Svenska Akademiens handlingar/Tal af direktören 29 november 1826

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Direktörens (Mörners) svar
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Tolfte delen

Tal af Direktören (Franzén)
Inträdestal af Landshöfdingen Järta, öfver Stats-Rådet Friherre G. G. Adlerbeth  →


[ 27 ]Sedan Svenska Akademien till Ledamöter valts den 1 April 1819, i framlidne Stats-Rådet Friherre Gudmund Järan Adlerbeths ställe, Landshöfdingen Herr Hans Järta, samt den 1 Juni 1826, efter framlidne Medicinal-Rådet Carl Birger Rutström Herr Cansli-Rådet Johan David Valerius: och dessa hegge val vunnit Konungens, Akademiens Höga Beskyddares nådiga bifall, hade Akademien till Herr Järtas och Herr Valerii emottagande den 29 November 1826 en offentlig sammankomst, som af Akademiens dåvarande Direktör, Doctor Franzén, öppnades med följande

TAL:

Den offentliga högtidlighet, hvarmed Akademiens lagar bjuda henne att emottaga nya Ledamöter, synes af många vara missförstådd. De anse den åsyfta endast ett ögonblicks glans öfver de invaldas personer: hvarföre ock desse ej sällan känt sig brydde af sitt inträde och någon gång för länge dröjt dermed. Men det är icke på dem, som högtidens ljus egentligen skall falla, utan på de bilder de bära fram af dem de efterträda.

[ 28 ]Hvad är i allmänhet ryktet om utmärktare män, medan de lefva? Liknar det icke det phantasmagoriska spelet med skenbilder i luften, som än förstoras jättelika, än förminskas till en dverggestalt, och genom begge öfverdrifterna förlora all sanning och likhet. Först efter döden kan värdet af förtjensten rätt bestämmas genom en plastisk framställning, jemförlig med den, då en färdiggjord bildstod aftäckes och inviges på sin fridlysta plats, till ett orörligt och oföränderligt föremål för de sednaste slägters uppmärksamhet.

Detta sker väl icke här, eller vid någon annan minnesfest, än den som beständigt fortgår i tidens tempel. Men till en antydning deraf är denna högtidlighet ämnad af en Konung, som sjelf brinnande för äran, ville väcka en täflan derom hos unga snillen, och stiftade denna Akademi att vårda och uppodla språket såsom det medel, hvarigenom närvarande tid sammanbindes med kommande århundraden.

Om detta samband påminner oss invigningen af nya Ledamöter genom åtanken af de bortgångna. För ett ögonblick upplyftes den förlåt, som skiljer oss ifrån de odödliga. Vi se dem nedstiga till oss, och vi tycka oss följa dem till efterverlden. Vi erinras, med ett ord, att utom det lif, som slutas med döden och det som begynnes i evigheten, gifves ännu ett tredje i minnets verld, der, efter män som verkat något stort och nyttigt eller skönt och utmärkt, icke [ 29 ]blott namnet lefver, utan ock andan i deras oförgängliga verk.

Icke att bestämma efterverldens dom, utan blott att förebilda den, firas dessa åminnelser. Såsom tal äro de ställda egentligen till dem, af hvilka de höras, att desse, med en blick in i minnets helgedom, må tänka: det som af efterkommande skattas, torde äfven af samtida förtjena uppmärksamhet.

Högtidens blomster och löf förvissna; men den marmor eller bronz, omkring hvilken de lindades, blir qvarstående och förlorar ej sitt värde. Äfven i en framtid torde man, med nöje så väl som med upplysning, genomögna detta galleri af minnes-taflor, der den ena afspeglar den andra, och på hvilka målaren af en föregående tid har tryckt en stämpel af sin egen. Redan nu är det för oss märkvärdigt, att i Hermanssons och Fersens minnen, tecknade af Lehnberg och Silverstolpe, jemföra de sednares tidehvarf med de förras.

Ur denna synpunkt får äfven den minnesvård ett dubbelt värde, genom hvilken i dag uppfylles en tillfälligtvis uppskjuten pligt emot Akademiens länge saknade alltid ofärgätlige medlem, Stats-Rådet m. m. Friherre Adlerbeth. Den i hans ställe med Konungens höga bifall valde Ledamoten, Herr Landshöfdingen och Commendören Hans Järta, är väl af sjukdom hindrad att personligen intaga det rum honom tillhör. Dock [ 30 ]har Akademien, som beklagar icke blott hans frånvaro utan ännu mera dess orsak, erhållit sin höga Beskyddares nådiga tillåtelse att anse Herr Järta i Akademien intagen genom uppläsningen af hans tal, hvarigenom tillfällets hufvudändamål vinnes, nemligen uppställandet af hans företrädares bild, der den redan länge varit väntad, i raden af den Gustafvianska ålderns nu, med ett enda stort undantag, bortgångna snillen.

Det är en bild icke blott af Adlerbeth, utan af hela hans tidehvarf. Det är en stor tafla af en mästares hand. Akademiens stadgar tillåta en inträdande ledamot att upplifva minnet af någon ibland de tre stora Konungarna Gustaf den förste, Gustaf Adolf och Carl Gustaf. Till dessa tre odödliga Konunga-namn kommer af sig sjelft det fjerde, som lagstiftaren ej kunde nämna. Också utan denna anledning låg i sjelfva ämnet en uppmaning att tala om den Konung, i hvars hof Coras sångare slog sin lyra, och för hvars thron han förde på en gång den fria medborgarens ock den trofasta undersåtens, den uppriktiga vännens språk.

Det tillhör icke mig att förekomma åhörarnes omdöme öfver denna lyckliga sammanflätning af Gustaf III:s äreminne med Adlerbeths, hvarvid skalden, ehuru ej sällan bortskymd af Konungen, dock vinner i ära. Jag nämner blott, att det icke är en Plutarkisk lednadsmålning man har att vänta, utan en öfversigt efter Taciti sätt, [ 31 ]der statsmannens blick och medborgarens känsla genomstråla den historiska taflan.

Då Talaren ej synes, då man endast hör hans röst, såsom en ur forntiden: kan Akademien icke helsa honom med svaret af sin aktning för hans utmärkta förtjenster om vitterheten, ej mindre än om fäderneslandet. Likväl skall på hans tal följa ett svar, som säger mera än något från detta bord, ett svar som hela denna församling med rörelse känner i sina egna hjertan: hvarvid Adlerbeth sjelf stiger försonande fram, och tillfredsställer äfven dem som ej kunna instämma i Författarens åsigter, blidkar törhända äfven dem som väpnat sig emot hans grundsatser. Hänförde af denna lefvande framställning ur det ljusaste hufvud, denna varma utgjutelse ur det redligaste hjerta, skola de erkänna det ädla i sjelfa ytterligheten, det älskvärda i sjelfva felen både hos honom och i den tid han målar.