Svensk zoologi/Kapitel 29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Grå ödla
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Hummer
Tagelmasken  →


Svensk zoologi vol I 1806 285.jpg

[ 45 ]

N:O 29.

HUMMER.

ASTACUS Marinus. På F. Meri krapu. På F. Homard. På E. Lobster. På T. Meerkrebs. På Holl. Zeekrabbe.

Snabeln (Rostrum) är tandad vid sidorna och försedd vid basen ofvantill med en dubbel tand. Spröten sitta på rörlig fot och de bakre äro tvåklufna. Bålen är täckt med ett slätt skal och stjerten är lång samt klorna olika stora.

Linn Syst. Nat. ed. Gmel. I. 5. p. 2985. (Cancer Gammarus). Cl. 5. Insecta. Ord. 7. Aptera. — Faun. Svec. n. 2033. — Vestg. Res. s. 174. 191. — Mus. Ad. Frid. s. 37. — Fabr. sp. ins. Ord. Agonata. p. 509. n. 1. — Mant. Ins. I. 331. n. I. (Astacus marinus). — Cuvier Tabl. élém. 6. Ins. & Vers. A. Crustacés p. 460. — Pennant Brit. Zool. 4. p. 8. T. 10. f. 21. — Bast. subsec. 2. p. 6. t. I. — Herbst Versuch, e. Naturgesch. der Krebse etc. — Lewenheimb Γαμμαρολογια. Lips. 1665. 8. — Valentyn Amphitr. Zootom. 2. p. 138-144. — Rœsel Belustigung. 3. p. 305-350. Stobæus de lap. Astaci mar. vulgaris: i Act. Lit. & Scient. Svec. 1733. p. 79.




Insekterne i förening med de egentliga maskkräken, utgöra det stora antal af djur, som, jemte det de sakna invertes alla hårda och benaktiga delar, hafva deras mot bloden hos andra djur svarande vätskor hvita, samt fullkomliga rörelse-organer, hvartill deras med ledgångar försedda lemmar i synnerhet bidraga, genom hvilket sistnämda kännemärke de å ena sidan skilja sig från Blötmaskarne (Molluscæ), och å den andra från djurvexterne (Zoophyta).

Vid ett närmare granskande af de naturliga familjer som inom denna djurklass äro inrymde, möter oss en betydlig mängd varelser, hvilka väl lägga egg som Insekterne, men undergå icke de förvandlingar, hvilka äro för desamma egne, samt äga en årligen ombytlig, kalkartad och i leder fördelt skorpa öfver kroppen. De ha i allmänhet 4 spröt och munnen sammansatt af tvenne käkar och flera läppar den ena transversell öfver den andra, och lika många munspröt (palpi) som dessa. Större delen ha hufvudet förenadt med bålen och två, oftast, skaftade och rörliga ögon. Dessutom äro fötterna merendels [ 46 ]flera än sex. Men kroppens inre daning bestämmer åtskillnaden ännu säkrare. Man upptäcker hos dem ett muskulöst hjerta, och kärl särskilta från Insekternes luftrör (tracheæ), eller ett slags gälar (branchiæ) genom hvilka luften intränger. Nerfsystemet, enkelt hos Blötmaskarne, är mer sammansatt hos dessa, genom det att de två nerftrådar som omfatta magmunnen, förena sig för att tillskapa ett ganglion, hvarifrån många trådar uppkomma och åter parvis förena sig, och slutligen spridas medelst flera nerfknölar i den bakre delen af kroppen.

Detta allt, förenadt med flera märkvärdigheter i afseende på fortplantningen, har gifvit nyare naturforskare anledning och ett slags rättighet att anse dessa djur som en särskilt stor länk i kedjan af de levande tingen, och kallat dem de skorpbeklädde (Crustacea), till hvilka insekterne gränsa genom Gråsuggorna (Onisci) och Blötmaskarne medelst Hårgumpen (Chitons djur) och Stenskägget (Skäggmusslans).

Monoclerne och Kräftorna äro tvenne naturliga slägter eller snarare familjer, som utgöra denna så utstakade klassen. Det sednare eller Kraft-slägtet (Cancer Linn.) innefattar en stor mängd föremål af så skiljaktigt utseende, att författare af djursystemer trott billigt att under olika slägtnamn para de hvarandra närmast liknande. Likväl öfverensstämma de deri gemensamt, att äga hufvud och bålen förenade i ett enda stycke, och i allmänhet fem par fötter, af hvilka det första, vanligtvis, ändar sig med ett par, så kallade, kräftklor. De ha 4 skaftade spröt; två sammansatta, fastän åtskilda ögon, fästade på rörlig fot eller skaft; en trefaldig läpp med 6 munspröt och starka hornaktiga käkar (mandibulæ). Under bålens skal gömmas å ömse sidor på eget sätt formerade gälar, och kroppen slutas af en längre eller kortare stjert med flera leder och ett visst antal simfötter. Invertes hysa de, utom det muskulösa hjerta som ofvanföre anfördes, en mage i hvilken ofta 2 hårda kroppar eller små stenar gömmas. Hos begge könen finnas dubbla fortplantningsdelar, och honan bär sina egg sedan hon framfödt dem någon tid fästade under stjerten. Alla äro hufvudsakligen vattendjur och ombyta sin skorpyta årligen.

Då vi åter nogare betrakta detta mångformiga slägte, förefalla genast tydliga skiljemärken hos sådana som egent[ 47 ]ligen bära namnet af Kräfta. Fabricius har behållit det gamla Astacus för dem. Dessa ha en utsträckt stjert, betäckt med fjäll likt skal, och danad med starka muskler till fördel för dem då de simma eller hastigt flytta sig. Deras bål är trind, nästan som en cylinder, ändad med en snabel som framskjuter emellan ögonen, ock deras yttre eller sid-spröt ha en utmärkt längd; de inre äro deremot kortare och tvåklufne.

Hummern är just af denna beskaffenhet. Han uppehåller sig i stora Oceanen, derifrån han nalkas till stränderne af Norrige, de vestra af Sverige, rundt omkring England, äfvensom i Franska skären, och det är ganska troligt att, vandrande in i Medelhafvet, han tränger sig också ända fram till Hellesponten[1], der han af Constantinopels invånare skall kallas Liczuda.

Ett mindre vant öga skulle knappt finna någon olikhet emellan Hummern och den allmänna Kräftan, utom i storleken, men de äro dock väl åtskilde.

Den förre är 6-10 tum lång: dess hufvud, en fortsättning af sjelfva bålen, afsmalnar i en hvass snabel med tre hvassa tänder på hvar sida, utom en liten vid sidorna ofvanför ögonen, hvilka kunna röras, utskjutas och indragas efter behag, och deras hornhinna är kupig och delad i fyrkantiga rutor af den finhet att 2500 knappt intaga en tums rymd. Det framom ögonen sittande kortare paret af spröten äro hvardera tvåklufne, och liksom hopsatte af 60-90 ringar. De på begge yttre sidorna om dessa äro fästade pa en rörlig och af 3 cylindriska delar bestående fot, och nästan så långa som hela djuret, och äga en utomordentlig böjlighet, till hvilket ändamål de utgöras af 250 tätt förenade rödbruna ringar eller leder, som sedde under synglaset visa på öfra sidan 22 punktlika hål, ur hvilka, medan lifvet varar, en fin tråd utskjuter. Utan att vidröra den konstiga formen af de delar som omgifva munnen och utgöra densamma, af de trenne par egna spröten (palpi), käkarne och de tredubbla läpparne, må det nämnas, att Hummern, stadd i sitt element, med tillhjelp af de sistnämde, under det de beständigt röras, fångar äfven de smärsta vattenkräk. Bålen är [ 48 ]aflångt trind och dess skal betäckt med spridda utgröpta punkter, samt har en fåra på längden och en på tveren. Under skalet sitta gälarne vid båda sidor, till utseende som flera tätt jemte hvarandra liggande franslika och något inåt krökta brunaktiga skifvor, och framföre de främsta en öppning genom hvilken luft och vatten insupes och åter utdrifves. Vid bålens undre sida ses främst nära hufvudet 2:ne korta så kallade armar, hvilkas 6 leder äro med styfva hår i kanten besatte, och de nedersta inåt skarpt tandade. Tvifvelsutan tjena äfven dessa som medel till födans ernående. Dernäst sitta klorne vid ändan, af sex tjockare och längre leder. Släta på ytan, är endera af dessa klor, utan afseende på någon viss, alltid störst. Den ena är i klofvan knölig, och det är dermed som Hummern håller sig fast, under det han med den andra, hvars inre kanter äro skarpt sågade, behändigt klipper och fördelar sina födämnen. Det är också i klorna som han besitter sin förnämsta styrka. Fyra par fötter intaga det öfriga afståndet emellan klorna och stjerten, alla af 6 trindare leder sammansatte, sträfhårige, och de två främsta paren slutas äfven med små klor. Vid den nedersta leden af sista fotparet hos Hanen, ses en vårta liksom på det andra hos honan också en dylik med sin öppning, hvilka utmärka Köndelarne. Stjerten, lika lång som den öfre delen, består af sex Segmenter eller leder, utom den sista, alla täckta med en lika danad skorpa som bålens, men delar sig efter ledernas antal i lika många och på hvarandra liggande skal, hvilka å ömse sidor af stjerten, undantagande på den första som är mycket smal, äro tunna, rundade och med grå hår besatte i kanten. Den yttersta stjertändan, under hvilken en öppning ses för anus, formeras af 5 runda något convexa samt hårkantade skifvor, som kunna böjas och utbredas som en solfjäder, till lika bruk som ordentliga fenor. De begge yttre äro derföre liksom med en ledgång snedt på tveren försedde. Ändtligen sitta på stjertens undra sida, vid hvar led ett par korta simfötter, klufne i ändarne. På Hanen är det första mycket större och styfvare; hos honan, hvars stjert är litet bredare än hanens, äro de deremot mindre och böjligare, samt de öfrige med fjäderlika hår beklädde, till qvarhållande af eggen hvilka samlas på insidan af den krökta stjerten, såsom strax skall beskrifvas.

Om den yttre åtskillnaden emellan könen är mindre [ 49 ]utmärkt, så visa de invertes köndelarne den inre så mycket tydligare. De ha sitt läge i det medlersta af bålen. Hos hanen ses en hvitgul, körtellik massa liksom af trenne förenad, och hvilken Rœsel anser för testiklarne. Bakifrån denna massa ha de å begge sidor som trådar nedgående hvita sädeskärlen ett gemensamt upphof. I hela sin längd omkring 8 tum, äro de ofvantill mycket krökta och slingrade, men bli omsider raka och ända sig vid hvar sin af de vid roten af de bakersta fötterna befintliga vårtorna ur hvilka hansäden framtränger. På lika ställe som berörde testiklar ligga, äger Honan deremot sin eggstock, derifrån endast tvenne korta och räta kanaler nedlöpa till de öppningar som vi förut sagt finnas vid basen af det medlersta fotparet hos henne. Denna eggstock omsvept af en tunn hinna, synes äfven trefaldig och hyser en myckenhet egg af olika storlek. Några äro större, mognare och svartbruna, ännu flera eller de för nästa afkomma bestämde, mindre och brandgula, och ändtl. en hop mycket små och ljusare. Sedan parningen skett en gång om året, såsom i April, knappt oftare, på det sättet att makarne inbördes omfatta hvarandra[2], börja eggen att 10 veckor derefter bli synliga under Honans stjert. Deras antal är så stort, att Baster räknade på en medelmåttig Hummer icke mindre än 12444 redan framkomna egg, utom hvilka ännu funnos många qvar inom kroppen. När eggen äro färdige att släppas, utkomma de ett i sönder, hängande på en klibbig tråd, som, medelst den böjning honan gör med stjerten, fäster sig, det ena efter det andra, på de håriga simfötterne, genom hvilkas beständiga rörelser eggen så ordentligen spridas, att alla få lika tyngd att bära. I början smärre och nästan svarta ernå eggen en storlek af mogna fläderbär, och bli mörkbruna, samt qvarsitta till slutet af Juni eller början af den följande månaden, då de, dels lagde i sanden vid stenar på botten, dels äfven orubbade under moderns stjert kläckas, och desse ungar synas då under synglaset fullkomligen efter sin art utbildade[3]. De njuta således det skydd de kräfva i deras [ 50 ]värnlösa ålder; likväl stundom lossade ifrån sitt fäste under stjerten, kräla de omkring, men vid minsta fara eller ovanlig rörelse i vattnet, förena de sig hastigt i en klump inom sin fristad, tills de småningom större vuxna, lemna den och på egen hand söka deras bergning.

Hummerns föda består i sådana ämnen som finnas på sjöbotten, såsom hafsvexter, vattenkräk, och som han är glupsk, komma äfven större djur på hans matordning, men i synnerhet sparas icke de liflösa lemningarne efter dem. Han visar alltid en större liflighet om sommaren än den kallare tiden af året. Man har äfven funnit Humrar händelsevis om vintern nära stränder alldeles utan känsla och orörliga. Den varma tiden hålla de sig närmare stranden, men då det fryser, gå de ut på djupet. I vattnet äro deras rörelser så hastiga, att, om de skrämmas, skjuta de lika fart med den flygande fågeln, och, som fiskare säga, hela 15 alnar och kanske mer. Gerna söka de då deras vanliga gömställen i någon klippas håligheter, och det är lika sant som det är besynnerligt, att de kunna i ögonblicket intränga, fastän öppningen synes knappast tillräcklig att släppa dem igenom.

Tvenne andra egenskaper förtjena också att anmärkas, neml. det årliga ombytet af skalet, och förmågan att återfå förlorade klor och fötter.

Den årstiden då en större tillgång på födämnen gifves för Hummern såsom i Augusti, danar sig småningom en ny hud under det yttre skalet, hvilket bör ombytas. Några dagar förut ligger han helt stilla och liksom afmattad. Skorpan eller skalet kännes nu vid påtryckningen eftergifvande. Hummern börjar bli orolig, fötterne böjas och gnida hvarandra, än tumlar han på ryggen, än vänder han sig åter, kröker stjerten och igen uträcker honom, spröten darra, och han bemödar sig att genom sträckningar spränga den huden som förenar bålen med stjerten. Efter en kort stunds hvila, synes han skjuta kroppen tillbaka, hvarigenom alla hufvudets delar lossas. Nu utdrager han äfven klorna, ehuru det är knappt begripligt huru en sådan köttmassa kan återföras genom trängseln af så många leder. Men utan tvifvel vidgas deras föreningar och köttet blir löst som ett slemmigt ämne. Omsider då detta skett, uppreses hufvudet och kroppen, och ef[ 51 ]ter några krökningar af stjerten, lossnar äfven denna, och Hummern lemnar sitt gamla harnesk. Allt händer inom en tid af 6-8 timmar. Det tomma skalet som åter tillsluter sig, synes nu så fullkomligt helt, att hvarken fötter, spröt eller till och med de minsta delar derpå saknas!

Den nya huden är naturligtvis ganska mjuk och hinnaktig i början, och djuret så svagt att fötterne icke bära detsamma; men inom få dagar hårdnar den nya beklädningen och Hummern återfår sin förra styrka. Emedlertid söker han tjenliga gömställen, i följe af egen natursdrift, för att der fredad, icke befara att obarmhertigt uppoffras äfven af sina egna förtärande slägtingar, som äro i mindre försvarslöst tillstånd än han sjelf.

Hvar gång detta ombyte timar (hvilket likväl honan icke skall undergå det året hon lägger eggen), synes Hummern ha vunnit i storleken, då man jemför honom nyklädd mot den tomma skorpan. Tilltagandet sker således icke hastigt, och man har gissat att Hummern ernår en ålder af 12-16 år.

Det bör också icke förtigas, att Hummern (hvilken dess öfriga samslägtingar i skick och natur likna) får under ombytet af sin hårdnande yta, tillika en ny mage, som tillvexer bredvid den förra, och hvilken i dess ställe blir första födan som den nya skall smälta. Rœsel trodde att de tvenne stenar (allmänt men oriktigt Kraftögon kallade) som finnas hos kräftorna vid sidan af magen, af denna nya föda danades. Vissheten häraf och deras ändamål återstår ännu att utröna. Säkert är att Hummern äfven äger sådana, ehuru af lösare sammansättning än hos vanliga kräftor, och torde som hos dessa genom munnen framkomma.

Det andra märkliga i Hummerns och dess likars natur är, att om endera klon eller foten förloras eller stympas, den samma återvexer inom en viss tid. Hastigheten torde dock bero af årstidens värmegrad, af födans egenskap och sättet huru delen gått förlorad. Snarast sker det om t. e. klon afgått vid den andra leden. Man ser då efter 2-3 dagar, vid ändan af den stympade delen , en upphöjning omklädd med en rödaktig hinna: snart utvexer en spets som efter hand förlänges, så att den efter ett par veckor liknar en utsvälld köttbit, hvilken mer och mer [ 52 ]tilltager, tills, vid förloppet af en lika lång tid, den omgifvande hinnan brister och klon utkommer, i början liten och mjuk, men inom 4-5 dagar hårdnar, och stundom lika stor som den förra vinner äfven snart dess förmåga.

Åskdunder säges i synnerhet förfära Hummern, och hvilken derföre skall vid starka knallar deraf kasta klorna ifrån sig. Pennant berättar det äfven kunna hända vid kanoners lossande, och att Engelska krigsskepp stundom bruka ett skämtande sätt att hota Hummerbåtar, neml. »ti om skepparen icke föryttrar god Hummer till dem, så salutera de honom (salute him). När Hummern förlorat klorna, är redan dess värde mycket ringare.

Hummerfisket år icke af liten vigt på de trakter der det med fördel kan idkas. Troligen sker det mest i hafvet kring England och särdeles vid Skottlands Östra kuster. Från Zirkzee i Holland har man länge utrustat så kallade Hummelhukare, eller ett slags sumpar med hål för hafsvattnets in- och utlöpande, på de ställen der Hummern förvaras. Med sådana fartyg hafva årligen blifvit nära Svenska och Norrska stränderne, fiskade mer än 600000 st. till föryttrande så väl i Brabant som hemma. I Sverige har man också någon gång tänkt på denna handelsgren, men hvilket lär stadnat vid fångsten af så mycken som inom landet förbrukas[4].

I England anses den större Hummern i allmänhet bäst från medlet af Okt. till början af Maj. De smärre hållas för lika goda hela sommaren. Fyra och en half tum långa från ändan af hufvudet till slutet af bålen få namn af lagom (Sizeable). Under detta mått, äro de der ansedde såsom blott hälften så stora. Hummern väljes för bordet som den är tung i jemförelse mot sin storlek, och efter hårdheten af skalet, som icke bör ge efter vid lindrig tryckning. Vigten är 1-4 marker, ehuru någon gång de funnits,som vägt 10. Man anser dem för särdeles goda som äro besatte med snäckor. (Lepades) och andra skalkräk. Han-Humrar äro bättre än honorna när deras egg finnas stora och bruna, ty honan är gemenligen då mager [ 53 ]och vattenaktig. Kloköttet är vanligen lösare, smakligare och som det säges lättsmältare än det af stjerten.

Hafsgrunden der Hummer bäst trifves är bland berg och klippor, äfven som på botten af klappersten. Hvarest gyttja, ler och sand finnes, ses han sällan; men der han mest håller sig, kan han ofta fås i mängd om sönderskuren fisk kastas på stället, som han vanligen besöker före solgången, och ligger länge qvar i vattenbrynet, då han kan tagas med tång eller håf. Efter solens uppgång lönar icke mödan att söka honom. Om sommaren går han alltid närmare landet på 6-10 famn. djup, men om vintern längre ut på 16-18 och deröfver.

I Norra England sker fångsten mestadels med ett slags fälla som göres af qvistar, nästan i form af en råttfälla af ståltråd. Den fästas med tåg och nedsänkes, och stället utmärkes med ett flöte. Detta fiske förrättas om nätterne, ty om dagen duger det icke, icke ens i mörkret om hafvet någon gång blänker, hvilket härleder sig från de lysande kräk som då och då visa sig på hafsytan.

I vår Vestra Skärgård, äfven som i Norrige, förekommer ett annat sådant redskap kalladt Hummertina. Det är ett slags mjärde af 2 aln. längd och 1 alns bredd och höjd, gjord som en half cylinder. Botten är flat, på hvilken två halfrunda bågar sättas samt 3 spjälar efter längden lagde, och deröfver ett nät med öppning vid båda ändarne som på en mjärde. Ett par stenar läggas på botten, hvarigenom tinan nedsjunker sedan man bundit ett tåg vid henne och ett flöte till tecken hvar hon blifvit utsatt. Inuti hänges en död fisk eller fiskråk såsom lockbit för Hummern, hvilken då han inkommit icke finner vägen åter ut. Fångade Humrar kunna tjudras vid stranden medelst ett om någondera klon bundit groft snöre, för att gå der tills man ärnar nyttja dem. {Linn. Vestg. Resa s. 192. m. fig.).

Hummern förtäres dels färsk på de orter der han fångas, dels blir han efter föregående kokning i saltadt vatten i träkärl inpackad, för att under den kallare tiden kunna till aflägsnare orter sändas och föryttras.

Detta matämne anses i allmänhet såsom smakligt, och ehuru det icke kan prisas såsom det helsosammaste, är [ 54 ]väl ifrån ett måttligt njutande ingen olägenhet att befara om varan är frisk och god, och dieten icke förbjuder dess nyttjande.

Tab. — fig. 1. föreställer en Hummer, ¼ så stor som vanligt. — 2. en Hane sedd på undra sidan — med födslo-vårtorna (°) vid nedersta leden af sista fotparet. — 3. Hanens inre köndelar — a a. testiklar — b b. sädeskärlen — c c. vårtorna, der säden uttränger. — 4. en vidöppen Hona, med sina vårtor (°) vid basen af det andra fotparet. — 5. a a eggstockarne — b b kanalerne medelst hvilka eggen nedföras till c c. öppningarne. — d. ett redan uthängande egg.




  1. Bellon. Hist. poiss. p. 357. Aristoteles har också beskrifvit honom mycket tydligt; se Αζαχος. Hist. An. lib. 4. c. 2.
  2. Quando femella in dorso recubante, mas in eam decrepit, & ambo se pedibus & cauda arctissime complectuntur. Baster. l. c. p. 12. — They propagate more humano. Pennant.
  3. Det är troligt att egg släppas äfven andra årstider, men utan att kläckas; ty man har ofta sett mängd af dem flytande i pölar lemnade vid klipporna under ebben, och det är endast om sommaren de komma till lif.
  4. År 1757 utsattes af Sv. Regeringen fyra särskilta premier för inrättningen af Hummerhukare till befordran af Hummer-export med inhemska fartyg, af hvilka premier, det första 6000 dr. Smt. utbetaltes till en Capt. d'Orchimont.