Svensk zoologi/Kapitel 68
| ← Gräfling |
|
Slät tomtorm → |
68.
STEGLITSA.
Fringilla Carduelis.
Steglits-Siska, Steglitsa, Steglits. På Tyska: Stieglitz, Distelfink, Distelvogel, Fistelfink, Stechlitz, Kletter, &c. På Engelska: Goldfinch, Thistle Finch. På Holl. Pitter. På Frans. Chardonneret. På Ital. Cardello, Carduello, Calderugio, Carduelino, Ravarino.. På Spanska: Sirquerito, Sielicolore. På Grek. Poikalis, Thraukis. På Nygrek. Akanthis, Guardelli, Stragalino, Karedreno.
Näbbets omkrets, hjessan och ett bakom ögat nedgående band, svarta; pannan, kinderna och strupen högröda; vingarna och stjerten svarta med hvita fläckar, samt ett bredt gult band öfver vingen.
Fringilla carduelis Linn. Syst. Nat. Ed. XII. I. p. 318. 7. — (Ed. Gmel. I. p. 903. 7.) — Faun. Suec. p. 86. n. 236. — Retzii Faun. Su. p. 245. n. 223. — Nilsson Orn. Suec. I. p. 151. — Skand. Fauna II. 1. p. 351. n. 12. — Bechstein gem. Naturg. Deutschl. IV. p. 403. 7. — Temminck Manuel d'Ornith. I. p. 376. — Latham Ind. I. p. 449. — Syn. 3. p. 231. — Brisson Ornith. T. III. p. 53. — Le chardonneret, Buffon Oiseaux, IV. 187. t. 10. Pl. enl. 4. f. 1.
Ibland de i allmänhet såkallade Sångfåglarne är
Finkslägtet, (Fringilla), ett af de talrikare och innefattar arter, som
verkligen sinsemellan visa nog olikheter i de afseenden, som
företrädesvis pläga komma i fråga vid bestämmandet af
Fåglarnas slägten. Öfvergångarne mellan detta slägtes
gränsformer synas likväl både alltför jemna, för att tillåta
någon vidare slägtfördelning, oth sjelfva Finkslägtet
sammantaget visar äfven så nära förvandtskap dels med
Domherrarne (Loxia Linn.) , dels med de egentliga Sparfvarne
(Emberiza), att åtskillige af dess arter fordom blifvit förda
till dessa slägten[1]. Af de enligt nyare åsigter inom Finkslägtet upprättade afdelningar eller under-slägten,
innefatta de såkallade Siskorna endast 5 svenska arter,
nemligen, Hämplingen, Grönsiskan och Steglitsan[2].
Ostridigt öfverträffas denna sistnämnda i anseende till färgpragten, af Blåkråkan och Biätaren (Merops apiaster), samt i anseende till sången, af den enkelt tecknade Näktergalen; men ingen af våra svenska fåglar förenar till den grad som hon ett vackert utseende med en behaglig stämma, jemte en utmärkt liflighet samt en hög grad af läragtighet. Som den tillika ej är svår att få tam, eller kinkig att underhålla, är det ej att undra om Steglitsan är en ibland våra mest omtyckta sångfåglar, och ofta med förlust af sin frihet måste umgälla de henne af naturen tilldelta företräden.
Den fullväxta fågeln uppnår vanligtvis en längd af fem eller 5½ tum, och håller mellan yttersta vingspetsarne omkring 9½ tum. Näbben är hvitagtig, med svartagtig spets. Ögonen mörkbruna; benen ljusbruna. Hufvudets hela främre omkrets är af en skön högröd, glänsande färg; omkring näbbens rot går en fin svart ring, som utvidgar sig till ögat; en annan svart teckning intager hjessan och nacken, samt nedstiger åt halsens sidor; mellan detta och ögat sträcker sig ett hvitt band, öfver tinningen och fram under strupen; en annan hvit tver fläck finnes bakom nacken. Kroppen är för öfrigt ofvanpå och på sidorna ljusbrun, inunder hvit, hvilken färg äfven stjertens öfre täckfjädrar äga. Vingpennorna äro svarta, i spetsen tecknade med en hvit fläck; den yttersta är utan fläckar, men de öfriga i yttre fanet, ifrån roten till midten, af en ren och liflig gul färg, hvar- igenom, i förening med de långa täckfjädrarne, bildas ett längsgående gult strek, och ett bredt band öfver vingen; de öfrige vingtäckarne äro svarta. Stjerten uppnår ej fullt ½ af hela fågelns längd, räcker en knapp tum utom vingspetsarne, är något klufven, svart, med en hvit fläck i inre fanet på hvarje af de två eller tre yttre pennorna.
Könskillnaden är hos denna fågel mindre än hos dess samslägtingar utmärkt genom olika färgteckning. Honan anses vanligten vara något mindre, och har det röda bandet omkring näbben ej ef alldeles den bredd eller höga färg som hannen, och i allmänhet ej så rena färger som han.
Steglitsan är en liflig, munter och orolig fågel, som nästan beständigt är i rörelse, och derföre i sin fångenskap med beständiga upptåg söker förströelse. I läragtighet täflar hon med Grönsiskan, ehuru den ej blir spak lika snart som denna. På samma sätt som denna låter hon äfven inöfva sig att medelst lämpliga inrättningar sjelf uppfordra sin mat och dryck i små skålar eller ämbar, att ställa sig död, o. s. v. Hon kan äfven, ehuru mindre lätt, lära sjunga eller hvisla små stycken, men har långt större svårighet härvid, än t. ex. Hämplingen eller Canariefågeln. — Dess vanliga sång är full och ljudande, angenäm och temligen omvexlande. Hennes lockton, som hon tidt och ofta låter höra, har man sökt uttrycka med Ziflit eller Sticklik. Hon sjunger för öfrigt äfven under flygten, och hela året om, undantagandes sjelfva ruggningstiden.
Steglitsan flyger vanligtvis i små korta satser , hoppar med vighet ifrån qvist till qvist, samt klänger och kastar sig än på sidan än stupa, och gungar sålunda på tunnare qvistar eller på de tistelhufvuden, som hon sönderplockar till föda. Hon flyger väl ej egentligen i flock, dock samlas stundom flera familjer kring samma tistelgrupp, och bilda då ett lika lifligt som brokigt och omvexlande skådespel. För hvilan uppsökas gerna några toppar, eller en af de högsta grenarne.
I sitt fria tillstånd lefver Steglitsan af åtskilliga fröslag, i synnerhet af vissa Syngenesisters, och synes företrädesvis tycka om frön af tistlar och kardborrar, hvilka äfven om vintern längre erbjudas henne. I bur åtnöjes hon vanligen med hampfrö, men gläder sig om hon då och då erhåller något grönt, såsom blad af sallat, kål, källkrasse, o. s. v., samt säges tillika gerna förtära ett eller annat saltkorn. Om man har tillgång på vallmofrön, äro äfven dessa bland hennes omtyckta födoämnen, äfvenså roffrö och hirs.
Till fäste för sitt bo uppsöker Steglitsan gerna några tätare träds kronor, och bygger det vanligtvis högt uppe, i någon klyka af grenarna. Sjelfva boet är ungefär hemisferiskt, af mossa, lafvar, fina rötter o. s. v. sammansatt med tecken af utmärkt konstdrift, nästan som Bofinkens, och invändigt fodradt med ull, fjunet af sälgfrön o. d. Häri läggas 4, vanligast 5, eller ock 6 egg, hvilka äro ljust btågröna, mer eller mindre tecknade med glesa blekröda eller brunagtiga prickar och fläckar, samt några mörkare strimmor kring eggets storända. Sällan lägges mer än en kull om året. — Under liggningstiden förser hannen honan med föda, och hjelper sedermera äfven troget att mata ungarna. Desse äga före första fjäderömsningen en mera gråagtig och obestämd färg, och sakna den glänsande röda teckningen på hufvudet; vingarnas gula band märkes likväl temligen tidigt. (Det uppgifves, att de små ungarne af andra könet skola äga en fin hvit ring omkring näbben, och derigenom kunna skiljas ifrån hannarna[3]? Vill man hemma uppföda dem, kunna de matas med hvete-semlor och vallmofrön, blötta i mjölk eller vatten.
Det är bekant, at man under deras fångenskap kan få Steglitsor att para sig med Canariefåglar, i synnerhet hannar af den förra med honor af sistnämnda art. Man erhåller härigenom batarder, som ofta utmärka sig genom vacker teckning, och äfven lära sjunga ganska väl, samt än vidare fortplanta sig.
Steglitsan bebor alla Europas länder, finnes äfven uti Norra Asien, och åtminstone ända ned till Aleppo, äfvensom hon träffas på Madera. I Skandinavien ser man henne i alla provinser, ända till Norrland och Finnmaiken, ehuru ganska ojemnt utspridd och svårligen någonstädes i ymnighet; åtskilliga orter finnas ock, der denna vackra fågel nästan aldrig visar sig. Han öfvervintrar fullkomligen hos oss.
I sin fångenskap är hon underkastad åtskilliga sjukdomar, bland hvilka må anmärkas svullna fötter, som läkas med osaltadt smör; äfven näbbens förlängning, som kan jemnas med en sax; samt ett slags epileptiska anfall, dem Bechstein säger sig hafva botat genom fågelns hastiga neddoppande i kallt vatten. Andre författare råda att afstympa spetsen af naglarna med en sax, och tvätta fötterna flera gånger i varmt hvitt vin, och om vintern gifva dem in en och annan droppe på socker. — Man har likväl exempel att Steglitsan i bur uthärdat ganska länge. Buffon och Bechstein anföra exempel på dem som uppnått 16, 18, ja till och med 23 år, hvilket dock måste vara ganska ovanligt. Likasom hos andra fåglar kan äfven hos denna färgen förändras, antingen till helt blek, eller mycket mörk, såsom följder af dess fångenskaps särskilta omständigheter, eller någon egen sjuklighet. Men äfven dessutom har man hos Steglitsan anmärkt ett ganska stort antal af olika artförändringar, som hos auktorerne finnas uppräknade[4] och af fågelfängare och liebhaber stundom blifvit mycket värderade. Hos oss förekomma sådana dock vetterligen icke i dess fria tillstånd, och dess batardförändringar böra ej med dessa förblandas.
Den liflighet och vighet som är Steglitsan så egen, hjelper henne oftast undan sina fienders anfall; likväl blir hon stundom deras rof, i synnerhet om vintern, då löfvens skygd saknas, och därframför andra, sparfhöken synes bortsnappa de mindre varsamma. En vida farligare fiende äga de i jägaren och fågelfängaren, som antingen med lockfågelns försåtliga stämma, eller med slagburar eller limstänger, hvarvid tistelhufvuden äro fästade, förstår att narra dem i sitt våld. Tiden för deras fångst är egentligen vintern, då deras näringsämnen äro inskränkta till färre frösorter.
| 1825. | Dn. |
- ↑ Enligt den omfattning af Fringilla-slägtet, som blifvit fastställd af Illiger — måhända i allmänhet den mest kritiske och regeltrogne af nyare Systematici — har äfven Hr Nilsson uppfört Nordens hithörande arter. Dess noggrannare kännetecken för slägtet anföras på följande
sätt:
Näbben kort, alldeles kägelformig, rak, spetsig; öfverkäken utan ryggkant, lika bred eller bredare än underkäken, och den förras kanter gående utom den sednares. Käksömmen rak eiler föga böjd, bildar ingen vinkel, och gomen saknar benartad knöl. — Näsborrarne vid näbbroten små, runda, täckta med småfjädrar från pannan — Benen korta. Vingarne: 1:sta, 2:dra och 3:dje vingpennorna nästan lika, dock merendels den andra eller första längst. — Stjerten merendels urnupen, eller tvåklufven.
- ↑ Siskornas näbb bildar en långdragen, på sidorna, i synnerhet på spetsen, mycket hoptryckt kägla; sedd ofvanifrån inneslutas sidorna af inböjda linier. Käkarne lika långa, alldeles raka, och lika spetsiga. (Nilsson Skand. Faun, II. 1. p. 346.
- ↑ Bechstein.
- ↑ Till ex. hos Buffon, Brisson, Bechstein, m. fl.