Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/Q
| ← P |
|
R → |
Q.
Qvada, f. (Isl. kvoða, N. kvaada, kvoa &c.) kåda, prov. qvåda, koa. Chr.*
Qvaf, n. (Isl. kaf) eg. qväfning; nedsänkning i vattnet. segla i q., Chr.* Jfr. Qvæfia.
Qval, n. (Isl. kvöl) eg. qval, oro; 1) = klandan. Se Raþa. 2) hinder. ME.* St. G. 4: pr; Chr. G. 4: pr. — Jfr. Qvælia.
Qvala lös, adj. (af qval 1) fri för tilltal l. ansvar. U. M. 39: 2. jfr. pr; VM.*
...
Qvarstada domber, m. dom att ett rättegånsmål skall blifva hvilande. Chr.*
Qvarsæta, f. (af qvar sitia, se Sitia) qvarstad. Däraf
Qvarsætu tak, n. qvarstad hvari, enligt VG.*, ett ting sattes, som blifvit stulet l. röfvadt från någon, och af egaren hittades i en annans förvar, hvarefter det nedsattes hos tredje man, som ansvarade därför, att det under den därpå följ. rättegången skulle vara tillstädes. i tak ganga . . -ki, ɔ: genom qvarsætu tak, VG. II. Þ. 42. I Ä. GulL. (GNL. I. 48) förekommer ett liknande ord, kyrsetu tak, borgen för en persons qvarblifvande på stället.
Qvarter, n. fjärdedel, 1) af ett stop. Sk.* 2) af ett hundrade, således tjugofäm. Sk.*
... ...
Qvikfæ, n. (Isl. kvikfè, D. qvæg) fäkreatur. VG.*
Qviki, m. = qvikfæ. ÖG.* gæra l. tiunda korn ok -ka, allitt. ÖG.*
... ...
Qvæþa (impf. qvaþ; koþ för qvoþ, VG.), v. a. (Isl. qveða) säga. G.* han koþ (ej þu koþ, jfr. Bihanget o. hvar), VG.* q. ia viþer, VG.* ÖG.* VM.* Sm.* q. ne l. nai viþ, VG. I. K. 8: 2; A. 10; G. 9: 7. &c.; G.* Jfr. Ja-, Ne-, Oqvæþi; Oqvæþins orþ, -viter.
Qvæþia (qveþia), f. (af qvæþa) 1) utsaga, det som någon säger. þæt ær q. konungs &c., så säga de, därom äro de ense, VG. II. G. 15. 2) helsning. sændir allum . . (guds) -iu &c. VG.* Sk.* helsar alla . . mæþ guþs -iu ok sina, U.* SM.*