Sveriges Gamla Lagar/Band VII/Företal

←  Band VII

Samling af Sveriges Gamla Lagar — Band VII av C. J. Schlyter Företal

Förkortningar  →

FÖRETAL.

I. Om handskrifterna af Gotlandslagen.

1. En Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhörig pergamentscodex, sign. B 64. Denna i pergamentsband bundna handskrift har 50 blad af 6${\tfrac {3}{4}}$ tums höjd och 5${\tfrac {1}{4}}$ tums bredd, utom några i början och slutet inhäftade rena pappersblad; den synes vara skrifven i medlet af 14:de århundradet^[1]. Från Gotland, der den, förmodligen omkring år 1680, hade blifvit funnen i en kyrka på landet "bland orenlighet, såsom en förkastad ting"^[2], skall den hafva blifvit förd till Stockholm och öfverlemnad till Antiqvitets-Arkifvet af Matheseos Professorn Andreas Spole († 1699) eller genom hans föranstaltande^[3]; och den blef följd af Hadorph, i hans år 1687 tryckta edition af Gotlandslagen. Stilen, hvaraf Tab. I visar prof, är ej vacker, men tydlig. Först bladet innehåller förtekningen på capitlen, skrifven i spalt (eller två afdelningar på hvar sida), första raden med rödt bläck; de särskilda titlarne, hvilka ej äro nummererade, svara i så måtto icke noga emot sjelfva capitlen i texten, som förtekningen på flera ställen under särskilda titlar upräknar ämnen, som i texten förekomma i ett capitel^[4]. Förtekning uptager ett capitel af cauptum mannj, som i texten är alldeles förbigånget^[5], och ett annat, som i texten är uteglömdt der det borde haft sin plats, men blifvit efteråt tillagdt^[6] jämte 3 andra capitel, som ej äro uptagna i förtekningen. På första sidan har en senare hand af 15:de århundradet i brädden tillagt en sedermera utplånad nummerering af tittarne^[7]. Fol. 2 börjas texten med en stor röd begynnelsebokstaf. Här finnes endast indelning i capitel, men ej i Balkar eller andra större afdelningar. Capitlen, hvilka först af senare händer blifvit nummererade^[8], hafva rubriker^[9], och börjas vanligen på ny rad; ungefär hälften af capitlen har stor röd begynnelsebokstaf; men från och med cap. 26 hafva de flesta capitlen ej större begynnelsebokstaf än de vanliga inuti texten förekommande stora bokstäfver, och denna begynnelsebokstaf är också merendels svart; äfvensom åtskilliga af dessa capitel icke börjas på ny rad, hvadan deras början endast är utmärkt genom rubriken. Många ej blott stora utan ock små bokstäfver inuti texten (i synnerhet o i ordet oc) äro prydda med röda streck. Tecknet ¶, med rödt bläck måladt, förekommer ofta inuti texten, och äfven i början af de capitel, som ej hafva större begynnelsebokstäfver. — Både af förtekningen på capitlen, af 1§ i 61 cap. och rubriken til 62 cap. synes att 61 cap. (hvilket skulle varit det 63:dje, om ej två capitel hade, såsom förut är sagdt, blifvit förbigångna) i den text, som närmas ligger till grund för denna handskrift, varit det sista, och att de följande capitlen (utom det på sin rätta plats uteglömda 64 cap.) blifvit senare tillagda, ehuru i denna handskrift skrifna af samma hand som det öfriga. Men om man jämför capitlens ordning här, och i Tyska och Danska öfversättningarne, hvilka framdeles skola omtalas, synes det som äfven af de 61 capitlen de 13 sista (eller 49 och följ.) innehålla tillägg, som ej funnits i den äldste codex, utan blifvit i särskilda handskrifter införda i olika ordning. Sjelfva lagboken slutas fol. 44; foll. 45-50 innehålla de historiska berättelserna om Gotlands första bebyggande m. m. Dessa berättelser, af hvilka några börjas på ny rad med stor röd bokstaf, äro af nyare hand från 16:de århundradet försedda med Latinska rubriker, tillsatta i brädden^[10], och samma hand har i slutet tillagt en så lydande antekning:

   Anno 1411. castʀi Wisbuensis ædificatio à suecis inchoata est.

   A.° 1437. obijt Nobilis heros ac Eques strenuus Tʀvdk Hase, qvi maximam castrj Wisbuensis partem reparauit.

   A.° 1527. Iohannes Dej Gʀ. Episcopus Lincopensis Ecclesias Gothlandicas per totum visitauit passique sunt Lutheranj, ipsius præiudicio velut hæreticj repulsam, in Templo D. iohannjs Præside castrj Paulo Seest præsente.

   I denna handskrift förekommer, med undantag af ett colon, cap 24:5, ej annat skiljetecken än punkt, som dock ej brukas i slutet af capitlen. Bland här förekommande förkortningar må blott anmärkas .M. för marc, marcr &c., penn^‘. för penninga (cap. 56: 1.), och er. för ertaughar (cap. 23: 4.). Skriffel finnas här i stor mängd; dock äro de flesta egenhändigt rättade. En ensam misskrifven bokstaf är vanligen märkt med en derunder satt punkt; flera bokstäfver och hela ord äro merendels öfverstrukna med ett rödt, stundom med ett svart streck, stundom med flera streck; ej sällan äro de både öfverstrukna och märkta med punkter; någon gång äro punkter satta öfver de misskrifna bokstäfverna^[11], eller punkt satt både öfver och under den oriktiga bokstafven^[12], eller en annan bokstaf satt öfver eller under raden, utan att den felaktiga bokstafven på annat sätt är utmärkt^[13]. Då en bokstaf är skrifven i stället för en annan, är felet stundom rättadt genom ändring med pennan eller genom radering. Uteglömda bokstäfver eller ord äro tillagda merendels öfver raden, stundom i brädden, vanligen med svart bläck, men stundom med rödt. Några gånger finnas misskrifna ord vara, på ett i gamla handskrifter ej ovanligt sätt^[14], rättade genom tillagda ord, såsom: himin eþa hinna, cap. 19: 7; lesas. eþa hafas, cap. 60; och troligen äfven hetningar eþa dailu mal, Hist. 5; hvarmed meningen är att i stället för himin bör läsas hinna o. s. v.^[15]. På ett ställe är ordens ordning rättad genom tecknen ” ’^[16]. Några ord äro nästan utnötta^[17]; på hela första sidan, och på några andra ställen, är den bleka eller utnötta skriften updragen med svartare bläck af senare hand, dock så att man merendels kan urskilja hvad som förut varit skrifvet och hvar fel härvid blifvit begånget^[18]. På några ställen äro andra ändringar eller tillägg gjorda af senare hand^[19]. I afseende på orthographien i denna handskrift nå, med förbigående af hvad som tillhör den Gotländska dialekten, t. ex. ai för e, au för u eller o, iau för y, y eller oy för ö &c., anmärkas: att öfverallt brukas, och ej i dess ställe th; men th förekommer stundom i slutet af ord i stället för t, t. ex. brutith, standith, ath, reth, och þ i stället för t i orden maþnaþi, þa, þolff; c brukas vida oftare än k; ofta skrifves ch för k, i synnerhet framför i och i slutet af stafvelser, t. ex. kirchia, nycchir, schiautr, schips, schieg, schal, schulu, nych, stuch, ficch, rechning, wichna &c.; några gånger insättes h efter f, såsom nefha, laifha, alfha; stundom förekommer g i stället för k, såsom drigs, ligs vitni, sogna menn; stundom i för a, såsom annir, annarir, eþi, sennir; stundom tillägges i efter en vokal i förra stafvelsen af ett ord, då följande stafvelsen har i, såsom laistir, raiþi, soyiþi för lastir &c.; ej sällan äro bokstäfver utelemnade, såsom wal(d), þe(g)ar, þin(g)s, þin(g)fyra, (h)afreki, fy(r)sti, husf(r)oyu, huer(t), lang(t), semp(t)sic, cle(þ)is; ofta fördubblas bokstäfver, såsom seen, fuggur, siir, takkit, banz mall, hanna, suninn, arr, gierra, miþssuumar &c.; feminina tillägga efter u i gen. och dat. ofta r, såsom bandur, fyþur, gatur, cunur, kirchiur, waizlur ols &c. för bandu &c.; præpositionen a sammandrages ej sällan med det nästföljande ordet, t. ex. aann, avi, amala þingi, abaki, agutlandi &c.; stundom omflyttas bokstäfver, såsom sonch, haflt, gaþr, silgdu, för sochn, halft, garþ, sigldu. Såsom en grammatikalisk egenhet må anmärkas att genitivus stundom förekommer i stället för accusativus eller nominativus, såsom: firi fiauratigi nata, cap. 16: 2; briautr yfrsta banda, 26: 8; firi heptalauns, taki so launs, 43; siextighi marca silfs, Hist. 2.

   Denna handskrift, hvilken jag lagt till grund för den af mig utgifna Gotländska texten, och i noterna dertill beteknat med bokstafven A, är den enda gamla handskrift af Gotlandslagen på originalspråket, som i nyare tider varit känd. Den är dock yngre ej allenast än den text, som i den gamla Tyska öfversättningen varit följd^[20], utan ock än den, från hvilken den ännu i behåll varande vida yngre handskriften af den Gotländska texten, hvilken härnäst skall omtalas, härstammar, samt den, som ligger till grund för den Danska öfversättningen; alla tre dessa numera förlorade, sins emellan skiljaktiga handskrifter hafva således varit äldre än den nu i behåll varande. Det är förut anmärkt att tre capitel (62, 63 och 65), hvilka ej äro uptagna i förtekningen på capitlen, finnas i slutet af den nu beskrifna gamla handskriften; och dessa senare tillägg hafva väl funnits i två af de sistnämnda handskrifterna, men ej i den, som den Tyske öfversättaren följt. Det är äfven förut omtaladt, att ett capitel om köp af trälar, hvilket enligt förtekningen skulle finnas här, blifvit alldeles förbigånget; det har således funnits i en äldre text, och igenfinnes också i de tre öfriga handskrifterna (I. Add. 4; II. 43; III. 43.). Ett annat capitel angående trälar, hvaraf ej något spår finnes i den nu beskrifna handskriften, men hvilket troligen haft sin plats emellan capp. 38 och 39, är bibehållet både i den yngre afskriften och i Tyska öfversättningen (I. Add. 5; II. 50.). Att dessa två capitel om trälar blifvit uteslutna ur den nu ifrågavarande handskriften, kan ej tillskrifvas en tillfällighet; icke heller kan någon tanke upstå derom, att dessa capitel ej skulle tillhöra den gamla texten, utan vara senare tillägg i de andra handskrifterna. Uteslutandet af dessa två capitel är således en i denna handskrift gjord senare ändring, som, med undantag deraf, att det ena saknas äfven i Danska öfversättningen, icke varit gjord i de öfriga tre, numera förlorade handskrifterna. Deremot kan en sådan slutsats icke dragas i afseende på de öfriga stycken som ej finnas i den gamla handskriften, men läsas antingen i den nyare afskriften (I. Add. 1-3, 6.), eller i den Danska öfversättningen (III. 13, 51-59.), enär dessa stycken kunna hafva blifvit tillagda, de förra i den handskrift, från hvilken den nyare afskriften härstammar, och de senare i den, som Danske öfversättaren följt. Ehuru sålunda några capitel blifvit dels tillagda dels uteslutna i den nu i behåll varande äldsta handskriften, och det för öfrigt lika litet i afseende på denna, som på andra handskrifter af gamla lagar, är möjligt att urskilja alla de ändringar och tillägg, hvari en nu i behåll varande handskrift afvikit från den ursprungliga numera förlorade texten, finnes dock ingen anledning att betvifla att ifrågavarande handskrift, med förutnämnda undantag, innehåller den äldsta nu i behåll varande texten af Gotlandslagen; och då fråga är om Gotlandslagens ålder i sig sjelf, d. ä. huru mycket denna lag är äldre än den nu i behåll varande äldsta handskriften — en fråga, hvaröfver jag ej bör underlåta att ytra min mening — får man således hålla sig till denna handskrift.

   Det är bekant, att man tillagt Gotlandslagen en hög ålder. Det kan väl numera icke blifva fråga om att med Hadorph antaga att denna lag skulle vara ”i hedna tider på Gotland af alla snälleste män sammanskrifven och brukad, men i christendomen med många christna mål förbättrad”^[21]. Icke en gång lärer det behöfva undersökas huruvida denna lag, såsom Calonius^[22] menar, är från slutet af 11:te eller början af 12:te århundradet, hvilket äfven Schildener^[23] synes antaga; då nemligen fråga ej är om vissa i lagboken uptagna stadgandens ålder, utan om tiden då lagboken blifvit i sin nuvarande form författad. Det högsta, som med någon sannolikhet kunde antagas, vore att denna lag blifvit författad i början af 13:de århundradet, eller vore ungefär samtidig med Vestgötalagens äldre codex. Till bestyrkande af en sådan mening kunde åberopas ett Påfven Gregorius IX:s bref af den 23 Jan. 1230 till presterskapet på Gotland^[24], der det, jämte stadganden om testamenten, talas om presterskapets rätt till tionde så väl af hö som af säd, och om sockneboarnes skyldighet att bygga och reparera hus åt presten, samt om alla dessa stadganden heter att de ”ab antiquis fuerant decenter et utiliter ordinata, et ex diuturnitate temporis vigorem obtinuerant constitutionis legitime"; och allt detta stadfästes af Påfven, ”sicut in eorum antenticis dicitur plenius contineri”. Men äfven af de sist anförda orden kan ej med full visshet slutas att de nämnda stadgandena verkligen funnits i någon skrifven lag. Gotlandslagen, sådan den nu finnes i behåll, kan åtminstone icke här menas; ty väl talas här om tionde af hö (cap. 3: 4.), och hvad i Påfvebrefvet talas om testamenten, liknar till någon del hvad GotlL. 7: 2. innehåller; men det åberopade stadgandet om prestgårdsbyggnad finnes icke i Gotlandslagen. Om ock i dessa ämnen hade varit i en äldre redaktion af Gotlandslagen fullständigare (plenius) stadgadt än i Påfvebrefvet, så hade detta säkerligen ej blifvit till en del uteslutet ur en nyare redaktion. Om således sådana ”autenticæ”, som ”sades” innehålla ifrågavarande stadganden, verkligen funnos, så har dermed ej kunnat menas annat än någon särskild författning; hvadan ingen slutsats häraf kan dragas i afseende på Gotlandslagens ålder. Det samma gäller om åtskilliga bref af Biskopen i Riga Albertus m. fl., från början af 13:de intill början af 14:de århundradet^[25], deruti icke allenast föreskrifves att Rigas mynt skulle vara lika godt som Gotlands, utan ock omförmäles att Biskopen i Riga ”constitutione civitatis concessit civibus in genere ius Gothorum, et specialiter libertatem a duello, thelonio, candente ferro et naufragio”^[26]. Det är klart att det ius Gothorum, som varit Rigas invånare alltifrån stadens grundläggning (omkring år 1200) medgifvet, icke var någon på Gotland (eller i Visby) gällande lagbok, utan bestod i vissa friheter som Gotländingarne åtnjöto, såsom ock i ett bref af år 1225^[27] närmare bestämmes. För öfrigt har jag hvarken af språket i Gotlandslagen eller af särskilda der förekommande stadganden kunnat hämta giltiga skäl att tillägga denna lag en hög ålder, i synnerhet som det måste tagas i betraktande att man, i anseende till Gotlands afskilda läge och egna förhållanden, ej har någon säker grund för jämförelse i detta afseende emellan ifrågavarande lag och de öfriga Svenska landskapslagarne^[28]. Hvad först beträffar språket, som genast faller i ögonen, så är det i synnerhet de många här förekommande diphthongerna, som ger detta språk ett ovanligt utseende i jämförelse med de öfriga Svenska lagarne; och detta ovanliga kan synas härröra af en högre ålder, då det likväl i sjelfva verket endast uttrycker de ända till våra dagar fortfarande egenheterna i Gotländska dialekten; deremot bör märkas att språket i Gotlandslagen ofta är i grammatikaliskt afseende inkorrekt; och denna omständighet, som röjer början af språkets förfall, är ett vida vigtigare bevis emot en hög ålder. Härtill kommer att språket i denna lag är lika med det i de bifogade historiska berättelserna, om hvilkas ålder framdeles skall talas. Då den redan omnämnda egenheten i Gotlandslagens språk visar en olikhet med de öfriga gamla Svenska lagarne, vill jag ej lemna oanmärkt att samma egenhet visar en märklig likhet med den gamla Norskan; och en sådan likhet röjer sig äfven deri, att ord här brukas, hvilka för öfrigt ej varit brukliga i Sverige, men igenfinnas i Norskan, såsom eþa, hvilket här nästan öfverallt förekommer i stället för eller; laigulenningr i stället för landboi; raiþi, rangr, reka, för vraiþi eller vreþi &c. Så förekomma här ock några uttryck, som ej igenfinnas i andra Svenska lagar, men väl i Norska och Isländska, såsom: landi oru bygdu, hvilket här förekommer i 1:sta cap., likasom i 1:sta cap. af den äldre Gulatingslagen^[29]; likaså talesättet: þau et siþar sei, och ordspråket: garþr ir granna setr, hvilka båda varit brukliga i Norrige och på Island^[30]. Detta förhållande, hvilket jag endast kunnat i förbigående anmärka, förtjenar visserligen närmare upmärksamhet^[31]; jag torde i afseende härpå blott få tillägga att under Konung Olof den heliges långvariga besök på Gotland (se Hist. 3.), då christendomen på ön befästades, en närmare förbindelse med Norrige möjligtvis blifvit grundlagd, hvilken sedan i längre tid fortfarit, och äfven torde hafva föranledt någon bekantskap med Norriges lagar; men något synnerligt inflytande på Gotlands språk i det hela, synes ej kunna hafva på sådant sätt upkommit. — Beträffande åter särskilda i Gotlandslagen förekommande stadganden, hvaraf bevis för en hög ålder kunde hämtas, möta först de i 1:sta och 4:de capp. förekommande förbud mot hedendomen och hedniska seder; men dessa förbud äro i nämnda afseende så mycket mindre bevisande, som man ej lärer kunna bestämma den tid, då de sista spåren af hedendom på Gotland voro så alldeles försvunna, att ifrågavarande förbud kunde anses som öfverflödiga; och man bör erinra sig att dylika stadganden finnas äfven i Uplandslagen, och till och med i Helsingelagen, som dock är yngre än 1320. Vidare kunde det, som i cap. 5 talas om presthustrur och prestbarn, anföras såsom bevis derpå, att denna lag är äldre än Skenninge mötes beslut af år 1248; men härvid måste man åter erinra sig att detta beslut ej kunde genast bringas till verkställighet. I ÖGL, som dock uppenbarligen är författad efter år 1285, talas om biskops bröstarfvingar^[32]; och det är icke ringaste anledning att antaga att förbudet mot presternas giftermål måste hafva tidigare hunnit genomdrifvas på Gotland än på fasta landet af Linköpings stift, till hvilket denna ö hörde. Att böter till Konungen ej förekomma i Gotlandslagen, kunde äfven anses som bevis för denna lags höga ålder; men härvid är att märka, att då Gotländingarne, enligt hvad de historiska berättelserna uplysa (Hist. 2, 6.), när de först ingingo förbund med Svearnes Konung, åtagit sig en årlig skatt af 40 marker till Konungen och 20 marker till Jarlen, och derefter äfven förbundit sig att medfölja Konungen i leding och erlägga de i sammanhang med denna skyldighet stående utskylder, så kom ej vidare i fråga att betala något till Konungen under namn af böter eller hvad benämning som hälst. Derför förekomma icke heller i Visby Stadslag några böter till Konungen, ehuru denna lag är författad i Konung Magnus Erikssons tid; hvadan denna omständighet alldeles icke bevisar någon hög ålder. Ännu då Gotland länge hade varit under Danmarks välde, voro böter till Konungen på denna ö okända; och det var först genom Konung Hans förordning af 1492^[33], som Gotländingarne fingo ”en beschreffuen logh” om de böter som borde erläggas till Konungen. Att inga stadganden om edsöresbrott förekomma i Gotlandslagen, kunde äfven anföras såsom ett bevis. Att Gotländingarne, med den frihet de hade i sin lagstiftning, icke genast antogo edsöreslagarne, enligt hvilka en tredjedel af brottslingens lösa egendom skulle tillfalla Konungen, och en stor summa sedermera måste erläggas till honom, om brottslingen skulle få fred, är lika lätt förklaradt som att de, enligt hvad nyss är anmärkt, ej underkastade sig att erlägga böter till Konungen; också finnes icke heller om edsöre ett ord i Visby stadslag. Man kan derför antaga såsom temligen säkert, att edsöreslagarne ej funno ingång på Gotland förr än Christoffers Landslag, sedan ön genom Brömsebro-freden åter kommit under Sveriges välde, började att der tillämpas. Nämnd brukades icke heller i tviste- eller brottmål på Gotland, såsom ock i Hist. 6. uttryckligen anmärkes; och likväl lärer väl ingen vilja på denna grund påstå att Gotlandslagen skulle vara från en tid, då nämnd var okänd i Sverige. Man torde häraf finna huru föga tillförlitliga de bevis äro, som hämtas af dylika jämförelser. Sådant är ock förhållandet med den slutsats Schildener (Gutalag, sid. 183) drager deraf, att Gotlandslagen bestämmer mansbot för träl till 4½ marker penningar (cap. 15: pr.), om hvilken summa han tager för afgjordt att den ungefär svarar mot de 2 marker vägna VGL. I. AB. 22. stadgar såsom lösen för träl, hvaremot ÖGL. såsom lösen (och äfven såsom dråpsböter, DrB. 16: 2.) för träl bestämmer 3 marker vadmal eller 6 marker penningar. För att ådagalägga huru litet denna jämförelse bevisar, behöfver blott anmärkas att man ej vet i hvad förhållande den Gotländska penningemarken vid den tid, då anförda lösen bestämdes, stod till en mark silfver^[34], och att man alldeles icke kan antaga att en träls värde, ännu mindre hans mansbot, nödvändigt varit lika på Gotland med hvad det på samma tid var i Vester- eller Östergötland; hvartill kommer att de i Gotlandslagen förekommande mansböter kunna hafva blifvit der uptagna, sådana de lång tid förut varit bestämda. Sjelfva den åberopade VGL. lemnar i dessa afseenden en alldeles öfvertygande uplysning; ty samma lösen för träl, som den äldre VGL. bestämmer, igenfinnes ännu i den yngre VGL. (AB. 31.), som är ungefär samtidig med ÖGL. Om således de i Gotlandslagen stadgade mansböter för träl skulle bevisa att denna lag vore samtidig med den äldre VGL. — ehuru Schildener annars synes antaga att den är vida äldre — så skulle de lika mycket bevisa att den är samtidig med den yngre VGL. eller med ÖGL.; i sjelfva verket bevisas dermed således intetdera. Med mera skäl kunde man just af de i afseende på trälar här förekommande omständigheter draga en alldeles motsatt slutsats. Väl finner man här, i afseende på brott, några stadganden om trälar, hvaraf kan slutas att sådane ännu funnos på Gotland vid den tid, då Gotlandslagen författades; men man finner af flera ställen der vara förutsatt att trälar på Gotland efter en viss tid (mali) varit berättigade att blifva frigifne (cap. 2: 3; 6: 5; 16: 2.); hvilket temligen otvifvelaktigt utmärker en tid, då träldomen på denna ö var nära sitt slut; och samma förhållande röjer sig deri att två capitel, de enda der det ensamt handlades om trälar, blifvit, utan tvifvel derför att de angingo ett föråldradt ämne, alldeles uteslutna ur den enda ännu i behåll varande gamla handskriften af Gotlandslagens originaltext; och det är ganska sannolikt att, om de här ännu bibehållna stadganden angående trälar ej varit inblandade bland andra ämnen, så hade de kommit att gå samma väg. Det ena af dessa capitel har handlat om köp af trälar; och då just detta blifvit uteslutet, så bevisar det att, då detta uteslutande skedde, köp af trälar på Gotland, utan tvifvel sällsynt redan då lagen författades, hunnit alldeles komma ur bruk eller blifvit genom en särskild lag förbudet^[35]. På hvad tid träldomen på detta sätt på Gotland nalkades sitt slut, kan väl icke noga bestämmas; men de anförda omständigheterna visa dock uppenbarligen på en senare tid, och vitna emot en hög ålder. Ett mera bestämdt bevis af detta slag innefattar hvad cap. 24: 5. säger om ogotländskt folk, att två systrar ärfva lika med en broder. Då med ogotländskt folk här, så väl som på andra ställen i Gotlandslagen, utan tvifvel egentligen syftas icke på de i staden Visby varande utländingar, utan på Svenskar som, födde på fasta landet, bodde eller uppehöllo sig på Gotlands landsbygd, så följer deraf att hvad på anförda ställe säges om systrars arfsrätt, ej kan vara skrifvet förr än den i Birger Jarls tid härom stadgade lagen hunnit att äfven på Gotland blifva känd och tillämpad på sådana fall, som ej borde bedömas efter Gotlandslagen, d. ä. der fråga ej var om arf efter infödda Gotländingar, hvilka för egen del i detta så väl som andra stycken hade sjelfständigt bibehållit sin gamla lagstiftning. Häraf följer således att Gotlandslagen ej kan antagas vara äldre än från senare hälften eller närmare slutet af 13:de århundradet; och då de skäl, som kunnat anföras för en högre ålder, i det föregående blifvit undanröjda, torde det med mesta sannolikhet kunna antagas, att denna lag är ungefär samtidig med Vestgötalagens yngre codex, Östgötalagen och Uplandslagen. Att den ej kan vara äldre, bestyrkes äfven deraf, att språket i Gotlandslagen är, såsom förut blifvit anmärkt, lika med det i de dervid fogade historiska berättelserna. Ehuru dessa berättelser naturligtvis grunda sig på gamla traditioner, kan man dock af det, som der i slutet säges om det fall, att en Konung i Sverige blir med våld bortdrifven från sitt rike, och hvilket tydligen är föranledt af hvad som hade händt Konung Birger Magnusson, sluta att dessa berättelser, i den form de här hafva, måste vara författade efter år 1318. — Då det, af hvad i det föregående blifvit anfördt, kan slutas att Sveriges allmänna lands- och stadsrätt ej kom i bruk på Gotland förr än ön efter Brömsebro-freden 1645 åter hade kommit under Sveriges välde, så återstår den frågan, huru länge den gamla Gotlandslagen fortfor att anses såsom gällande. Man skulle vänta att härom vinna uplysning ur gamla domböcker och andra handlingar, som ännu kunde finnas qvar på Gotland. Men på Gotland finnes, så vidt jag kunnat utröna, ganska litet qvar af handlingar, äldre än nämnda tidpunkt; och inga sådana finnas i häradsrätternas arkifver. De handlingar, som förvaras i Visby Rådhusarkif, hvaribland en liten samling af permebref, lemna i förevarande fråga ingen uplysning. Af de upgifter, som i anledning af Kongl. Förordn. d. 17 April 1828 inkommo till Domcapitlet från kyrkorna på Gotland, inhämtas att inga äldre märkvärdiga böcker eller handlingar finnas i någon af kyrkorna. Bland de Danska Konungabref och andra handlingar, som förvaras i Visby Domcapitels arkif, finnas afskrifter af några handlingar som strax skola omtalas. Men först är att märka Konung Hans förordning af 1492 (här tryckt, IV. 1.), der ”then gamble Gudlandz lough, med alle sine artickler och puncter” i allmänhet, och särskildt i några stycken, stadfästes^[36]. Ehuru ändamålet med denna förordning egentligen var att, genom stadganden, hvilka, såsom Schildener anmärkt^[37], till största delen äro hämtade ur Skånelagen, fylla den i Gotlandslagen befunna bristen på föreskrifter om böter till Konungen, så finnes häraf emedlertid att ”den gamla Gotlandslagen” ännu i slutet af 15:de århundradet var i bruk, och framgent skulle lända till efterrättelse. Det var således till följd af ett praktiskt behof, som denna lag ännu i 16:de århundradet icke blott blef afskrifven, utan ock öfversatt på Danska. Då likväl Gotlandslagens stadganden redan vid nämnda tid måste hafva varit till en stor del oanvändbara och äfven obegripliga, i synnerhet för de Danska ämbetsmännen (såsom man ock kan finna af den Danska öfversättningen), så kan man ej förundra sig öfver den klagan, som ett århundrade senare fördes i Konung Christian IV:s bref af d. 12 Julii 1595^[38]) deröfver, att på Gotland tillgick mycket oordentligt med de saker, hvari der skulle dömas, af den orsak att folket icke viste efter hvilken lag och landsrätt de skulle rätta och förhålla sig; i anledning hvaraf påböds att Konungens undersåter på Gotland skulle rätta sig efter den Skånska lagen; men så vidt som Recessen förmäler och utvisar, skulle de derefter rätta och förhålla sig. (Med Recessen, som äfven på flera ställen åberopas i 1618 års förordning, som strax skall omtalas, menas utan tvifvel någon numera obekant Kongl. förordning angående Gotland.) Att införa Skånelagen på Gotland, gick naturligtvis icke så lätt. Också förmäles uti en af de till rättartings hållande på Gotland förordnade Commissarier d. 30 Augusti 1618 utfärdad förordning^[39], huruledes oredan i rättegångssaker fortfor, och att hvad genom nyssnämnda 1595 års Kongl. bref hade blifvit stadgadt, ”ännu intill denna dag icke blifvit hållet och efterkommet.” Genom denna förordning meddelades derför utförliga föreskrifter om ordentligt hållande af ting, om rättegång och hvarjehanda andra angelägenheter; men ehuru här i allmänhet inskärpes att de förut utfärdade Kongl. förordningar skulle efterlefvas, talas ej vidare om Skånelagens införande på Gotland. Huruvida dock ännu efter den tiden den gamla Gotlandslagen blef i någon mån tillämpad, synes ganska tvifvelaktigt; men ej långt derefter blefvo Christoffers Landslag och andra Svenska lagar på det till Sverige återvunna Gotland införda.

2. En Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig papperscodex, sign. N:r 54 i 4:o af Arne-Magneanska samlingen. Denne i pergamentsband bundne codex innehåller, på 57 blad, Gotlandslagen jämte en i slutet bifogad förtekning på capitlens innehåll. På ett blad i början af boken läses: Anno D^mi MDLXXXVII, hvilket år boken, enligt nedannämnda antekning, är skrifven. På ett särskildt vidhäftadt blad har Arne Magnusson gjort några antekningar ur Gotlandslagen, och derunder skrifvit: Hæc ex LL Gotlandicis provincialibus penes Janum Rosæcranzium, habentibus capita 82; descriptis 1587 ex vetusto exemplari scripto 1470” &c. Som denna beskrifning inträffar på förevarande handskrift, så synes deraf att handskriften tillhört Janus Rosenkrantz, som var Amtman i Fyen, och dog 1695. Indelningen i capitel afviker i så måtto från den i cod. A, att på flera ställen emot ett capitel i cod. A svara två eller flera i denna handskrift, såsom redan förtekningen på capitlen utvisar^[40]; de två capitlen om trälar, som i cod. A äro uteslutna, samt cap. om farvägar, som i cod. A, på sitt rätta ställe uteglömdt, blifvit efteråt tillagdt (cap. 64), finnas här på sina behöriga ställen^[41]. Hvad cod. A innehåller i de i slutet tillagda capp. 62 och 65, är i denna handskrift på andra ställen infördt^[42]. Dessutom läsas här flera betydliga tillägg, som ej finnas i cod. A^[43]. Vid slutet af sjelfva lagtexten (fol. 55) är med rödt bläck skrifven följande antekning: ¶ Exaratum A.* 1587. 14. calend: lunij. per Dauidem Bilefeld^[44] Ecclesiasten Barlingboënsem ac præpositum Borealis TERTIANÆ. Iuxta Tenorem Veteris Exemplaris Anno MCD.LXX: scripti. Att det här följda, numera förlorade^[45] originalet af 1470 skulle vara den förut beskrifna vida äldre cod. A, kan ej komma i fråga; men af de nyss anförda, och flera smärre olikheter är också klart, att icke heller 1470 års handskrift varit afskrifven eller härstammat från nämnde codex; utan härstammar ifrågavarande handskrift från en numera förlorad gammal codex, som innehållit åtskilliga gamla stadganden, som i cod. A blifvit uteslutna. Då Bilefelt collationerat sin afskrift med originalet, har han anmärkt några af mistag förbigångna ställen, hvarvid han i brädden anteknat: Nota defectum, och derefter tillagt hvad som blifvit förbigånget^[46]; på ett ställe, der han vid collationeringen uptäckt en misskrifning, har han i brädden anmärkt: vide cod: vet:, hvarefter han rättat det felaktiga^[47]. Af några ställen synes att han jämfört någon annan handskrift, då han i brädden anmärkt olika läsarter, t. ex. al: warda, i stället för Biera; al. oc, i stället för ella, o. s. v. Några af dessa anmärkta varianter kunna vara hämtade ur cod. A^[48], men en är tagen ur någon annan handskrift^[49]. På ett ställe är i brädden Jutska lagen citerad^[50]. — Lagtexten börjas med öfverskriften ¶ Hier Byrias Gutha Lagh, hvilken, likasom begynnelsebokstafven i texten på detta ställe samt tillarne och begynnelsebokstäfverna vid de fem nästföljande capitlen, är skrifven med svart bläck; men de öfriga capitlen hafva rubriker och röda begynnelsebokstäfver; capitlen, som alltid börjas på ny rad, äro äfven nummererade med Arabiska siffror; denna nummerering har först blifvit börjad vid den nyss anförda öfverskriften, och siffrorna 2 och 3 äro satta vid capitlen aff Barnom och aff thiont; men sedan hafva dessa siffror blifvit ändrade till 1 och 2, samt nummereringen vidare fortsatt med 3, 4 &c.; hvarför ock förtekningen på capitlen börjar med cap. 1. Aff Barnum. I denna förtekning, som har rubriken REGISTER paa forschreffne low^[51], är hvarannan rad skrifven med svarta och hvarannan med röda bokstäfver; efter hvart capitels titel är anmärkt bladets nummer, der capitlet börjas; vid slutet läses: Anno 1587. 19. Maij. D. B. C. (David Bilefelt Curatus?) Inuti capitlen förekommer ofta rödt ¶. Bokstafven þ brukas här icke, utan i dess ställe antingen th, såsom thitta, tha, thet, thi, thu &c., eller t, såsom ta, taar, tegar, tu &c., eller d, såsom da, gard, kledi, leydas &c. För t förekommer stundom th, såsom ath, ather, vthan, kenth, thiont &c. För ai skrifves ei eller ey, såsom heima, fleirin, theim, ey, eyga, heydnu &c. Genom förväxling af u och n samt un och im, har ordet þau här blifvit förvandladt till than eller tan^[52], och þaun till thaim eller taim^[53]. I allmänhet har dock afskrifvaren velat bibehålla det gamla språket. Jag har i noterna till den här tryckta texten beteknat denna handskrift med B; prof af stilen visar Tab. II.

Två afskrifter, af hvilka den ena omedelbarligen, den andra medelbarligen härstammar från den nu beskrifna handskriften, skall jag framdeles omnämna.

3. En Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhörig pergamentscodex, sign. B 65, innehållande en Tysk öfversättning af Gotlandslagen, skrifven, enligt antekning vid slutet af sjelfva lagtexten^[54], år 1401. Denne codex, som saknar permar, har 32 pergamentsblad af 6¾ tums höjd och 5¼ tums bredd; 28 blad, hvilka äro nummererade med röda Romerska siffror, innehålla lagtexten; fol. 28 börjas de historiska berättelserna, hvilka slutas fol. 32; här hafva fordom funnits ännu fem blad i slutet, hvilka äro bortskurna, dock så, att man af de smala qvarvarande remsorna kan se att dessa blad varit fullskrifna af samma hand som skrifvit Gotlandslagen^[55], samt att denna skrift haft en rubrik på 3 rader, och en antekning med rödt bläck i slutet, hvilken synes hafva uptagit 12 rader. I slutet äro vidhäftade pappersblad, af hvilka några äro obegagnade, men 11 (foll. 33–43) innehålla två Danska förordningar, som sedermera skola omtalas. Denna handskrift har varit känd af Hadorph, som i sin edition af Gotlandslagen vid hvart capitel i brädden citerat motsvarande capitel i ”Germ. versio”, utan att för öfrigt lemna någon underrättelse om denna handskrift; men dessa citater gåfvo emedlertid Schildener anledning att efterfråga handskriften och deraf skaffa sig en afskrift, hvilken han i sin edition aftryckt. — Stilen i denna handskrift, hvaraf Tab. I visar prof, är tät, men tydlig, der den ej blifvit nött, såsom förhållandet är på första sidan och några andra ställen^[56]. På några ställen är den bleka skriften af senare hand updragen med svartare bläck^[57]. Lagtexten är här indelad i 75 capitel; då de tre i slutet af den gamla Gotländska handskriften tillagda capitlen (62, 63 och 65) här icke finnas, men deremot de två capitlen om trälar, som i nämnda handskrift saknas, här äro bibehållna (43, 50), så kommer olikheten i capitlens antal i synnerhet deraf, att på flera ställen två eller flera capitel i denna handskrift svara emot ett capitel i Gotländska texten; dock är förhållandet äfven någon gång motsatt (cap. 46, 55). Capitlen börjas på ny rad, med stora röda begynnelsebokstäfver, och äro försedda med rubriker, men ej nummererade; förtekning på capitlen finnes här icke. Inuti capitlen förekommer ofta tecknet ¶ måladt med rödt, på några ställen med svart bläck. Öfver u finnes ofta ett litet, stundom nästan omärkligt o, såsom i geloůben, gebůwet, nů, vůten, geczůgnisse, hebemůter &c.; fastän denna prydnad ofta blifvit använd utan att någon regel dervid synes hafva blifvit följd, har jag dock ansett densamma böra i tryck bibehållas. Öfver y finnes på flera ställen satt e, nemligen i orden wyͤunge, cap. 3: 3; byͤsen, 17: 4; wyͤste wort, 19: 19; lyͤden, 19: 20; lyͤt, 19: 33; dyͤp, 50: 1; swyͤne, 53; likaså öfver e, i zeͤre, 19: 32; Maghareͤyd, 27; och öfver u, i uorkouͤfen, 21: pr., hvilket allt äfven blifvit i tryck iakttaget; men då äfven öfver i finnes satt ett e i orden czi^etungh, 3: 4; bi^eset, 17: 1; wi^este mort, 23, 32: pr.; tri^ebit, 38: pr.^[58], så har jag ej funnit det kunna på annat sätt i tryck utmärkas än som här skett, emedan punkten öfver i ej borde i tryck försvinna. Bokstafven z, då den ej brukas i stället för s, är här ofta förstärkt med ett framför densamma satt c, såsom geczůgnisse, czwey, czu vore, gancze &c.; några gånger finnes cz äfven i stället för s, nemligen czeyen, 47: 1; czache, 48: pr. Bokstäfverna r, t och g äro stundom i slutet af orden prydda med en liten släng, som är utan betydelse, t. ex. i prister, war, ackir, tochter, liet, ist, taet, mag &c. De här förekommande anmärkningsvärda förkortningar äro framställda på Tab. I. Ofta förekomma skriffel, som dock äro egenhändigt rättade; på ett ställe äro ord öfverstrukna och märkta med undersatta punkter^[59]; på några ställen hafva rättelser blifvit gjorda genom tillagda ord^[60], såsom: an gersten . . . das ist inden garbin, cap. 3: 1; nyre adir hode, 19: 18; vorware vnde habe, 47: 3.^[61]; och tilläfventyrs äfven houe noch czůne, 9.^[62] Uteglömda bokstäfver äro tillagda i brädden eller öfver raden; någon gång har skrifvaren senare tillagt ord, för hvilka han lemnat rum^[63]; på några ställen äro flera ord inuti capitlen skrifna med rödt bläck^[64]. En rubrik och några andra små antekningar äro i brädden tillagda af en senare hand i 16:de århundradet^[65], och några dylika anmärkningar från 17:de århundradet hafva afseende på den gamla handskriften af Gotländska texten^[66]. Efter lagtextens slut är med rödt bläck skrifven öfversättning af cap. 61: 1. i Gotländska texten, jämte en underrättelse om den som utarbetat denna öfversättning, den som låtit skrifva boken, och den som skrifvit henne, äfvensom om tiden, då boken blifvit skrifven. De historiska berättelserna hafva ingen rubrik; de särskilda afdelningarne deraf börjas på ny rad med större röd begynnelsebokstaf, men äro ej nummererade^[67]; den sista raden, som varit skrifven i nedersta kanten af bladet, är alldeles utnött^[68]. Den underrättelse Schildener hade erhållit, att af dessa berättelser endast skulle finnas början, bestående af några få rader, som dessutom voro illa bibehållna (schlecht erhalten)^[69], är således helt och hållet ogrundad, såsom ock det af mig meddelade aftryck tydligen utvisar. — Hvad beskaffenheten af sjelfva öfversättningen beträffar, må först anmärkas att språket i det hela är högtyskt (mittelhochdeutsch), men mycket upblandadt med nedertyskt eller plattyskt (mittelniederdeutsch), utan tvifvel sådant som språket talades af de högtyskar som bodde i Visby, der den aldrastörsta delen af den Tyska befolkningen utan tvifvel talade plattyska; och det är derför sannolikt att Hospitalsföreståndaren Svure, som utarbetat denna öfversättning, varit af högtysk härkomst, och derför talat ett sådant blandadt språk, som i denna öfversättning förekommer. Åtminstone synes mig detta vida sannolikare, än att en nedertysk öfversättare, som känt det högtyska språket, velat försöka sig med en öfversättning på detta språk, men ej mägtat åstadkomma den renare än här skett; ty då det nedertyska språket på den tiden med fullt skäl ansågs som jämnbördigt med det högtyska, och alldeles icke stod i det oförtjenta förakt, hvari det under de sistförflutna tre århundradena råkat, så synes ej något rimligt skäl hafva varit, hvarför öfversättaren skulle hafva gjort sig besvär med ett språk, som var främmande ej blott för honom, utan ock för de flesta på Gotland boende Tyskar, och äfven för den Tyska Riddareordens Ämbetsman, på hvars föranstaltande denna öfversättning utarbetades. Originalet har öfversättaren i det hela temligen väl förstått, hvarför ock öfversättningen är af verkligt värde; men då man likväl här finner många uppenbara misförstånd af sådana ställen i originalet, hvilkas rätta mening ännu på vår tid är klar för den, som har kunskap i det gamla språket och insigt i saken, så följer deraf att man ej kan med blindt förtroende antaga såsom afgjordt riktiga denne öfversättares tolkningar af sådana ställen, hvilkas mening för oss är dunkel. Många misförstånd har jag, der jag ansett det nödigt, anmärkt i glossarierna; jag vill derför nu blott anföra några få exempel. Orden mali ier intir, I. 2: 3, förblandar han med mal ier int, och öfversätter: dy zache geendet ist, II. 2: 3; gyt, I. 20: 14, förblandar han med gipt, och öfversätter: vor anderen, II. 22: 4; orden utan etar, af ett, ätt, hvilket han förväxlar med aiþr, ed, öfversätter han: bůten der eet das ist bůten den lůten der besworner vorbitunge, 38: 3; ordet etar menn öfversätter han på ett ställe: echte manne, 22: 4, på ett annat eyd manne, 38: pr., på tredje stället deremot har han eetar manne, 38: 3; allir lyþir öfversätter han, utan tvifvel härledande lyþir från liauta, ärfva, dy gemeynen erbnamen, 38: 5; hus þiauþ, genom förväxling af þiauþ och þiaufr, hůs dybe, 65; o. s. v. Ej sällan införer han Gotländska ord, såsom högsl oc iþ, 21: 9, gerdemanne, 27, quijslar manne, 38: 3, 5, kexe, 74. &c.; stundom med tillagda förklaringar, såsom högsl, 23, wagnicla ferdhir, maghareyd, 27, erfis gyerþir, 28, qwyen, 31, afraþr, 38: pr, 5, bool, 38: 8, loof lant, 59: 1. &c.; några af dessa förklaringar innehålla historiska uplysningar, såsom angående gutnaldhing, Hist. 3, wy, Hist. 5, budhcafli, Hist. 6; på några ställen, der han synes hafva varit osäker om öfversättningens riktighet, har han efteråt tillagt de Gotländska orden, såsom kiue vigi, 22: 1, sich czu samene rören adir můs (d. ä. mytas), 32: 2, vorkoufen dy gemeynen erbnamen aller lute zelin (allir lyþir selin), 38: 5; några ord har han bildat genom efterhärmning af Gotländska ord som han ej förstått, t. ex. eynlöflinge, 23, eliuch, Hist. 1. Stundom förbigår han ord, som finnas i den nu i behåll varande Gotländska texten; dock kan man ej med visshet veta huruvida dessa funnits i den handskrift han begagnat, t. ex. sii viþr annar, I. 13: pr.; och samma förhållande är med åtskilliga större stycken som här saknas, nemligen I. 19: 5, 20, 28; 23: 2, en del af 19: 38; 28: 8, och 50; cap. 58 är här blott i sammandrag öfversatt (II. 69.). Att de i slutet af den nu i behåll varande gamla Gotländska handskriften tillagda cap. 62, 63 och 65 ej funnits i den handskrift denne öfversättare följt, kan med visshet antagas; deremot hafva der funnits de två capitel om trälar (43, 50), hvilka saknas i den gamla Gotländska handskrift, som nu är i behåll^[70]. Några smärre stycken förekomma här i annan ordning än i nämnda handskrift, nemligen 19:23. och 21:5, hvilket senare här fått sin rätta plats^[71], såsom förhållandet också är med cap. 31 (eller 64 i Gotländska texten); mot slutet (cap. 61 o. följ.) är capitlens ordning alldeles olika med nämnda text.

   De i slutet af denna handskrift inhäftade pappersblad innehålla, såsom förut är anmärkt, två Danska förordningar. Båda dessa förordningar äro skrifna af samma hand i medlet af 16:de århundradet. Den första, af Konung Hans, daterad helig afton (d. 24 December) 1492, börjas, utan öfverskrift, med en stor röd bokstaf; den innehåller 32 nummererade artiklar, som börjas på ny rad med röd bokstaf och äro försedde med rubriker; om dess innehåll åberopas hvad förut blifvit anfördt^[72]. Af den andra förordningen, som är försedd med rubrik, hvari tillkännagifves att Konung Christian (III) Fredriks son låtit den utgå år 1537, finnas här blott de två första artiklarne, samt en del af den tredje; och som afskrifvaren stadnat midt på en sida, så är det klart att fortsättningen icke här funnits och gått förlorad. Emedlertid har jag, då jag i 4:de afdelningen af detta band aftryckt dessa förordningar, måst i fortsättningen af den sistnämnda följa en annan handskrift, som framdeles skall omtalas^[73]. Den nu omtalade handskriften har jag i noterna till dessa förordningar kallat A.

4. En Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig papperscodex, sign. N:r 55 i 4:o af Arne-Magneanska samlingen, innehållande en Dansk öfversättning af Gotlandslagen, skrifven i medlet af 16:de århundradet. Denne i pappersband bundne codex har 65 blad, utom titelbladet. Utanpå permen läses: Den Gamle Gvllands Low; och på titelbladet: Gullans Lovf. Claudius Christophori F. Den här anteknade egares tillnamn var Lyschander; han var född i Vrams prestgård i Skåne, blef Sokenprest och Prost samt Kongl. Historiograph, och dog 1623. Handskriften har sedermera tillhört Conferensrådet Fredrik Rostgaard († 1745); i den tryckta katalogen öfver hans boksamling^[74] är den uptagen sid. 487 under N:r 413, med anmärkning: Claud. Lyschandri fuit. De två första bladen innehålla en förtekning på capitlens innehåll, hvilken dock ej öfverensstämmer med lagens text^[75]; i denna förtekning är skrifven af annan hand än sjelfva lagtexten, och sannolikt af Lyschander sjelf, att döma af stilens likhet med annat som denne skrifvit. Foll. 3-59 innehålla öfversättningen af sjelfva lagen, sådan jag här meddelat den i tredje afdelningen. På baksidan af fol. 60 har skrifvaren tillagt några antekningar om myntet^[76]; och foll. 61-65 innehålla, af senare hand tillagd, början af ett alphabetiskt register, hvilket ej blifvit fullbordadt. Att denna handskrift är skrifven af öfversättaren sjelf, kan man sluta af åtskilliga ställen, som visa att han varit villrådig huru han skulle öfversätta i originalet förekommande ord^[77]. Lagen är indelad i 83 capitel, som börjas på ny rad och hafva öfverskrifter, men ej äro nummererade; vid de 21 första capitlen, med förbigående af det 4:de, har samma hand som skrifvit förtekningen på capitlen, tillsatt Romerska siffror. Det ena capitlet om trälar, som den gamla Gotländska handskriften nämner i förtekningen på capitlen, men sedan förbigår, finnes här (cap. 43); men det andra i nämnde codex förbigångna capitlet om trälar saknas äfven i denna handskrift. Capitlen 36 och 53 i Gotländska texten saknas här; deremot äro här tillagda tio capitel (13, 51–59), som ej finnas i någon annan nu bekant handskrift; dock innehålla tre af dessa capitel (51, 53 och 56) med någon olikhet sådant, som förekommer på andra en. Efter cap. 67 är capitlens ordning olika både med Gotländska texten och med Tyska öfversättningen. Alla dessa omständigheter, äfvensom den, att här ej finnas de tillägg, som läsas i Bilefelds afskrift af Gotländska texten, och hvilka naturligtvis äfven funnits i den handskrift af 1470 som han följt, visa att den Danske öfversättaren hvarken följt den ännu i behåll varande gamla Gotländska handskriften, eller någon som derifrån härstammat, eller den som blifvit följd af Bilefeld, eller den som Tyske öfversättaren haft för sig, utan har den Danske öfversättaren följt en text, som numera är alldeles förlorad. — Prof af stilen i denna handskrift visar Tab. II, der äfven de här förekommande anmärkningsvärda förkortningar äro afteknade. Såsom skiljetecken brukas vanligen colon eller comma; ofta, i synnerhet i slutet af capitlen, förekomma åtskilliga sammansättningar af punkter och streck, hvilka jag sökt att i tryck afbilda^[78]. Ofta finnes öfver m och n ett streck, som är utan betydelse, t. ex. kommer, som, klamre, henne, quinnen, nogen &c. Här finnes en mängd skriffel, hvilka dock äro egenhändigt rättade, merendels så, att de misskrifna orden eller bokstäfverna äro öfverstrukna; uteglömda ord äro merendels tillagda öfver raden, stundom i brädden. På flera ställen hafva skriffel blifvit anmärkta genom tillägg i sjelfva texten, såsom: bult eller hult, cap. 4; for vforstandighet for hellig dagis brut, 6: 4; budt bod, 15: 4; Oc vide oc vitne, 19.^[79] Stundom har skrifvaren tillagt ordförklaringar i brädden eller öfver raden; ofta äro förklaringar angående myntet tillagda i sjelfva texten, t. ex. sex öre penninger det er III syslinge, cap. 2: 3; sex öyre det er III söslinge, VI öyre III söslinge, 6: 1, 2; XII öre det er VI söslinge, sex öre det er VI söslinge, 8: pr. &c.; ortug förklaras: det er en gunnisk, 61; jfr. 63: pr. not. 7. På flera ställen har skrifvaren lemnat öppet rum af en half rad eller flera rader, ända till mer än en sida, utan att dock något finnes vara förbigånget^[80]. Hvad denna öfversättning i allmänhet beträffar, behöfver derom ej mycket sägas, enär det vid den flyktigaste granskning genast röjer sig att den är upfylld af misförstånd och osammanhang, hvaraf det derför synes vara öfverflödigt att här anföra några prof. Om det original hade varit i behåll, som vid denna öfversättnings utarbetande blifvit begagnadt, så hade det visserligen varit ändamålslöst att genom tryck meddela densamma, om ej för att visa huru litet den gamla lagtexten var begriplig för Danskarne, som på den tiden voro rådande på Gotland; men helt annat är förhållandet då det öfversatta originalet endast genom denna öfversättning kommit till vår kunskap. Man ser nemligen häraf hvad den numera förlorade, af öfversättaren följda Gotländska texten innehållit, hvaribland äro flera capitel, som ej finnas i någon annan handskrift; och äfven i de stycken, som finnas i de nu i behåll varande Gotländska handskrifterna, kan man, ehuru felaktig denna öfversättning är, dock derifrån sluta till de läsarter som funnits i det förlorade originalet, hvarför äfven i detta afseende jämförandet af ifrågavarande öfversättning är af vigt och uplysande^[81]; hvartill ändtligen kommer att öfversättningen icke öfverallt är oriktig. Af dessa skäl har jag ansett äfven denna öfversättning böra genom trycket göras allmänt bekant. — En afskrift af denna handskrift skall framdeles omtalas.
5. En Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhörig pappershandskrift i 4:0, sign. C 81. Denna handskrift innehåller, på 21 blad, hvilka äro sammanhäftade, men utan permar, de två Danska förordningar, som, enligt hvad förut är omtaladt, finnas i en annan med den Tyska öfversättningen af Gotlandslagen sammanhäftad afskrift^[82]. I början finnas två af skrifvaren obegagnade blad; på det första af dessa är af annan hand skrifvet: Konning Hansis Recess paa Gudlandtz low. Anno 1492. Båda förordningarne, skrifna i slutet af 16:de århundradet, äro här fullständiga, och försedda med förtekningar på artiklarnes innehåll^[83], hvarför jag vid aftryckningen af den senare förordningen måst till en del följa denna handskrift^[84]. Den första förordningen innehåller, likasom i den förutnämnda handskriften, 32 nummererade artiklar; den senare åter 17; alla dessa artiklar börjas på ny rad, och hafva öfverskrifter. Rättelser äro här på flera ställen gjorda af en något yngre hand^[85]. Jag har i noterna kallat denna handskrift B.

Det återstår nu att omtala några afskrifter, som finnas af ännu i behåll varande handskrifter.

1. En Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig papperscodex, sign. N:r 3363 i 4:o af den gamla Kongl. samlingen. Denna i pergamentsband inbundna handskrift innehåller 123 sidor. Den har två titelblad; på det första läses: Lex Gothlandica 1470. scripta; på det andra: Exaratum Anno CIƆIƆLXXXVII &c. såsom i slutet af den förut under N:r 2 sidd. XI, XII beskrifna handskrift, efter hvilken denna är afskrifven. Afskriften är, enligt antekning i katalogen, gjord ”manu O. Sperlingii jun.”; denne Otto Sperling var Professor i Köpenhamn, och dog 1715. Den Gotländska texten är här skrifven på hvarannan sida; de motsvarande sidorna (de så kallade udda kolumnerna) hafva varit ämnade att inrymma en Latinsk öfversättning; dock finnas här blott de 2 första och en del af 3:dje cap., jämte förtekningen på capitlen, öfversatta. Originalets orthographi är ej noggrannt iakttagen; åtskilliga ord äro orätt lästa, och stundom äro ord förbigångna; men i det hela är dock afskriften ej utan omsorg gjord. — Efteråt äro inhäftade några blad, innehållande anmärkningar vid åtskilliga ställen af texten, skrifna af samma hand som denna. — Jag har icke funnit skäl att anmärka någon af de i denna afskrift förekommande oriktiga läsarter.
2. En Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn tillhörig papperscodex, sign. N:r 650 i 4:o af Kallska samlingen. Denna oinbundna handskrift, hvilken, likasom de öfriga handskrifterna i denna samling, har tillhört Professorn och Etatsrådet A. Kall († 1821), innehåller på 87 blad en afskrift af den nyss under N:r 1 omtalade, och härstammar således medelbarligen från Bilefelds förut beskrifna handskrift. Denna afskrift är nära samtidig med sitt original. Med undantag af de här förekommande skriffel, är den alldeles öfverensstämmande med originalet, äfven deri, att texten är skrifven på hvarannan sida; men af den Latinska öfversättningen finnes här blott förtekningen på capitlen. Att denne codex är afskrifven efter nämnda afskrift, röjer sig äfven på många ställen i de här förekommande skriffel; t. ex. på titelbladet har Davidem, der i den förutnämnda afskriften D har någon likhet med P, blifvit förvandladt till Pavidem; i cap. 1 är ordet heylsu, der y kan läsas som g, gjordt till heglsu, g’ningom (d. ä. gerningom) till Gningom, o. s. v.
3. En Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhörig papperscodex i 4:0, sign. B 68, innehållande den Danska öfversättningen af Gotlandslagen, afskrifven, i början af 17:de århundradet, efter den ofvanför under N:r 4 omtalade Köpenhamnska handskriften. Denna i pappersomslag inhäftade handskrift innehåller 84 af skrifvaren nummererade sidor, och dessutom i början ett blad med titlen: Den Gamle Gullands Low, samt en Catalogus Capitulorum Iuris Gotlandici på två blad, allt af samma hand som lagtexten. Att skrifvaren varit Svensk, synes ej blott af stilen, utan ock af orthographien, t. ex. manna, sidan, medan &c. i stället för manne, siden &c.; någin, kirckegåård, slåår, för nogin, kirckegaardt, slaar, o. s. v. I allmänhet är afskriften temligen noggrann, äfven hvad orthographien beträffar; dock äro på några ställen ord orätt lästa eller förbigångna; några i originalet förekommande fel äro deremot här rättade. De öppna rum, som äro lemnade på åtskilliga ställen i originalet, äro äfven här iakttagna. De här förekommande oriktiga läsarter har jag anmärkt så ofta jag dertill funnit anledning^[86]. Förtekningen på capitlens innehåll är ej afskrifven efter den förtekning som finnes i originalet, utan sammansatt af capitlens öfverskrifter; tilläfventyrs har förtekningen ännu icke varit skrifven i originalet då afskriften gjordes, eller har afskrifvaren funnit den icke vara öfverensstämmande med capitlens innehåll, och derför sjelf författat en annan förtekning.

II. Om Gotlandslagens äldre editioner.

1. Gothlandz-Laghen På gammal Göthiska, Med en Historisk Berättelse wid ändan, huruledes Gothland först är vpfunnit och besatt, så och under Swea Rijke ifrån Hedna Werld altijd lydt och sin Skatt giordt. Med nu brukelig Swensk Vthtolkning och fullkomligit Register på alla dhe Maal i thenne Lagbook finnes. Första gång Vplagd genom Hans Kongl: May:^tz Bekostnadt Stockholm, åhr 1687. Tryckt aff Henrick Keyser, Kongl: May:^tz och Upsala Acad: Booktr. I fol.

   Utgifvaren, Johan Hadorph, har underteknat ett företal, dateradt Stockholm d. 1 Julii 1678, hvilket årtal utan tvifvel är ett tryckfel, i stället för 1687. På andra sidan af titelbladet är aftryckt en af Gotlands inbyggare afgifven försäkran att vilja vara Konung Carl Knutsson trogne, daterad år 1449 in octava sanctorum innocentium (den 4 Januarii), jämte en afbildning af det dervid fästade sigill, och anmärkningar i anledning af det i sigillets omskrift förekommande namnet Gutenses. Företalet, som uptager fem blad, åsyftar hufvudsakligen att, till vederläggning af hvad Strelow i sin Guthilandiske Cronica^[87] anfört om Gotländingarnes härkomst från Jutland, uplysa de gamla vid Gotlandslagen fogade historiska berättelserna, för hvilket ändamål här ock meddelas afbildningar af åtskilliga runstenar. I slutet af företalet säges något om sjelfva Gotlandslagen, som förmäles vara ”i hedna tider på Gotland af alla snälleste män sammanskrifven och brukad, men i christendomen med många christna mål förbättrad”. Derefter följer på ett blad förtekningen på capitlen, tryckt i spalt med ny Svensk öfversättning; denna förtekning har utgifvaren tillökt med titlarne på de 4 sista capitlen i texten. Gotlandslagens text samt de historiska berättelserna uptaga, tryckta i spalt jämte ny Svensk öfversättning, 53 nummererade sidor. I brädden är vid hvart capitel af lagtexten citeradt det motsvarande capitlet i ”Germanica versio”, men om denna Tyska öfversättning meddelas för öfrigt ingen underrättelse. Jämväl äro i brädden tillagda hänvisningar till motsvarande ställen i de öfriga gamla lagarne, och andra anmärkningar. I slutet är på 23 icke nummererade sidor bifogad en Orda Lista på Gottlandz Lagen medh några Gambla Ordz Uthtydningh, hvilken till största delen är ett alphabetiskt register öfver innehållet, med inblandad förklaring af gamla ord. Vidkommande den här aftryckta texten, hvilken Hadorph sönderdelat i en mängd små paragrapher, tyckes Hadorph i allmänhet hafva velat iakttaga noggrannhet, äfven i afseende på orthographien; dock finnas här många fel, af hvilka en del tillkommit genom oriktig läsning i handskriften, men många äro uppenbara tryckfel; att härpå anföra exempel, torde vara öfverflödigt; jag har i noterna till texten anmärkt Hadorphs oriktiga läsarter, då jag dertill funnit anledning. På några ställen äro ord tillagda, t. ex. de redan omnämnda titlarne i slutet af förtekningen på capitlen; men oftare äro ord utelemnade, t. ex. titlen Af haima friþi (12) i samma förtekning, orden þa liautj þau kerldj, cap. 20: 3. &c.; titlarne: Af erfis gierþum och de följande till och med Af farvegum manz, samt Af cauptum mannj, i nämnda förtekning, äro tydligen med upsåt utelemnade, då de endast hade bort vid nummereringen förbigås. Hadorphs öfversättning är i allmänhet så god som den kan väntas från den tiden; men många, äfven ganska tydliga ställen äro alldeles orätt öfversatta, hvilket ofta härrört af bristande grammatikalisk kunskap. Att här anmärka de betydligaste öfversättningsfelen, skulle leda till en föga gagnande vidlöftighet; jag vill derför blott såsom exempel ur cap. 1 anföra huruledes tro vari retri öfversättes: ”tro vår rätt”, och beþi (både) ”att bedja”. Många fel, som alldeles vanställa meningen, hade kunnat undvikas, om Hadorph hade upmärksamt begagnat den Tyska öfversättningen, hvilken han dock utan tvifvel, åtminstone på särskilda ställen, jämfört. — Till denna edition af Gotlandslagen har särskildt blifvit tryckt på ett halft ark i folio, en dedikation, underteknad Johan Hadorphius, daterad Stockholm den 1 Februarii 1690, och ställd till ”Kongl. May.” Troo Man och Landshöfdinge öfver Gothland, Välborne H.^r Gustaf von Osten genant Sacken, Välborne H.^r Lagman Johan CederCrants, Högährevyrdige H. Superintendens M.^r Peder Stiernman, Och samptlige Gothlands Inbyggiare Andelige och Wärdzlige." Dedikationen innehåller intet annat märkvärdigt än den underrättelse, att Gotlandslagen blifvit ”några åhr sedan igen funnin uthi en Kyrckia der på Landet ibland orenligheet, såsom en förkastat Ting, och omsider hijtkommen till sin rätta Herre och Konung”. Denna dedikation, som trycktes tre år sedan sjelfva boken utkom, har utan tvifvel varit ämnad att insättas åtminstone i exemplar, som skulle skänkas åt de i dedikationen särskildt nämnda personer. Jag har dock ej sett den i något exemplar af Gotlandslagen, hvarken på Gotland eller annorstädes; men den finnes, tillika med en dedikation af Visby Stadslag och Sjörätt, på Akademi-Bibliotheket i Upsala bland Palmskjöldska samlingarne, N:r XIV, Tom. 50; och en dylik dedikation af den så kallade Dalelagen finnes i ett annat band af samma samlingar. Att Elias Palmskjöld († 1719) intog dessa dedikationer bland sina samlingar, visar att de redan på hans tid voro högst sällsynta.




2. Guta-Lagh das ist: Der Insel Gothland altes Rechtsbuch. In der Ursprache und einer wiederaufgefundenen altdeutschen Uebersetzung herausgegeben; mit einer neudeutschen Uebersetzung nebst Anmerkungen versehen von Dr. Karl Schildener. Ordentl. Professor der Rechte an der Universität zu Greifswald, Beisitzer im Königl. Consistorium daselbst, Ritter vom Königl. Schwed. Wasa-Orden, Mitglied der Berlinischen Gesellschaft für Deutsche Sprache. Greifswald, in Commission bei Ernst Mauritius. 1818. I 4:o.

   I början finnas, på 48 sidor, den nu anförda titlen, företal, inledning och innehållsförtekning. I företalet redogör utgifvaren för anledningen till detta arbete. Han hade två särskilda gånger längre tid uppehållit sig i Sverige, senare gången såsom ledamot af den Lagkommission, som utarbetade 1807 års Lagsamling, hvilket verk han borde öfversätta på Tyska. Under det senare vistandet i Sverige hade han begagnat tillfället att göra sig något närmare bekant med detta lands äldre rättskällor. Då han sedermera kom på den tanken att bearbeta någon af dessa gamla lagar, fästades hans upmärksamhet vid de af Hadorph i brädden af hans edition af Gotlandslagen tillsatta hänvisningar till en versio Germanica. Af dåvarande Amanuensen vid Kongl. Bibliotheket i Stockholm L. Hammarsköld, till hvilken han i anledning häraf vände sig, erhöll han ej blott underrättelse om den gamla handskrift, som innehåller nämnda öfversättning, utan ock en af Hammarsköld bevitnad afskrift deraf, hvilken under Hammarskölds upsigt hade blifvit gjord af en i Tyskland upfostrad och bildad litteratör^[88]. Det var denna Tyska öfversättning Schildener egentligen ville meddela sina landsmän, dock så, att ett aftryck af originaltexten, efter Hadorphs edition, äfvensom af de Danska förordningarne, som äro sammanbundna med den Tyska öfversättningen, fick medfölja. Inledningen innehåller underrättelser om Sveriges äldre och nyare lagar och laghistoriska litteratur i allmänhet, och särskildt om Gotlandslagen, dess ålder, handskrifter m. m., om de af utgifvaren begagnade litterära hjelpmedel, och om Gotlands tillstånd på den tid, då denna lag utarbetades. — Sjelfva Gotlandslagen, jämte utgifvarens anmärkningar m. m., uptager 274 sidor, oberäknad en sida, innehållande rättelser. Lagtexten är tryckt i spalt, sidd. 1-89, så att den Gotländska texten, den gamla Tyska öfversättningen och den af Schildener tillagda nya Tyska öfversättningen stå i bredd med hvarandra. Den Gotländska texten är, såsom redan blifvit anmärkt, aftryckt efter Hadorphs edition, och uprepar således alla dess fel, med undantag af några uppenbara tryckfel, som här utan anmärkning äro rättade; dertill kommer en mängd nya tryckfel. Emedan den Tyska öfversättningen här är behandlad som hufvudsak, så hafva, der capitlens ordning i denna och i Gotländska texten är olika, capitlen i sistnämnda text blifvit flyttade till de motsvarande ställena i öfversättningen; och förtekningen på capitlen har blifvit alldeles utesluten, utan tvifvel derför, att den ej finnes i öfversättningen. Under titlen ”Gothländische Zusätze” följa, sidd. 90–92, de tre capp. 62, 63 och 65 i Gotländska texten, som ej finnas i den gamla öfversättningen, samt sidd. 93–105, under titel: Dänische Zusätze, de två Danska förordningarne, af den senare (af 1537) dock endast så mycket som finnes i den nämnda handskriften; sidd. 106–115 innehålla slutet af Gotländska texten, nemligen de historiska berättelserna. Vid alla dessa stycken är fogad ny Tysk öfversättning. Deremot saknas vid de historiska berättelserna den gamla Tyska öfversättningen, i anledning af den förut omnämnda oriktiga underrättelse Schildener hade erhållit, att af dessa berättelser endast några få rader i början skulle finnas i den Tyska öfversättningen^[89]. Den gamla handskriften af denna öfversättning hade Schildener aldrig sett, utan är aftrycket deraf här gjordt efter den af Hammarsköld meddelade afskriften. Äfven i detta aftryck finnes en mängd fel, af hvilka en del äro uppenbara tryckfel, andra åter tydligen tillkommit derigenom, att förkortningar i handskriften blifvit förbisedda eller misförstådda, t. ex. unn för vnde, den för dem, heiss för heiset, norheg för uorheget, orth för ore eller oren, arth för artig eller artige, pfeng eller pfenng för pfennynge &c., eller genom annan oriktig läsning i handskriften, t.ex. zugenechtunghe för zegeuechtunghe (cap. 1.), dröe eyne för drö lynen (2: 3.) o. s. v. Ofta förekommer nah, stundom nach, i stället för noch; likaså oder för ader, auch för ouch, sie för sy o. s. v. Stundom äro fel i handskriften utan anmärkning rättade, ej sällan äro ord öfverhoppade. Några af de här förekommande oriktiga läsarter har jag i noterna till texten anfört. Då den af Hadorph gjorda indelning i §§ blifvit bibehållen i Gotländska texten, men Schildener på annat sätt indelat Tyska öfversättningen i §§, så har härigenom upstått en oreda, som försvårar öfversättningens jämförande med originaltexten. Äfven i aftrycket af de Danska förordningarne träffas många, till en del betydliga fel. — Den af Schildener tillagda nya Tyska öfversättningen följer den gamla Tyska öfversättningen i allt hvad deraf här finnes tryckt; men för öfrigt Gotländska och Danska texterna (i de stycken af sjelfva lagen, som ej finnas i den gamla öfversättningen, och i de historiska berättelserna samt i de Danska förordningarne). Schildeners öfversättning innehåller många betydliga fel, härrörande dels af bristande språkkunskap, dels af andra misförstånd, såsom då vort legen, cap. 2: 2, öfversättes: ”auflegen”; adir, 12: 1, ”und zugleich”; den en mag nymand strafin, 13: pr., ”und ihn (den Todtschläger) mag niemand strafen"; jo doch, 13: 5, ”wegen dessen”; zechsuolden eyden, 18: pr., ”6 vollen Eiden”; eyn ore ist dy helfte myn, 19: 5, ”weniger ½ Oere"; twers obir eyn dingh, ibid., ”queer über einen Kreuzweg” o. s. v. Stundom hafva ord blifvit i öfversättningen förbigångna, t. ex. adir brochlich machen, cap. 6: 3; vnde alle dy pasche woche, 8: pr.; VIII tage, 13: 1. o. s. v. Efter ett särskildt titelblad följa sidd. 119–266 utgifvarens anmärkningar, hvilka till en del äro ganska vidlöftiga, och visa att författaren sökt göra sig bekant med de äldre nordiska lagarne, men sällan sprida något verkligt ljus öfver det, som egentligen borde förklaras. De här förekommande försök att förklara sådant som hörer till sjelfva språket, äro i allmänhet helt och hållet mislyckade, derför att författaren alldeles saknade de för sådana forskningar nödiga insigter. Sidd. 267, 268 innehålla förtekning på några Gotländska och Tyska ord, som Schildener sökt förklara, samt sidd. 269–274 ett alphabetiskt register.—I sammanhang med detta arbete böra nämnas två mig bekanta recensioner deraf. Den ena, hvilken är anonym, läses i Göttingische gelehrte Anzeigen för 1819, sid. 729 o. följ. Den språkkunnige granskaren uppehåller sig hufvudsakligen vid den Gotländska texten, der han anmärker åtskilliga uppenbara tryckfel, men också på många ställen såsom rättelser föreslår ändringar, som strida emot den gamla handskriften. Den andra recensionen, underteknad H. S. Collin, är införd i N:r 16 och 17 af Svensk Literatur-Tidning för 1822; åtskilliga fel i Schildeners öfversättning och anmärkningar äro här rättade. Schildener lät sistnämnda år i Greifswald trycka en skrift med titel: Beyträge zur Kenntniss des germanischen Rechts, erstes Stück, innehållande Versuch einer wissenschaftlichen Anordnung des alt-gothländischen Rechts; mit Beziehung auf das unlängst herausgekommene Rechtsbuch der Insel. Als Grundlage zu des Verfassers Vorlesungen über germanische Rechtsalterthümer. Erste Abtheilung die Einleitung und das Familienrecht enthaltend. Af fyra vid denna afhandling fogade bilagor innehåller den sista en Verzeichniss der in der Ausgabe des gothländischen Rechtsbuchs bisher bemerkten, so wohl Inhalt als Druck betreffenden Fehler und Mängel, nebst deren Verbesserungen, Ergänzungen und sonstigen kleinen Zusätzen. De här bland annat förekommande förmenta rättelser i Gotländska texten äro icke föranledda af någon collationering med handskriften, eller ens med den aftryckta Hadorphska texten, utan endast grundade på gissningar, och äro derför ej af något värde. Den förutnämnda recensionen i Göttingische gelehrte Anzeigen omnämnes här, och finnes vara på flera ställen begagnad; men deremot synes författaren ej hafva sett den samma år, och tilläfventyrs senare än denna skrift, tryckta recensionen i Svensk Literatur-Tidning.

III. Om närvarande edition af Gotlandslagen.

Då af denna lag finnas, jämte originaltexten, två gamla öfversättningar, hvilka äfven bort tryckas, men dessa texter ej äro så öfverensstämmande sinsemellan, att de kunnat tryckas i bredd med hvarandra, har jag meddelat dem hvar för sig, så att den Gotländska texten utgör första afdelningen, den Tyska öfversättningen den andra, och Danska öfversättningen den tredje. För att lätta jämförelsen emellan dessa texter, har jag närmast nedanför hvardera tillagt hänvisningar till de öfriga; och af dessa hänvisningar synes äfven hvilka stycken som fattas i de öfriga texterna eller någon af dem. Den Gotländska texten är aftryckt efter den gamla handskriften B 64 i Kongl. Bibliotheket i Stockholm. De olikheter, som finnas i den yngre, Universitetsbibliotheket i Köpenhamn tillhöriga handskriften, äro i noter anmärkta; men de betydligare tillägg denna handskrift innehåller, äro efteråt sid. 104 o. följ. meddelade under titlen Additamenta. Capitlen har jag både i Gotländska texten och i öfversättningarne, der jag funnit det nödigt, indelat i paragrapher, hvarvid jag lemnat den af Hadorph gjorda indelning utan afseende. Vid capitlens början har jag tillsatt Arabiska siffror, och likaså vid förtekningen på capitlen, der nummereringen måst rättas efter sjelfva capitlen, då flera titlar hafva afseende på ämnen som förekomma i samma capitel. Då Gotlandslagens förre utgifvare beledsagat den med nya öfversättningar, har äfven jag ansett mig så mycket mindre böra underlåta att meddela en sådan hjelpreda, som denna lag, äfven med biträde af de gamla öfversättningarne och de af mig utarbetade glossarierna, skulle för ganska få läsare blifva begriplig utan tillhjelp af öfversättning; och den läsare, som toge till hjelp de öfversättningar som finnas i de äldre editionerna, skulle derigenom alltför ofta blifva misledd, i stället för att vinna uplysning. Vid utarbetandet af min öfversättning har jag iakttagit den grundsats, att följa texten i spåren så noga, att hvart ord måtte, så vidt olikheten emellan det gamla språket och det nya medgifver, blifva förklaradt; och jag har alldeles icke gjort afseende derpå, att framställningen på det nyare språket hade kunnat och bort blifva annorlunda, om ej öfversättningen framför allt bort göras till en hjelp för den, som vill studera originaltexten. Der jag ansett meningen ej kunna göras nog tydlig genom öfversättningen, har jag till ytterligare uplysning tillagt särskilda, med bokstäfver märkta noter nederst på sidan; men detta har ej skett på andra ställen än der jag funnit det verkligen vara af nöden, och der en uplysning af ordaförståndet kunnat meddelas, utan att det behöfts att genom vidlöftiga commentarier utreda mera invecklade förhållanden, hvilket här, ej mindre än i de föregående banden, legat utom gränsen för mitt arbete. — Den gamla Tyska öfversättningen, som utgör andra afdelningen, är aftryckt efter den enda handskrift deraf som finnes, B 65 i Kongl. Bibliotheket i Stockholm. Att meddela ny Svensk öfversättning af de stycken som här finnas, men saknas i den Gotländska texten, har jag ansett vara öfverflödigt, då jag äfven till Tyska texten utarbetat ett fullständigt glossarium. — Den Danska öfversättningen är i tredje afdelningen meddelad efter handskriften A. M. N:r 55 i 4:o i Köpenhamns Universitetsbibliothek, hvarvid läsarterna i afskriften deraf, B 68 i Kongl. Bibliotheket i Stockholm, blifvit anmärkta, då jag dertill funnit någon anledning. Likasom det ej kunnat komma i fråga att författa glossarium till denna öfversättning, har jag ansett. det vara alldeles öfverflödigt att meddela Svensk öfversättning af de här förekommande stycken, som ej finnas i den Gotländska texten. — I fjerde afdelningen har jag meddelat de två Danska Kongl. förordningarne, som finnas afskrifna i samma band som den Tyska öfversättningen af Gotlandslagen, så att denna handskrift är följd i den första af dessa förordningar, och så mycket som der finnes af den andra, hvarvid olikheterna i den andra handskriften C 81 i Kongl. Bibliotheket i Stockholm blifvit anmärkta^[90]; men i den del af den senare förordningen, som endast finnes i denna handskrift, har den måst följas^[91].

I afseende på glossarium till den Gotländska texten bör jag anmärka, att hvad jag der på många ställen anfört om det nuvarande Gotländska allmogespråket, helt och hållet grundar sig på den kännedom jag, under anställda resor på ön, sjelf kunnat förvärfva om detta språk; och jag har derför ej upgifvit något enda ord såsom ännu mer eller mindre brukligt, utan att jag genom forskningar, anställda med all nödig försigtighet, blifvit förvissad både derom, att ordet ännu verkligen är kändt, och om dess bemärkelse. Då mina forskningar ej sträckt sig vidare än förevarande ändamål fordrat, tror jag mig någorlunda hafva inhämtat hvad på denna väg stått att vinna. Endast några få af de provinsord, som jag anmärkt såsom ännu varande i behåll på Gotland, kunna antagas vara brukliga öfver hela ön. Ord, som på några orter brukas, äro på andra alldeles okända. Jag har ej kunnat antekna hvart ställe, der jag funnit hvart särskildt ord vara i bruk; men i allmänhet kan anmärkas, att det äldre språket i synnerhet i medlersta delen af ön och närmast Visby kommit ur bruk. Öfverallt är dock förhållandet sådant, att det gamla provinsspråket alltmera utdör, så att man måste söka att hos de äldsta på hvar ort utleta hvad som är i behåll. Detta förhållande antages ock såsom gifvet af allmogen, och tillskrifves, utan tvifvel med rätta, inflytandet af de i senare tider ordnade skolorna, der det upväxande slägtet lärer att tala, såsom det heter, ”efter bokstafven”; och detta inflytande har sträckt sig äfven till de äldre, så att desse tycka att det är skam att tala annorlunda; hvarför man ock får höra folket på de orter, der det nyare språket blifvit mera almänt, med förakt och åtlöje tala om språket i de socknar, der det talas på det gamla viset; så finna de det löjligt att der säges t. ex. vör (vir) för vi, ganga för gå, ar för år o. s. v. Vid sådant förhållande är det naturligt att många gamla ord, som ännu på Ihres tid upgåfvos såsom varande i bruk, numera alldeles försvunnit. För öfrigt bör, i afseende på mitt glossarium, anmärkas att några yngre ord, som endast förekomma i cod. B, t. ex. berychta, betala, forvarder, äro satta i parenthes^[92]. — I index nominum propriorum har jag uptagit ej blott de namn, som förekomma i den Gotländska texten, utan äfven de till Gotland hörande ställens namn, som finnas i de Danska förordningarne (IV. 1, 2.).

Den gamla Tyska öfversättningen har jag ansett vara af den vigt både för språkets och för Gotlandslagens studium, att jag ej bort underlåta att till densamma utarbeta ett glossarium alldeles efter samma plan, som ligger till grund för de af mig författade Svenska glossarierna. Ehuru ingen lärer vilja påstå att det är genom språkets renhet som denna öfversättning har sitt värde, har dock detta af hög- och nedertyska blandade språk bort, sådant det är, i ett glossarium framläggas. Det har dock legat utom gränsen för detta arbete, att öfverallt urskilja hvad som rätteligen hörer till den ena eller andra af de nämnda dialekterna, hvartill skulle fordras en vidlöftig undersökning, som för det af mig åsyftade ändamål varit öfverflödig, och hvars resultater dessutom hade måst framställas i ett helt annat slags afhandling än ett glossarium. — Vid de ord som ännu, ehuru i något förändrad form, med lika bemärkelse äro bibehållna i det högtyska språket, har jag ansett det vara tillräckligt att anmärka de motsvarande nyhögtyska orden, hvarigenom den vidlöftighet, som ordens öfversättande på Svenska och Latin hade medfört, kunnat undvikas. De förklaringar, som äro gifna i glossariet till Gotländska texten, hafva naturligtvis ej behöft att här uprepas, enär de motsvarande ställena i nämnda glossarium kunna jämföras, äfven då ej särskildt är dit hänvist. Af samma orsak äro, i förtekningen på nomina propria, vid de namn, som äfven äro uptagna i förtekningen till Gotländska texten, endast ställena anförda, der namnen förekomma i Tyska öfversättningen.

I detta företal visar sig genast den olikhet med de föregående banden, att det endast är på Svenska författadt. I afseende på denna förändring torde jag mindre behöfva förklara hvarför jag numera ansett ett Latinskt företal vara öfverflödigt, än hvarför jag förr varit af annan tanke. Det torde vara nog att anmärka, att kännedom af Svenska språket nu ej är så sällsynt utomlands, som då första bandet af denna samling utgafs, och i allt fall ej kan umbäras af den som vill studera lagarne. Men i noterna under texten har jag ansett Latinska språket vara mest lämpligt; och äfven i glossarierna har, med det i afseende på det Tyska glossariet nyss anmärkta undantag, Latinska språket förnämligast blifvit begagnadt; hvaremot de utförligare underrättelserna angående åtskilliga i indices nominum propriorum förekommande ställen, såsom i synnerhet varande af interesse för Svenska läsare, här, likasom i de föregående banden, blifvit på Svenska meddelade.

Då tryckningen af detta band börjades, var det ännu min afsigt att här, utom Gotlandslagen, äfven inrymma Visby Stadslag och Sjörätt, hvilka lagar jag haft under arbete samtidigt med Gotlandslagen. Men jag fann snart att detta band derigenom skulle växa till en alltför stor vidd, och jag måste derför afskilja Visbylagarne till ett särskildt band, hvilket kommer att läggas under pressen så snart närvarande band utkommit. Det särskilda titelblad för Gotlandslagen, som blifvit satt i början af texten, äfvensom ordet Gotl. L. i de så kallade kolumntitlarne, hade emedlertid tillkommit på den tid, då det ännu var ämnadt att i detta band uptaga äfven de öfriga förutnämnda lagarne.

I afseende på dröjsmålet med utgifvandet af detta band torde ingen ursäkt behöfvas för dem, som hafva sig bekant att jag, som i Maj månad år 1844 erhöll Kongl. Maj:ts nådiga kallelse att infinna mig i Stockholm såsom ledamot i Lagberedningen, hvilket nådiga förtroende, då det gällde en för fäderneslandet så högst vigtig sak, jag ej hade giltigt skäl att söka undandraga mig, sedermera i fyra år vistades i hufvudstaden, under hvilken tid jag visst icke lät arbetet med de gamla lagarne hvila, men dock omöjligen kunde derpå använda så mycken tid som under vanliga förhållanden. Då härtill kommer att de tre lagar, hvarmed jag nu på en gång varit sysselsatt, äfven oberäknade de af mig dertill utarbetade öfversättningar, tillsammantagna fordrat mera arbete än något af de föregående banden — såsom hvar och en torde kunna inse då nästa band utkommit — och att jag under de sista åren måst sakna det biträde jag förut i nära sju års tid haft den lyckan att njuta af numera Juris Adjunkten Ph. Humbla; så lärer hvarje billig domare medgifva att af mig, som vid en framskriden ålder, med försvagade arbetskrafter och vacklande helsa, efter min återkomst till Lund måst, såsom förut, bestrida Akademiska föreläsningar och examina, ej skäligen kunnat fordras mera än hvad som blifvit uträttadt.

Lund den 29 Januarii 1852.

---

---

Noter

1. Att den ej kan vara äldre, bekräftas äfven deraf, att de efteråt tillagda historiska berättelserna, hvilka, såsom framdeles skall visas, äro skrifna efter år 1318, här äro skrifna af samma hand som sjelfva lagboken. — Enligt L. Hammarskölds upgift, anförd af Schildener (Gutalag, sid. XXX), skulle denna handskrift vara ett halft århundrade yngre än den, som innehåller den gamla Tyska öfversättningen af Gotlandslagen, således från medlet af 15:de århundradet. Det är svårt att förklara huru Hammarsköld kunnat så mistaga sig om denna handskrifts ålder. Mig synes sannolikt att han kommit att se ett Kongl. Bibliotheket tillhörigt tryckt exemplar af Gotlandslagen, der dess förre egare N. R. Brocman afskrifvit den i slutet af ifrågavarande handskrift tillagda historiska antekning från 16:de århundradet, öfver hvilken afskrift Brocman satt denna öfverskrift: "In f. cod. (d. ä. fine codicis) B. 64. scriptum circa 1550." Hammarsköld har då utan tvifvel trott att detta årtal, som beteknar nyssnämda anteknings ålder, angick sjelfva den gamla handskriften; och då han fann det omöjligt att antaga att denna skulle vara så ung, har han dock ej vågat göra den mera än 100 år äldre.
2. Så berättas af Hadorph, i en dedication af Gotlandslagen, daterad den 1 Februarii 1690, hvilken framdeles skall omtalas, denna handskrift "några åhr sedan" vara funnen.
3. "Suo interventu id effectum dedit, ut eximius ille antiquitatis thesaurus legumque codex membranaceus ex Gotlandia huc advectus, in Archivo Regio Antiquitatum adservandus ad nos venerit." J. Peringskiöld, adnotationes ad Vitam Theoderici Regis, auctore J. Cochlæo, Stockholm, 1699, sid. 442. Jfr Schildener, Gutalag, sid. XXXI.
4. Jfr. nott. 18, 26 sid. 4. &c.
5. Jfr. not. 36 sid. 5; not. 21 s. 74.
6. Jfr. not. 26 sid. 4; not. 56 s. 61; not. 14 s. 91.
7. Jfr. not. 2 sid. 3.
8. Se nott. 1, 21 sid. 7.
9. Vid cap. 22 har dock rubriken blifvit uteglömd, och först i 17:de århundradet tillsatt. Jfr. not. 13 sid. 55.
10. Jfr. nott. 1, 2 sid. 93. &c.
11. Se not. 31 sid. 12.
12. Se not. 49 sid. 89.
13. Se not. 43 sid. 12; not. 22 s. 35; not. 100 s. 44.
14. Se UplL. föret. sid. IX; VML. föret. sid. IV not. 14. I den handskrift, som innehåller Tyska öfversättningen, förekomma flera dylika exempel.
15. Jfr. Gloss. orden hetning, himin, lesa.
16. ”þrysuar ’buþu, d. ä. buþu þrysuar. Jfr. not. 55 sid. 28.
17. Se not. 51 sid. 21; not. 6 s. 36.
18. Se not. 3 sid. 3; nott. 22, 25 s. 4; not. 23 s. 30; not. 12 s. 37; not. 30 s. 88; not. 8 s. 104.
19. Jfr. not. 52 sid. 16; not. 17 s. 19; not. 37 s. 20; not. 37 s. 31; not. 79 s. 43; not. 15 s. 62.
20. Jfr. Schildener, Gutalag, sid. 248.
21. Gothlandz-Laghen, företalet.
22. Opera omnia, I. sid. 146.
23. Gutalag, sid. XXVI.
24. Se Svenskt diplomatarium, N:r 257.
25. Tryckta i Handlingar rörande Skandinaviens historia, XXIX. sid. 1–14.
26. Det nyupbygda Riga skall år 1202 hafva blifvit befolkadt af köpmän och handtverkare från Gotland (Kelchen, Liefländische Geschichte, sid. 52, åberopad af Schildener, Gutalag, sid. XLIII); och det var också på bemedling af Gotländska köpmän, som åtskilliga förmåner af Biskop Albertus beviljades Rigas invånare.
27. Anf. st. sid. 4.
28. ”Insula Gothlandia, sicut longo maris tractu ab aliis terris separatur, sic illius incolæ in iure positivo et consuetudinario tam sæculari quam ecclesiastico ex magna parte variantur ab aliis populis”, heter det i ett bref af Ärkebiskopen i Lund Andreas (Sunonis) samt Biskoparne i Linköping Carl och Bengt (Sv. Dipl. N:r 832); hvilket bref, om det är äkta, ligger till grund för hvad i Hist. 5. säges om biskopsvisitationer och gengärd på Gotland.
29. Norges Gamle Love, utg. af R. Keyser och P. A. Munch, I. sid. 1.
30. Jfr. Gloss. orden setr och siþar.
31. Säkerligen skulle många märkvärdiga likheter äfven emellan de nuvarande Gotländska och Norska folkspråken vid närmare granskning uptäckas; jag vill blott erinra om det i Gloss. orden kiern skal, horn band omnämnda sätt, hvarpå Gotländingarne uttala bokstäfverna rn; likaså säges i Norrige t. ex. bann, gann, honn, konn, gvenn &c. för barn, garn &c.; se Aasen, Ordbog over det norske Folkesprog, Christiania, 1850.
32. Jfr. ÖGL. föret. sid. 1.
33. Här tryckt i 4:de afdelningen, sid. 219 o. följ.
34. I Biskop Alberti i Riga förutnämnda bref (anf. st. sid. 2) stadgades att 4½ marker penningar skulle väga en Gotländsk mark silfver, och att de Rigiska penningarne (denarii) skulle vara af samma värde som de Gotlandska. Häraf skulle följa att äfven på Gotland redan i början af 13:de århundradet 4½ marker penningar svarat emot en mark silfver. Deremot upgifves (besynnerligt nog!) i K. Hans förutnämnda förordning af 1492 att 2⅔ marker penningar svara emot en mark silfver (IV. 1: 32.).
35. Jfr. UplL. KöpmB. 3: pr. SML. KöpmB. 3: pr.
36. Se inledningen och artt. 13, 32.
37. Gutalag, sid. 251.
38. En afskrift af detta K. bref finnes i Visby Domcapitels arkif; en annan förvaras i Riksarkifvet i Stockholm. Det är tryckt i Handlingar rörande Skandinaviens historia, XXIX. sidd. 361–2.
39. Denna förordning, hvaraf en afskrift finnes i Visby Domcapitels arkif, och en annan i Riksarkifvet i Stockholm, är tryckt i nyssnämnda Handlingar, XXX. sid. 359 o. följ.
40. Jfr. not. 11 sid. 3; nott. 17, 20 s. 4. &c.
41. Jfr. not. 56 sid. 61; not. 21 s. 74; not. 4 s. 79; not. 14 s. 91.
42. Jfr. not. 1 sid. 89; not. 36 s. 92.
43. Allt detta är här särskildt tryckt såsom Additamenta, sid. 104 o. följ.
44. David Bilefelt, förut Kyrkoherde i Barlingbo och Prost öfver norra tredingen, blef år 1592 Superintendent på Gotland, och dog 1596. Se vidare om honom Wallin, Gotländska Samlingar, I Del. sidd. 162–4.
45. Jag har i Barlingbo efterfrågat huruvida i kyrkans arkif möjligtvis den handskrift af Gotlandslagen finnes, som Bilefelt följt; men fått det besked, att kyrkan ej eger några gamla handskrifter.
46. Jfr. not. 78 sid. 42; not. 29 s. 48; not. 65 s. 71.
47. Se not. 50 sid. 40.
48. Se not. 6 sid. 25; not. 25 s. 58; not. 12 s. 77.
49. Se not. 1 sid. 25.
50. Se not. 52 sid. 71.
51. Jfr. not. 1 sid. 3.
52. Jfr. not. 57 sid. 9.
53. Jfr. not. 3 sid. 14; not. 71 s. 18; not. 17 s. 30.
54. Se sid. 162.
55. Jfr. not. 18 sid. 168.
56. Jfr. nott. 1–4 sid. 113; not. 8 s. 114. &c.
57. Se nott. 5–7 sid. 162, 163.
58. Jfr. not. 20 sid. 116. &c. — Om dylika öfverskrifna vokaler jfr. Sachsenspiegel, herausgeg. von Homeyer, II. sidd. 401–3.
59. Se not. 3 sid. 162.
60. Jfr. hvad i det föregående, sid. III, blifvit anfördt angående den gamla handskriften af Gotländska texten.
61. Jfr. not. 12 sid. 115; not. 9 s. 130; not. 14 s. 152.
62. Jfr. not. 11 sid. 120.
63. Se not. 23 sid. 127.
64. Se not. 2 sid. 134; not. 10 s. 152.
65. Se not. 7 sid. 135; not. 13 s. 136; not. 1 s. 137.
66. Se not. 1 sid. 141; not. 1 s. 153; not. 6 s. 158.
67. Jfr. not. 1 sid. 162.
68. Jfr. not. 18 sid. 168.
69. Gutalag, sid. XXXIII. not. **)
70. Jfr. sid. IV ovanför.
71. Jfr. not. 5. sid. 45.
72. Sid. X ofvanför.
73. Jfr. not. 1 sid. 219; not. 8 s. 229.
74. Bibliotheca Rostgardiana, Hafniæ (1725), 8:o. Denna boksamling såldes på auktion i egarens lifstid år 1726, då det mesta af handskrifterna kom till Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn. Sedan samlade Rostgaard åter en mängd böcker, hvilka efter hans död tillföllo Universitets-Bibliotheket; och det är dessa som den dervarande skrifna Rostgaardska katalogen uptager.
75. Jfr. not. 1 sid. 169.
76. Se not. 6 sid. 218.
77. Se not. 14 sid. 191; not. 8 8. 194; not. 2 s. 195; not. 2 s. 201; not. 1 s. 217.
78. Inuti texten förekommer ·: cap. 15: pr. ,: 21: 1. ⁞ 23: 4. ,. 24. :: 28. :, 79. :—:, 83.
79. Jfr. sidd. III, XIV ofvanför.
80. Jfr. not. 6 sid. 178; not. 8 s. 182; not. 15 s. 185; not. 3 s. 193. &c. Endast på ett sådant ställe saknas ett litet stycke, som finnes i den nu i behåll varande gamla Gotländska texten; se not. 16 s. 186.
81. Jfr. not. 46 sid. 21; not. 35 s. 38; not. 5 s. 45; not. 4 s. 54; not. 33 s. 66.
82. Se sid. XVI ofvanför. — Dessa förordningar finnas, så vidt jag vid anställd undersökning kannat utröna, hvarken i original eller afskrift i Kongl. Geheime-Arkifvet i Köpenhamn.
83. Jfr. not. 40 sid. 227; not. 32 s. 234.
84. Jfr. not. 1 sid. 219; not. 8 s. 229, och sid. XVI ofvanför.
85. Jfr. not. 15 sid. 223; not. 19 sid. 224. &c.
86. Se not. 13 sid. 172; nott. 3, 5, 7, 8 s. 174; not. 5 s. 175. &c.
87. Hans Strelow, som då var Kyrkoherde i Vall och Prost öfver Medeltredingen, lät år 1633, och således medan Gotland ännu var under Danmarks välde, i Köpenhamn trycka ofvannämnda arbete. Sedan ön genom Brömsebro-freden hade blifvit återvunnen till Sverige, blef Strelow år 1647 Superintendent öfver Gotland, och dog år 1656. Se vidare om honom Wallin, anf. st. sidd. 180-186.
88. Föret. sid. VI.
89. Se sid. XIV ofvanför.
90. Jfr. not. 1 sid. 219.
91. Jfr. not. 8 sid. 229.
92. Jfr. UplL. föret. sid. LXXV.