Svensk zoologi/Kapitel 67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Dynt-kräket
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Gräfling
Steglitsa  →


Svensk zoologi vol II 1806 273.jpg

[ 105 ]

67.

GRÄFLING.

Meles Taxus.

Vanlig Gräfling, Gräfving, Gräfsvin, Tax. På Norska: Sviinsax, Sviinsok. På Finska: Mäyrä. På Danska Grævling, Brock. På Tyska: Dachs, Tachs, Graving, Grefing. På Engelska: Badger, Brock. På Holl. Das. På Frans. Blaireau, Taisson, Grissart. På Ital. Tasso. På Spanska: Taxon, Bivaro. På Portug. Texugo, Teixugo. På Cambriska: Pryf, Ilwyd, Pryfpenfrith. På Polska: Borsuk, Taswietz. På Ryska: Taswetz. På Ungerska: Bars. På Tungusiska: Dorrako.

Kroppen ofvan smutsigt hvit, blandadt med svart, skymlig; inunder svart. Hufvudet hvitagtigt med ett svart strek genom ögon och öron. Fötterna svarta; svansen hvitagtig.

Ursus Meles Linn. Faun Suec. Ed. II. pag. 7. n. 20. Meles Taxus Retzii Prodr. Faun. Suec. p. 26. — Allmänna Gräfvingen, Meles Taxus Nilsson Skand. Faun. I. p. 101. n. 18

Ursus Meles Linn. Syst. Nat. Ed. II. Tom. I. p. 70. n. 2 — Ed. Gmel. I. 1. p. 102. n. 2. — Cuvier Régne anmal. I. p. 144. — Der Dachs, Bechstein Naturg. Deutschl. p. 349.

Figurer: Blaireau, Geoffr. et Fr. Cuvier Histoire des Mammifères. — Blaireau, Buffon Hist. nat. VII. p. 104. Tab. 7, 8. — Common Badger, Pennant Britt. Zool. I. p. 85. t. 8. n. 13. — Der gemeine Dachs, Schreber Säugthiere III. p. 516. t. 142.




I allmänhet utmärka sig Rofdjuren, ej endast genom en större muskelstyrka och det mod som känslan deraf ingifver, utan oftast äfven genom en vighet och hurtighet, som sätter dem i stånd att besegra djur, hvilka öfverträffa dem både i storlek och krafter. Sålunda finna vi t. ex. arterna af Hundslägtet genom sin snabbhet, Veslorna genom smidighet, samt Kattslägtet genom vighet förenad med försåtlighet blifva mästare af sitt rof. Björnen deremot, saknande deras liflighet, segrar nästan endast genom öfverlägsen styrka, i hans karakter röjer sig mindre list, mindre blodtörst; bland dess näringsämnen ingå äfven vegetabilier, och han lemnar dessutom de djur, han bekrigar, ett långvarigt stillestånd, under den tid han sjelf bortslumrar i sitt vinter-ide.

[ 106 ]Denna olikhet i lynne och anfallssätt bland Rofdjurens flockar, uttrycker sig i deras yttre tydligast genom det olika förhållandet af tänder och fötter. Djuren af Katt- och Hund-slägtena gå nästan endast på fotens spetsar, utan att stöda på sjelfva fotsålan; de smyga på tå, eller springa med den ledighet, som af ett så tätt vidrörande åstadkommes. De trögare Rofdjuren deremot, såsom Björnslägtet, hvila, vid gåendet, på hela, eller åtminstone på främre delen af fotbladet; deras gång är derföre tyngre och långsammare, och de sakna förmågan att, som de förra, genom språng eller hopp öfverraska sitt rof, eller undkomma sina förföljare.

De svenska djur-arter, som höra till dessa, så kallade Hälgångare, räknas till trenne särskilta slägten, nemligen: Järf, Gräfling och Björn. Af dessa kommer Järfslägtet närmast Veslorna i tandbyggnad och lefnadssätt, och är mera blodtörstigt än de båda följande: Björnslägtet närmar sig mera de djur, som njuta en blandad, äfven vegetabilisk föda, och mellan dessa utgör Gräflingslägtet ett slags mellanlänk, ehuru för mycket afvikande från dem båda, för att naturenligt kunna hänföras till någotdera af dem.

Såsom väsendtligaste kännemärket på detta slägte har man framställt följande: Ett något platt hufvud, med utdragen spetsig nos, hörntänderna upptill hoptryckta, med en kant framtill och baktill, nertill tjocka, krokböjde. Kindtänderna upptill 5, nertill 6, af hvilka den främsta är ganska liten, nästan omärklig. — Dess fullständiga tandsystem består af 34 tänder. Tungan är lång och slät.

För öfrigt har Gräflingen, lika med Björnen och Järfven, 5 tår på hvarje fot, en något plump och långhårig kropp, samt kort svans. — Anmärkningsvärdt är att, då ej allenast Järfven, utan äfven den tunga och oviga Björnen, klättrar up i träden, håller sig Gräflingen, ehuru mindre och lättare, endast vid marken.

Gräflingslägtet synes utgöras endast af några få arter[1], af hvilka den europeiske är ganska lätt bestämd och igen[ 107 ]känd, genom den artkarakter, som ofvanföre blifvit nämnd. — Den har för öfrigt en låg, likasom nedtryckt ställning. Dess kropp är framåt smalare, bakåt tilltagande i tjocklek, med något hvälfd rygg, och tätt beklädd med långa hår, af hvilka en del äro silkeslika, en del mera sträfva eller borstlika; hufvudets och fötternas beklädning består af kortare hår, och kroppen är inunder mera gleshårig. Hufvudet är baktill bredare, framåt afsmalnande; nosen svart, fuktig. Läpparne ej framstående; morrhåren få. Ögonen äro svartbruna, temligen vidt åtskilda, små, ej vida, såsom eljest på så många af de djur, som lefva i mörkret. Ögats blinkhinna är stor, och betäcker nästan hela ögat. Öronen korta, nästan undangömda af hårbeklädningen, svarta med hvit spets.

Sjelfva hufvudet är hvitt, på hvar sida tecknadt med ett temligen bredt, svart och väl begränsadt strek, som börjar bakom nosen, omfattar ögat, samt går öfver örat bakåt nacken, der det förlorar sig. Strupen är likaledes svart. Kroppen är ofvanpå skymlig, genom en ojemn blandning af grått, smutsigt hvitt eller gulagtigt, samt mer eller mindre svart. Sjelfva håren äro olikfärgade, eller tecknade med ringar. Inunder är kroppen svart eller svartbrun; ett mera ovanligt förhållande, som nästan endast träffas hos några arter af hälgångrarne. Nämnde färg äga äfven fötterne. Svansen är kort, ungefär af halfva hufvudets längd, smutsigt hvitgul, enfärgad, med långa stripiga hår. Emellan svansens fäste och anus finnes en särskilt öppning, en organ som Gräflingen har gemensam med Hyenan och flera af Linnés fordna Viverra-arter, nemligen ett slags pung, hvari en seg, illa luktande vätska secerneras.

Honan är i det hela alldeles, så tecknad som hanen. Hon äger 4 spenar på hvar sida, hvaraf de främre sälta på bröstet, de andra på buken[2].

Gräflingens nu beskrifna färgteckning synes hos oss ej underkastad någon förändring, endast varierande emellan mera ljust eller mörkt, och äfven detta oberoenda af årstiderna. — I Tyskland påstår man sig någon gång hafva funnit helt mörka, ljusa, eller med bruna fläckar tecknade Gräflingar; men någon sådan varietet har vetterligen aldrig blif[ 108 ]vit anmärkt hos oss. Jägare skilja i flera länder emellan såkallade HundGräflingar och SvinGräflingar, men Naturforskaren upptäcker ingen väsendtlig skillnad.

Gräflingen hör till de så kallade Nattdjuren, söker mörker, stillhet och enslighet; han är sällan i verksamhet oftare, än då behofvet tvingar honom att sörja för sitt lifsuppehälle, och han smyger då omkring under natten; men när denna är starkt upplyst af månen, vågar han sig icke långt ifrån sitt bo, och det påstås, att han ofta skrämes af sin egen skugga. Hans nästan enda konstfärdighet röjer sig vid gräfningen af hans kula i jorden, hvilket arbete han, med de dertill lämpade framfötterna, förrättar med mycken både lätthet och ihärdighet. Dessa kulor likna dem, som Räfven bebor, men äro något rymligare, äga oftast den vanliga utgången åt söder, och dessutom en annan, som vid faror eller särskilta tillfällen kan begagnas, och som ofta först på ett betydligt afstånd, ända till 20 eller 30 steg, från den vanliga utgången, framkommer i dagen. I dessa kulor, vanligtvis 4 eller 5 fot under jordytan, tillreder djuret ett enkelt bo, eller rättare blott en bädd, af gräs, mossa och dylika ämnen. Der många Gräflingar finnas på en trakt, gräfva de stundom sina bon ganska nära hvarandra, likväl så, att hvart djur, eller åtminstone hvart par, har sitt eget. Ehuru sjelf föga renlig, iakttager Gräflingen likväl en större snygghet i sitt bo, och har oftast ett särskilt ställe för orenlighetens lemnande, ett stycke utanför boet. I bergiga trakter inredes någon stenklyfia till boningsställe.

Bland Skandinaviens större djurarter finnes väl icke någon, hvars fria lefnad synes förflyta mera enslig, tung och overksam, än Gräflingens. I sin dunkla kula tillbringar han ej allenast hela dagen, i enslighet och hvila, utan äfven natten under vintermånaderne, och vår nordiske Gräfling synes således verkligen försofva större delen af sitt lif. Den står i detta afseende till och med i en anmärkningsvärd motsats till den nordiska naturens öfriga organismer. Det är väl sant, att hos oss äfven vegetationen synes hvila under den större delen af året, och en stor del af naturen försänkes i dvala, under en tid, då förlängda nätter blott några timmar afbrytas af solen, och då, vinterns drifvor öfverskyla en blott af vissnade lemningar betäckt jord. Men dessa, så väl växter som djur, hvilka njutit nordens vinterdvala, återhemta dock så till sägandes den förlorade tiden, genom en så myc[ 109 ]ket större verksamhet under de månader, då solen längre dröjer öfver horisonten, och då, vid dess korta frånvaro, endast svalkan, men ej någon natt, uppstiger öfver norden. Detta förhållande synes så billigt och så natur-enligt, att man kunde vara böjd att på förhand anse det såsom allmänt. Men emot denna slutsats synes Gräflingens historie framställa en verklig anomali. Huru olika är icke hans förhållande! — Hela den tid vintern herrskar, således ofta ifrån November till fram i Mars, ligger han overksam, slumrande eller liksom halfdöd, under jorden, utan att på nära 5 månader, mer än, vid inträffande blidväder, en och annnn gång i skymningen göra någon kort utvandring, nästan utan att njuta någon föda, eller att med någon yttring af egentlig verksamhet afbryta denna långa enformiga dvala. När slutligen vårsolen bortsmält drifvan, som stängde ingången till hans kula, när sommaren åter dukat ett rikt bord för tillfredsställandet af hans behof, då skyndar han ändå icke, att med de andra djuren, genom ökad verksamhet under de långa dagarna, hemta ersättning för flera månaders saknad af allt; rädd och skygg fortfar han ännu att, nästan så länge dagen räcker, gömma sig i sin kula, och inskränker oftast tiden för sin egentliga liflighet och verksamhet till dessa nätter, som om sommaren äro så korta, och under hösten så föga egnade att beteckna den nordiska naturens behag[3].

Sådant blir Gräflingens lefnadssätt under verkligen nordiska, långvariga och snörika vintrar. Det måste likväl medgifvas, att förhållandet modificeras i den mån dessa råka vara blidare och kortare, äfvensom att, i sydligare länder, Gräflingens dvala är både mindre lång och mindre fullkomlig. — Han går då vid starkare töväder om nätterna ur sin kula, i synnerhet att dricka, hvilket af de i snön lemnade spåren bevittnas.

Gräflingens föda består i synnerhet af rötter, af ek- och bokollon, hvarjehanda maskar, insekter, o. s. v. särdedeles tordyflar. Han säges äfven uppleta och förtära fågelegg, grodor, jordmöss och andra mindre djur, dem han på marken kan öfverkomma. Morötter synas vara bland hans [ 110 ]läckerheter, och som alla björnartade djur med särdeles begärlighet uppsöka håning, lär Gräflingen, som ej gerna kan komma åt att skatta egentliga bikakor, söka ersättning medelst plundring af hummelbon.

Sedan han under sommaren och hösten förplägat sig med ofvannämnde födoämnen, som nog ymnigt och makligt kunnat erhållas, samt dessemellan tillbragt större delen af dygnet i hvila, finnes Gräflingen om hösten likasom gödd och öfverdragen med fett. Med ett sådant förråd af hull trotsar han sin långa vinterfasta. Han rullar dervid ihop sig och sticker nosen i den ofvan beskrifna särskilta öppning, som finnes under svansen. Man har trott, att han af den der secernerade vätskan sög ett slags näringsämne; detta är likväl icke sannolikt, emedan ett redan secerneradt ämne icke kan tjena till föda för samma djur. Sannolikare underhålles hans vegetativa lif på bekostnad af det öfverflödiga hull, hvarmed han om hösten är försedd, och om af den i analpungen secernerade vätskan något insupes, så tjenar det förmodligen, liksom saliven, till något annat ändamål, men ej directe till näringsämne.

Gräflingen lefver i monogami, men hane och hona vistas sällan tillsamman oftare än under parningstiden, som inträffar sent på hösten. Honan går drägtig 10 eller 11 veckor, och föder emot slutet af vintern 3 till 5 ungar, hvilka framkomma blinde och qvarblifva hos modern till framemot hösten. På andra året uppnå de sin fullkomliga storlek. Gräflingen anses upphinna en ålder af 12—15 år.

Unga Gräflingar kunna lätt tämjas; de förlora då mycket så väl af sin vildhet som skygghet; och förlikas ganska väl med de vanliga husdjuren. Deras föda fordrar ej mycken omsorg, emedan de hålla till godo nästan allt hvad i köket undanskrädes. Ett varmt läge är den beqvämlighet, hvarom de i synnerhet äro angelägne. De underhållas på detta sätt likväl endast för ro skull; någon särskilt nytta har man icke kunnat draga af spaka Gräflingar, och djurets föga läragtighet ger ej särdeles anledning till försök. Dess kött har en något äcklig bismak, till hvars undanrödjande fordras en skicklig tillredning. Deremot har skinnet af detta djur mera värde, såsom både starkt och motstående väta, hvarföre det i synnerhet nyttjas till jagtväskor, ränslar och åtskilliga öfverdrag. Det anses erhållas [ 111 ]bäst höstetiden. Äfven kunna håren användas till borstar och penslar.

Gräflingens inflytelse på naturens allmänna hushållning synes ej vara särdeles hvarken utmärkt eller betydlig. Den minskning han i det hela torde göra på insekter, maskar och mindre djur, lär, i jemnförelse med dessas oberäkneliga myckenhet, ej vara särdeles anmärkningsvärd. — Den skada han stundom åstadkommer på ängar, och i synnerhet på rotland, är väl den betydligaste, och snart sagdt äfven den enda han tillfogar landtmannen.

Jägaren igenkänner lätt Gräflingens spår; de äro nästan trekantiga, med märken efter dess fem hvassa klor, af hvilka de fyra äro mera framstående. Vid vanlig gång lemnar djuret spåren i zigzag, jagad nästan i trianglar. — Vanligast jagas Gräflingen med så kallade Dachsar eller Dachshundar, hvilkas låga kropp och korta ben göra dem skickliga att inkrypa i dess hålor och utdrifva honom ur de tillfälliga gömslor han jagad kan komma åt att intaga. Eller ock uppspanar man honom med jagthundar, då han om natten är ute; eller man uppgräfver honom ur hans boning, hvilken metod likväl faller sig ganska besvärlig, och hvarvid djuret, genom hastigt uppkastade fördämningar, söker dölja sig. Lättast fångas han med trampjern eller uttersaxar, som på behörigt vis utläggas vid hans ingångar. — Gräflingen är ganska seglifvad.

Han uppehåller sig i nästan hela Europa, måhända med undantag af Turkiet och de södra öarna. Den säges äfven bebo Norra Amerika, så vida den der förekommande verkligen är samma art. I Skandinavien är den ej sällsynt; den håller sig helst i skogsbryn, men undviker slättlandet.

Gräflingen synes knappt hafva varit känd af de gamla grekiska författarne; för de romerska deremot var han ganska väl bekant, och kallas af dem än Taxus än Meles. — Han har för öfrigt vunnit föga rygtbarhet, om icke för sin sömnsjuka, och blifvit upptagen hvarken bland sinnebildskonstens eller poesiens figurer[4].

[ 112 ]Slutligen förtjenar äfven anmärkas, att Gräflingen icke förekommer bland de fossila djuren, eller fornverldens tillhörigheter, oaktadt af dess grannslägten, nemligen af Björnens och Järfvens, några arter träffas nog ymnigt ibland dessa qvarlefvor. De i Gailenreuther-hålan förekommande ben af Gräflingar, bära nemligen tydliga märken af en yngre ålder, och att de först i sednare tider ditkommit, utan sammanhang med de äldre organiska fornlemningarne.


Figuren föreställer Gräflingen i gående, otvungen ställning; såsom mycket skygg, håller han hufvudet ofta något lägre. Den är tecknad efter ett uppstoppadt exemplar i K. V. Akademiens Museum, men med ställningen rättad efter figuren i Fr. Cuvier's Histoire des Mammifères.

1825.   D.n.




  1. I Norra Amerika förekommer en annan Gräflingart, Ursus labradoricus Gmel., som ganska mycket liknar vår europeiska, men är hufvudsakligen skild derigenom, at de svarta strimmorna på hufvudet gå ofvan om ögonen, samt utan at vidröra örat. — Den kallas Carcajou hos Buffon, Fr. Cuvier och flera auctorer.
  2. Nilsson Skand. Fauna I. p. 102. — Schreber och Fr. Cuvier uppgifva endast 3 par sepenvårtor, hvaraf de främsta sitta på bröstet.
  3. Det torde likväl hända, i våra ordligare provinser, der under högsommaren skillnaden mellan dag och natt är mindre betydlig, Gräflingen äfven är mera i verksamhet om dagen.
  4. Att han ej omnämnes ibland personalen i Æsopi fabler, förklaras lätt af hans nordligare hemvist; han spelar deremot en så mycket utmärktare roll i Reineke Fuchs, der han bär namnet Grimbart, men föreställes såsom Reinekes brorson, såsom honom tillgifven och af en slug karakter; således föga målad efter naturen.