Svensk zoologi/Kapitel 70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Slät tomtorm
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Grå knorrhane
Vanlig nepa  →


Svensk zoologi vol II 1806 299.jpg

[ 61 ]

70.

GRÅ KNORRHANE.

Trigla Gurnardus.

Grå Trigla. På Tyska: Der graue Seehahn, Schmiedeknecht. På Holländska: Knorrhahn. På Engelska Gurned, Grey Gurned. På Franska: Gurnau. På Ital: I Tigiega. På Danska: ? Kurre, Kurrefisk.

Kroppen ofvan mörk; sidorna beströdda med svarta och hvitagtiga fläckar; sidolinien bred och taggig.

Trigla Gurnardus Linn. Syst Nat. Ed. XII. T. I. p. 497. 3. {Pisc. theracici). — Retzii Faun. Suec. p. 341. 82. — Artedi Gen. p- 46. n. 8. Syn. 74. n 8. — Cuvier Règne anim. II. p. 301 (Acanthopterygii) — Pennant Britt. Zool. III. p. 276. t. 54. — Bloch Fische Deutschl. II. p. 121. 1. Tab. LVIII. — Oken. Handb. der Naturg. III. p. 112.




Trigla-slägtet är ett ibland de mest bestämda och lättkända, så väl genom hela kroppens form och beklädning, hufvudets skapnad och utmärkta fjäll, som i synnerhet genom de fingerformiga, ledfulla vidhängsel, som sitta framför bröstfenorna, och hvilka blifvit antagna såsom dessa fiskars egentliga släktmärke. Väl äga åtskilliga andra bland våra svenska fiskar så kallade tömmar eller trådlika vidhängsel omkring munnen; men dessa äro ej ledfulla, äga ett annat fäste, och äro af en helt annan beskaffenhet. — Linné kände, vid utgifvandet af sin Fauna Suecica, blott en art, som tillhörde våra kuster, neml. den så kallade Knorrhanen, Trigla Hirundo; sednare upptäckter hafva riktat vår Fauna med ännu tvenne, neml. Tr. Cuculus och denna Tr. Gurnardus, hvilka alla i kroppsform, inre bildning och lefnadssätt så nära öfverensstämma, att hvad i dessa afseenden anmärkes om den ena arten, kan anses såsom hufvudsakligen äfven gällande om de andra.

Hufvudet på dessa fiskar är stort, snedt afskuret och väpnadt med ovanligt stora, benagtiga och strålformigt glänsande sköldar; hvaraf de bakre oftast sluta sig i spetsar eller taggar. De med ögonhinna försedda ögonen äro stora, och sitta bakåt, långt ifrån munnen. Öfver ögonen märkas [ 62 ]tvenne bakåt böjda knölar. Näsborrarne äro dubbla, och sitta ej långt framom ögonen; munnen vid; käkar och gom väpnade med små hvassa tänder. Gäl-locken bestå af en enda strålig och taggig lamell; gälhuden har sju strålar.

Triglorna äga inalles 8 fenor, hvaraf ett par strax under hufvudet; 2 bröstfenor; 2 ryggfenor, af hvilka den främre kort och taggig, den andra lång och motsvarande en dylik bukfena; samt slutligen en temligen stor urrundad stjertfena. De framom bröstfenorna fästade fingerformiga vidhängslen äro tredelta och klufna nästan intil basen.

En egenhet hos dessa fiskar, som redan länge ådragit dem en särdeles uppmärksamhet, är ett besynnerligt knarrande eller kuttrande läte, som de låta höra då de angripas, och som i de flesta språk gifvit anledning till deras benämning. Man tror detta ljud uppkomma derigenom, att fisken sammandrager magen och häftigt utpressar förut insupen luft och vatten; men verkliga förhållandet synes dock ännu icke vara utredt. (Som luftblåsan ej äger någon utföringsgång, synes åtminstone ej denna organ directe bidraga till detta ljuds frambringande). Fisken utspärrar tillika fenorna, och söker at med dessas taggar försvara sig.

Trigla-arterne lefva af mindre sjödjur, i synnerhet af Mollusker och Crustacéer; de uppehålla sig derföre mycket på djupet, eller ock på grundare ställen, der nämnde djurslag anträffas. De sjelfva blifva deremot ofta et rof för större fiskar.

Ofvannämnde fingerformiga vidhängsel, såsom Triglornas uteslutande egenhet, hufva fästat Ichtyologernes synnerliga uppmärksamhet, och af olika författare erhållit olika benämningar. Belon kaller dem cirrhi spinei; Rondolet pinnarum appendices; Salvianus cirrhi cartilaginei; Gouan digiti: Bloch gegliederte Anhängsel, Finger; Tiedemann fingerformige Fortsätze. — Collin har på hjernan af Trigla upptäckt 2 rader af runda upphöjningar, strax bakom Cerebellum Tiedemann har funnit, att dessa vidhängsel erhålla nerver ifrån nämnde upphöjningar, hvilka äfven för öfrigt gifva nerver till bröst- och bukfenorna. Sjelfva vidhängslena äro fästade vid det benstycke, hvarvid äfven bröstfenornas strålar äro fästade, och som motsvarar underarmen hos de högre djurklasserne. I detta afseende äro de således ej utan all likhet med fingrar. Hvar särskilt flik eller finger ut[ 63 ]göres af 2 jemte hvarandra liggande strålar, som sammanhållas af en senig hud, och hvarje stråle består af en rad små, rörliga broskstycken. Hvar finger har vidare sin egen muskel-apparat, hvarigenom de kunna utsträckas, eller böjas och dragas åt kroppen[1]. Tiedemann anser dessa vidhängsels hela construction visa, att de torde vara organer dels för rörelse, dels för känsel (Tasten); — för detta sednare synes nervernes utbredning till deras spetsar tala. — Vi måste likväl tillstå, att ännu kunna dessa organers verkliga bestämmelse, och deras förhållande till Triglornas lefnadssätt, anses för en fråga, som återstår att fullständigt besvara. Det är emedlertid märkvärdigt, at Trigla-slägtet ensamt äger dem, och vi se här tillika ett exempel, huru svårt det i allmänhet är at utreda de särskilta organernas functioner, när vi ej genom tydligare analogier, eller öfvergångar från ett djur till annat, kunna vägleda oss[2].


Hvad här nu blifvit anfördt, gäller om våra trenne nordiska Trigla-arter i allmänhet. Bland dessa är den nu egentligen ifrågavarande Trigla Gurnardus måhända den minst vackra, ehuru den hos oss varit längre obekant, än de båda andra[3]. Den skiljer sig från dem i synnerhet [ 64 ]genom sido-linien, som är bred och fintaggig, samt genom kroppens färg ofvanpå och på sidorna, som är mörk med hvitagtiga fläckar. Första ryggfenan är mörk, något hvitfläckig; bröstfenan likaledes mörk, men mycket mindre än på Tr. Hirundo. Stjertfenan är mera utskuren än på Tr. Hirundo, men ej så mycket som på Tr. Cuculus. I öfrigt hemtas ännu ett kännemärke från antalet af strålar i hvar fena, hvars förhållande är följande: Gälhinnan har 7 strålar; bröstfenan 10; bukfenan 6; gumpfenan 17 eller 18; stjertfenan 9; första ryggfenan 7 eller 8, andra ryggfenan 19.

Kroppen är inunder blek, stundom stötande i rödt; hufvudet stort, fjället ofvanom öfverläppen framtill utskuret, å ömse sidor väpnadt med 3 eller 4 taggar. De stora fjällen på hufvudets sidor äro märkta med strålformiga silfverstrimmor. Ögonen silverglänsande, med svart pupill. Kroppens fjäll äro bleka, med mörk kant; men den breda sidolinien består af stora, starka och taggiga fjäll, som äro midtpå svarta och i kanten hvita[4]. — Den förekommer [ 65 ]af ganska olika storlek, oftast af en eller 1½ fots längd: men uppnår äfven 2 fot, i synnerhet vid Engelska kusten.

Den uppehåller sig egentligen i stora hafvet, men ingår äfven i Kattegat, och till och med i Östersjön, vanligtvis håller den sig på djupet. Dess lektid inträffar i Maj och Juni, och egentligen då närmar han sig till stränderna, och kan fångas med grundnot, ehuru den stundom äfven fås i nät, som gå mindre djupt. Dess kött säges vara [ 66 ]välsmakande; men vid våra kuster synes denna fisk vara för litet bekant, att egentligen påräknas såsom födoämne.

Trigla-slägtet var i allmänhet väl kändt af Greker och Romare, och redan Aristoteles nämner den flygande arten, samt tvenne andra. Denna Trigla Gurnardus synes deremot först senare hafva blifvit bestämd, och Bellon[5] tros vara den förste, som beskrifvit den.

Vår här bifogade figur är efter naturen tecknad af afl. Ryttmästaren Palmstruch; förmodligen under en resa vid Sveriges vestra kuster.

1825.   Dn.




  1. Von dem Hirn und den fingerförmigen Fortsätzen der Triglen, von F. Tiedemann, in Meckels Deutsches Archiv für die Physiologie; Band II. p. 103.
  2. Vi ha redan nämnt, att på utländska arter finnas detta vidhängselsstrålar förenade genom en hinna; sådant är förhållandet i synnerhet på de flygande Triglorna. Under den allmänna benämningen af Flygfiskar inbegripas nemligen flera fiskar, hörande till alldeles olika slägten, men öfverensstämmande deri, att de, medelst ovanligt stora bröstfenor, kunna i kortare eller längre satser höja sig öfver vattenbrynet, och verkligen flyga ett eller annat stycke, så länge fenorna ännu hålla sig våta. De kunna dervid stundom höja sig flere alnar, och bilda, när de visa sig ymnigt, ett ovanligt och skimrande skådespel, samt falla icke sällan ned om bord på skeppen. De söka på detta sätt undkomma de större roffiskar, af hvilka de på det häftigaste förföjas. — En af de utmärktaste bland dessa flygfiskar hör till detta Trigla-släkte, Trigla volitans Linn; den är helt röd, med mycket stora, grönagtiga flygfenor, som äro beströdda med blå fläckar, och hela fisken är således lika utmärkt för sitt vackra utseende, som för sin ovanliga förmåga at flyga.
  3. Neml. Trigla Hirundo och Tr. Cuculus, af hvilka den förra i synnerhet utmärker sig genom mycket stora och utvidgade bröstfenor; den sednare genom kroppens sköna röda färg, samt en svart fläck på första ryggfenan.
  4. Hvad Bloch anfört om denna fiskens inre organisation, är alltför ofullständigt. Saknaden af friska exemplar har icke tillåtit oss att fullkomligen afhjelpa denna brist; vi få derföre åtnöja oss med de iakttagelser Professor A. Retzius jun. på vår anhållan behagat meddela, hemtade af ett i spiritus längre tid förvaradt exemplar.
    Mun-caviteten är ganska vid, med få och små tänder. Desse äro ofvantill fördelade på tre ställen, neml. på os intermaxillare, på Vomer och på ossicula pharyngtælia superiora; — nedantill på underkäken och pharyngælia inferiora (ossic. cririalia Geoffr.) — Munnen och svalgets slemhinna är slät. Mun-caviteten öfvergår i en några linier lång strupe, som har ett starkt lager cirkulära muskelfibrer och en längsåt fållad inre hinna. Magen är ganska liten och bildas till största delen af den portion, som fått namn af saccus cæcus ventriculi, så att, då magens större båge är ganska stor, blir den mindre nästan omärklig derigenom, att pylorus kommer att ligga strax utmed cardia. Hos denna art, så väl som hos Trigla Hirundo, är ventrikeln, genom en framifrån bakåt gående fållt, afdelad i tvenne portioner, i hvilka slemhinnan visar olika beskaffenhet. Cardiakal-portionen, som är den största och bildas af den egentliga blindsäcken, har en brunagtig, sammetslik beklädnad, med oregelbundna, ofullständiga fållar, hvilka fortsättas från œsophagus. Den portion som går till Pylorus, är beklädd med en tunnare, hvit och ganska fint dubbelt-reticulerad hinna.
    Pylorus är ganska trång, och kringsluten af starka muskelfibrer. — Valvula pylori temligen stor, med parallela längsgående veck, och en skarp bakåtstående. tandlikt urnupen kant. — Strax bakom denna klaff öppna sig appendices pyloricæ, 7 till antalet af olika längd, tunnhinniga, långa och trånga.
    Tarmkanalen är kort, gör tre krökningar, hvilkas stycken ligga jemte hvarandra under simblåsan. — Till största delen är inre hinnan reticulerad med dubbla maskor, som äro vida större och tydligare än de, som anmärktes framom pylorus. På hinnan i rectum försvinna maskorna, då den åter blir sammetslik och bildar longitudinella fållar.
    Liksom hos Trigla Hirundo funnos i denna arts mage endast små Crustacéer, hvilka voro föga förvandlade; hvaraf man skulle kunna sluta, att dessa fiskar måtte äga svag digestion.
    Lefvern är långsträckt och smal; den högra delen något mindre än den andra, och ligger gömd emellan högra ovarium och simblåsan. Den venstra kröker sig omkring magens stora båge, samt afger ofvan och framtill en liten flik, som sträcker sig upp under ryggraden.
    Gallblåsan hänger fritt från lefvern i gallgångarne; är liten, oval och utan villi. — Mjelten är liten, plattad och rund.
    Simblåsan slutar sig, framtill bredast, i tvenne runda blindsäckar, som stöta till bukhinnans främsta, mot pericardium liggande del; bakåt slutar den sig odeld öfver Cloaken. — Den kan lätt skiljas ifrån ryggen. På öfra sidan har den tvenne utmed hvarandra liggande muskler, hvilka ej komma från sjelfva ryggraden, utan ligga emellan tvenne lameller af blåsans fibrösa hinna. Fibrerne i dessa muskler ligga på sätt och vis transverselt; de fästa sig likväl så, att de å ena sidan uppkomma från den yttre lamellen, gå snedt utåt sidorna och sluta i den inre. Här märkes ej spår af någon körtel; men längs åt ryggen är blåsan mycket tunn och genombruten af en mängd hål.
    Strax framom bakre ändan af simblåsan är en skeft gående skiljevägg, som delar den i tvenne rum, hvilka likväl äga förbindelse genom ett midtuti nämnde skiljevägg varande rundt hål. Blåsan har föröfrigt ingen utföringsgång.
    Njurarne äro baktil öfver cloaken hopväxta i en platt kropp, som framåt öfver simblåsan delar sig i tvenne smala portioner; dessa sträcka sig ända fram emot nacken, samt äro här nästan klotrunda och tjocka.
    Ovarierna sträcka sig ända från cloaken fram emot bukcavitetens främsta vägg. De voro alldeles tomma på rom, och bildade tvenne platta, hopfallna säckar, på hvilkas inre hinna eggfästena ännu voro ganska synbara.
    Djuren, som undersöktes, var fångadt vid Kullen i Skåne, i slutet af Juli månad, och kan man af ovariernas tillstånd se, att romläggningen någon tid förut för sig gått.
  5. Belon eller Bellon, Petr., född 1517, död 1564, en fransk Zoolog, och i synnerhet Ichtyolog.