Svensk zoologi/Kapitel 69
| ← Steglitsa |
|
Grå knorrhane → |
69.
SLÄT TOMTORM.
Coluber lævis.
Slät eller slätfjällig Snok. På Tyska: glatte Natter, Österreichische Natter. På Ungerska: Sima. K.
Inga gifttänder. Fjällen släta och utan ryggknöl. Svansen smärt, kort. Fyra par fjäll under strupen. Kroppen ofvanpå gråbrun, med en dubbel rad mörkare fläckar längs utåt ryggen, samt en stor hjertformig mörk fläck på nacken.
Coluber lævis. Merrem Tentam. Syst. Amphib. p. 101. n. 36. — Friwaldsky Monogr. Serp. Hungariæ, p. 39. — Lacépède Quadrop. ovipar. II. p. 158. t. 2. f. 2. — Latreille Salamand. p. XXXIII; Rept. IV. p. 92. c. fig. — Hermann Obs. Zool. I. p. 378. — Coronella austraiaca Laurenti Syn. rept. p. 84. Tab. 5. fig. 1. — Coluber austriacus Bechstein Lacép. Amph. III. p. 309. T. II. f. 1. — Sturm Deutschl Faun. AMphib. Heft. 2.
Coluber ferruginosus Sparrman i K. V. Akad. Handl. för år 1795, p. 180, Tab. 7. — Coluber ferruginosus Retzii Suec. p. 291, n. 16.
Denna Orm-art synes vara den sällsyntaste af de i Sverige
förekommande; åtminstone har den längst undergått
Naturforskares uppmärksamhet, och, som det synes, äfven
Allmogens. Detta sednare tro vi oss kunna sluta deraf, att den
på de orter, der den förekommer, oss vetterligen icke
erhållit något särskilt namn, ehuru varieteterne af den vanliga
Hugg-Ormen betecknas med egna och ganska bestämda
benämningar. Det synes icke otroligt, at denna art af den
mindre uppmärksamme förblandas med nämnde Hugg-Orms
ljusare förändringar, oaktadt all den stora olikhet, som vid
en nogare granskning genast upptäckes. — Såsom
tillhörande Sveriges Fauna, anmärktes den först af framl. Professor
Sparrman år 1795, i K. V. Ak. Handlingar; den hade
likväl då sedan en längre tid varit känd och beskrifven, såsom
förekommande i Österrike och södra Europa i allmänhet. Den
finnes äfven på Brittiska öarne.
Linné, som vid sin systematiska uppställning af Ormarna endast hade afseende på deras yttre, deras beklädnadsform och förhållanden, sammanförde så väl giftiga som oskadliga Ormar i ett och samma slägte, kalladt Coluber, och karakteriseradt genom hela sköldar under buken, samt halfva sköldar under stjerten. Svensk Zoologi har följt samma uppställning vid de Orm-arter den redan afhandlat. — De anatomiska undersökningarne, som i sednare tider riktat Zoologien med så många upplysningar och gifvit oss så många fastare punkter för uppresningen af ett naturligare System, hafva visat, att gift-tändernas närvaro eller saknad slå i ganska nära samband med olikheterna af hufvudets benbyggnad, samt till någon del äfven med djurens öfriga kroppsform och med deras lefnadssätt. Man är ju också böjd att redan på förhand förmoda en olika natur, olika lynne och egenheter, hos ett djur, som, så väl till sitt försvar som till sitt rofs besegrande, är beväpnadt med en hastigt mördande giftorgan, och olika hos ett djur, som vid båda dessa vigtiga tillfällen är i saknad af ett sådant vapen.
Den anatomiska Zoologiens grundläggare, Cuvier, har efter gift-tändernas närvaro eller saknad fördelat Ormarne i tvenne stora flockar, och härvid är det särdeles anmärkningsvärdt, att flera med gifttänder försedda slägten äga nästan alldeles samma fjällbeklädning som det så fullkomligt värnlösa Ormslå-slägtet, Anguis; nemligen inga sköldar, utan endast mindre fjäll, äfven under buken.
Det stora antal af Orm-arter, som de varmare länder förete, har föranledt nyare Zoologer att fördela dem under en ansenlig myckenhet af särskilta slägten, grundade på olika antal och form af tänder, på fjällen och sköldarnas former och förhållanden, hufvudets skapnad, o. s. v. Af alla dessa många genera tillhöra likväl, — utom den alldeles skilda Ormslån[1], — endast tvenne slägten Skandinaviens fauna, nemligen: Huggorms-slägtet, Vipera, väpnadt med gifttänder, och Tomtorms-slägtet eller Snok-slägtet, Coluber, som alldeles saknar dessa mord-organer.
Af Vipera, eller Huggorms-slägtet, äger Sverige sannolikt blott en enda art, nemligen den vanliga Huggormen, Vipera Berus (Svensk Zoologi Häft. 1, N:o 3); af hvilken efter all anledning Espingen, Vipera Chersea, (Sv. Zool. häft. 10, N:o 57)) endast är en yngre rödagtig, samt Bosen, Vip. Prester (Sv. Zool. Häft 9 n:o 51) en fullväxt svart Artförändring.
Af det oskadliga Tomtorms-slägtet, Coluber, äger Skandinaviens Fauna deremot tvenne arter, nemligen den allmänt bekanta Tomtormen, Col. natrix, så lätt känd af de hvitgula fläckarna bakom nacken, samt den här nu ifrågavarande släta Tomtormen, Col. lævis.
Såväl från den vanliga Tomtormen som från alla andra Svensks Ormarter, skiljer sig denna genast genom alldeles släta (plana), okälade fjäll; då deremot på våra öfriga ormar hvarje fjäll äger en liten kant eller köl längsefter. Dess lefnadssätt torde närmast öfverensstämma med Tomt-ormens, men artens sällsynthet hos oss har ej lemnat tillfälle att derom inhemta nogare kännedom. Den synes åtminstone ej, såsom vanliga Snoken, trifvas omkring ladugårdar, eller lägga sina egg i gödselhögarne, i hvilket fall den troligen icke så länge kunnat undgå allmänna uppmärksamheten. — Enligt Friwaldsky föder den lefvande ungar, uppehåller sig i synnerhet på fuktiga och skuggrika ställen, lefver af maskar, insekter och andra mindre djur, samt uppnår en längd af 2, till 2½ fot.
Äfven denna arts geografiska utbredning på skandinaviska halfön återstår ännu att iakttaga. Professor Sparrman har erhållit exemplar af densamma i trakten omkring Stockholm , och K. V. Ak. Museum har att lucka Herr E. Goes för originalet till här bifogade figur, äfvensom för en helt ung individ, båda tagna i Östergöthland, och trakten omkring Skenninge[2].
Då Svensk Zoologi lemnar denna framställning af en bland Skandinaviens mindre observerade Amfibier, sker det med den önskan och det hopp, att derigenom väcka en allmännare uppmärksamhet på detta föremål, och sålunda föranleda bidrag till en framdeles fullständigare historie om denna art.
Det återstår här endast att bifoga en utförligare beskrifning öfver dess utseende.
Hela kroppen är ofvanpå af en smutsigt rostbrun och i grått stötande färg, som på sidorna är något ljusare. Från näsborrarna löper genom ögat till munvinkeln en mörk lefverbrun strimma, som slutas något nedåt böjd. På nacken finnes en hjertformig mörkbrun fläck, hvars framåt vända spets är obestämd, dessutom några små mörka, obestämda fläckar. Längs utåt ryggen löper en dubbel rad af mörka, uddiga fläckar, hvilka endast på halsen sitta parallelt, men sedan mer eller mindre omvexlande. Dessa fläckars form är ganska föränderlig, vanligast synas de sammansatta af 3 korta, ojemt hopflytande strek, och sprida sig ej öfver sjelfva ryggraden, som då presenterar en ljusare linie; på andra exemplar sammanlöpa deremot dessa fläckar här och der midtpå ryggen, och bilda då uddiga eller vågiga tverstrimmor.
Hvarje fjäll är vid nogare påseende gråskymligt, samt mot spetsen märkt med en eller tvenne mörka punkter. — Buksköldarne äro, på alla de äldre exemplar vi kunnat jemföra, grå, och endast mot sidorna stundom ljus-prickiga. Såväl deras som svans-sköldarnas färg och utseende visa föga olikhet med hvad som redan finnes framstäldt på figurerna öfver Coluber Berus och Prester.
Den af Herr Goes meddelade yngre individen är endast 4 tum lång, och af en gåspennas tjocklek. Ryggens färgteckning öfverensstämmer med de äldre ormarnas, endast att fläckarna synas sitta något tätare; men inunder är den helt ljus, med bleka, nästan hvitagtiga buksköldar. Denna unge afviker likväl mest från de äldre i anseende till hufvudets teckning; ty den hjertformiga mörka fläcken är här mera utvidgad, bredare, och i synnerhet mera utspridd framåt, så att nästan hela hufvudet synes lefverbrunt[3]. Fjällen synas kortare och rundare än på de äldre, men äro för öfrigt lika släta, och utvisa således omisskänneligen, att exemplaret tillhör denna art.
Om Zoologen någon gång har svårt att finna säkra och lätt märkbara kännetecken för de olika arterna, så är detta visserligen fallet med orm-arterna, hvilkas enkla, enformiga skapnad, saknad af yttre lemmar och föränderliga färg, lemna så få ämnen till artkarakterer öfriga. Linné karakteriserade sina arter nästan endast genom uppgift af buksköldarnas och stjertfjällens antal, ett antal, som nästan aldrig träffas lika hos tvenne individer af samma art. — Merrem har, med ett kanske alltför ensidigt uteslutande af all fätgteckning, upptagit förhållandet af stjertens längd till hela kroppens bland art-karaktererna. Att dömma af det exempel denna art framvisar, synes detta förhållande likväl ingalunda vara nog beständigt för att utgöra pålitligt kännetecken, utan förändra sig med Ormens ålder. — För att rätt tydligt ådagalägga föränderligheten af så väl sköldarnas antal, som förhållandet mellan kroppens och stjertens längd, bifogas här följande öfversigt deraf, enligt 4 Svenska exemplar. Af dem äro:
| N:o | 1. | Originalet till Prof. Sparrmans figur; det finnes likväl ej i V. Ak. Museum. |
| » | 2. | Prof. Sparrmans andra exemplar, hvaraf denne Författare endast aftecknat hufvudet. |
| » | 3. | Originalet till här bifogade Figur. |
| » | 4. | Den ofvannämnde yngre individen. |
| N:o | Buksköldar. | Stjertsköldar. | Hela antalet af sköldar. | Kroppens längd utom stjerten. | Stjertens längd. | Stjertens längd til hela kroppens. |
| 1. | 165. | 58. | 223. | — | — | — |
| 2. | 183. | 48. | 231. | 19 t. 4 lin. | 3 t. 4 l. | 6.16 = + 16 |
| 3. | 175. | 46. | 221. | 17 t. 4. l. | 3 t. 2. l. | 6.10 = +16 |
| 4. | 159. | 45. | 204. | 4 t. 6 l. | 7 l. | — = 19 |
Figuren föreställer den släta Tomtormen i naturlig storlek; bifogade äro: en särskilt teckning af hufvudets öfre sida och dess större fjäll, samt en förstorad figur på ryggfjällens form, läge och teckning.
| 1825. | Dn. |
- ↑ Anguis fragilis, redan i Sv. Zoologi (Häft. 4. n. 21) afbildad och beskrifven under namn af Anguis Eryx. Det må anmärkas, att denna benämning är ett misstag. Den rätta A. Eryx är ifrån Amerika, och den af Prof. Retzius så kallade A. Eryx är just Linnés verkliga A. fragilis, hvars yngre ljusare individer Retzius åter beskrifvit under namn af A. fragilis.
- ↑ I Westergöthland, där jag under flera år sökt fästa en särdeles uppmärksamhet på de förekommande ormarterna, har jag icke blifvit denna varse.
- ↑ Denna mörkare teckning af hufvudet på den yngre individen är så mycket mera anmärkningsvärd, som den genom en fullkomlig analogi med det förhållande, som på den så kallade Espingen, Vip. Chersea, äger rum, tjenar till ett nytt bevis, att denna endast är en yngre Berus.