas till puppor, hvilka småningom få loppgestalt, som efter följande 11 dagar fullkomnas; och si så är den nya kolonien inom 4 veckor danad och utvecklad.[2]

Loppans lifstid beror af tillfället att para sig, emedan detta är yttersta målet för hennes varelse. Emedlertid nyss utkommen i verlden, begagnar hon sin medfödda gåfva att lyfta sig i högden och till afstånd flere 100:de gånger större än hennes egen längd. Hon gör således de vidsträcktaste resor, besöker obekanta orter, framtränger djerft på de otillgängeligaste lönställen, gynnad så väl af sin smidiga yta, sin pansarlika beklädnad, som af sina långa häftyg och de fina borster hvarmed hennes delar äro besatte.

Men alla dessa Loppans utsväfningar, åsyfta att tillfyllestgöra hennes blodiga aptit medelst ytans punkterande på dem af den däggande klassen, hvilkas nära bekantskap hon äger naturligt anspråk att göra; först och främst hos djurens Herre, och som det påstås, helst hos dess vackra hälft[3], och dernäst hos hunden bland husdjuren, samt haren, räfven och kanske flere af vildmarkens åboer.

Det är svart att säga, huru Loppan är nyttig i djur-ekonomien. Hon följer sin bestämmelse som ett lefvande koppningsmedel. Men af alla lifvade varelser röner hon likväl det olyckligaste öde. Hatad och förfölgd för sin qvickhet, faller hon ett hvardags offer, ofta äfven för de skönaste fingrar, hvilkas ägarinna visst icke följer den helige Francisci och hans Ordens exempel, att räkna sådana mord till dödliga synder. Att spara sig förebråelser, kunde andra nyttiga upfinningar användas. Harskin brukas t. e. i Dalarne, att lägga emellan sängkläderne såsom förträffligt samlingsställe för gästerne. Antidoter och skyddsmedel kunna äfven vinnas genom bruk af Poleya, Kyndel, Surkullor, Ahl-löf och Jungfru-tvåls-polygon, då desse på behörige ställen spridas och utläggas.

Men må det icke eller förtigas, att snille ej eller saknats för uptäckten af en ordentelig Loppfälla. Den rönta fördelen af dess lyckliga bruk är oss väl obekant; dock är det säkert, [ 89 ]att upgiften om densamma, inom kort tid erhållit 4 uplagor[4]. Att det äfven gifvits en besvärjelse-form[5], utlgången från sjelfva Påfvestolen mot Loppor och annat, ohägn, må inhämtas från Catolska Kyrkans Legender.»

Bland antalen af konster må äfven den räknas, att med kedjor fjettra Loppor. Desse bojors finhet öfvergår snart föreställningen; men verkligheten deraf bör äfven så litet bestridas som den att man i Paris ger spectakel af Loppor, hvilka spände för vagn och med postillionen på ryggen väcka åskådarenas förundran. —




På Tabellen föreställer

A. En allmän Loppa, sedd genom starkt förstoringsglas. 1. Ett egg af en Loppa. 2. — En larv efter Roesel och Leeuwenhoek. 3. — Loppans hufvud särskildt, med antenner och snabel mycket förstoradt. 4. — Snabeln med sina två baljor och det tagelfina röret, 5. — En puppa mer än till hälften fullkomnad. 6. — Ett par, som de äro vid parningen förenade. —


[ 90 ]

2. HUD-LOPPAN.

PULEX Penetrans. På Fr. Chique. På E. Chego. På Sp. Nigua.

Snabeln är af kroppens halfva längd.

Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. 2924. Fabr. Syst. Entom. p. 733. — Sp. Insect. p. 383. Oviedo Summ. p. 127. Hacluyit Voy. p. 449. — Abbeville p. 256. — Ligonier Voy. p. 65. Maregr. Bras. p. 249. — Laët. descr. 5. p. 641. — Rochef. Hist. des Antill. c. 24. p. 272. — Frez. Voy. T. I. — Sloan. Voy. intr. p. 124. — Ulloa Voy. I. 1. 7. Catesb. Hist. of Carolina. 3. p. 10. — Brown. Jam. p. 418. — Bankroft. gvian. p. 245. — Svartz i K. V. Ac. Handl. 1788. p. 40. T. 2.




Om det lilla Husdjuret som vi nyss beskrifvit, utmärker sig genom sitt näsvisa umgängessätt, och lemnar blodiga spår efter sig vid de täta besöken, förtjenar det väl icke de elaka tillmälen som dess slägting, Hudloppan ett af de illgörande kräken, som det blef Westindiens lott att hysa och framalstra[6].

Med kortare kropp än hos allmänna Arten, öfverträffar denna knapt 3 gånger Ostmåtten i storlek. Dess lilla hufvud är trubbigt och inböjt, antennerne finhårige, och snabeln nästan längre än halfva kroppen och gömd under bålen. Bälgen är kårt, rund och sammantryckt med mycket kullrig rygg hvars segmenter äro hårkantade. Buken synes aldeles bar, och den bakre ändan något urnjupen och luden. Det första fotparet sitter som vanligt tätt under hufvudet, och det sista eller tredje är dubbelt längre, med tjocka lår och långa benpipor, samt hälar med finhåriga leder.

Kroppens färg är helt blek, i följe hvaraf kräket med svårighet uptäckes. Befintligt endast på trakter mellan Vändkretsarne, väljer det der sitt tillhåll på mörka och orena ställen, [ 91 ]ibland askan i eldstäder, i sophögar och dem af rutnade vextlemningar.

Från dessa smutsiga gömslen gör det sina utvandringar för att finna passande föremål, hvarpå det kan fästa sig. Sådane äro först och främst barfota vandrande, såsom Negrer och Indianer; ehuru andre, bättre betäckte, äfven löpa fara att deraf angripas, hvilket äfven Främlingar och nykomne icke sällan få besanna.

Det är i Hudloppans och troligen mest i honans natur, att under det kittlande, som är familien så eget, söka att intränga sig under huden och stundom under sjelfva naglarne. En person, ovan vid desse besök, märker det merendels icke. Efter ett par dagar uptäcker man först en liten rodnad, utan värk (om icke den obudne gästen inträngt under någon af naglarne), en uphöjning visar sig på huden, och denna tilltar småningom; öpnas nu den samma med en nål eller udden af en pennknif, finner man Loppan orörlig, vänd med hufvudet mot öpningen, samt bälgen. så utvidgad, att hufvud och framfötterne blott kunna skönjas. Sker undersökningen senare, eller efter 14 dagar, är allt teckn af lnsectform utplånadt, endast hufvudets ställe ulmärkt som en utstående punkt, och den af bälgen tillskapade säcken, fästad vid cellulosa i hålet och stor som en ärt, befinnes vid dess öpnande full af egg, hvilka efter deras förvandling, från deras brustna nästen utbreda sig till vidare förödelser.

Negerbarn som vantrifvas eller sakna eftersyn, få stundom både fötterne och fingerändarne fullsatte med sådane Loppbon under huden. Det händer äfven att någon äldre af desse Africas söner, mindre sorgfällig om renligheten, af dolska eller tröghet (kanske af sjuklig fallenhet) lemnat Hudloppor rådrum att bebo och härja deras mest köttiga bakdel Man häpnar vid åsynen, men knapt mindre vid botemedlen som användas, neml. gisseln , som under sårandet öpnar ohyrans nästen, hvarefter såren för att läkas, blifva, äfven till Patientens muntrande att framdeles vårda sig bättre, tvättade med Saltlaka och Citronsyra.

En daglig praktik gör Negrerne mycket behändige att uttaga desse besvärlige inhyseskräk. Också omtalar Sir Hans Sloane huru han ägde bland sine Negrer en qvinna, som varit Drottning i sin egen fädernes-bygd, och som var rycktbar för sin snällhet i denna konst.

Sedan eggsäcken ar uttagen, strös vanligen litet tobaksaska i såret, eller bestrykes det med olja, äfven som med örvax. Medelst Opii tinctur, drupen på de ögnade ställen , kan svullnad och sveda förekommas.

[ 92 ]Bilda sig åter värre sår, liksom af frätande natur, hvilket händer Negrerne, bereda de en salfva af Tvål och Tranolja för att den begagna. Men slär dödkött till och skötsel då saknas, lär tragedien snart slutas.

Att tvätta fötterne med Citronsaft, anse somlige som ett Præservatif; Negrerne betjena sig ock af visse kådor, och Brasilianarne af Palmolja blandad med Anotto för samma ändamål. Iakttages snyggheten, torde detta snarast vinnas.

Det är märkvärdigt nog, att Hundar och Kattor stundom dela husbondens missöde att hemsökas af Hudloppan. Man har sett hela eggboet tillskapadt mellan tårne på dem; men de veta ock att med tänderne göra sig qvitte sin olägenhet.

Vid betracktandet af allt detta, må Europeen lyckönska sig, att i sin hvardagsloppa äga, om icke en fredligare, åtminstone mindre frucktansvärd Parasit.

På Tab. föreställer B. en Hudloppa, med tillhjelp af synglaset, mångfaldigt förstorad.




3. SKINN-LOPPA.

PULEX Segnis.

Kroppen är aflång, något hopklämd och blekbrun. Snabeln är mycket kårtare än framlåren.

Schönherr i Kongl. Vet. Acad. Handl. 1811. s. 98. T. V. Goeze i Beschäft. d. Berl. Ges. Nat. fr. 2. s. 256. T. 7. f. 1. Roesel Insect. Belust. 2.




Denna art har mycken likhet af den Allmänna, men är 3 gånger mindre, kroppen mer långlagd samt af mycket ljusare färg. Snytet äger knapt de främre lårens längd. Bålen är hopklämd, på hvilken det andra segmentet är mörkare och liksom de öfrige med svarta styfva hår besatt. Ryggen är äfven något hopplattad med hårkantade segmenter. Buken är genomskinlig och en liten svart hårtofs sitter vid dess yttersta ända. Låren äro breda och platt-tryckte och liksom det öfriga af fötterne finhårige; men det sista och längsta har kårtare hälar än de hos andre arter finnas.

Honan som är dubbelt större än hanen, äger yttersta le[ 93 ]den at bakdelen tvärare och liksom afskuren; deremot synes den mer rundad hos hanen.

På Möss och Mårdar har Schönherr funnit denna Loppart, sorgfälligt gömd nära hullet af deras lena hår. Goeze åter fann den samma på Rottor, Läderlappar och hos sjelfva Hönsen. Roesel ger också af egen erfarenhet tillkänna att Dufvor, Ickorrar och Kattor icke eller äro från dess ägande undantagne. Hos alla anses den vara af samma bleka färg, men visar någon skillnad i storleken efter de djur hos hvilka den är inhyst. Således ansåg Schönherr Mårdens Loppa såsom en artförändring af den på Mössen; och upgaf derjemte, att Skinloppan, såsom kårtbentare, är på långt när icke så god Luftspringare, utan liksom af trög natur, hvilket han äfven genom det vetenskapliga namnet velat åsyfta.

Figuren C. företer ett ganska mycket förstoradt exemplar af denna Loppa,




    Spiritus familiares foeminarum h. e. Pulices; och hos Naso det bekanta: "Parve Pulex, amara lues, inimica Puellis."

  1. Ovidius Nasc.Dalins Wit. Arb. 4. s. 12. Ouvrage à la Mode eller Historia om en Loppa och en Sexstyfver. — Opizii Jocoserii Dissert. Juridica de Pulicibus. Marpurg. 1688.
  2. Den urgamla fördomen om Loppans tvetydiga ursprung från smuts, damm och afskräden, anse vi således knapt nödigt att nämna, än mindre att bestrida. Att namnet Pulex kan härröra af Pulvis är icke orimligt, tillskapadt i okunnighetens tidehvarf, och må hända, har historien om Lopporne från det med Moses staf uprörde stoftet i Egypten, en dylik uprinnelse.
  3. Linn. Faun. Sv. p. 479 Habitat in hominibus, præsertim fæmnis, antumno vulgaris. I Opizii Jocos. Dissert. omtalas
  4. Skriften kallas die neu erfundene curieuse Flöhfalle och utkom i Nürnberg 1739. Fällan bestod i ett Elfenbens Rör öfverallt med hål genomborradt. I denna inpassades en Cylinder, som med färsk blod beströks och insattes i röret. Det begärliga födämnet lockade lopporne in genom hålen, då de fastnade i parti på den klibbiga Cylindren, och kunde sedan, som Förf. säger: "nach belieben ermordert, ersäufft, todgestochen, gespissen, aufgehängt und in das unterirdische finstere Reich der Maulwurfle gesandt werden."
  5. Denne lyder som följer: Adjuro vos mures, limaces, pulices & omnia animalia immunda, corrodentia, hoc in territorio (Hedaensi in Gallia) & parochinatu existentia, ut a dicto territorio & parochia disecdatis, in nomine P. F. & S. S. Amen. (Barthchassan. Consil.
  6. Sådane äro der flere, och kunna utan tvifvel minska de angenäma intrycken af varma Americas pracktfulla natur: Pediculus Ricinoides och Acarus sangvisugus, bägge hudloppans medtäflare; myriader af knott och myggor, att icke nämna, Scorpioner, Tusenben, och otaliga giftfulla Amfibier.
    Att Hudloppan fått en plats i Sv. Zoologi, må icke ogillas, då Sverige äger en besittning mellan Tropikerne, der Landsmän måste dela ödet med Infödingarne, och äfven som desse röna Climatets besvärligheter.