Svenska Akademiens handlingar/Inträdestal af Järta

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tal af Direktören (Franzén)
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Tolfte delen

Inträdestal af Landshöfdingen Järta, öfver Stats-Rådet Friherre G. G. Adlerbeth
Inträdestal af Herr Cansli-Rådet Valerius, öfver Medicinal-Rådet Rutström  →


[ 33 ]

INTRÄDES-TAL,
hållit i
SVENSKA AKADEMIEN
Den 29 November 1826.
af
Herr HANS JÄRTA,

f. d. Landshöfding, Commendör af K. N. O.




[ 34 ] [ 35 ]

Mine Herrar!


Länge har mitt inträde inom edert Samfund blifvit fördröjdt. Jag skulle, M. H., förebrå mig det, om uppskofvet icke vore en verkan af urskuldande förhållanden, som till en del äro Eder bekanta. Då jag med vördnad för edert beslut, med oskrymtad tacksamhet för eder ynnest, men tillika med en förödmjukande känsla af min obetydlighet, äfven ibland dem som blott kunna älska edra yrken, emottog eder kallelse till en heder, som jag aldrig hade eftersträfvat, emedan jag visste mig icke äga någon förtjenst dertill; då fästade mig ännu ett Embetes mångfaldiga förbindelser vid den landsort, ur hvilken J velat förena med Er, — så M. H., uttydde jag eder mening, — icke en Vitterhets-idkare, men Höfdingen för ett i Sveriges häfder fräjdadt folk. Åt dessa förbindelser måste jag för någon tid uppoffra min yngre pligt emot Eder. När jag sedermera fann dem öfverstiga mina af mödor och bekymmer försvagade krafter, borde jag till en redogörelse för min förvaltning använda min första vunna ledighet. Derefter kunde jag omsider bereda mig att fullgöra den skyldighet, som denna Akademies stadgar mig ålade, men nu, sedan jag äfven vågat ett försök ett offentligen yttra [ 36 ]mitt nit för dem ibland fosterlandets högre angelägenheter, hvilkas vård är Eder anförtrodd, uppväxte mot mina medborgerliga tänkesätt en ifver, som hvirflade ut från den krets, hvilken närmast omgifver Er. Innan denna storm hunnit sakta sig, innan jag försvarat mitt rykte och sett verkan af mitt försvar, trodde jag mig icke böra inträde i ett Samfund, stiftadt att bevara det Svenska namnets anseende, och stiftadt af en ridderligt sinnad Konung. Jag ville, om icke vara försäkrad, åtminstone kunna med ådagalagd rätt fordra, att den allmänhet, hvars omdöme icke är mig likgilltigt, måtte anse mig ännu vara en vän af mitt fädernesland och af dess frihet, innan jag intoge ett rum inbland Eder, och det rum, som edert val åt mig bestämt. Jag borde betänka, att den man, som jag skulle efterträda, var Stats-Rådet, Riddaren och Commendören af Kongl. Maj:ts Orden, Herr Friherre Gudmund Jöran Adlerbeth.

Hans vördade namn har jag utsagt, och ifrån detta ögonblick må jag endast tala om honom och om de tider, af hvilkas skick hans verksamhet bestämdes. Undanjagade äro dessa, icke längesedan unga tider af en yngre, hvilken, stolt öfver sin bildande kraft, synes glömma, att hvarje ny bildningsform endast är en ombytt förgängelsens skepnad. Men, medlande emellan det som varit och det som är, bådande det som varder, står minnet af det evigas uppenbarelser. En rik lott i detta oförvanskliga, som Skaparen [ 37 ]beskärde åt menniskan, blef Friherre Adlerbeth förlänt. Han ägde snille, och i ännu större mått ett djupt lefvande förstånd; med dessa förmögenheter förenade han en stark vilja att dem använda till befrämjandet af det rätta, det ädla, det goda.

Ifrån en sådan förening af själens krafter ledde Friherre Adlerbeths mångfaldiga förtjenster sitt ursprung. Statens häfder förvara åt efterverldens erkänsla hans berömliga gerningar; Vitterheten och Vettenskaperna vårda, bland sina skatter, hans Verk. I dem alla uppenbarar sig samma anda. Det var hon som, utvecklande hans anlag, sammanstämde dem att frambringa, i sanningens verld klara vidt omfattande begrepp, sköna bildningar i diktens, gagneliga värf och visa rådslag i samfundslifvet.

Genom outtröttlig flit hade Friherre Adlerbeth förvärfvat sig ett sällsynt förråd af kunskaper. Med grundlig lärdom i de vettenskaper, hvilka, under hvarderas ensidiga utsträckning, allt mer och mer söndrat sig, i dem, som mäta och utröna tingens yttre förhållanden, dem som intränga till deras väsende för att upptäcka naturens hemligheter, och dem, som i förnuftets verkningar utleta dess lagar, sammanband han en ännu fullständigare kännedom af menniskoslägtets förflutna öden, af de skiftande formerna för dess odling och af orsakerna till Staters stigande och fall. Han var geometer, naturforskare, vetenskaplig filosof, kännade af häfder, af [ 38 ]forntidslemningar, af döda och lefvande språk, samt af Grekers, Romares och de flesta nyare Europeiska folkslags litteratur, konstverk, seder och samhällsförfattningar. Men denna hans mångkunnighet var icke en onyttig landvidd, inkräktad blott för det toma nöjet eller den fåfängliga hedern af besittningen. Den var en sorgfälligt tillredd grund för hans snilles alster; den gaf fäste åt deras rötter, färg åt deras blommor, saft åt deras frukt.

Dock hvad uträttar den enskilta förmågan, så ursprungligen mäktig och så fullständigt utvecklad hon må vara, om Samhällets skick icke erbjuder henne ett nog rymligt verkningsfält? För att rätt bedömma en man, hvars minne honom öfverlefver, må vi derföre alltid i vår tanke förflytta oss till hans land och hans samtid. Endast genom ett sådant sätt att pröfva de hädangångnes förtjenster erkänna vi hela mensklighetens kraft att fullkomna sig, och hylla det sköna hopp, utan hvilket dygden vore en dårskap, snillets öfningar en barnslig lek, äran ett irrsken, döden lifvets fullbordan, förgängelsen alla mödors yttersta mål. Ty ingen högre bestämmelse, än djurets, att söka och försvara sin trefnad, ägde menniskans verksamhet på jorden, om icke hoppet på en fortgående utbeckling af hennes ädlare förmögenheter lofvade hennes slägte, äfven der, en bättre och skönare verld.

Jag vet, M. H., hvad ett tviflande förstånd [ 39 ]kan invända mot föreställningen af ändliga krafters oupphörliga tillväxt; jag vet att deremot synas vittna de ännu aldrig öfverträffade verken af några forntida snillen, och detta kretslopp genom årtusenden, under hvilket menniskoförnuftet, efter att hafva öfvergifvit antagna sanningar eller villor, återvänder till dem. Jag känner ock denna munktro, som sliter den enskilta menniskan ifrån slägtet, och, misströstande om dettas fortgång till en högre fullkomlighet, suckar, under overksam andakt, efter en öfverjordisk salighet, icke blott såsom den högsta, utan såsom den enda hon kan ernå. — Men kan ej tanken skilja en omätlig vidd från en oändlig? Om i någon rigtning den menskliga förmågan hunnit sin gräns, har hon ock hunnit den i alla möjliga rigtningar? Om förnuftet upphör att vara öfvermodigt, är det derföre vanmäktigt att uppöfva sin kraft, och flytta dess mål allt längre och längre fram? Är ej menniskoslägtet en vid jorden fästad lefvande bildning, olik djuret och plantan förnämligast deruti, att den öfverlåter från det ena till det andra af förgängliga enting och slag, ifrån man till man, folk till folk, sitt utvecklade lif och ej blott dess frö? Kan då icke denna underbara bildning, hvars tilväxt dess vanskliga lemmar ej förmå att beräkna, kan den icke oupphörligen närma sig till en annan fullkomlighet, än den, som väntar den enskilta menniskan i en öfversinnlig verld, när hon inom den sinnliga verkat hvad hon bort och kunnat för sitt slägte? Manar henne icke till denna [ 40 ]verksamhet den heliga bönen, att Guds vilja må ske ej allenast i himmelen utan ock på jorden?

Utan att fördjupa mig i dessa betraktelser, lägger jag dem till grund för mitt omdöme öfver värdet af Friherre Adlerbeths mödor att främja mensklighetens utbildning ibland det folk, som han tillhörde. Jag lemnar åt skarpsinniga filosofer att afgöra, huruvida ett ändligt förstånd kan uppställa en, utom tid och rum fristående, tankebild af det fullkomliga. Men, då den verkande menniskoförmågan ej kan lossa sig från bindande förhållanden, blifva de stränga domar, som tillämpa någon ur toma begrepp härledd ovillkorlig lag till gerningar och snille-alster inom en af otaliga villkor bestämd verld, alltid, i sjelfva sin art, orättvisa.

En af Tysklands odödliga Skalder har sagt, att

»den, som för de bästa af sin tid
gjort nog, han lefvat har för alla tider.«

Med denna rätt gå Friherre Adlerbeths förtjenster till efterverlden. Hans arbeten, så ypperliga de äro, må kunna öfverträffas; men hvad han verkat till sin samtids bildning, och derigenom medelbarligen till efterkommande åldrars, det består, oberoende af dessa arbetens bestånd; det skall ej förgätas, så länge icke en sjelfvisk anda, fästad endast vid det närvarande, slutit Svenska hjertan för alla åminnelser. Det är detta oförgängligt värderika, som jag önskade att kunna nu framställa, icke i ett loftal, ty något [ 41 ]sådant behöfver ej denna mans rykte, men i en teckning af de förhållanden, som sammanbundo hans lednadshändelser med Fäderneslandets.




Under det ibland Svenska folkets tidehvarf, som kallades frihetens, men var våldets, i en af dess vederstyggligaste skepnader, föddes och uppväxte Adlerbeth. Allt djupare och djupare sjönk detta tidehvarf ned i förderf, men ifrån sin första bättre ålder bibehöll det dock länge, ehuru till slut mera i plägsed än sinnelag, en af dess stora män stadgad aktning för lärdom. Man har i våra dagar med rättvist beröm omtalat den skicklighet, som då i allmänhet utmärkte Statens Embetsmän; men dervid icke alltid ihågkommit, att den var frukten af studier, hvilkas gagnelighet såsom allmänna bildningsmedel man nu ofta förnekar, och af ett undervisningssätt, hvars noggrannhet man anser tidförödande och derföre strängt fördömmer. Ännu var icke, inom kretsen af Rikets yppersta Herrar, Höpken, med Tacitus i själen, en sällsamhet, utan endast den främste ibland många likar; ännu kunde, såsom han, en stor del af Statens Embetsmän ställa, mot smälek och förföljelser, den sinnesstyrka, som mångåriga öfningar, för att tillegna sig det Romerska språkets kraft, hade hos dem danat, samt ett sedermera fortsatt umgänge med Romerska tankar bevarat och förhöjt. Så, som desse män blifvit uppfostrade, uppfostrades ännu de fleste ynglingar, som voro ämnade åt [ 42 ]statens tjenst. Med många och olikartade skenkunskaper ingingo de icke i den ålder, då förståndet börjar först att mogna; med hvad de lärt, hade de lärt grundligen. De hade tidigt förvärfvat sig en vana vid allvarligt arbete och vid ordning deruti, hvilken följde dem genom lifvet.

På detta sätt var ock den unga Adlerbeths första undervisning inrättad. Han emottog den icke i en offentlig skola, kanhända i följd af den ännu rådande fördom, som ej tillät, att adelige ynglingar sammanblandades med ynglingar ur de lägre stånden. Den man, som ledde hans studier, alltifrån hans barndom intill dess han ernått skicklighet att fullfölja dem vid Rikets främsta Universitet, var en afskedad, åt Domare-kallet egnad Embetsman med den grundbildning, hvarpå man då ansåg lagfarenheten böra hvila; det var hans Fader. Han hade lemnat det allmännas tjenst och flyttat till sin ätts stamgods, för att ostörd kunna, icke blott vårda sin Sons uppfostran, utan sjelf dervid använda sina kunskaper och sin möda. Värdet af denna, i strängaste bemärkelse, husliga undervisning har grundligheten af Friherre Adlerbeths lärdom i språk och vetesnkaper ådagalagt. Men, ehuru lysande detta efterdöme är, afgör det dock icke den enskilta uppfostringens ömsom yrkade och ömsom bestridda företräde framför den offentliga. Af mig, som icke känner mig mäktig att fatta allt hvad Adlerbeth var, vore det förmätet att vilja [ 43 ]beräkna hvad mera han kunnat blifva, om hans själs alla förmögenheter, redan ifrån barndomsåren, blifvit utvecklade i det friska samfundslifvet vid goda allmänna läroverk. Men endast den låge smickraren aller den fåvitske beundraren må om någon mensklig storhet säga, att den icke kunnat vidare utsträckas. Ett sådant lof, utan pröfning och utan måtta gifvet åt Friherre Adlerbeths förtjenster, skulle röja förgätenhet af den vackraste ibland dem, af hans aldrig hvilande nit att sträfva till en högre fullkomlighet. Jag skall efter min öfvertygelse bedömma honom, såsom Statsman, efter min gransknings-förmåga såsom Skald. Jag vill omtala den frimodighet, hvarmed han vid stora tillfällen yttrade sig öfver fäderneslandets angelägenheter; men om, vid de mindre, han någon gång syntes varsam, utöfver hvad visheten kunde kräfva, månne orsaken dertill icke bör sökas i den uppfostran, som alltför länge afsöndrade honom ifrån jemnåriga likar? Hade han i verlden inträdt, bildad af den allmänna andan inom någon skol-republik, månne han icke sedermera hade handlat med en jemnare dristighet, med ett säkrare förtroende till sin styrka? Han riktade den Svenska skaldekonsten med nya former, och böjde språket till en ledig rörelse inom dem. Men då det hela af hans verk bevittnar en kraft, lika mäktig till uppfattning af stora beslut, som till ihärdighet att dem utföra, månne dock icke några mindre delar, några af de reglor han antog och hans kanhända alltför sorgfälliga noggrannhet att [ 44 ]dem följa, afspegla den husliga inskränkningen af hans ungdomslif? Jag förnekar icke de fördelar, som den enskilta undervisningen kan medföra, då den med förstånd är anordnad. Tidigare kunskaper, lenare seder, och en älskvärd lynnets mildhet utmärka stundom, framför de allmänna Skolornas lärjungar, sådana ynglingar, som uppfostras inom dygdiga och bildade slägter. Jag vet, att gynnande tillfälligheter icke sällan undanröjt de hinder, som detta uppfostringssätt i allmänhet lägger för den menskliga förmågans fullständiga utbildning. Jag jäfvar ej de vittnen från förflutna tidehvarf och jemväl i det nuvarande, hvilkas manliga värf tala till dess försvar. Men en fri Statsförfattning fordrar till sitt stöd, medborgare med en själsstyrka, som det husliga lifvet vanligen icke framkallar. Den fortväxer deremot, såsom plantans styrka i öppen luft, vid offentliga läroverk. Redan der verkar makten af ett allmänt omdöme, men af ett rättvist; redan der stadgas, under pröfningar och täflan, den känsla af eget värde, det förlitande på egna krafter, som är källan till mannens mod. Och denna lifvets första glädje, hvars ystra men icke lastbara utbrott förfära vekliga föräldrar och vredga de stränga, hvarest finner man henne så ren från flärd som i en allmän skola? hvarest gjuter hon, som der, sin helsa i ynglingens ådror och sin milda förtjusning i hans själ? O! hvilket värde har ej denna himmelens skänk åt oskulden, och hvi skulle den icke emottagas? Huru ofta, under lifvets skiften, blifver icke dess [ 45 ]hågkomst den öfvergifnes tröst, den förtrycktes stöd och äfven den lyckliges ledsven till det goda! Adlerbeth hade sannolikt njutit denna ungdomsglädje i ringare mått, än hans känslighet fordrade. Den rådande tonen i hans första sånger tyckes derom vittna. Om till någon skald den utnötta benämningen af Apollos Son ännu med särskilt betydelse kan lämpas, är det måhända till honom. Med vördnad, med förtröstan, äfven med kärleksrik tillgifvenhet nalkades han den faderligt hulda Guden; men han lekte icke i dess åsyn; men han gick med säkra, varsamt afmätta steg att frambära till den fruktades altare sina blygsamma offer. De voro redbara, voro sköna af känslans sanning, bildernas rikedom och uttryckets renhet; men de voro icke dessa sorglöst bundna kransar af vårens sippor, hvilka den gladare unge skalden kastar, under Gratiernas dans, kring Delierns lyra.


Adlerbeth var nära att fylla sitt sjuttonde år, då han utur fädernehuset sändes till Universitet i Upsala. Här öppnade sig för honom en ny verld, hvilken till hans och hans samtidigas lycka styrdes af snillen och af kunskapsrika tänkare. De hatade icke en fri öfning af förnuftet, utan med undervisning, råd och efterdömen uppmuntrade de dertill hvarje hågfull yngling. Men sjelfve hade de sökt sanningen under erfarenhetens ledning och vunnit sin visdom genom förståndets mödor. På en lättare väg förde de icke heller sina lärjungar till de särskilta [ 46 ]målen för deras studier. De fordrade af dem grundliga kunskaper, ihärdig pröfning, säker slutkonst, och i följd deraf redig uppställning af stadgade tankar. Ett sådant lärosätt och sådana fordringar behagade ej det tidslynne, som med hvarje dag blef mäktigare, och som, efter att hafva förderfvat det verkande slägtets sedlighet, nu angrep det uppväxande slägtets bildning. Förberedelserna, tyckte man, gingo för långsamt; den lärdom, till hvilken de skulle föra, var onyttig i det borgerliga lifvet. Den yngling, hvars gynnare innehade för stunden en vansklig makt, blef icke nog hastigt färdig att emottaga en lycka, som föräldrars och anhörigas hopp med otålighet väntade; medborgerlighetens unge ämnesven förlorade, under umgänget med Homerus och Cicero, en tid, som borde egnas åt Nordencranz. Under allt detta påstod man, att skicklighet saknades hos den ungdom, hvilken »öfverflödade,« — så hette det redan då — inom Embetsverken. För »ovitterhet och vankunskap« beskylldes den offentligen af folkets Ombud vid det riksmöte, då den tungsinniga och ilskna råheten vann sin första afgörande seger[1]. Sanningslös var utan tvifvel beskyllningen; derom öfvertygar oss vår aktning för de män, som hade tillhört denna ungdom, vår kännedom af deras sedermera utförda värf och författade skrifter. Men samma bittra maktspråk, som höljde [ 47 ]dem vid deras inträde i verlden med ett oförtjent vanrykte, förkunnade äfven, att vid de allmänna lärosätena uppfostringen illa vårdades, och sederna lemnades utan tillsyn. I följd häraf blef en undersökning om förhållandet vid Universitetet i Upsala anställd just det år, då Adlerbeth dit ankom. Den ledde ej till några märkeliga förändringar af det gamla, hvars duglighet mansåldrar bepröfvat och vitsordat; den rubbade icke heller, såsom man kanske hade väntat, ungdomens förtroende till sina lärare. Emedlertid fortforo desse, att göra sig värdige af Europas och sina rättvisare medborgares aktning. Linné utbredde, såsom förut, sitt snilles ljus öfver jorden. Ihre ådagalade sin mångkunskap och skarpsinnighet medelst utgifningen af sitt vidtberömda verk om Svearnes äldre och nyare språk. Bergman arbetade på grundläggningen till den lära, som skulle en dag införlifva hans odödlighet i Lavoisiers och äfven i vetenskapernas häfder, förbinda Sveriges ära med Frankrikes. Floderus, Melanderhjelm, Carl Aurivillius, Ekerman, den äldre Berch, Olof Rabenius och ännu flere täflade i vettenskapliga förtjenster med de namnkunniga ibland andra Rikens då lefvande Lärde, och upprätthöllo det Läroverks anseende, hvarifrån Sveriges störste män under flere tidehvarf hade utgått, bildade af Rudbeckar, Scheffrar, Verelier, Loccenier, Lagerlöfvar, Norrmänner, Lundier, Benzelier, Hermanssöner, Celsier, Klingenstjernor. Men intet af allt det ädla, som Sverige hade ägt och ägde skonades af smädelsen. Den [ 48 ]hann väl icke att längre uppehålla sig vid vettenskapernas Embetsmän; ty den hade nog att göra med Statens. Dock underlät den icke, att någon gång fästa sig, än vid Svenska filosofer, som icke med den »Chinesiska Confucii« redbara visdom befordrade »åkerbrukets trefnad«, utan, smittade af en »Tysk Skola«, sysselsatte sig med det på torgen värdelösa, som Leibnitz hade tänkt om en allvis Skapares af evighet bestämda verldsordning; än vid naturforskare, som, i stället att omtala Nordens alster på ett »förnuftigt och angenämt sätt«, beskrefvo dem på latin, samt, i stället att gifva menigheten, kallad »det sämre folket«, en »behöflig föda för sinnet«, och att sålunda söka »en oskyldig och varaktig odödlighet«, ville »se sina namn stämplade på örter«; än vid Läkare, som vinnlade sig om kännedom af det Grekiska språket, för att bevara sin skråmästerliga rätt till en vetenskap, »den Naturens Herre befallt vara oinskränkt«; än vid Sveriges Lärde i allmänhet, hvilke icke förstodo, att vetenskaperna borde ifrån Universiteten förflyttas till Hufvudstaden, för att blifva renade från »munkanda och skolgräl[2]«. Endast ur det dam, hvilket nu betäcker några samlingar af då prisade skrifter, kan man framleta dem, som kringflögo en och annan dag med sådana beskyllningar, vanligen rigtade isynnerhet mot Linné, [ 49 ]hvilken man ej förlät hans ära och Lovisa Ulrikas nåd. Så, när lagern oupphörligen skjuter nya grenar och år ifrån år yppar sin fortlefvande kraft i nya löf, är det inom Samlarens lådor blott, som minnet förvaras af de små hjeltar, hvilke fordom öfvade mot dess krona sina frätande bragder. Men likväl är det för oss icke utan nytta att veta, huru det, under århundraden berömda, Universitet, hvars utvidgade stiftelse är en skänk af det ädlaste Konungsliga sinne, som någonsin styrt ett folk och befrämjat dess odling, blef bedömdt vid den tid, då en Adlerbeth och en Rosenstein, ibland många deras likar i bildning, der inhämtade den lärdom och den vishet, som i deras oförgängliga arbeten evinnerligen rättfärdigar deras då tadlade Lärare.


För den, hvars unga själ har styrka att emotstå förderfvet, är det en lycka att uppväxa för en bättre tid under en ond tids pröfningar. Denna kraft ägde Adlerbeth. Han såg vrångvisans djerfhet, och hans rättsinniga lynne befästade sig; den nyhetsälskande fåkunnighetens oblyghet, och han arbetade att tillegna sig de gamlas visdom; fjeskets ifver, och han öfvade sin tankeförmåga att lugnt undersöka, varsamt dömma. Så beredd för Statens tjenst inträdde han deruti vid tjugu års ålder. Det återstod för honom att förvärfva sig en bestämdare kännedom af färderneslandets allmänna angelägenheter, en [ 50 ]omedelbar insigt i dess tillstånd. Denna lifvets undervisning sökte och vann han inom Konungens Cansli, inom det Verk af Gustaf den Förstes fosterlandskärlek, som Axel Oxenstjernas ordnande vishet hade till ett organiskt helt utbildat. Det utgjorde, när Adlerbeth der intogs, ett lysande Samhälle, som inom sig vårdade åt en annan tid frukterna af nationens odling. Styrdt af en Ekeblad och en Ulrik Scheffer ägde det, till ett stort antal, både äldre medlemmar med ypperliga, ehuru då föga skattade, förtjenster, och yngre med rika snillegåfvor. För arbetet voro de spridde i särskilta afdelningar, men hvilans timmar förenade dem i ett gemensamt lif. Då, under omvexlande själens öfningar, täflade de jemnårige med hvarandra i skarpsinnighet, i uppfinningsgåfva och i qvickhet. Skämtets renande eld gnistrade elektrisk inom detta Samfund, och mången skarpare stråle deraf genombröt äfven de digra olycksmoln, hvilka, sedan de bortskymt Carlavagnen, skockade sig i den långa natten allt tyngre och tyngre öfver Sverige.


Men morgonens stund var inne; Gustaf den Tredje gick upp på thronen. Ännu hade dock detta dagande snille icke lyftat sig öfver tvedrägtens böljor, då Adlerbeths offentliga lif började. Men vid hoppets ljusning skönjde redan denne unge medborgare ett mål för sitt nit att tjena fäderneslandet. Det Svenska folket vaknade omsider till känsla af sitt förtryck, af sin vanära och af sin våda. Länge kunde det ej tåla våldet af [ 51 ]vinningslystna herrskareflockar, som, under frihetens mantel, sköflade enskilt rätt, sålde Rikets sjelfständighet och fördelar åt främmande makter, förvildade sinnena, utbredde ett fräckt sedeförderf, och, skakande Thronen, hotade att under dess spillror sönderbryta Staten. Striden emellan de kämpande partierna nalkades sitt slut, sedan den blifvit bragt i oreda genom en ny strid emellan Rilsstånden. Det nu öfverlägsna ibland dessa partier kunde duga att återhålla men ej att verka, att söndra men ej ordna, nedrifva men ej bygga. Väldet kunde ej länge tillhöra dess oskicklighet; ett allmännare förtroende icke länge bevaras af dess girighet och arga lynne. Och nu fördes icke mera spiran af en endast mild Konung; hon var fattad af en Förste, som redan hade visat sin kraft i ett dristigt försvar af sin Faders förolämpade majestät och af medborgares välfärd [3]; som genom sitt hjertas godhet gjort sig älskad, genom sin själs stora egenskaper beundrad, och som under sinnenas allmänna jäsning förenade de ädlares harm och förhoppningar omkring sin fasta vishet.


Regeringssättets förändering, väntad af alla, önskad af de flesta, som betraktade sakernas förvirring, utfördes af den beslutsamme Konungen med en förfärande dristighet, men tillika med ett lugnande ädelmod. Adlerbeth dektog i den allmänna fröjden deröfver. Snart blef också hans skicklighet bemärkt och använd. Inom ett år [ 52 ](1773) utnämd Copist och Canslist, blef han det följande året befordrad till Protocolls-Secreterare i den afdelning af Konungens Cansli, der ärenden, som röra Rikets försvarsverk, behandlas.


Denna skyndsamma befordran, rättfärdigad af hans sorgfällighet att fullgöra sina tjenstepligter, följdes af en högre lycka, hvilken mäktigt verkade till utvecklingen af hans anlag för skaldekonsten. Redan under hans vistande vid Universitetet hade de yttrat sig i några försök, som beredt honom inträde uti ett vittert Samfund af yngre Akademiska Lärare och skickliga Studerande, stiftadt under namn af Apollini Sacra, och sedan, genom dess bemedling, uti det talrikare i hufvudstaden förenade Sällskapet Utile Dulci. Tre skaldestycken af honom, införda i den samling af sådana, som detta sällskap utgaf, skulle, äfven i en sednare tid, genom språkets styrka och renhet, föreställningarnas höghet och versens klang hafva kallat kännares uppmärksamhet på en författare, hvilken ännu icke fyllt nitton år. En fri öfversättning af Racines Iphigenie, som han trenne år derefter underställde Grefve G. F. Gullenborgs pröfning, vann den odödliga Skaldens bifall och förvärfvade honom den ädla mannens ynnest. Denna förde honom, vid slutet af år 1773, till den lyckan att blifva personligen känd af Gustaf den Tredje, och äfven inkallad i den krets af Vitterhets-idkare, som den snillrike Monarken benådade och förtjuste med sitt förtroliga umgänge. Befalld, 1774, [ 53 ]att, såsom Tjensteman, vara Konungen följaktig till särskilta Lustslott, och under en resa till Rikets södra orter, fick han tillfälle att ännu oftare nalkas förtjenstens mäktige befordrare och den sköna konstens varmaste vän.


Ibland den allmänhet, som nu hör en okänd röst tala om förflutna tider, torde det finnas någon äldre man, hvilken deltagit i Svenska folkets glädjerika lif under de första af Gustaf den Tredjes regerings-år. Om i denna stund hans bröst andas lättare, om han med stolthet upplyfter sin grånade hjessa, om minnets vällust strålar genom tåren i hans öga, då säger honom hans föryngrade känsla, hvad jag, efter en blott ur tal och skrift uppfattad föreställning deraf, förgäfves skulle söka att beskrifva. Nej, intet språk var nog rikt på glans och på skiftande färger, var nog flytande af värme och behag för att måla en sådan förtjusning som den, hvilken i dessa lyckliga dagar utbredde sig öfver Adlerbeths själ. Hon var danad att lefva i fäderneslandets lif, och Sverige ägde nu lugn både inom och utom sig, frihet ordnad under verksamma lagar, skyddad idoghet, stigande välmakt. Hon var känslig för fäderneslandets ära, och Sverige hade återvunnit regeringars och nationers aktning, Sverige styrdes nu af en ung Konung, som Europa sett och beundrat. Hon var ifrig att tränga sig bortom stunden, och en framtid, lofvande ymnig sällhet, vidgade sig för hennes blickar. Men ännu mera: hon, denna mäktiga själ var kallad att befrämja [ 54 ]den ännu mäktigares innerligaste åtrå; Svenska folkets förädling. Hon var upptagen till delaktighet af det skapande snillets högsta tanke, och den sköna skapelsens ljus skulle, äfven ifrån henne, sprida sig, alstrande, till kommande slägten.

Jag sade skapelse, men jag glömmer dock icke, att allt uti menniskoverk är sammanfogning, rigtning, fullföljd af något som förut var; ty endast den eviga oändliga Kraftens varde kunde framkalla en verld ur intet. Gustaf den Tredje hade en ursprungligen hugstor, men nyss af splitet söndrad och af egennyttans låga begärelser förnedrad, nations känslor att rena, sammanknyta och upplyfta. Med att bilda ett helt af Svensk vitterhet och konst, ville han komma till detta mål för sin blida ärelystnad. Man har erkänt det stora i hans afsigt, men tadlat hans sätt att utföra den. Hans beslut att fullborda sin Moders började verk och icke uppresa ett nytt, hvilande på egen grund, har man funnit alltför inskränkt, I hans första bemödanden att afslipa den erg, hvilken, samlad i synnerhet under det nästföregående tidehvarfvet, fördunklade och frätte det ädla i Svenska lynnet, har man, mätande allt efter vidden af toma lärobegrepp, sett en obetydlighet, icke värdig hans snille. Detta var förderfvadt, säger man, af Tessins Fransyska flärd och af Dalins lättfärdighet. Det grep icke nog djupt in i Sveriges natur och i dess äldsta häfder. Skimrande lekte det på en glattad yta, men dess låga var för svag att smälta massan, [ 55 ]hvilken hade bort renas från främmande tillsatser och gjutas i den nordiska kraftens former. Jag vill ej inträda inom ovillkorlighetes rymd, för att tvista med de Vitterhetens Vulcanister, som icke finna behag i den bildning, hvars vågigt flytande lenhet, hvars aldrig brutna sammanhang, hvars renhet och jemna enfald förråda inför dem, sitt ursprung från det klara element som de ej älska, men ur hvilket Skönhetens Gudinna uppsteg i de gamla Grekers dikt. Äfven jag prisar den djupa eldkraften, då den sjuder fram något ädelt, men icke, då den endast uppenbarar sin vanmakt, i en mörk förqväfvande rök, som hvirflar upp ur det ihåliga berget, eller sin vildhet i en lava, hvilken, flödande, härjar dalen, och, stelnad, begrafver under sin skrofliga slagg hvarje minnesmärke från en klassisk ålder. Men om också Gustaf den Tredje hade hellre velat omhvälfva än odla, hellre äflas att uppkasta den grund, på hvilken han stod, till fjäll, än att rödja de fält, han emottog, åt blommor och skördar, framkalla glädjen i dälderna och i deras lunder sångens lif; kunde han då det, borde han den våga? Understödd af nationens allmännaste önskningar hade han förändrat regeringssättet. Ännu svallade dock många sinnen efter stormen. Skulle han då på nytt uppröra dem genom försök att omskapa allt, äfven det bättre, som den förgångna tiden lemnat efter sig? Skulle han, Lovisa Ulrikas Son, förkasta den nyare bildning som en Dalin, en Gyllenborg, en Creutz, en Höpken, en Hermansson, [ 56 ]en Botin och månge flere snillrike och förtjenstfulle män, uppmuntrade af Henne, gifvit åt Svenska Vitterheten? Nej denna tidens vett hade ej låtit sig så gäckas, ty det erkände hela den fortgående skapelsens grundlag, som bjuder, att det nya skall utveckla sig ur det gamla. Nej, Gustaf den Tredje var för stor att göra sig vidunderlig. Men han var ridderligt stor. I hans själ brann en evig idé, vårdad, såsom den heliga elden på Vestas altare, af de mildare känslor. För sitt folks ära lefde han, för sitt folks ära kämpade han mot det förderfligaste af alla välden, den med råhet förenade rikedomens. Några mansåldrar förut skulle verlden hafva sett honom med väpnad arm fullfölja Gustaf Adolfs värf, ty han saknade icke heller detta allmännare mod, som trotsar döden. Nu var Europa lugnt; nu efter långa mödor var hvilans flygtiga stund inne för henne: nu handlade den eviga striden emellan anden och sinnligheten endast om valet af njutning. — Ett begrepp, föreställande allmakt öfver jordiska ting, reste sig i alla land att kufva de förslappade idéerna, som ännu qvarlefde ifrån riddare-tiden. I hela sin yppiga och tunga rustning framgick penningen, förtrampande dygden, hånande religionen, trotsande hedern, gäckande den ordning, som lagar och seder af ålder stadgat. Förvärfningen af rikedom uppstegrades till ett sjelfständigt ändamål, ifrån att vara ett medel för andra högre. Den blef en angelägenhet för Staterna, och icke blott för den enskilta mannen. Man räknade hvad ett [ 57 ]folk var värdt, såsom man, efter köpmannens bokslut, beräknade hans värde. På vinningslystnaden hvilande en ny Statsvetenskap, som skulle lära Regeringarne att göra sina undersåtare rika, för att med deras afgifter kunna köpa åt sina välden styrka, åt sina nationer trygghet och ära. Dess första grundsats var mennisko-kraftens söndring, så att den, fördelad på särskilta stycken af hvarje arbete, måtte frambringa den största möjliga tillverkning; dess yttersta slutföljd skulle blifva mennisko-samfundens förvandling ifrån lefvande organismer till döda mekaniska kinstverk. Arbets-fördelningen sträckte sig ifrån handtverken äfven till vetenskaperna. Boktryckeri-konsten hade splittrat lärdomen i en otalig mängd af kunskaps-skärfvor, som nu upphämtades af särskilta arbetare för hvarje särskilt art, och, efter de för dagen gällande systemen, lades i ordning, ofta utan annat ändamål, än samlingens rikedom. Visdom och beläsenhet söndrade sig allt mera; intet gemensamt sinne för det sköna sammanhöll konstens flerfaldiga bemödanden att framställa det. Skalden var främmande för Bildhuggaren och Målaren, och desse för Tonsättaren. Ifrån ungdomens första år rigtades dess uppfostring till enskilta syftemål; det alllmänliga i unga medborgares bildning inskränktes till några elementariska färdigheter, för hvilkas hastiga förvärfande medlen oupphörligen förbättrades. — Gustaf den Tredje såg detta vinningslystnadens och det klyfvande förståndets tidehvarf inträda, och hans snilleblick upptäckte dess syftning. Då framstod han [ 58 ]att rädda det Svenska lynnets ädelhet och förena Svenska sinnen. Men han rustade sig till strid mot det inbrytande förderfvet icke såsom en rå kämpe, lyftande klubban under huden af något slaget vilddjur, utan som en lysande Riddare, hvars skicklighet att föra den gyldene lansen spridde en öfverväldigande förtjusning omkring hans styrka. I allt visade han sig ridderlig; äfven i sorgfälligheten att vårda det goda, som andre före honom verkat, att iakttaga vanor, dem häfden helgat. Det är hans enlighet med sitt värf, som man, utan begrepp om detta, kallat en härmande vekhet. Duguesclin och Bayard voro då också svage härmare, emedan de valde sig till föresyn de ädlaste ibland korstågens anförare och icke sina äldsta af Druiderne förvildade stamfäder. — Den sanna måttstocken för all verkande kraft är verkets varaktighet. Mera än ett halft sekel har förflutit sedan Gustaf den Tredje uppsteg på thronen, och ett halft sekel af en särdeles härjande tid. I hvilket af Europas Riken består nu så mycket, som i Sverige, af hvad de då besprisade män stiftat? Fredrik den Andres minne lefver i det adertonde århundradets häfder, men hvad lefver ifrån honom i hans stat och i den vidsträcktare nation, som han tillhörde? Hans krigskonst har blifvit förändrad, hans härar besegrade, hans rike tankebyggnad nedrifven. Och hvadan detta? Emedan denne ärorike man sökte mera sin egen än sitt folks storhet; emedan hans kalla förstånd, ledt af [ 59 ]tidehvarfvets lynne, verkade blott genom mekaniska medel till mekaniska ändamål, genom massan, ordningen och de lediga rörelserna af en legd krigsmakt till en beräknad jemvigt emellan Europas Stater, genom stundlig sparsamhet till stundlig förmåga att använda denna makt, genom odlingen af sandhedar till en ökad räknestyrka andast af mennisko-armar. Hvad gjorde han för sitt folks bildning? Han tålde ej Wielands, Klopstocks och Lessings språk. — Huru mycket hafva nu Joseph den Andras Stater öfrigt af hans välvilliga hastverk? — Denna ur jorden uppvuxna Statslära, som, under den träffande benämningen af physiokrati, ledde den redlige Turgots styrelseförsök, och i England jemkades till öfverensstämmelse med handelns och slöjdernas anspråk, hvad har hon slutligen uträttat? Det vilda naturväldet, fullständigare utveckladt i handlingar än i satser, störtade Frankrikes thron, och sönderbröt hela den åldriga Statsbyggnad som Ludvig den Sextondes husliga dygder allena icke förmådde att sammanhålla. Samma handkraft, som, efter Smiths andelösa lära, endast frambringar något värde, står nu ofta i England, väpnad mot allt hvad den ädlare Britten, med en egen vishet och ett eget högt sinne, hittills bevarat såsom ett heligt arf af sina fäder? Och sjelfva den berömda läran, huru hotas icke hon att blifva sprängd af den nyare ångkraften? — Öfver Sverige har ock förödelsen framfarit. Mången enskilt förmåga, som lofvade färderneslandet gagn och heder, har gått förlorad genom denna, [ 60 ]en kemisk skedning liknande, upplösning, hvilken til moln sublimerar tanken och fäller handlingen till stoft. Medan det ädlare sinnet irrsväfvat öfver allt verldsligt, har den råa nyttan blifvit lemnad utan tillräckligt motstånd inom sin låga krets, den hon, efter naturens allmänna vidgningslag, allt mer och mer utsträckt. Ocker är den ena, svärmeri den andra ytterligheten, emellan hvilka tidslynnets svängningar hotat att kasta våra Söner. Men ännu ibland oss verkar Gustaf den Tredjes anda, den lika mäktiga till lyftning som till hejd; hon, som sökte att inom bestämda former fästa det eviga vid jorden, det oändeliga vid tingen, snillet vid gagnande mödor; hon som på en gång lifvade Kellgren och Sergel och Chapman och Liljencrants. De vekare af dessa former hafva fallit, likasom den ömtåliga blomman vissnar för en kylig vind. Men den ridderliga känsla för all skönhet, som Gustaf den Tredje ingöt i nationens hjerta, är ännu varm och ren hos mången, yttrar sog ännu hos menigheterna, genom uppoffringar för Sveriges ära och genom en kärleksrik vördnad för hjeltedygder. Det är denna känsla, som under de sista vådliga skakningarna räddat Staten och Thronen. Den nation, som hon förädlade, har, utan at söka annat beskydd, än en segersäll härförares, andra fördelar, än en vis ledning åt sin mandom, kallat till denna thron en stor enskilt Man, hvilken endast genom sina bragder och sitt ädelmod var med Wasarne beslägtad. Europa har sett, hvad hon förut aldrig [ 61 ]såg, en åldrig Konung med Försteliga anor erkänna denna de högre själars frändskap; hon har sett honom sträcka faderliga armar mot en främling, som kom att försvara hans Rike och upplyfta hans folks sinne. Och hvilken var han, denne gamle Hjelten, som lade till sina fordna segrar den nya af fosterlandskärlekens öfver en sextioårig personlig känsla? Den ädle Carl, en älskad Broder af Gustaf den Tredje, hvars faror han delat, hvars afsigter han utfört, hvars tänkesätt han vårdat åt ett nytt slägte. De äldre ibland hans rådgifvare, desse bepröfvade Statsmän, som under den nyare sakernas ordning med sin visdom och sitt anseende stödde thronen, hvad voro de fordom, hvad vore de ännu? Gustaf den Tredjes vänner, och vänner af hans minne. Desse fältherrar, hvilkas lagerkransade silfverhår lyste invid fanorna framom hären af yngre krigare, hvar fostrades de till ärans värf? Uti Gustaf den Tredjes hof. Hvarifrån härledde sig närmast de ibland våra nyare inrättningar, som stiftades för sekler, när man, utom Sverige, tviflade om dess sjelfbestånd ännu ett år? Ifrån Gustaf den Tredjes lika vidsträckta som dristiga tankar. Götha Kanalbyggnad, detta nationliga storverk, som redan med en oförgänglig ära gäldat åt Svenska folket de förgängliga penningar det kostat, var i betydlig mån beredt genom den plan dertill, som han lät uppgöras af Thunberg, hvars snille han uppmuntrade och hvars förtjenst han belönte. Det försvar för Riket, som hans mod och hans eldande anda framkallade i vådans [ 62 ]stund ur nationens lynne, har ledt oss till den allmänna besvärings-anstalt, hvilken ordnar frihetens osvikliga stridskraft, denna, hvarmed Engelbrecht och Sturarne och Gustaf Erikson och Magnus Stenbock segrade. Bildaren af ett folk, som i söndringens och i sjelfviskhetens tidehvarf framställer sådana vedermälen af sin eniga kraft och af sin kärlek till fosterlandet, som äger ibland sig sådana höga styrande sinnen, var då han en ytlig härmare blott af andra nationers flärd? Voro hans bildningsmedel endast flygtiga lekar? Jag gifver det gamla Svenska lynnet sin rätt; jag igenkänner det i de härliga yttringar, som jag med få drag velat teckna. Men hvilken uppväckte det ur en lång dvala, hvilken inböjde dess styrka i ett nytt sedernas och samhällets skick? Han, denne store Konung, hvars innerliga nationlighet någre vislingar vågat bestrida. Jag är Svensk, och jag bär för Carl den Tolftes namn en helig vördnad. Med sin jettekraft ville han till en utomordentlig höjd upplyfta detta samma folk, som Gustaf den Tredje sökte at mera menskligen förädla. Men hans öfverspända verk föll med honom, som allena var mäktig att det uppbära. Den Här, som icke kände någon fara, så länge han på främmande fält och genom främmande ödemarker anförde den, lät, genast efter hans död, ströfvande fiendtliga flockar bränna och härja Sveriges bebyggda kuster. Nationers odling liknar barnets uppfostran. En härdning, som drifves öfver de växande krafternas naturliga mått, leder till förlamning, likasom vekligheten til [ 63 ]slapphet. Men den friske ynglingen njuter helsan utan medvetande deraf, utan hågkomst af den blomsterdoftande sommarluft, med hvilken han inandades henne, ofta utan erkänsla för den faderliga hand, som planterade lunden, der han lekte sig till lifvets styrka. Den öfverdådige känner icke förr hennes värde, än dä hon är förlorad. Så, medan ett yngre slägte förgäter och vanvårdar den bildning, som Gustaf den Tredje gaf åt sitt folk, verkar den dock ännu till sköna handlingar. Ibland dem ställde jag främst det Thronföljare-val, som gaf oss Carl Johan och Oscar. Med detta samt med det lika fria och eniga, hvarigenom Sverige ett år förut, nyligen efter en statshvälfning och under krig med begge sina grannar, erböd sin krona åt en icke mäktig men hugstor främmande Förste, jemföre man valet af Konung Fredriks efterträdare. Vid detta tillfälle, det vigtigaste en nation kan äga för att yttra sin sjelfständighet och att sammanknyta sin forntid med efterverlden , handlade ett slägte , som uppvuxit under beundran af Carl den Tolftes hjeltevärf och under deras härdande pröfning. Men huru handlade det? I följd af sina Ledares tvedrägt, slitet af uppror. Efter ombytta förslag, hvad sökte det omsider i den yttersta stunden ör ett beslut? Säkerligen en hjelte? Nej, Adolph Fredrik hade endast gjort sig känd genom stilla enskilta dygder. En ättling af Gustaf Wasa? Ja, till de oroliga folkhoparnas lugnande för dagen, men mera ovillkorligen en Prins i skyldskap med den blifvande beherrskaren af detta [ 64 ]grannrike, uppreste sin stigande makt på Sveriges förnedring. Gustafs och Carls Fader? Men hans mildhet var ännu icke förenad med Lovisa Ulrikas snille. Man jemnföre vidare de händelser, som föregingo detta och våra val. En tom ifver och ett vanmäktigt skryt hade i det ena fallet börjat ett krig i Finland; i det andra retat dertill. De anförare af Sveriges krigsmakt, som till segrar följt Carl den Tolfte, och hvilkas personliga tapperhet det vore orättvist att förneka, förlorade vid den första motgången all beslutsamhet och öfverlemnade utan drabbning hela landet och sin här åt en icke starkare fiendtlig. De åter, hvilka under Gustaf den Tredjes fälttåg öfvat sig till försvarets pligt och ståndaktighetens ära, veko endast steg för steg undan en anfallande öfvermakt, angrepo slutligen, segrade, och, utan hopp att återvinna sina egna boningar, räddade dock de Svenska vapnens heder. Man säge ej, för att urskulda de förras feghet, att hon köpte tillbaka hvad de sednares hjeltemod icke kunde frälsa; ty Sverige krigade då blott mot En, ännu icke utvuxen eller ordnad, makt, och ingen Napoleon styrde då enväldigt den Europeiska continenten. Men man pröfve, efter häfdernas vittnesbörd, det Svenska sinnets olika kraft vid samma afstånd af tid ifrån Carl den Tolftes och Gustaf den Tredjes död, och man skall finna, hvilkens anda hade deruti djupare inträngt, Kämpens eller Riddarens.

[ 65 ]På värdet af Gustaf den Tredjes omsorger att bilda sitt folk, beror värdet af Friherre Adlerbeths hela verksamhet, under den större delen af hans lefnad. Jag har således ansett nödigt att i några uttryck af min öfvertygelse förklara mig emot ett tänkesätt, hvilket, då det kränkt den store Konungens ära, äfven oförrättat minnet af den ädla man, öfver hvilken jag talar. Detta tillfälle medgifver mig icke att utveckla alla de skäl, som befästa min känsla af medborgerlig tacksamhet och af enskilt vördnad, icke blott för Gustaf den Tredjes sköna vilja, utan äfven för hennes sköna verkningar. Dessa äro ej ännu fyllest kända; men någon dag skall väl ett sundt omdöme upptäcka dem i handlingar, som, ehuru offentliga, hittills icke blifvit betraktade med den uppmärksamhet de förtjena. Äfven med räknebevis styrka de den misskända sanningen, att Svenska folket väsendtligen förädlades under Gustaf den Tredjes regering. Brottens antal, äfvensom lastens vedermälen, förminskades, intill dess splitet åter framträngde att förjaga glädjen, och argheten att fördömma de mildrande nöjena.

Ibland de medel, som Gustaf den Tredjes afsigt fordrade, var en Svensk Teater, och han beslöt att skapa den. Till en början firade han högtidligheterne inom sitt hof med skådespel. Vid sin Broders, Hertigens af Södermanland biläger, lät han i Riks-Salen uppföras ett sådant, [ 66 ]föreställande Birger Jarls förmälning med Danska Enke-Drottningen Mechtild, af samma Holsteinska Förstehus, som den Brud, hvilken skulle dela med Carl det ljufva och det leda i hans återstående ärofulla lefnad, upphöja hans sällhet med sina behag och sitt glada aldrig skiftande lynne, lätta hans bekymmer med sin godhet. Sjelf gaf Konungen ett utkast till detta, likasom framgent till alla de nationliga skådespel, hvarmed han ville upplifva aftynande minnen af fäderneslandets fordna hjeltar. Utförandet af detsamma uppdrog han åt en af sina ungdomsvänner, åt den af Sveriges Skalder, som i det renaste språk hade yttrat de mest upphöjda manliga tänkesätt, åt honom, hvars Ode öfver själens styrka och hvars juvenaliska satir hade slagit med förvåning och blygd ett straffvärdt men ännu icke förhärdadt slägte. Länge hade Gyllenborg hvilat på sina tidigt skurna lagrar. Döden hade beröfvat honom Fru Nordenflycht, Rikets värf hans enda medtäflare och hans till förtjusning älskade vän, den ömme Creutz. Ett skönare skaldeförbund än de begges kan intet nyare folks vitterhet uppvisa. Det var kraften förmäld med mildheten. Splitet söndrade Corneille och Racine; vänskapen knöt Gyllenborg och Creutz till en innerlighet, sådan som Horatius besjungit sin och Virgilii. Aldrig hafva verldens yttre förhållanden siitit ett helt, hvilket, under en fortsatt utbildning, kunnat blifva så fullkomnadt som detta; ty endast ett snille voro de tu, så olik det enas art var det andras. Men ödet skilde dem åt re[ 67 ]dan vid början af deras bana. Creutz trånade vid Seinens strand efter sin själs hälft; Gyllenborg vid Mälarens. Den sednare, åt Norden bevarad, återväcktes till ett nytt lif af Gustaf den Tredjes anda. Ensam kunde han dock icke sjunga. Hans snille fordrade ej att lyftas af en medtäflare; men hans hjerta behöfde en Skald att älska. Denna lyckliga lott blef Adlerbeths. Med Konungens bifall författade Mästaren och Lärjungen gemensamt det nämnda Skådespelet. Under detta blef Gyllenborgs hus för den unga mannen en faders eller en broders. Dagligen njöt han der lycksaligheten af en vänskap, som likheten i böjelser och i yrken framgent underhöll, intill dess den äldre vännens död förvandlade den till ett af den Svenska vitterhetens skönaste minnen.

För dem, som inom offentliga samlingsrum endast hört tvedrägtens sorl och utom dem smädelsens vilda skrän, var det lika nytt som angenämt att höra Gyllenborgs och Adlerbeths rena, harmoniska, språk lånadt åt känslor och tankar, hvilka, om de icke voro Birger Jarls, dock hade i en sednare tid kunnat vara den hjeltens, som ådagalade sin aktning för qvinnans värde i sina lagar om dess rättigheter. Adlerbeths rykte, såsom dramatisk skald, stadgades ytterligare, då hans Iphigenie blef uppförd och från trycket utgifven. Allmänheten njöt vid föreställningen af denna Tragedi en känsla, hvars makt den förut föga mer än blott anat. Vitterhets-domaren beundrade både den unga skaldens förmåga att på [ 68 ]ett språk, hvars böjlghet ännu icke var utbildad, uttrycka de fina skiftningarna i Racines skildringar af sinnesrörelser, och den sjelfständighet, som hans förändring af planen och hans användande af Chörer, för att sammanbinda handlingen, ådagalade.

Det vackra Tempel, som Gustaf den Tredje låtit bygga åt Fäderneslandets SångGudinnor, var 1782 fullbordadt och skulle invigas med ett skådespel, som förenade de sköna konsternas alla medel att förtjusa. Om denna heder täflade tvenne lyriska Tragedier, Kellgrens Æneas och Adlerbeths Cora och Alonzo, den förra med musiken satt af Kraus, den sednare af Naumann. Jag tilltror mig icke att dömma öfver den enas eller den andras företräde i allt det, som till en Operas teatraliska verkan fordras. Måhända var ännu icke det sinne nog odladt, som skulle uppfatta det djupa i Kraus’s tonkonst, och det, under en rik omvexling, innerligt rörande, eller ljufva, eller väldiga i Kellgrens sånger. Måhända var Gustaf den Tredjes känsla mindre liflig för musikens och den lyriska versens skönheter, än för den bildande konstens och för de poetiska sammansättningars, som framställde för ögat rika taflor. En tillfällig händelse försvårade slutligen uppförandet af Æneas och bestämde valet af Cora. Adlerbeth vann således den äran, om icke at besegra Kellgren i en täfling, som ej var inskränkt blott till Skalderna, åtminstone att mäta sig med honom. Denne gaf sin lyckligare medtäflare en [ 69 ]uppriktig högaktning, en stadig vänskap, och hämnades med Gustaf Wasa.

Sverige hade nu, hvad flera andra riken saknade, en national-teater, ett offentligt öfningsfält för dess snillen, en anstalt att utbreda den förädling, som dessa verka. Mången klandrade då, vanmäktigt, de kostnader som dertill användes. Med mera framgång har man i en sednare tid yrkat hushållsamhetens vigt, när det handlat om medel att underhålla och utvidga nationens själsodling. Genom enskilt frikostighet af den Konung, som vårdar Sveriges ära, är likväl ännu den Svenska teatern bevarad, såsom en offentlig inrättning, samt bragt till all den verksamhet, som dess knappa tillgångar medgifva, Skall nu detta verk af Gustaf den Tredjes fosterlandskänsla falla? Skola vi stänga för efterkommande Snillen den bana, som öppnades åt Kellgren och Adlerbeth, och der den odödlige Konungen sjelf mätte sin styrka med deras och med författarens till Oden och Virginia? Välan! odlom då endast kärr, och slutom oss inom otillgängliga vildmarker från Europas förakt, och från den träldom under penningeväldet, som eljest förestode oss. I de Grekiska Republikerna, der det offentliga beherrskade det enskilta, hade den blifvit ansedd för elak medborgare, som vägrat sin gärd till de allmänna anstalter, hvilka underhöllo folkets känsla för det sköna och höga. Konstens verk voro der Statens skatter, dess befordringsmedel Statens angelägenheter, dess idkare [ 70 ]Statens män. Æschylus hade fäktat med utmärkt heder vid Marathon och Salamis; Sophokles var fältherre tillika med Perikles och Thucydides. I den nyare verlden har ingen Regent före Gustaf den Tredje inträngt så djupt, som han, i det inre af ett Atheniensiskt lif. Det var för att öka glansen af sitt Hof och att omvexla sina nöjen, som Ludvik den Fjortonde med en stel förödmjukande nåd uppmuntrade Racines, Quinaults och Moliéres snillen. Gustaf deremot författade nationliga skådespel, som han lemnade åt sitt folk, åt den ringaste medborgaren likasom åt den högst uppsatte, att bedömma. Han beskyddade icke blott, utan han älskade och hedrade de, som följde detta hans lysande efterdöme. Och redan skulle det vara för oss utan värde? Redan skulle vi anse den Svenska Teatern endast för en enskilt oskadlig inrättning, att inom hufvudstaden förlusta några sysslolösa, som allena borde den underhålla? För detta låga ändamål skulle då en Svensk Konung, så dyrkad af sitt folk, som Gustaf den Tredje var, hafva lekt bort dyrbara stunder af sitt lif, och Adlerbeth, han som sedermera kallades af sitt Stånd att medverka till Rikets främsta grundlag och af Carl den Trettonde att inträda i Dess Råd, hafva, i sin ungdom, försummat de tillfällen, hvilka redan då stodo honom öppna, att mera omedelbarligen tjena Staten.

Den store Konungen, som med sina egna snillegåfvor förenade ett sällsynt förstånd att rätt [ 71 ]använda andras, fann Adlerbeth kunna gagna Fäderneslandet såsom Embetsman, men ännu mera såsom Skald och Författare. Han hade ock beslutit att upphöja Vitterhets-idkarene kall till ett sjelfständigt inom Samhället. Adlerbeth var den förste som han bestämde dertill. Han utnämnde honom, 1778, till sin Hand-Sekreterare, samt derjemte till Riks-Antiqvarie. I den sednare befattningen efterträdde Adlerbeth en namnkunnig man, Cansli-Rådet Berch, och bevisade sig vara värdig denna heder.

När Konungen, längtande at öfverskåda konsternas rikedom i deras nyare hemland, anträdde, 1783, en resa till Italien, kallade han Adlerbeth att vara sig följaktig. Under denna resa nyttjades Skalden och Antiqvarien äfven till Statens värf, ömsom biträdande i brefvexlingen emellan Konungen och Dess Sändebud vid främmande Hof, ömsom föredragande för Monarken Rikets inre angelägenheter samt utfärdande hans beslut derom, alltid lemnande vedermälen af nit, noggrann ordning och redig uppfattning af ärendena. Sjelf vidgade han sina begrepp och utbildade sitt konstsinne, under det han såg det märkvärdiga i Tyskland och det sköna i Italien, gjorde bekantskap med berömda män, i synnerhet Konstnärer och Lärde, samt dagligen hörde Gustaf den Tredje och Sergel.

Hemkommen till fäderneslandet, fortsatte han sina vittra och lärda arbeten, uppmuntrad dertill genom nya bevis af Konungens nåd. Jag [ 72 ]må nämna deribland ett ordenstecken, Nordstjernan, emedan det utmärkte ovanlig förtjenst, och af skonsamhet mot ännu rådande fördomar, eller af omsorg att icke med deras agg hvässa afundens, fördröjdes för flera Vitterhets-idkare, som Konungen på andra, ännu mera tillfredsställande, sätt hedrade och i det allmänna omdömet upphöjde.

Den dag var kommen, då Gustaf den Tredje ville kungöra sitt beslut att upplifva den af Lovisa Ulrika stiftade Akademien för vitterheten, häfderna och kunskapen om forntidslemningar, samt att tillika bilda en särskilt sådan förening af Statsmän och Författare, som skulle genom vältalighet och skaldekonst odla Svearnes språk, vårda och utvidga deras ära. Konungen utnämnde sjelf Adlerbeth till Ledamot af begge dessa Akademier, och till den förstnämndas Sekreterare. Tadlet har skonat den äldre inrättningen mer än den yngre, ehuru de begge gjort sig dertill lika förtjente genom verk, som afunden ej har skäl att tåla. Det är icke ifrån detta rum, som Stiftelsen af Svenska Akademien må, med ett fullständigt omedelbart försvar, rättfärdigas; mindre af en ny Ledamot, som ett sådant bör utföras. Edra skrifter, M. H., och edra odödliga företrädares äro de handlingar, efter hvilka en oveldig framtid skall dömma. i denna fråga. En af Tysklands nyare filosofer har sagt, att Statens yttersta ändamål vore det, att göra Staten umbärlig. Månne man icke skulle kunna till Sven[ 73 ]ska Akademien lämpa samma gåta? Sedan Akademien stiftades, har språket onekligen vunnit i rikedom, böjlighet och välljud. Om äfven ett allmänt sinne för det sköna vore hos nationen så utbildadt, att någon ledning för hennes omdömen öfver vitterhets-arbeten ej behöfdes, att sjelfva vitterheten icke behöfde försvaret af ett samfund, så sammansatt som detta, att dess bifall till blygsamma snillens försök icke fordrades, för att bringa allmänheten att bemärka dem; då kunde Akademien anses öfverflödig, emedan hon då hade uppfyllt sin höge Stiftares afsigt. Intill dess skall hvarje opartisk idkare eller endast älskare af Vitterheten finna henne nyttig, icke såsom en strängt lagstiftande myndighet, ty Snillet erkänner inom sin verld ingen yttre sådan; men som en förening af män, hvilka med sina värf och sina skrifter gifvit sig rättighet att vårda nationens ädlare bildning. Den uteslutande smak, som man henne tillvitat, har icke varit och må aldrig blifva någon annan än den, som hennes Ledamöters gemensamma själsodling stadgat. Den har ej förtryckt och må aldrig förtrycka något dugligt alster af en enskiltare. Akademien har tålt, har gillat, har beundrat, har äfven tillegnat sig de nya former, som snillen, inom eller utom hennes krets, skapat. De i alla afseenden ovanliga Sångerna öfver Creutz och Svea vunno hennes högsta pris, och deras författare kallades att ersätta hennes förluster af Gyllenborg och Oxenstjerna. Förut hade hon gifvit en offentlig gärd af sin beundran åt det Svenska Sångare-snille, på [ 74 ]hvars sanna, oförlikneliga, värde Kellgren var den förste, som vände allmänhetens uppmärksamhet. En till stora följder ledande utvidgning af de Svenska versarterna fördes till ännu icke öfverträffad fullkomlighet af Akademiens äldsta Ledamöter. Kellgren, den store mästaren i konsten att gifva den rimmade versen omvexlande rhytmiska behag, använde med. samma framgång den metriska till några af sina skönaste dikter; Skördarnes Sångare öfversatte Milton i orimmade jamber, mera välljudande än hans; och Adlerbeth utförde, uppmuntrad af Akademiens enhälliga bifall, det lika svåra, som mödosamma företaget, att försvenska Roms trenne yppersta Skalder i deras egna versslag och derigenom till en beundransvärd likhet af deras rena och kraftfulla stil.

Det lärda Samfund, som är egnadt åt de strängare Vettenskaperna, kallade också Adlerbeth till Ledamot, och äfven der blef han en af de utmärkta.

I lugn och värma hade den nya odlingens plantor rotat sig, uppskjutit och blomstrat. Men himlen mörknade och stormen frambröt. Förebuden vid en Riksdag till miss-sämja emellan Konungen och en del af nationen följdes af ett krig emot Ryssland, af trolöshet hos några och förvillelse hos flera ibland härens anförare, af Gustafs och Sveriges våda, af folkskarors väpnande till deras räddning, af de ofrälse Ståndens förbittring mot Adeln, af ett oroligt riksmöte, och af Konungamaktens utsträckning. Nu fram[ 75 ]trädde Adlerbeth på en ny bana. Han hade förut diktat tragiska belägenheter; nu handlade han med oförgätlig värdighet i en af dessa, som uppkomma under en våldsammare inbördes kamp mellan Statens krafter. — För ett så vidtfamnande och derjemte så djupt i menniskohjertan inträngande snille, som Shakspeares, vore kanhända slutet af Konung Gustaf den Tredjes regering ett ämne, att dramatiskt behandlas. De nyare häfderna framte sällan en så besynnerlig inveckling, som denna, af stora händelser, en sådan strid emellan höga själars begär och ödets tvingande allmakt, sådana motsatser af milda enskilta böjelser och af stränga allmänna pligter, sådana uppoffringar af ädla sinnens timliga njutningar åt deras eviga hjeltemod, i följd häraf så upphöjda karakterer och ändtligen en så skräckfull utgång af handlingen. Den Konung, som sjutton år dertillförne återlemnade en eröfrad oinskränkt makt för att endast lefva och verka, såsom den förste medborgaren ibland ett fritt folk, nödgades af händelsernas oemotståndliga våld, att sjelf nedbryta sitt eget verk och störta Thronens åldriga stöd, för att tillika med Thronen rädda Staten. Denne milde Konung, hvars bröst var slutet för hatet och för hämden, måste tillåta att blod, ehuru sparsamt, rann för lagens bila. Ur detta älskande hjerta slet fäderneslandet gamla vänner; detta ridderliga sinne tvangs att söndra sig ifrån de lysande föremål, vid hvilka det med aktningens, vanans, och äfven fördomens band var fästadt. Ett bedrägligt hopp allena styrkte det [ 76 ]med, som fordrades till sådana försakelser. Gustaf föll för nidingens hand, innan han kunde å nyo förena sitt folk och ännu en gång skänka det friheten; döden var redan i hans blick, då han åter såg omkring sig många af de ädla han älskat; hans ömma hjerta brast under försoningen. Men, derförinnan, hvilka sköna sköna taflor erbjuda sig icke till skaldens uppfattning? Här uppstå Riddersmän, att tala mot sin Konungs företag och afsigter, men då först, sedan de genom offer af hans förläningar utverkat sig sina samvetens tillstånd dertill; men icke i ett annat språk än den lagälskande och laglydiga undersåtens. Här bedja honom hans närmaste, ännu trofaste, vänner, att skona sina enskilta böjelser och icke nedlägga ekens och lagerns sammanflätade krans på fäderneslandets altare, för att ifrån dess nedersta trappsteg upptaga törnekronan. Der kastar han sig åter i stridens faror, trygg och slutligen segrande, ibland de tappre, som några månader förut, förvillade, öfvergåfvo honom, men som nu, sansade, mana, vid hans sida, fiendens svärd att verkställa de rättvisans straffdomar, dem han vägrat att bekräfta. Om, för att böja dessa taflor och gifva det hela ett ännu rikare lif, det äfven fordrades Shakspeareska skildringar af det låga, så saknades icke heller till dem förebilder, än af vansinnige ifrare för och emot Konungen, än af föraktlige lycksökare, än af vilda folkhopar som skriade fram hvad dessa för stunden dem ingifvit. Men, då sorlet något ögonblick saktar sig, höras de medborgerliga [ 77 ]Skalders stämmor, såsom Eolsharpan ljuder emellan stormens ilar; denna Cantat; som i mäktiga toner förkunnar Sveas beslut att segra eller att falla med bevarad ära; denna sköna varning till Däldens lägre växter att ej yrka ekens fall; denna på en gång bestraffande och upplyftande Häfdernas röst; denna det dristiga snillets och det blida hjertats rörande förbön för lagens offer. Och Adlerbeth, huru vältaligt yttrar icke han, inför Konungen och Rikets till en gemensam öfverläggning samlade Ständer, sina stridiga känslor, huru frimodigt sir öfvertygelse i frågan om den Lag, som skall förändra Riksstyrelsens åldriga former? Han känner sig vara skyldig fäderneslandet att bestrida ett förhastad antagande af denna lag, som hans välgörare föreslagit; vara skyldig honom, att söka afvända från hans person och hans rykte de följder, hvartill han fruktade att det kunde leda. Han fyller sin pligt; ser sina föreställningar beveka den ädelmodige Konungen och vinna dess högaktning, men vara vanmäktige att hejda händelsernas fart; suckar, och har styrka att förblifva Gustafs vän.

Sång-gudinnorna, som förljufvat den föregående tiden af Gustaf den Tredjes lefnad, gjöto minnets och hoppets tröst öfver den sista oroliga. De hade lugnat, de kunde ännu lugna sinnena, och ett nytt samhällsskick skulle då, kraftigare än det äldre, befästas af Inrättningar, renade från de störtades fel. Det har skett; men han, som det ifrigast önskade, fick icke sjelf bestäm[ 78 ]ma den nya byggnad, som vi, efter ytterligare förstöringar, sett uppföras. Efterverlden, som upptäcker de för samtiden ofta osynliga länkarne i stashändelsernas kedja, skall finna hvad vi, för den frihet vi njuta, äro skyldige den hvälfning, som kostade Gustaf den Tredje sällheten, och lifvet.

Adlerbeth hade blifvit, 1787, befordrad till Cansli-Råd med säte och stämma i Cansli-Collegium. Detta Embete och hans derjemte bibehållna äldre beställning, lemnade honom tid öfrig till dramatiska arbeten, åt hvilka han nu ifrigast egnade sin skaldeförmåga. Han hade författat det första Skådespel, som Gustaf den Tredje såg uppfördt på den stora Svenska Theatern. Hans var den sista nya Tragedi, som återförde Konungens sinne till dess fordna ädla njutningar. Edip gafs första gången, och den höge åskådaren, som nu betraktade en diktad föreställning af ödets obevekliga våld, anade icke, att han sjelf, trenne aftnar derefter och inom samma rum, skulle, mera rysligen än besegraren af Sfinx, ryckas ifrån det folk, som han räddat och fräjdat.

Ett nytt tidehvarf började nu med den vise och gode Carls förmyndare-regering, hvilken småningom lugnade folkets upprörda sinnen, vårdade och förhöjde Rikets välstånd, stiftade nya gagneliga inrättningar, och, då den sorgfälligt afskilde Sverige ifrån deltagande i Europas stridigheter, bevarade derigenom både dess fred och dess samhälls-ordning. Det var icke att vänta, [ 79 ]att denna tillfälliga Regering, under sådana tidsförhållanden, skulle kunna verksamt fullfölja Gustaf den Tredjes omsorger för vitterheten och konsterna. Men hans Broder, med en lika upphöjd själsodling, ehuru icke med ett lika skapande snille, värderade och beskyddade dem. Lustbarheterna vid hofvet fortforo att vara lifliga och smakfullt ordnade, fastän sällan lysande; ty den redlige Förmyndaren använde icke dertill Statens medel, utan belastade sig med enskilt gäld för de ökade utgifter, som Riksstyrelsens värdighet honom ålade. Den stora Svenska Teatern upprätthölls, en mindre öppnades och blef riktad med nya snille-alster, ibland hvilka var Adlerbeths öfversättning af Racines Phedra och Hippolyt.

Den unge Konungen uppnådde den ålder, då han skulle vara myndig att sjelf styra. En skälig grannlagenhet förbjuder mig att om hans Regering säga mer, än att dess början lofvade nationen hvad, under en mindre orolig tid, fortgången måhända hade uppfyllt. Den styrka, som Riket under freden vunnit, bevarades några år genom en af kloka Embetsmän ledd, berömlig förvaltning af den allmänna nyttans angelägenheter. Till dem räknade dock icke den strängt hushållsamme Konungen några ädlare bildningsanstalter, ehuru de redan stadgade fingo bestå. I samma mån, som de stora verldshändelser, hvilka han med sin otillräckliga kraft ville styra, kränkte hans stolthet och fördystrade hans lynne, [ 80 ]blef han ock mera obenägen för alla verldsliga uppenbarelser af det sköna och ljufva.

Den vitterhet, som Lovisa Ulrika och Gustaf den Tredje hade uppdragit, bar nu likväl mognade frukter. Kellgrens, Gyllenborgs och Creutz’s samlade arbeten hade redan blifvit utgifne, och allmänheten emottog ytterligare, jemte fleras, Leopolds, Oxenstjernas och Adlerbeths. På skådeplatsen uppfördes Virginia samt Adlerbeths berömda Tragedier Ingiald Illråda och Kelonid. Men den beundran, de vunno, var mera enskilt och tillfällig, än den, hvarmed sådana skänker åt nationen i förflutna dagar upptogos. Den allmännare känslan för Skaldernas konst aftynade, Konungen gaf dock några vedermälen af sin nåd och sin aktning åt de Vitterhets-idkare, som Gustaf den Tredje älskat. Adlerbeth, hvilken förenade med snillets rätt dertill äfven sådana medborgerliga förtjenster, som nu ansågos redbara, utnämdes 1801 till Commendör af Nordstjerne-Orden.

Det var naturligt att de sinnen, hvilka allt mera och mera stelnade aftröghet under en tung styrelse, skulle fördömma det lifliga och lätta i nationens lynne under Gustaf den Tredjes. Det är en vanlig tröst för den trumpne, att, med högmod öfver sin overksamma dygd, klandra den fröjdefullas menlösa glädje, en vanlig slughet af den skenhelige, att med bannor öfver andras njutningar, hellre än med försakelser af egna, [ 81 ]ådagalägga sitt förakt för jordisk flärd. Många anledningar förenade sig derföre till den beskyllning för lättsinnighet, hvilken man nu började att utkasta öfver det föregående tidehvarfvet. Den saknade icke all grund; Athén var icke och kunde ej vara ett Sparta. Men den har intill våra dagar blifvit utan granskning upprepad ifrån man till man, samt med öfverdrift och orättvisa fallit på Konung Gustaf den Tredjes hof och på hans vittra nöjen. Uti begge deltog Adlerbeth, och hans minne fordrar således att beskyllningen undersökes. Jag har redan sökt visa hvad vår tid är skyldig åt Gustaf den Tredjes bemödanden, att förädla sitt folk, och jag har med vördnad nämt några af hans enskilta vänner och af hans Hofmän. Ibland mängden af dessa hafva icke alle kunnat utmärka sig genom ryktbara värf, men aldrig har kanhända uti hvilken samling som helst af unga män, gynnade af lyckan och frestade af dess förförelser, hederns grundsatser varit mera allmänt gällande, och med mera ömtålighet vårdade, än i detta talrika hof. Det gifves dock en skillnad emellan lättsinnighet och ett lefvande sinne, känsligt för milda njutningar. Det tunga är det då alltid redbart, eller det redbara alltid tungt? Har man då aldrig sett någon i yttre seder sträf man obetänksamt öfverlemna sig åt sina begär med en vild yra? Denne tröge olustige yngling, som aldrig ler åt något finare skämt, och gäspar när vi fälla tårar, är han icke lättsinnig då han på ett tärningskast sätter sin fa[ 82 ]ders välfärd och sin egen heder? Är han det icke denne grundligen ledsamme Talare om allmän och enskilt hushållning, som nedlägger i vådliga företag lånet af sin väns sista skärf? I hvilken tid, vår eller den med Gustaf den Tredje förgångna, voro sådane och dermed likartade yttringar af lättsinnighet allmännare? Jag anklagar icke någondera; jag känner begges särskilta värden; men jag är ej blind för närmare fel, som det vore en feghet att ej vilja bemärka, då de aflägsnare förstoras. Det är min öfvertygelse, att lynnets lätthet skyddar hjertats allvar, säkrare än en naturvidrig sinnestyngd, samt att nationer, äfven för sin sedlighet, behöfva ädla nöjen. — Men det vackra könet ....? Ja, det var i Gustaf den Tredjes Hof förtjusande vackert; ja det var af en slösande natur offradt att älskas och genom en, någon gång öfverförfinad, själsodling danadt att känna lifligt hvad intet menskligt hjerta kände utan våda. Må de lyckligare qvinnor, som en sparsammare skickelse, en härdande uppfostran och det husliga lifvets stillhet skyddat emot villor, må de dock dömma mildt öfver dessa sköna, hvilkas rykten inga röster kunna ur grafvarna höja sig at försvara. Gissningarne om det doldare lifvets förhållanden böra dö med stunden, som födde dem. Endast lastens allmänna och skändliga fräckhet i något tidehvarf tillhör häfderna. Ifrån det, som närmast föregick Gustaf den Tredjes, hafva vi hört rysliga berättelser om ett sedeförderf, som partiernas statskonst uppmuntrade och använde. Hvad ondt hafva vi deremot [ 83 ]hört från hans? Visserligen icke, om ock alla beskyllningar vore sanna, något med det förra jemförligt. Allt, intill sjelfva förvillelsen, antog i denna ridderliga tid ett ädelt yttre, som bevisade en inre aktning, äfven hos den svaga, för ädelhet. Glädjen var hyllad; men allvaret tåldes och vördades. Man såg i det för lättsinnighet nu utropade hofvet, glada lysande unga män samla sig omkring en medelåldrig, som de gerna hörde. Hans blick var eldig, men icke lekande, hans anletsdrag voro en tänkares, hans gulnande hy vittnade om lärdomens mödor; enkel var hans klädsel, stadig hans gång, allvarsamt hela hans yttre väsende. Jag ville nu i hast kunna draga förhänget från en tafla, der han stode med penselns sanning skildrad, nämna Adlerbeth, och säga dem, som betraktade hans vördnadsbjudande gestalt, att denne man var den, som uppfann : nöjen i Gustaf den Tredjes hof, att han var älskad af Gustaf den Tredje, sökt och högaktad af Dess gunstlingar.

Men han var äfven sökt och högaktad af de yppersta män ibland Svenska folket. Hans stånds Ombud valde honom tvenne gånger att öfverse förvaltningen af rikets penningeverk. Efter den statsförändring, som beredde Sverige nya grundlagar, blef han först rådfrågad öfver det förslag till Regeringsform, som innan Ständernas sammankomst uppgjordes, och vidare kallad af Ridderskapet och Adeln till det Utskott, som utarbetade den sedermera enhälligt antagna. Det för[ 84 ]troende, som Riksföreståndaren och dess rådgifvare hyste til hans djupa vishet, hans redliga afsigter och hans foglighet, var kanhända nödigt för att stadga deras öfvertygelse, att det nämda förslaget icke uppfyllde nationens skäliga väntan, samt bringa dem, att icke yrka dess antagande. Samma förtroende åter af hans beslutande medborgare verkade mäktigt att förena dem till bifall af den lag, hvartill han gifvit sina råd och sin granskning. En undersökning af dess värde vore vid detta tillfälle icke lämplig. Det är pröfvadt under förflutna sjutton år, samt bevittnadt af Sveriges lugn och af dess constitutionela författnings bestånd, medan månge af Europas öfriga Stater slitits emellan folkens fordringar af en alltför vidsträckt frihet och regeringarnes alltför häftiga ansträngningar, att rädda sin fordna makt, eller att återvinna den. Men det var icke att vänta, att detta skyndsamt fullbordade verk skulle hinna at blifva fullständigt kändt och omfattas af en allmän öfvertygelse, under de få dagar, som Rikets vådliga belägenhet lemnade åt Ständernas öfverläggningar derom. Sådant är dock det Svenska folket, när dess spänstiga kraft af någon stor fara sammantryckes; det lyfter sig då till en klar åsigt af det hela, och besluter, med en lugn förtröstan, i afseende på delarnes öfverensstämmelse, till de män, hvilkas förstånd och dygd det erkänner. Nu, i det främsta och det talrikaste af Riks-Stånden, uppstod Adlerbeth för att tilstyrka ett skyndsamt och ovillkorligt bifall till den föreslagna grundlagen, Frihetens ifrigaste [ 85 ]yrkare igenkände den man, hvilken tjugo år förut hade talat för henne; de, som fruktade hennes öfverdrift, litade på orden af Carls och Gustafs vän. Han stod der i den högtidliga samlingen, såsom en medlare emellan de skiljaktiga tänkesätten. Hans allvarliga uppsyn, tårarne som ville framtränga i hans ögon, och hans rörda stämma gåfvo en ökad styrka åt hans tal. Det afhördes med enhällig förtjusning, och tvenne dagar derefter ägde åter Sverige Konung och lagbunden frihet.

Det ägde äfven omkring Thronen ett Stats-Råd af upplysta och redliga medborgare, hvilke skulle med sin erfarenhet och sin omtanka leda Konungens beslut, men icke herrska öfver hans vilja och ej dela hans makt. Då ännu lefde i alla Svenska hjertan den gamla, hos menigheterna outplånliga, öfvertygelsen, att Sveriges Konung må höra råd, men sjelf styra. Då ännu var icke öfver Gustafvernas och Carlarnes land utbredd den främmande läran, att en Konung, för att hålla sitt Majestät i helgd, endast bör välja förvaltare af sitt välde, som ostraffadt må kunna smädas och störtas; men icke nedlåta sig till någon egen pröfning af statens angelägenheter, icke med egen rättrådighet och vishet skydda sina undersåtares välfärd, icke med egen blick upptäcka deras lidanden och behof, icke med egen kraft ordna statens försvar, samt, i följd häraf, icke åt sitt hjerta vinna deras tacksamhet och kärlek, eller åt sin förmåga deras beundran. [ 86 ]Vi, Svenskar, kände oss då stolte öfver att vara Svenskar, och sökte ej att genom en Ministerstyrelse, som vårt rikes inskränkta vidd icke heller gjorde nödig, blifva Britter eller Fransmän, för att ännu en gång slitas emellan ytterliga partiers ömsom segrande våld. Vi trodde, att rättvisa och noggrannhet vid de allmänna ärendens behandling uppvägde olägenheterna af några fördröjande former, hvilka äfven, utan att rubba statsförfattningens grunder, kunde förenklas; men att den brådskande farten af en Turkisk styrelse svårligen kunde vinnas utan en Turkisk försakelse af alla anspråk på säkerhet för statens och enskiltas rätt. Med dessa tänkesätt, som af ålder varit och, ehvad försök man vågar att dem rubba, skola förblifva det Svenska folkets, hade ock Adlerbeth tillstyrkt stiftelsen af det Statsråd, hvaruti han, till allmän glädje för de upplysta i nationen och med bifall af alla meningar; inkallades, Dertill valde honom den åldrige Konung, som, endast af kärlek till sitt fosterland, å nyo i en vådlig stund åtagit sig regeringsbördan, och som ville förstärka sin egen kraft med visa och rättsinniga rådgifvares. Tiden är ännu icke inne, att öfverlemna åt historien ett omdöme öfver denna regering, att framställa i full dag alla de svårigheter, som den hade att öfvervinna; att utreda alla de faror, undan hvilka den räddade Sveriges sjelfständighet och lugn, eller alla de omsorger, hvarmed den befästade dess frihet, upprättade dess näringar, befrämjade deras framtida tillväxt, och beredde den nya ära, som de [ 87 ]Svenska vapnen vunno under en stor härförare, Adlerbeth, hvilken med sina råd medverkat att förvärfva oss denna hjelte och statsman, förblef i sin upphöjda och oroliga befattning intill dess fäderneslandets frälsning, tillika med Europas, var fullbordad. Efter ett Riksmöte, vid hvilket det rådande eller åtminstone det högst ljudande tänkesättet röjde en hugnesam, ehuru kanhända icke nyttig eller rätt ädel glömska af nyss försvunna vådor, fann han sig, utan förebråelse, kunna återgå till det enskilta lifvets stillhet. Han lemnade 1815 ett Embete, som han icke eftersträfvat och hvilket nu endast skulle mot hans ålderdom reta det tadel, som skonat hans ungdom och hans mannaålder. Han lemnade det, lika saknad af Carl den Trettonde, af Carl Johan, af dessa Rådsherrar med hvilka han i sex år delat bekymmer, ansvar och ära, samt af de medborgare, som kände hans rådslag, Jag skattar mig lycklig att vara en ibland dem, och att kunna i denna Akademis häfder nedlägga mitt vittnesbörd, att Stats-Rådet Friherre Adlerbeth vid alla tillfällen uppfyllde sin pligt som en redlig Svensk man och en värdig medlem af den förvaltning han tillhörde. Jag tillåter mig icke att bedömma framfarna sådana inom mitt fädernesland eller de med denna samtidiga Ministèrer i Europa; men det vet jag och det bör jag säga, att i afsigters renhet och i sedlig grannlagenhet ingen öfverträffat detta Svenska Stats-Råd. Det stod på sin dygd, upphöjdt och befästande Sverige, såsom en lund af ekar, hvilken med sina [ 88 ]rötter sammanhåller holmen midt uti den vilda hänförande strömmen.

Stats-Rådet Adlerbeth hade blifvit utnämd till Friherre. samt till Riddare och Kommendör af Kongl. Maj:ts Orden. Med dessa värdigheter hade han kunnat förena den högsta, som är egnad åt synnerliga förtjenster mot riket, om hans ihärdiga blygsamhet icke hade afböjt denna utmärkelse.

Sällan afträder någon Statsman från de allmänna ärendenas bana, utan en hemlig önskan att blifva glömd af sin samtid och att sjelf kunna förglömma henne. Mindre, än någon annan, kände likväl Friherre Adlerbeth behofvet af denna ömsesidiga förgätenhet. Han uppbar sin andel i de oblida omdömen, som här och der fälldes öfver den styrelse, hvari han deltog. Men enskilt rönte han en odelad aktning, och hans harmlösa sinne hade ingen, i fria samhällen utomordentlig, orättvisa att ihågkomma, men förlåta. Detta var måhända en följd deraf, att han i vanliga mål inskränkte sin verksamhet inom en rådgifvares trängre krets. Redligen och frimodigt yttrade han sina tankar öfver de beredda förslagen, men till deras beredning medverkade han sällan. Denna varsamhet var icke feghet, ty han hade förut gifvit tillräckliga prof af sitt mod och gaf dem äfven nu, då vigtigare händelser det kräfde; den var icke sorglöshet, ty han bekymrade sig med värma, någon gång med oro, om fäderneslandets öden och regeringens ära. Men han miss[ 89 ]trodde sin skicklighet till sådana värf, som han ansåg fordra en särskilt vana. Han var mindre dristig än oförskräckt, kände sig äga en jemnare förmåga att pröfva än att handla, och valde derföre till sitt kall, att gifva sådana råd, som skulle vara rena äfven: från den ouppsåtliga veld, hvartill kärleken för egna arbeten kan förleda statsmannen, likasom författaren. För all sanning var hans förstånd öppet, för allt godt och ädelt hans hjerta. Han härdade dock sin öfvertygelse mot bevekande böner och öfverraskande villor; för skäl allena var han böjlig.

Så allmänt känd och erkänd var Friherre Adlerbeths vishet, att man utan förargelse såg Coras sångare, Virgilii öfversättare uti Konun- gens Stats-Råd; sådant förtroende till hans pligtkänsla, att man icke beskyllde honom för vanvårdnad af sitt Embete, änskönt han, medan han ännu innehade det, skänkte Svenska språket Horatii skaldebref och Satirer. Men hvad alle skonade, gillade dock icke alle. När staten betraktas från den nyare verldens låga åsigt, är ock den fördom ursäktlig, som afgör, att en skald icke gerna kan vara en duglig embetsman. Skulle han väl kunna fästa sin lefvande själ vid detta liflösa hela, som våre samhällsmekanister, i ett sant uttryck af sin föreställning derom, kalla statsmachinen? Skulle hans älskande hjerta kunna vägra sin huldhet och sitt försvar åt de likar, hvilka den girige beräknaren fördömmer, såsom tärande medlemmar i det stora hushållet, [ 90 ]och ville drifva derutur emedan de icke alstra annat än glans och ära och medel till öfversinnliga njutningar? Skulle han vilja öfva sig att handtera Krämarens vigtskål, för att afväga det mått, som hans nation må åtnjuta i den milda Skaparens gåfvor, eller mödosamt använda en låg räkenkonst för att uppställa bokslut mot en ädel fosterlandskänslas fordringar? Men Staten är icke en sammansättning af döda hjul, utan af lefvande menniskokrafter, som inbördes röras och röra; icke ett slutet hushåll, hvars förnödenheter endast vägas och mätas, utan ett andeligt samfund, som vårdar och främjar det heliga på jorden. Hvarje nation är en framskridande sång, eller en del deraf, uti mensklighetens Epos, diktadt af den Evige för att uppskrifvas af Tiden. Ingen dödlig fattade dess vidd; men då hopen gradvis ser de stumma tecknen, och fäster vid dem ljud, och stafvar dessa tillsamman och binder enkla begrepp vid de enkla orden; då anar det odlade snillet handlingens gång, då hör skalden de skiftande tonernas rhytm, och skådar det oändeliga spegladt i begränsade bilder. Staten är ett konstens verk, men den höga, den fria konstens. Dess former böra vara förståndsenligt sammanfogade; men de böra ock lifvas af en anda, som endast känslan och icke begreppet fattar. Och då blifver intet enda af dess värf ringa, intet utan en djup betydelse för skalden eller för någon, hvars hjerta en skön konstbildning förädlat. Sätt honom på domaresätet, och han skall icke afmäta sitt nit för rätt[ 91 ]visans. helgd efter föremålens yttre storhet, icke anse det vara mindre skönt att bevara den fattiges rätt till sin ärfda teg, än ädlingens till sin lysande ätts stamgods. Använd honom i någon gren af den allmänna nyttans förvaltning, eller i den offentliga uppfostringens mödosamma kall, och han skall i delarna vårda det hela; ty han känner det harmoniska i naturens lif; han vet att äfven rotens yttersta trådar suga jordens närande saft till ekens krona, att äfven det späda löfvet inhemtar ljusets föda åt stammen. Huru ännu vigtigare är det icke för samhället att dess högsta angelägenheter ledas eller åtminstone bevakas af ett poetiskt sinne, förenadt med en historisk förmåga att undersöka och en filosofisk att bedömma? Denna sällsynta förening sågo vi hos Friherre Adlerbeth, och rönte verkningarna deraf i hans bemödanden att främja alla nyttiga och sköna yttringar af staters lifskraft, men äfven i hans sorgfällighet att bevara de organer, genom hvilka den flutit till oss ifrån våra fäder. Den allt begripande nyhetsmakaren skall finna det vara lätt, att genom enklare medel åstadkomma en hastigare och derigenom förökad rörelse af samma kraft. Men den evige allvise Skaparen uppställde ej ett verk af raka oböjliga rör, för att genom dem låta sin anda ledas ifrån toma rum till toma. Han väfde naturens fibrer att sammanhålla dess vexlande alstring, böd blodet att löpa uti grenade ådror till och ifrån hjertat, samt stadgade för menniskosjälen den lag, att [ 92 ]hon skulle uppfånga sanningen och binda den fria dikten uti nätet af retliga nerver.

Endast tre år återstodo af Friherre Adlerbeths lefnad, sedan han drog sig ur en ombytlig verld för att, ostörd af dess buller, njuta det oförgängliga från en länge försvunnen. Öfversättningarne af Horatii Oder och af Ovidii Metamorphoser blefvo alstren af denna hans ledighet ifrån statens värf; jag säger icke hvila, ty han försmådde henne så länge hans själ kunde verka, och han nödgades icke heller att emottaga henne förr, än i grafven.

En sådan aldrig tröttnande drift till arbete var hos denna ovanliga man destomera aktningsvärd, som lyckliga omständigheter och en tidigt insamlad skörd af ära befriade honom från behofvets tvång eller namnlystnadens retelser dertill. Att gagna sitt fädernesland var målet för alla hans mödor.

Gagneliga voro ock alla hans verk, de första ej mindre än de sista. En yngre tids friare lynne må förkasta de reglor, härledda från den Grekiska konstens enfald och åskådliga skönhet, som han, följande Corneilles, Racines och Voltaires efterdömen, sorgfälligt iakttog i sina Tragedier. Man skall dock erkänna att dessa, i sin art, hafva obestridliga förtjenster af karakterernas sanning, händelsernas enkla utveckling, och dictionens renhet. Med dem gaf han åt Svenska Theatern en bestämmelse, som upphöjde nöjet [ 93 ]till njutning af flärdfria konstverk, åt yngre Svenska snillen en föresyn af det höga skaldesnillets allvar. Hans mindre poemer uttrycka i allmänhet samma elegiska känsla, som utgör det nordiska lifvets grundton. Denna känsla lånade hos Adlerbeth en egen kraft af hans Sokratiska vishet. Öfver hans, på dystra bilder rika, tafla af naturens och menniskoverkens förgänglighet, eller öfver hans träffande framställning af det menskliga förnuftets vanmakt, att utforska tingens dolda grund, hvilar ett lugn, som ej är det af njutningar öfvermättade sinnets slapphet, eller den fjättrade styrkans förtviflan; utan detta lugn, som leder sitt ursprung ur samvetets frid, som skyddar och förstärker hjertats verksamhet; detta den manliga försakelsens lugn, som, i de ärofulla striderna, aldrig öfvergaf Sveriges hjeltar. Efter forntidens mönster hade Adlerbeth bildat sig. Kraftfull enkelhet, teckningarnes noggrannhet, skildringarnes hållning, delarnas sammanstämmelse till ett afsigtsenligt helt, sedlighetens skära glans och versens välljud utmärka, efter mitt omdöme, hans sånger. Hans lefvernesbeskrifningar och åminnelsetal öfver många af sin samtids namnkunniga och berömliga män äro dyrbara, både såsom minnesvårdar från en ärofull nationens ålder, och såsom mönster för sådana. Med dem har han förvärfvat sig ett rum ibland Sveriges mästare i den historiska stilen. När ämnet det fordrar eller tillåter, lyfter han sig till en vältalighet, mindre spänstig än Höpkens, sällan af så liflig styrka som Rosensteins, men [ 94 ]liknande bådas, isynnerhet den sednares, i språkets otillgjorda manlighet och renhet, i tankarnas vigt, i uttryckets hofsamhet, samt i målningar, tecknade med säker men icke synbar konst, och belagda med färger, hvilka ej pråla i bjerta brytningar, utan naturligt sammanflyta. Hans öfversättningar af de Romerska poeterna fordra ej några loford, minst af mig, som icke besitter de säkra kunskaper, hvilka vore nödige för att fullständigt utreda deras värde. Det är erkändt af alla behöriga domare deröfver. Hvilken förvånande syn var det icke för oss att skåda Eneiden, ej tolkad blott, men afformad i vårt språk? Huru skulle den icke utvidga våra begrepp om detta språks rikedom och böjlighet? Det var ett dristigt, men lyckadt försök, som icke skulle sakna efterföljd. Också huru mycket har ej det gamla Grekland och Rom redan skattat till den Svenska Vitterhetens tillväxt, och hvad kunna vi icke ytterligen vänta af de eröfrande snillen, åt hvilka Adlerbeth öppnat den nya banan till ära? För det uppväxande slägtets daning hvad kan åter vara vigtigare, än att äga till fäste för det Svenska sinnets allvar, Svenska verk af den antika konstens klara skönhet och friska lif? Är det en sanning, att språket, denna spegel af ett folks hela bildning, är den dyrbaraste af dess skatter, så skall aldrig en Svensk man, mäktig att fatta denna sanning, nämna Adlerbeths namn utan att välsigna hans minne.

I det enskilta lifvet var Friherre Adlerbeth [ 95 ]lika älskvärd, som vördnadsbjudande i det offentliga. Åt sitt umgänge gaf han ett alldeles eget behag, blandadt af innerlighet, enfald, skarpsinnighet, djup kännedom af ämnet hvaröfver han talade, snar fattning af en främmande tankegång, och en sällsynt fördragsamhet för det nya och dristiga i andras meningar, Han var på en gång lärare och lärjunge, ty han ansåg aldrig sin vishetskrets sluten. I sina handlingar var han strängt rättvis och sorgfällig att hålla sin heder i en alltid uppenbar renhet. Den menskliga ofullkomlighet, som en skärskådande granskare af hans lynne kunde upptäcka, var en mera än nödvändig sparsamhet. Han dolde den ej, såsom mången, under ytan af en då och då prålande frikostighet; han behöfde icke heller dölja den, ty han vände besparingen endast emot sig sjelf, och han ansåg sig äga frihet att försaka njutningar, dem han ej älskade, samt en flärd, för hvilken han ville, äfven offentligen, ådagalägga sitt förakt. Men, redan tio år före sin död, afsöndrade han ett hemman från sitt gods och skänkte det åt sin församling till en Skole-inrättning för Allmogens barn. Men han afträdde ur Stats-Rådet, utan att begära eller emottaga någon annan fördel, än en ringa lön, som Konung Gustaf den Tredje hade tillagt honom för hans lifstid, och hvilken han, då han kallades till det höga embetet, uttryckligen förbehöll sig att få återtaga, när han, förr eller sednare, skulle lemna det.

Om äfven han stundom fick erfara, att på [ 96 ]jorden är ingen sällhet fullkomlig, hade han dock att tacka Försynen sin dygdiga vandel, och sina ädla mödor för ett större mått deraf, än det åt menniskor vanligen beskärda. Det gods, han ärft, betryggade hans sjelfständighet, fägnade han sinne med sina naturskönheter, och uppfriskade hvarje sommar hans krafter. — Visligen hade han gjort sina val af vänner; de förblefvo ock honom trogne. Att nämna Gyllenborg ibland de äldre, Rosenstein och Oxenstjerna ibland de jemnåriga, Axel Gabriel Silverstolpe ibland de yngre, är att säga nog om de egenskaper, till hvilka hans snille och hans hjerta kände en naturlig dragningskraft. — Ärelystnad störde aldrig hans lugn; men icke heller behöfde han någonsin, att emot det allmänna, omdömets vrånghet pröfva hela kraften af sitt samvete. — Ålderdomen öfverraskade honom ej; intill sin sista stund bibehöll hans kropp en styrka, som lydde hans friska själs fordringar. — Men den högsta sällheten njöt hans faderliga känsla. Sina dygder, sin grundlighet i lärdom, sitt nit för Sveriges stora minnen, sin vördnad för dess lagar, sin kärlek till dess vitterhet såg han fortlefva i en Son, redan värdig det namn, som han hade upphöjt öfver förgängelsen.

Nu kunde han dö; nu fick han ock dö utan plågor. I hans bokrum insmög sig genien med den nedvända facklan och lade sakta sin hand på hans ögon. De sågo ej mera visdomens och [ 97 ]skönhetens dunkla tecken; de sågo deras outsägliga förklaring i en rymd, der, omkring sin Konung i tiden, sin vän för evigheten, sig samlade åter, till ett nytt oupplösligt förbund, de Snillen, som hade, under hans ledning, i ädel samdrägt, verkat att befästa och förhöja Sveriges ära.




[ 98 ]


  1. Se Riksens Ständers Stora Deputations Betänkade om orsakerne till våra goda Lagars elaka verkställighet, af den 15 Aug. 1766.
  2. Hvad här anföres, är hämtadt ur en Skrift, utgifven 1765 under titel: Skäl och orsaker till det Svenska folkets utflyttning.
  3. 1768.