Svenska parnassen/II/Svenska sprätthöken/Första akten
| ← Agerande personer |
|
Andra akten → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 308–319 av Ernst Meyer från 1889. |
FÖRSTA AKTEN.
Första inträdet.
Teatern föreställer Grefve Hurtigs logemente.
Grefve Hurtig, Baron Stadig.
(Grefve Hurtig går allena på teatern upp och ner, sprätter med benen, ajusterar och ser sig på alla kanter, hvisslar och sjunger om hvarandra.)
Baron Stadig. Det är mig kärt att en gång träffa er, kusin. Man har sagt mig, att I redan i några veckor varit här i Stockholm, och likväl har I ej låtit mig veta er ankomst. Glömmer man så sina vänner?
(Grefve Hurtig går ännu af och an och sjunger.)
Baron Stadig. Grefve Hurtig, grefve Hurtig, så lustig, och ändå på nykter mage!
Grefve Hurtig. Ah parbleu! mon cousin! (Springer och famntar honom rätt hårdt.) A la mode de Paris, ma foi.
Baron Stadig. Sakta, sakta, grefve! Vi famntas och kyssas inte så häftigt här i Sverige som i Frankrike; men vi mena’t likväl mycket uppriktigare. Ja, jag skall be er, min kära kusin, att, när en annan gång Ni gör mig den äran att helsa på mig, det må ej tillika komma er i hufvudet att vilja alldeles krysta anden ur mig och att pudra ut synen på en, à la mode de Paris, ma foi.
Grefve Hurtig. Je vous demande pardon, mon cousin, je ne vous ai pas vu.
Baron Stadig. Tala svenska, grefve Hurtig.
Grefve Hurtig. Jag hoppas, min kusin har inte redan glömt sin fransyska, som han lärde i Paris.
Baron Stadig. I vet, kusin, att jag var alltför kort tid i Paris att kunna lära något der; dessutan hade jag lärt så mycket af fransyskan och af andra främmande språk, som jag behöfde, förrän jag reste ut. Men jag brukar dem alla, som min kappa, endast i nödfall; mitt modersmål har alltid företrädet hos mig.
Grefve Hurtig. Fort bien, ma foi; så brukas fransyska af min kusin endast i nödfall. Man kan döma deraf, att, sedan han kommit i denna dumma klimaten, han förlorat le bon gout, ce pli, cet air noble et dégagé, cet air par excellence!
Baron Stadig. Hvem kan tåla, kusin, att I talar så om ert fädernesland? Vi äro fuller inte så vispute[1] här, som de äro utomlands, men inte derföre mera dumma. I och annan rasande, jag ville säga resande, ungdom förtära penningar på edra resor mycket illa, när hvad I bringar hem med er bestar förnämligast i det landets förakt, som I likväl äro födde uti.
Grefve Hurtig. Serviteur tres humble, monsieur le baron. Så rasande I behagar kalla oss, så bör det förakt, som I oss tillskrifver, snarare kallas ömhet och kärlek för våra landsmän. Vi observera under våra resor utomlands, huru vida andra nationer öfvergå oss i politesse, i artighet, maner att lefva och dylikt mera. Sådant underrätta vi oss om på det nogaste, och komma så hem att charitablement undervisa andra för intet uti det, som vi ha lärt med stor omkostnad.
Baron Stadig. Det är till sägandes, kusin: I förtära era penningar utomlands uti liderliga sällskap, profitera deraf med all flit till att göra andra liderliga med er. Kusin Hurtig, kusin Hurtig, I vet, jag är er vän, I vet, att jag säger alltid rent och uppriktigt, hvad jag menar. I har varit några veckor här i staden, jag har sökt, men förgäfves, att råka er; men tro mig, att jag ändå hört mera af era legender, än I kan tro, ja mera än jag hade önskat!
Grefve Hurtig. Hvad kan I hafva hört om mig, kusin? Jag tviflar inte, att ju de förmoner, jag skaffat mig under mina resor, uppväckt vår nations vanliga och obotliga sjukdom, jag menar afunden, och att jag derföre hatas och baktalas, att ingen kan imitera mig. Det är dock inte alla, kusin, som fälla ett så omildt omdöme om min ringa person: om mina maner ej stå alla an, så äro de dock ej så olyckliga att vara oangenäma hos dem, som en ung kavaljer mest bör söka att behaga.
Baron Stadig. Kära, hvilka skulle de vara, kusin?
Grefve Hurtig. Jo men, rätt det vackra könet. Hvad tyckes dig derom, kusin?
Baron Stadig. Jag tycker så, grefve, att I och alla era kamrater ha knappt satt näsa i Paris, der fått en fransysk klädning på er, mjölat ert hufvud som ett baktråg, lärt göra några sprättsteg, dundra fram »mon bleu!» och sjunga några franska visor, förrän I tror er vara så vackra och så angenäma, att ingen flicka kan göra er motstånd: ser hon er blott an, så har hon goda tankar för er; niger hon litet, så är hon kär åt er, och säger hon er den aldra minsta höflighet, ja då skall veta inbilla I er fullt och fast, att spelet är vunnet. Skulle det ock vara några, af hvilka I, gode herrar, kunde berömma er, så kan man väl gissa, af hvad slag de äro. Jag önskar er lycka, kusin, mycken lycka!
Grefve Hurtig. Vänta, vänta, kusin! Har I retat mig, så skall I ock, sur mon honneur, inte slippa, förrän jag öfvertygat er, att hvarken ett blott åsyn, ett litet nigande eller några höfliga ord gifvit mig en inbillning, som I tror vara ogrundad: non, mon cousin, une déclaration en forme, ma foi. Flickan har rent och rundt ut tillstått, att hon älskar mig.
Baron Stadig. Skryt, idel skryt, à la mode de Paris, ma foi. Låt mig gå, grefve!
Grefve Hurtig. Nej, du skall bida, kusin Stadig, antingen du vill eller inte, till dess jag sagt dig, att en ung enka, skön och rik på köpet, kom vid pass för fjorton dagar sedan från landet hit till Stockholm, att jag blef af en händelse bekant med henne, att jag stälde mig strax kär, attaquerade hennes hjerta en forme och hotade detsamma med storm, att då strax chamade[2] slogs, att vi nu hålla på att kapitulera, och att jag derföre, till att vara så mycket närmare fästningen och att förekomma all surprise, nu har hyrt mig dessa rum här på Nygatan midt emot min hjertunges qvarter, dit hon flytt för åtta dagar sedan.
Baron Stadig. Jag märker, kusin, I har angripit er sak som en förfaren krigsman. Men har I ock sett er väl före, att ej någon fördold mina springer, som torde lyfta i hastighet er och allt ert hopp i luften? Far väl!
Grefve Hurtig. Kan nu någon annan än en ram svensk, ja ändå en af det dummaste slaget, vara så litet curieux? Tänk, han valar sig inte en gång att fråga, hvad min vackra enka heter.
Baron Stadig. Jag är hvarken förveten eller frågvis.
Grefve Hurtig. Ja, gå din väg, min ganska ärbare och tväre kusin; men kom i håg, att här näst, jag får se dig, du skall önska mig lycka till att äga den sköna, den täcka fru Lotta Enterfelt, Amiral Enterfelts dotter. Få se, om din kloka hjerna har emellertid användt sin tid bättre än jag.
Baron Stadig. Nämnde I fru Lotta Enterfelt, kusin?
Grefve Hurtig. Ja, rätt densamma.
Baron Stadig. Hör, grefve: låt mig råda er som en vän, att, när det kommer er i hufvudet till att förnöja antingen er egen fåfänga inbillning eller andras förvetenhet, medelst det I diktar någon lycka, som I vill folk ska’ tro att I haft hos det vackra könet, I då åtminstone skonar den, hvilkens dygd och förstånd äro så kunniga och så utan gensägelse, som fru Lottas äro.
Grefve Hurtig. Jag tör kanske ha glömt bort, huru laggranna I ären, godt folk, här i Sverige; men det vet jag, att i Frankriket aldrig någon dömes för att hafva gjort ett fruntimmers dygd för när eller att just hafva skylt henne för en odygd, när han säger, att hon ämnar gifta sig. Och hvad fru Lottas förstånd angår, så trots att I, kusin, eller någon annan kunnat kraftigare bestyrka de goda tankar, som både I och så många andra hysa derom, än jag, då jag berättat hennes och mitt välgrundade begrepp hafva derutinnan förenat sig, att hon aldrig kan göra ett bättre och henne anständigare val d’une chère moitié än äfven[3] af denne närvarande Wilhelm Hurtig, just sådan som han här står, går och rör sig ... Men à propos, kusin Stadig, hvarföre så tankfull? Eller hvarföre ifrade I er så, när I hörde fru Lotta Enterfelt nämnas? Låt mig se! I är blek, kära Stadig, förfärligt blek .. Tänk, huru hjertat slår på er: puff puff ! Jag må aldrig tro, kusin ...!
Baron Stadig. Du må tro, hvad du vill, Hurtig, så vet, att jag är kär, ja rätt så kär åt fru Lotta som du, fast inte så lycklig. Ja vet, att jag är din rival, som sätter all sin lycka och allt sitt nöje uti ågan[4] af den vackra frun, och som skall göra allt det han någonsin i verlden kan, till att rycka dig utur händerna en skatt, som du hvarken förtjenar eller vet att sätta rätt värde uppå.
Grefve Hurtig. Stackars kusin, så vill han sticka ut mig hos fru Lotta, vill han ...?
Baron Stadig. Jag har vågat så mycket förr en gång och gått till lands dermed på köpet.
Grefve Hurtig. Det har jag min sann lust att se! Men säg mig, min kära hjertans kusin, vet hon, att du tycker om henne?
Baron Stadig. Det tror jag knappt.
Grefve Hurtig. Trå[5] som icke rätt ömkar dig, stackars gosse! Hör, om du vill, så skall jag taga på mig att berätta henne detsamma.
Baron Stadig. I är alltför tjenstaktig, kusin; den mödan har jag heldst sjelf, och väntar allenast på tillfälle.
Grefve Hurtig. Tillfälle! Ah parbleu! det skall jag skaffa dig, min kära baron Stadig, det skulle ock ske nu på ögnablicket; men jag har nu några affaires d’importance. Min kammartjenare Champagne skall uppvakta er här uti mitt logemente, om I vill blifva här qvar så länge, till dess jag inom en half timmes förlopp kommer tillbaka, då vi sedan skola besöka fru Lotta. Hola, Champagne!
Champagne. Munsier!
(Grefve Hurtig hviskar till honom.)
Champagne. Fort bien, munsier.
Andra inträdet.
Baron Stadig och Champagne.
Baron Stadig. Hvad i påfvens namn ha vi fatt här för en figur? Ètes vous Français, mon ami?
Champagne. Vi, munsier.
Baron Stadig. Votre nom est la Champagne?
Champagne. Vi, non, munsier.
Baron Stadig. Hvad vill det säga: vi, non? Jag tror, du är rätt så mycket fransos som jag.
Champagne. Ja, jag tror så med, herr baron. Känner I inte Lars Lustig?
Baron Stadig. Låt mig se. Jo min sann, jag ser, det är du sjelf, min ärliga Lasse! Men hvem i raggens namn skulle hafva känt igen dig, som du nu ser ut?
Champagne. Känt igen mig? Ni skall veta, herr baron, att, sedan min grefve tillpyntade mig på det sättet, som Ni ser, jag hade nog göra i fulla åtta dagar, innan jag kunde förnya bekantskapen med min narraktiga, jag vill säga behagliga, person.
Baron Stadig. Men säg mig, huru har du, som, fast du alltid varit en rolig gosse, dock städse visat dig beskedlig, kommit att bära denna främmande narrdrägten? Om jag mins rätt, så bar du min kusins livrée, när jag var i Paris.
Champagne. Jag fruktar, kära herr baron, att jag mera bär er kusins livrée nu än då. Men att kort förtälja er allt: när min grefve skulle resa från Paris, så måste jag kan tro avancera från lakej till kammartjenare; derpå befalte han mig att linda upp det lilla håret, jag hade, på sätt som I ser, att bara öronen sitta ute; baktill lät han hänga detta långa repstycke omveckladt med svart band och en liten hårtofs i ändan; han lät tränga på mig ett par byxor, som sitta så tätt åt, att jag hvar timme och stund nödgas att lappa dem, derest de spruckit i sömmarne; sedan måste jag hafva dessa hvita strumporna, som för mig, hvilken han hvar dag sänder som en skjutsmärr kring gatorna, det må vara rent eller orent, hafva snart blifvit så isprängda, som de äro. Ja, kära baron, si hocka tofflor han låtit göra mig; sedan dessa vagns-söljorna, han gifvit mig till skospännen; si denna mångfärgade rocken, som han hängt uppå mig med ett helt lispund hästtagel uti, att göra mig en fullkomlig styfkjortel. Allt detta tillika med denna långa värjan jemte min lilla vackra hatt, som han böd mig bära på ett öra, svor han med alla fransyska eder, som han lärt, hvilka min sann äro inte få, att det gjorde mig till en öfvermåttan väl ajusterad modisk[6] valet de chambre; men i mitt tycke har det gjort mig rent ut nästan till en så stor narr som min ...
Baron Stadig. Sakta, Lasse! Mins, att din grefve är min kusin.
Champagne. Jag vet, att han är er nära slägt, herr baron; men hvarföre slägtas han då inte på er i förstånd och beskedlighet?
Baron Stadig. Åh, din tjenare, Lasse! Men, kära, säg mig, hvad för folk umgicks min kusin med i Paris?
Du vet, att min styffars hastiga död tvingade mig att strax resa hemåt, så att jag inte fick hafva några stora bekantskaper med folket der. Ej må jag tro, att alla fransoser äro så vispute som din grefve?
Champagne. Herr baron, jag vill säga er rätt, huru det hänger tillhopa, så vida jag i min enfaldighet kunnat begripa saken. I Paris är ej så lätt för en främmande att göra bekantskap med; der vill tid och äfven ett något kostbarare uppförande till, än våra svenska pungar, ja äfven vår resande ungdoms flygtiga sinnen tillåta. Men de franske sprätthökar — om jag mins rätt, så kalla de dem petits maîtres — de ställa sig allestädes in; dem får en främmande strax och mycket lätt umgänge med, de föra honom i sällskap, der spel och andra odygder göra allt tidsfördrifvet. Der tappa våra unga herrar deras penningar, der förlora de sin helsa, få sa’lbrutna näsor, och der blifva de sådane narrar, som en hoper af dem komma hit hem igen, då de sedan vilja inbilla sina landsmän, att de haft den förnämsta bekantskapen i Frankriket, varit i gunst hos de högsta damerna, och att deras klädning, tal, åthäfvor, ja jag vet inte hvad mer, är allt efter det aldra nyaste fransyska modet, à la mode de France, ma foi.
Baron Stadig. Du talar mycket förståndigt, Lasse. Jag hade aldrig trott, att du skulle hafva kunnat göra så djupsinniga observationer.
Champagne. Herr baron lärer minnas, att jag varit en förlupen djekne och äfven inte af det dummaste slaget; dessutom så plägar man säja, att man utaf skadan blifver klok, men inte rik. Att min grefve utaf sin skada ej blifvit rik, är beklagligt alltför sant; men jag fruktar, att jag är den endaste, som af hans skada blifvit klok. Men jag ser, det lärer nu snart vara tid för mig att gå, dit min grefve befalt mig.
Baron Stadig. Säg mig först, hvad var det, min kusin hviskade dig i öronen?
Champagne. Jo, han sade sig skola gå litet på Tourongs kaffehus, och bad mig emellertid, och om en liten stund, anmäla honom och er hos fru Lotta samt att sedan komma och säga honom till, då han strax ville skynda sig hem, till att introducera er hos sin sköna kärsta. Ha, ha ...
Baron Stadig. Men hvarföre ler du, Lasse?
Champagne. Jag vet min sann inte, om jag skall gråta eller le, att se min herre bära sig så rasande tokut åt. Han vet, I är hans rival, herre, han vet, åtminstone borde han veta, qvinfolkens medfödda ostadighet, och likväl är han så förblindad af sin inbillade angenämhet och artighet, att han tror sig säkert kunna våga till att sjelf göra er bekant med sin kärsta. Stackars grefve, inte hade du just behöft att resa till Paris att förskaffa dig så mycken dumhet.
Baron Stadig. Du kan fuller inte ha så orätt i hvad du säger, Lasse; men det står derhän, huru det lärer lyckas för mig, som ej har lärt din grefves angenäma manér, som han kallar dem. Emellertid skall jag göra mitt bästa, och nyttjar gerna detta tillfälle att blifva introducerad af min rival, på det fru Lotta äfven deraf må döma om hans förmätna säkerhet om sin lycka, ehuruväl jag ändå igenom min halfsyster, som uppå landet gjort både bekantskap och vänskap med denna hjertungen, och som nu lärer vara hos henne, redan anhållit att få göra hos henne min uppvaktning. Emellertid gå du man förut till fru Lottas logemente och anmäl din grefve. Jag skall söka upp honom på kaffehuset, att se hvad han tager sig före, och der lärer du råka oss begge.
Champagne. Fort bien, monsir. Men, min kära herr baron, var så nådig och förmå så mycket hos min herre, att jag må slippa denna narrklädningen och få lof att taga min egen. Jag är så hopsnörd, så obäklig och så styf, som de hade ränt en jernstång igenom mig. Kära herr baron, laga, att jag får blifva lik en förnuftig menniska igen.
Baron Stadig. Hör, Lasse, när du bestält ditt ärende hos fru Lotta, så kan du säkert ömsa klädebonad; jag skall vara man före, att din grefve inte skall bli ond på dig.
Tredje inträdet.
Champagne (allena). Denna herren är inte fuller så berest som min grefve; men huru mycket är han likväl beskedligare, och huru mången god plåt har han dock spart i sin pung! Tänk om gamla gref Hurtig, som var så njugger, skulle nu komma ur sin graf och vilja efterse sina efter- lemnade mögliga dukat-pungar och buntar af banco-sedlar, huru torde han finna dem bortflugna! Men så går det: njugger spar och grymmer nöter.[7] Bry dig inte derom du, Lasse, din grefve lönar dig väl, så länge det varar, och när det är allt, så far väl, grefve! säger jag. Men se här kommer den vackra enkans dräng, Hans löpare kalla de honom. Jag skall sända honom efter frustu-smällan[8] att anmäla mitt ärende. Dock, hvad skall jag göra? Den unga flepen[9] är så svartsjuk om sin sköna, att jag lär inte få ett godt ord af honom. Det bästa är, att han bär hjertat temligen lågt i byxorna, så att bara jag ser på mitt stekspett. här, så kusar han som en hund.
Fjerde inträdet.
Champagne, Hans[10] (i löpare-kläder).
Champagne. Bon jour, munsier Hans.
Hans. Om bonn’ är sur eller söt, munser fransos, hvad går det mig an?
Champagne. Är mamosell Sara hemma?
Hans. Här bor ingen mamosell här; fråga efter henne i grannskapet.
Champagne. Jag vill säga jungfru Sara, morbleu!
Hans. Här bor en ung flicka, som heter Sara, ärlig piga tror jag hon var, förrän hon vardt bekant med dig. Men om hon är jungfru eller inte, det tur du bäst veta, fransos; åtminstone är jag säker uppå, att du inte har gjort henne dertill. Stackars Hans, här kommer den utputsade grefven och vill förföra min fru, kan tro, och denna fransyska näsperlan vill rent af våldtaga Sara. Jag kunde gråta af förtret att se henne så lätt på tygeln, och ändå emot en förbannader utbölinge. Jag har likväl så träget friat efter henne, gifvit henne många vackra skänker, lupit hennes ärender som en hund och uppvaktat henne mera än min egen fru. Litet förrän frun reste från landet, tog hon emot en gullring af mig, som kostade två goda plåtar; då, kan tro, hette jag »min kära Hans», då klappa’ hon mig på kindbenet, ja min sann, hon lät mig en gång kyssa sin hand, med lofven att så snart frun kom tillbaka pa landet, skulle vi ha bröllop; men nu, sedan denne bängeln börjat löpa bess efter henne,[11] skall I veta, hon sätter näsan i vädret. Hon vill knappt mer känna sin kära Hans, och mina äretitlar bestå nu uti »din lymmel» och »du sloker», ja hon kallar mig som oftast canaille. Hvad det är, må hin veta; utan tvifvel har hon lärt det af dig, du ...
Champagne. Hvad säger den coquin?
Hans. Huru skall jag veta, hvad den kocken säger eller den andra? Du djefvuls fransos du, här är ingen kock i huset. Min fru hade för tu år sedan en, de sa’ han var just en sådan fransos som du; men den ödde så mycket smör och gjorde så mycket larm i huset, att hennes nåde aldrig ville hafva någon kock mer. Men om du vill göra bekantskap med vår kokerska, åh hon, skall du tro, är en hjertans vacker flicka, Sara spisar[12] inte emot henne. Vill du, så skall jag ropa henne ut till dig; hon lärer så gastkramma din magra benrangel för dig, att bå’ sol och måne skola skina igenom dig, din ...
Champagne. Hör, Hans, ser du inte här en viss sak, som hänger vid min sida? Vertebleu, je t’assommerai, canaille!
Hans. Så, der känner jag igen hedersnamnet, Sara plägar gifva mig. Hade du inte det slags svärd att hota mig med, och jag man litet mer courage, än jag har, jag skulle lära dig en sådan dans, att du aldrig dansat maken i Frankriket, din ...
Champagne. Hvad muttrar du?
Hans. Åh, kära munsier, jag hölt på fundera med mig sjelf.
Femte inträdet.
Inkommer Sara till dem.
Sara. Hvad är för buller här? Nog hörs din röst, Hans, när något ondt är på färde, och alltid måste du vara i krakel. Det blir aldrig godt, förrän min fru kör dig utur huset. — Åh, munser, jag ber er om förlåtelse, jag såg er inte. Jag må ej tro, att denna vetvillingen har gjort sig onyttig?
Champagne. Mamoselle Sara, votre très-humble serviteur. (Stiger fram och kysser henne.)
Hans. Trå vali mej, kysste han henne icke på bara munnen! Åh, ditt oförskämda kreatur!
Sara. Huru manerligt desse utrikes herrar veta att ställa sig! Huru länge skulle icke våra glopar hafva bugat och krusat, innan de torts kyssa en! En flicka måste snart sagdt räcka ut truten, förrän de veta så mycket. — Men, munser, huru kommer jag nu att hafva den äran att få se er?
Champagne. Det är fuller sant, mon ange, att min grefve sändt mig att begära lof till få uppvakta er fru, hans ärende vet I att jag måste uträtta; men förnämsta orsaken till min hitkomst är likväl att se er, min hjertunge, till att säja er, att era ögon hafva satt mitt hjerta i brand som en tjärtunna, ma foi, och att jag ej kan vara tillfreds, förrän I älskar mig så mycket, som jag älskar er.
Sara. Jag har redan sagt er, munser, att I har alldeles vunnit mitt hjerta, och ämnar jag be min fru, att, när hennes bröllop står med er grefve, vårt må följa strax derpå. Hvad tycker er derom?
Champagne. Sakta, madam, sa’ bonn’ åt märren! Pour le badinage bon, pour le mariage non. Men, min vackra mamoselle, behagar hon inte bringa mitt ärende till sin fru och skaffa mig svar, om min grefve tillika med en annan vacker kavaljer nu kan få göra hos henne sin uppvaktning?
Sara. Min fru är litet utfaren, men lärer inom en timme komma hem igen, då I väl vet, munser, att er grefve och hvem han behagar hafva med sig i sällskap lärer vara välkomne.
Champagne. Très-obéissant serviteur, min engel. Jag vill strax gå att berätta min grefve ert svar.
Sara. I behöfver inte hasta så mycket. Vi kunna gå litet in i min frus kammare och der rådgöra om våra angelägenheter; vi hafva inte alltid så godt tillfälle att vara allena.
Champagne. Ingenting skulle vara mig kärare, mitt lilla sockerhjerta, än att kunna nyttja detta tillfälle; men jag är befald af min grefve att vara i flygande tillbaka: han är sa pickhågad, att hvart ögonblick är längre för honom än hundra år, till han får höra, om han får se sin sköna fru.
Sara. I borde, munser, vänta till dess hon kommer igen, att få af henne sjelf taga svar.
Champagne. Det är nog, min sköna, att I, som är den andra henne sjelf, gifvit honom tillstånd att komma. Derföre adieu, ma belle, à revoir. (Springer ut.)
Sara. Munser, munser! — Den vispen är redan borta! Men kanske hans herre är hastig till sinnes och tål inga dröjsmål; ja, det måste så vara, ty eljest är jag försäkrad derom, efter alla de hjertunge-ord, han har sagt mig, att han aldrig kunnat slå ut[13] en så god lägenhet att vara allena med mig. Jag tyckte, jag kunde märka, huru han tvingade sig sjelf att snart sagdt löpa bort. Farväl, Hans. (Går ut.)
Sjette inträdet.
Hans (allena). Ja, far ända till blåkulla, ditt troll! Antingen är jag mycket bedragen, eller blifver du erbarmligen dragen vid näsan och begabbad på köpet. Tänk om denne snushanen varit så het på gröten som du! Ack jemmerligen att be en ungkarl, och en fransos på köpet, gå ensammen med sig i en kammare! Och likväl ska’ Ni veta, att mot mig var hon så kräsmaga, att hon aldrig en gång ville blifva ensam med mig uti en hölada, fast den var så stor, vid och bred som kungsstallet här. Jag säger inte mycket, men det säger jag: gif du man mig min ring igen, och löp sedan efter alla fransoser, som finnas öster och vester, norr och söder, och Hans skall skjuta efter med begge händern; ja men skall han så.
- ↑ Visput = flygtig, opålitlig. Visp(er) samma betydelse.
- ↑ Chamade = signal till underhandling.
- ↑ Äfven = just.
- ↑ Aga = ägande, besittning.
- ↑ Trå = hin onde.
- ↑ Modisk = på modet, modern.
- ↑ Grymmer = hin; nöta = njuta, få. (»Snål spar och f-n tar.»)
- ↑ Frustu-smälla = kammarpiga, pigsnärta.
- ↑ Flep(er) = mes, mjeker.
- ↑ Af förbiseende så kallad här, tydligen densamme som å personförteckningen kallas Måns. — Scenen måste från detta inträde tänkas förbytt till gatan e. d. utanför fru Enterfelts bostad.
- ↑ Löpa bess efter = ifrigt kurtisera.
- ↑ Spisa = förslå, gå upp emot.
- ↑ Slå ut = afslå, afstå från.