Svenska teatern/Aftonbladsartiklar om teaterns ekonomiska läge

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Spelåret 1840-1841
Svenska teatern : några anteckningar
8. Under Karl Johanstiden : 1838-1842
av Nils Personne

Aftonbladsartiklar om teaterns ekonomiska läge
Om den dramatiska konstens officiella tillstånd i vårt land  →


[ 195 ] Med anledning af att regeringen till rikets ständer aflämnade en skrifvelse med begäran, att teatern måtte återfå det indragna statsanslaget, innehöll Aftonbladet under mars månad en serie artiklar, hvilka här meddelas, då de lämna en god inblick i teaterns ekonomiska läge. Uppsatsen har till rubrik: »Hvad är den Kungliga teatern för nationen och dess representanter?» och lyder sålunda: »Vore denna teater en konungen enskild tillhörande anstalt, sträckte sig allmänhetens domsrätt öfver densamma icke längre än till den estetiska halten af dess produktioner, och dess ekonomi och inre förvaltning vore för henne ett så främmande ämne som hvarje annat privat företag. Men nu har man begärt anslag af staten för dess behof; man har utöfver dessa anslag härtill användt allmänna medel, bestämda för andra ändamål; man har nu ytterligare såsom en obestridlig rätt fordrat återfåendet af ett äldre anslag, som ständerna vid denna riksdag indragit. Allmänheten har icke blott rätt att göra samma fråga som i rubriken på denna [ 196 ]artikel, utan äfven på grund af teaterns monopolium, som är en grundlagsvidrighet, och konungens rådgifvare hafva också blifvit ställda under riksrätt för den vägran regeringen meddelat på ansökningen att i hufvudstaden anlägga en enskild teater. Det har varit ett öfverläggningsämne på flera riksdagar; ständernas allmänna tanke därom har icke varit tvetydig, och blott genom den sällsamma invecklingen af vårt riksdagsmaskineri tillintetgjordes deras formliga beslut i ämnet vid förra riksdagen. Vid den närvarande har det ändtligen blifvit af alla fyra stånden fattadt och kommer att blifva föremål för en hemställan till regeringen. — Icke desto mindre fortfar detta monopolium, och man har då så mycket större anledning att undersöka, huruvida teatern genom sin estetiska och ekonomiska förvaltning gjort sig förtjänt af den utomordentliga välvilja man för henne reklamerar: rättigheten att vara den enda, som förser allmänheten med dess behof af nöje, och med statens medel understödjas i denna rätt? — — Första frågan måste vara: hvems är teatern? Är hon en statsinrättning såsom postverket, lotteriet m. m.? Alldeles icke. Då Gustaf III vid 1778 års riksdag af ständerna erhöll ett anslag af 100,000 rdr såsom en egen handkassa, för hvars förvaltning ej behöfde redovisas, använde han större delen däraf, eller mer än 80,000 rdr till understöd för den af honom nystiftade operan. Sedan den tiden har konungarna alltid af sitt apanage lämnat ett större eller mindre tillskott till teatern, hvars underhåll ansågs som en ingrediens i den kungliga representationen, i synnerhet som hofkapellet var anvisadt att [ 197 ]tjänstgöra vid teatern, och blott en liten del däraf var uppförd på hofvets enskilda stat. Så fortgick det ända till 1818, då regeringen f. f. g. af ständerna begärde ett årligt anslag för teatern. Oaktadt den medgörlighet, som nämnda riksdags ständer i allmänhet visade för alla styrelsens fordringar, afslogo de likväl denna begäran. Som emellertid teatern för det året fortfarit i hopp om ständernas bidrag, lämnade de för denna gång den önskade summan 30,500, men med det uttryckliga villkor och förbehåll, att staten härigenom för all framtid fritages från all vidare förbindelse eller utgift för teaterns behof än de från längre tid tillbaka därtill bestådda 4,500 rdr samt 1,400 rdr för 200 famnar ved, som till dramatiska spektaklets underhållande finnas uppförda på stat; äfvensom riksens ständer i afseende på nämnda årliga bidrag framförde sin önskan, 'att teatern måtte organiseras med den inskränkning i kostnaderna, som utan ändamålets förfelande finnes möjlig och af tillgångarnas otillräcklighet i jämförelse med andra länders tillgångar påkallad.'

Man ser häraf, att ständerna, långt ifrån att åtaga sig någon förbindelse för teaterns underhåll, tvärtom på det bestämdaste afsagt sig hvarje sådan och t. o. m., i anseende till det lilla årliga bidrag de lämnade, fordrat en ändamålsenlig förvaltning. Detta beslut ha de aldrig frångått, aldrig modifierat. Då riksmarskalken grefve von Essen vid 1823 års riksdag tillkännagaf, att konungens hofhållning lämnade en årlig brist af ungefär 100,000 rdr, hvaribland det understöd teatern medtog utgjorde den betydligaste posten, vidtogs af ständerna, hellre än att inblanda [ 198 ]sig i teaterns finanser, den utvägen att öka konungens apanage med de begärda 100,000 rdr, dem han ägde disponera efter godtfinnande likasom sitt öfriga anslag, och deras beslut af 1818, att staten skulle för alltid fritagas från all förbindelse och utgift för teaterns behof, kvarstår således orubbadt med samma kraft och verkan som hvarje annat deras beslut.

Hvarpå grundar sig då regeringens fordran, att ständerna nu skulle frånträda denna förklaring? Måhända på den gamla häfden af ett mångårigt innehafvande och af orden i det ofvannämnda beslutet, hvari talas om de för längre tid tillbaka därtill bestådda 4,500 rdr jämte ved till dramatiska spektaklets underhållande. Nu bör det likväl anmärkas, att detta dramatiska spektakel egentligen upphörde redan år 1813, då det privata bolaget af regeringen upphäfdes och förenades med kungliga operan, och att det de facto upphörde 24 november 1825, då Dramatiska teatern nedbrann. Det skäl, som kunde tala för ett understöd åt denna teater, eller en ringare inkomst af dess representationer, försvann därigenom, emedan de alltsedan gifvits på operateatern, och långt ifrån att inbringa mindre än ett lyriskt spektakel till och med gifva 28 rdr mer än ett sådant, på grund af dess vida mindre omkostnader. När ständerna förutsatte, att en bättre förvaltning af teatern behöfdes och skulle ställa den i oberoende af alla bidrag utifrån, steg recetten för ett fullt hus endast till 748 rdr; nu är den uppdrifven till 50 % högre belopp, eller 1,143 rdr. Det behöfs således endast femton fulla hus för att ersätta denna brist, som skulle kunna uppkomma genom de indragna 6,000 rdr, och [ 199 ]då man därtill vet, att recettens medeltal sedan 1818 ökats med ungefär 12 %, så synes ingen anledning vara för handen, att teatern skulle behöfva något understöd af hvem det vara må och framför allt ej kunna fordra det af staten, som formligen afsagt sig hvarje förbindelse därtill. — Om teatern sedan nämnda tid förökat sina utgifter, så skulle man kunna fråga: hvarför har sådant skett? Har hon en större personal? Nej, hon har den tvärtom mindre, särdeles i anseende till kör och balett. Har hon större artister, som kunna fordra bättre villkor? Nej, deras antal är inom teaterns alla särskilda stater vida inskränktare än för tjugu år sedan. Äro de materiella behofven dyrare? Nej, alla teaterns förnödenheter erhållas nu för vida lindrigare pris än fordom. De högre utgifterna måste således härröra från en försämrad hushållning. Dennas beskaffenhet kunde, vi upprepa det, på intet sätt röra någon annan än teaterns innehafvare och direktion, lika litet som man har att skaffa med huru andra af den kungliga hushållningens detaljer förvaltas. Men då formliga propositioner göras med yrkande af anslag för teatern, då man däri talar om direktionens ansträngningar och bemödanden för verkets upprätthållande, om det understöd däråt H. M:t konungen af egna medel gifvit, då man med ett ord från en alldeles enskild fråga, som den är, vill göra teatern till en statsangelägenhet, torde det vara i sin ordning att litet undersöka, huruvida en god hushållning verkligen varit rådande vid teatern, och huruvida den i estetiskt hänseende motsvarat de fordringar man skulle kunna göra sig på en af staten rikt doterad konstanstalt.

[ 200 ]Vi hafva sagt, att teatern var af staten rikt doterad. Häremot skall måhända invändas, att i synnerhet nu, då anslaget på femte hufvudtiteln är indraget, staten omedelbarligen ej mera ger något åt teatern, och att den förut i många år ej gifvit annat än det nämnda anslaget. Ett sådant inkast är likväl haltlöst. Först och främst begagnar teatern hyresfritt hela sin stora lokal, värderad till mer än 200,000 rdr, jämte alla dess under mer än sextio år samlade effekter. Vidare har teatern alltifrån dess stiftelse af konungarna betraktats som en statsinrättning, underhållen af statsanslag, eller af det särskilda anslag Gustaf III år 1778 erhöll, dess sujetter såsom varande i statens tjänst och vid inträffad sjuklighet eller ålderdom uppförda till pension på rikets stat. De första åren efter 1809 har det anslag teatern erhöll af styrelsen till en del tagits af Barthélemy-medlen och till en del erhållits direkt af statsverket. Emellan 1818 och 1823 lärer anslaget väl hafva utgått af konungens hofhållningssumma, men teatern började redan då skuldsättas, och friherre Åkerhielm måste af egna medel förskjuta ett icke obetydligt belopp för detta ändamål. Om konungen sedermera ökade detta anslag, och hvad han för teatern utgifvit steg till den i den k. skrifvelsen uppgifna summan af 741,023 rdr, så har han däremot från år 1823 uppburit ett förhöjdt anslag af sammanlagdt en million 800,000 rdr, hvari såsom ett hufvudmotiv vid beviljandet ingick teaterns underhåll. De bidrag teatern fått till uppsättande af vissa nya stycken såsom 'Vestalen', 'Titus' och 'Ferdinand Cortez' hafva hämtats af de medel staten lämnade för [ 201 ]förmälnings- och döpelse-högtidligheterna; och den förlust recetten skulle hafva lidit genom inträffad hofsorg eller en allmän kalamitet, koleran, ersattes af staten hvardera gången med 10,000 rdr. Slutligen, oaktadt konungens förhöjda anslag och recettens ökade belopp, har regeringen likväl därjämte disponerat af statsmedlen den ena summan efter den andra till betäckande af teaterns ständigt ökade balans och slutligen för detta ändamål anvisat icke mindre än 80,000 rdr, hvilken anvisning f. n. utgör en af de talrika anmärkningspunkterna mot konungens rådgifvare. Hvad teatern undfått kan den således sägas hafva undfått af statens medel och icke egentligen af konungens enskilda, såsom kontrasignanten af den k. skrifvelsen uppgifver. Man bör dessutom ihågkomma, att ingen nödvändighet existerar för konungen att befatta sig med teatern och allt det obehag en sådan befattning kan medföra; att upphörandet med detta bestyr skulle vara en välgärning för allmänheten, för konsten, litteraturen och teaterns egna sujetter, och att sådant måhända längesedan skulle skett, om ej, såsom hvar man vet, tvenne kraschanerade herrar i många år sprungit omkring och predikat däremot, förespeglande de hiskeliga vådorna för allmänna lugnet och ordningen, ifall konungen upphörde att ha teatern under sin särskilda vård, eller om enskilda finge anlägga teatrar i hufvudstaden.

Nationen, af hvilken man begär tillskott åt teatern, har således full rätt att efterfråga, huru den förvaltats. Denna fråga lämnar då det svar, att förvaltningen just är skulden till allt det onda, det trassel och den brist, hvaröfver det klagas. Man ser [ 202 ]enskilda teatrar styras af sina föreståndare, hvilkas tid dessutom är upptagen af deras skådespelarkall, och äfven dessa måste ha alldeles samma detaljer som den kungliga, ja ännu flera, emedan resor, korrespondens, effekters in- och utpackning m. m. äfven tarfva sin tid och sin omsorg. De ha för allt detta ingen enda tjänsteman. K. teatern däremot har eller har haft en skara af förste direktör, två departementschefer, kamrerare, sekreterare, kontrollör, magasinsföreståndare, kostymordonnatör, mästare af alla slag och en liten armé af vaktmästare, maskinarbetare och himlen vete allt hvad de heta. En förståndigt ordnad administration skulle hjälpa sig med en direktör, men en man vuxen sin plats, biträdd af en regissör och en kamrerare samt rådförande sig för de artistiska detaljerna med en verklig konstnär; de nuvarande ämbetsmannabestyren med magasinerna kunde uppdragas åt ett par fruntimmer, till hvilkas yrke kläders vård hör. Härigenom allena skulle hela det nu förlorade statsanslaget kunna insparas. Därjämte är det ett erkändt faktum, att en liten reform inom maskineriet och ett annat belysningssystem skulle inbespara måhända hälften af hvad som nu utgår för dessa båda utgiftsposter. Vid tillfällen då changemang för öppen ridå äger rum för aftonen, borde ej mer än tre eller fyra arbetare behöfvas, och nu användas därtill mer än tjugu, hvilket antal vid vissa större pjäser ökas ända till hundra. Man betänke blott en arbetskraft af hundra man för att röra några pappersskärmar och tygstycken! Kostymeringen ådagalägger ett likadant slöseri. Vid ingen teater i världen är man så onödigtvis, så i tid och otid grann [ 203 ]som vid den kungliga svenska, och utan beräkning på afståndets och ljusskenets illusion användas härvid de finaste och dyraste tyger, om hvilkas pris åskådaren ej har en aning. Teaterns bibliotek bära äfven vittne om en lika beskaffad hushållning. Många af de manuskript där förvaras ha kostat hundratals eller tusentals rdr, utan att åt teatern inbringa en skilling. Härmed tillgår sålunda: det faller en direktör in att ge en pjäs, hvars författande eller öfversättning då beställes af en gynnad litteratör eller icke-litteratör, och musiken förskrifves utifrån. Arbetet betalas, men ett nytt infall gör, att det ej kommer att begagnas. I musikbiblioteket finnes sålunda en mängd partitur, på hvilka man kanhända aldrig en gång löst upp omslaget, och litterära reliker multna i boksamlingar, om hvilka världen aldrig hört talas. Den tillämnade operan 'Björn Jernsida' lär ensam ha kostat i författare- och tonsättare-arfvoden 4,000 rdr, utom hvad de påbörjade dekorationerna och kostymerna medtagit. Hvarje afgående direktör har lämnat sin efterträdare ett dylikt arf, som icke gjort dem rikare. Rättvisan fordrar likväl att medge, det teatern såsom en ersättning för dessa förluster i stort stundom sökt en ersättning i smått, och således af en litteratör, åt hvilken hon uppdragit att öfversätta en musikpjäs, fordrat en summa af några riksdaler, dem han blef teaterkassan skyldig för nöjet af detta besvär. Saken låter något otrolig, vi medge det, och torde därför böra närmare förklaras såsom ett bidrag till den K. teaterns och dess förvaltnings historia. I det nya reglementet står föreskrifvet, att på öfversättarens [ 204 ]arfvode bör afdragas kostnaden för partituret, hvilket, man anmärke det noga, teatern åt sig införskrifvit, och med hvars större eller mindre kostnad han icke efter all sund logik borde ha något att skaffa. Denna kostnad skulle möjligtvis kunna öfverstiga hela arfvodet och uppdraget sålunda bli en bestämd förlust för öfversättaren. Detta var likväl icke helt och hållet fallet vid det ifrågavarande tillfället, men öfversättaren hade haft den artigheten att afstå sin andel för första representationen åt den sujett, som då hade stycket till sin benefice. Alla de öfriga representationerna inbragte ej så mycket, att öfversättararfvodet motsvarade partiturets pris.

Då vi här talat om representationen af ett nytt stycke till förmån för en sujett, torde det böra nämnas, att det i senare åren blifvit brukligt att skänka vissa gynnade sujetter denna första representation. Nu har det mången gång händt, att ett stycke aldrig gifvit ett godt hus mer än denna första gång, ja, att det aldrig mer kunnat uppföras. Teaterkassan har således måst vidkännas hela kostnaden därför, och beneficernas hela ändamål har förfelats, då en sujett ej behöfver vinnlägga sig om att förtjäna publikens bevågenhet, utan endast direktionens, hvilken belönat sin gunstling med presenten af ett fullt hus, som första representationen af ett nytt större stycke vanligen bör kunna påräkna.

Kastar man en blick på personalen, så finner man där en lika klok hushållning, hvaraf några drag torde göra tillfyllest. I den k. skrifvelsen säges, att konungen till hofsångare och hofsångerskor årligen utbetalar omkring 2,500 rdr. Se här, hur några af [ 205 ]dessa tillkommit. En hofsångerska, fru Berwald, har aldrig varit anställd vid teatern, utan där endast sjungit på sin mans konserter. Hofsångaren Berg sjunger icke en gång på sina egna recetter, hvarvid teaterns personal tjänstgör åt honom. År 1818 hade m:lle Wässelius d. ä. råkat ådraga sig kapellmästarens ogunst, hvilken ville straffa henne genom hennes skiljande från teatern. Hon var då 36 år gammal, på höjden af sitt konstnärsskap, i röstens och hälsans fulla styrka, och genom hennes bortgång skulle en lucka uppkomma i mer än hälften af den lyriska scenens repertoar. På sådant gjordes emellertid intet afseende lika litet som på teaterns finanser. Man måste bevilja den förafskedade sångerskan full pension 825 rdr, och som intet ledigt pensionsrum fanns, måste teaterkassan öfvertaga denna utgift, samt med detsamma öka de båda sujetters lönevillkor, hvilka öfvertogo den afgångnas repertoar, till lika belopp med hvad hon åtnjutit. Härigenom blef hennes pension en alldeles ny utgift, för hvilken ingen ersättning fanns, om man ej som en sådan vill räkna, att teatern miste sin förnämsta operaröst inom fruntimmerspersonalen. Därjämte förmådde man H. M:t konungen att utnämna m:lle Wässelius till hofsångerska med 400 rdrs lön, d. v. s. med andra ord, att när hon ansågs oduglig att sjunga på teatern, var hon god nog att sjunga på hofvet. — År 1828 utfördes den bekanta statskuppen med teatern, då ett nytt reglemente af hr grefve Puke uppsattes, så väl beräknadt, att de flesta sujetterna ej ville gå in därpå. Några öfvertalades likväl att göra det, och bland dessa voro fru Sevelin och m:lle Widerberg, hvilka [ 206 ]som belöning därför utnämndes till hofsångerskor. Med den engagerade delen af personalen var det likväl omöjligt att hålla teatern i gång. Riksdagen nalkades, och man måste till hvad pris som helst åter engagera de motsträfviga. För detta ändamål var det nödvändigt ej allenast att förändra reglementet i enlighet med deras önskningar, utan äfven att förhöja åtskilligas villkor. Aflöningsstaten ökades sålunda med 6 à 7,000 rdr. För närvarande har teatern en sångerska, som dess stat aflönar, och tvenne sångare, dem hon pensionerar med förbindelse att tjänstgöra, då de påkallas. Den ene af dessa senare har en enda gång varit anlitad, den andra aldrig, och sångerskan begagnad i två eller tre obetydliga roller. Om vi ej misstaga oss, utgör likväl dessas aflöning tillsammans 2,700 rdr, för hvilka teatern ej vet bereda sig någon valuta. Teaterns sångmästare, som i snart tio år där varit anställd med en lön af 2,000 rdr bko och under de senare tiderna en årlig recett, hvartill han äger anspråk att begära en ny, stor sångpjäs, har på denna tid ej bildat en enda mansröst. Teatern har sålunda åt den tenor hon utan honom förmått skaffa sig måst vid dess första engagemang bevilja de högsta aflöningsvillkoren, något dittills oerhördt, och som endast under sådana omständigheter varit möjligt. Dessa exempel kunde förökas med mångfaldiga dylika, men det anförda torde vara nog att visa, det teaterns finansiella brist härrör från dess förvaltningssystem. Äger den verkligen något förnuftsenligt anspråk att begära, det staten skall godtgöra dess styrelses saknad af urskiljning och förutseende? En sådan saknad röjer [ 207 ]sig dessutom i själfva de förhöjda inträdesprisen. Ehuru recetten för ett fullt hus, såsom vi förut nämnt, är mer än 50 % högre än för tjugu år sedan, har likväl hela inkomstbeloppet endast ökats med 12 eller 14 %, ehuru det är sannolikt, att med den ökade skådespelslystnaden och begäret efter förströelser hos publiken ett omvändt förhållande skulle ägt rum, ifall prisen bibehållits vid sitt forna belopp.

Teaterns estetiska ställning kunde ge anledning till en vidlyftig afhandling, men från hvilken vi här dispensera oss, förbehållande den måhända åt ett annat kapitel och stannande endast vid dess finansiella sida. Det återstår då att kasta en blick på själfva den nuvarande frågan: det förlorade statsanslaget som den k. skrifvelsen återfordrar. Hvarför bortgick det? Emedan adeln och prästeståndet ej ville antaga statsutskottets förslag, att vid anslagets fortfarande skulle fästas villkoret af monopoliets upphörande och frihet för enskilda teatrars anläggning i Stockholm, samt borgarståndet ej accedera till de båda ståndens beslut. Det berodde således egentligen på borgarståndets decision. Nu ligga sedan flera månader hos regeringen tvenne ansökningar om rättighet att i hufvudstaden stifta en teater. Hade dessa bifallits, skulle det kanske varit en möjlighet, att borgarståndet, när ändamålet vunnits, frångått sitt beslut till förmån för teatern, åtminstone hade något enda skäl därtill kunnat åberopas. De båda ansökningarna äro tvärtom intill denna stund oafgjorda. På hvad motiv grundar sig då fordran om anslagets återfående, och hvilket [ 208 ]prejudikat skulle väl ständerna själfva fastställa, om de under sådana förhållanden fogade sig efter en dylik fordran?»

*

Öfverstelöjtnant Backmans befordranUnder sommaren utnämndes öfverstelöjtnant Backman till öfverste i armén, troligen som en belöning för att han så länge fått kläda skott från allmänheten och i synnerhet från tidningarna på grund af hans sätt att sköta K. teaterns affärer.