Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/Bihang

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Ö
Samling af Sveriges Gamla LagarBand XIII
av C. J. Schlyter

Bihang


[ 786 ]

Bihang.

Afata. R-t (II. 417 not.) förutsätter felskrifning på de anf. ställena i VG., och anmärker att ”denna kan ha varit af annat slag”. Af hvilket slag felskrifningen kan hafva varit, uppgifves dock ej. Att af uatæ är skrifvet för af fatæ l. a fatæ är likväl icke besynnerligare än att t. ex. awræþ är skrifvet för afræþ i U. J. 10; och att författarne af VG:s yngre codex så ansett det, är klart, ehuru i den hs. af denne codex som nu finnes, står afat, hvarvid ej annat är att påminna, än det som här s. 10 är anmärkt. Att af fat, a fat uppkommit det yngre ordet fattas, kan ej vara tvifvelaktigt; men om stammordet är adj. fair, få (Isl. sing. fár, n. fátt), är en fråga som icke behöfver här upptagas. [ 787 ] [ 788 ] [ 789 ] [ 790 ] [ 791 ] [ 792 ] [ 793 ]...

Blotan. Angående det af R-t (II. 97. not.) ytrade och af S-e (s. XXII) upprepade påståendet att blotir, G. 4, ej kan vara pl. till blotan, hvilket skulle i pl. heta blotanir, hvarför skriffel antages vara i G:s text, har det blifvit visadt i ME. föret. s. XCVII, XCVIII, att, så vidt bekant är, Svenska ord på -an aldrig haft pl. på anir, utan i det äldre språket på ir (utan an), och i det nyare på ningar eller ingar. I det utkomna häftet af Sv. Ak:s ordbok upptagas två särskilda ord: afskedspredikan och -predikning, af hvilka det förra säges vara utan pl.; men sanna förhållandet är att predikan heter i pl. predikningar, och likasom det förra ordet ej har annan pl., så har det senare ej annan sing. än den på an; också har någon auktoritet för den föregifna sing. på ning ej kunnat anföras, huru godt man annars haft om de mest orimliga auktoriteter. Möjligheten af ett skriffel på anf. st. i G. kan visserligen lika litet nekas som att skriffel äro möjliga på hvilket annat ställe som hälst; men skriffel får icke därför onödigtvis antagas såsom verkligt. — Till förekommande af misförstånd må tilläggas den anmärkning, att af den nämnda pl. på ingar blifvit bildad en särskild sing. endast till bruk vid sammansättningar, och sålunda kan man säga predikningssamling likasom verkningskrets, fordringsegare, ansökningstid &c.; men prediko i åtskilliga sammansättningar (predikoämbete &c.) är en gen. af inf. predika, och predikstol är sammandraget af predikostol (jfr. At, s. 789 ofvf.).

Bo land, rad. 3 efter 42. tillägges: ed. 1829, II. s. 324, 326.

.... [ 794 ] [ 795 ] [ 796 ] ...

[ 797 ]Guþ, m. Då i edsformuläret sva se mær g. holler, biþia sær sva g. hullan &c. (se Hulder, Vat, Vatter), den äldre VG. har hol både i nom. och acc., förklarar L. F. Leffler, Hedniska edsformulär i äldre VGL.[1], detta så, att o. guþ är n. pl. (se Guþ, n.), och att således detta är ett gammalt hedniskt edsformulär, hvaraf vigtiga slutsatser dragas. Att o. guþ, som under hedendomen betecknade flera förmenta gudar af båda könen, och därför var neutr., vid christendomens införande undergick en förändring, är helt naturligt, likasom att denna förändring icke skedde alldeles på en gång; det är därför väl möjligt att ordets gamla form bibehållit sig i vissa formulæ solemnes, och äfven i de nämnda edsformulärerna, utan att någon människa därvid tänkte på hedniska gudar, likasom den i Holl., platt-T. och Eng. ännu bibehållna formen god, i afseende på bem:en ej står i någon förbindelse med Isl. goð; och så förekommer i Isl:n icke allenast goð, m. för guð, och guð, n. för goð (se EJ.), utan ock, såsom äfven Hr. L. anmärker, i Grg. Fs. I. 192, och på flera ställen i de N. lagarne, finnes goþ, n. i bem. af de christnas Gud. Utan att antaga att o. guþ i det ifrågavarande sammanhanget är n., vore det tillräckligt att i afseende på de saknade adj.-ändelserna er och an erinra att redan i våra äldsta hss. dylika casus-ändelser börjat att icke alltid noga iakttagas; hvartill kommer att då man lägger så stor vigt på de nämnda ändelserna, borde man ock betänka att om guþ vore pl., skulle det heta: sva sen mær g. hol, och ej sva se &c. (se Vat, Vatter. I allt fall kan man tryggt påstå att det omöjligen kan antagas att de i VG. föreskrifna ederna skulle hafva inefattat ett verkligt anropande af ”de hedniska gudamagterna” (anf. st. s. 158).

Guþsivalagh. De förhållanden som räknas till andelig skyldskap, uppgifvas ej lika i alla lagar, hvilket troligen härrör af olika fall, som på olika orter inträffat; se t. ex. Grg. Fs. I. 47, 62, 158; NGL. I. 16, 150; II. 323, 335, 376.

... [ 798 ]...

Huvuþbani. Isl. höfuðbani, höfuðsbani brukas i bem. af ord l. gärningar hvarigenom någon själf vållar sin död till följd af hämnd; såsom exempel hvarpå må anföras: ek kann segja þír at þetta er þinn höfuðbani, Flóamanna s. cap. 18, i Fornsögur, utg. af Vigfússon och Möbius, Leipzig 1860, s. 138. Jfr. Cl-V. s. 307, där till och med tunga er h. anförs såsom ett talesätt l. ordspråk (saying), utan att det dock uppgifves hvad detta skall betyda. Då jag icke känner att det Isl. ordet varit brukadt i eg. bem. af dråpare, såsom BH. öfvs:r, finner jag orden tunga h., i U. böra öfvs:s: tungan är orsaken till hans död, ɔ: han har sin egen tunga l. sitt förolämpande tal att skylla för sin död, hvilket i allt fall är tydliga meningen af de anf. orden; och samma mening, ehuru på ett oegentligt sätt uttryckt, måste ligga i de näst föreg.: glöpa orþa værster (se Værri).

...

Hvar, pron. 1) hvilken. R-t (I. 331; II. 504; IV. 302) misförstår VG. I. R. 5: pr., då han tror att sigher hör till þæt och koþ till þu; och V-k (Öfvs. s. 8, 9) öfvs:r: ”eho det är; säger han, att du så kallade honom, (i det han förklarar): jag tager vitnen” &c., och tillägger i not. ”ordagrannt: hvem som det, säger han, du kallade honom”, hvarpå följda anmärkningar vid texten, passande till de meningslösa öfvs:ne; de motsvarande orden i §. 2. öfvs:as: ”hvem (det är), som du så kallade, (säger han): jag tager vitnen” &c. Orden i pr. lyda så: kallær maþær man bykkiuhvælp har ær þæt sighir han þu koþ han iak skyrskutæ &c., ɔ: kallar man en annan hundhvalp, ”hvem är det” (som du kallar så), säger han (n. den andre); ”du” sade han (n. den förste); efter denna förklaring tager den skymfade vitnen på oqvädinsordet. Ett dylikt samtal följer på det skymfliga tillmäle som §. 2. omnämner.

... [ 799 ] [ 800 ] [ 801 ] [ 802 ] [ 803 ] [ 804 ] [ 805 ]...

Okar. Då i U. Æ. 10: 1. och VM. II. Æ. 10: 1. säges: köp okur (l. okkor) bæggia, anser R-t (II. 474) okur vara gen. (således af pron. pers. vit); men detta är omöjligt, icke blott därför, att detta pron. då hade skolat heta okkar, utan i synn. därför, att ett pron. pers. ej kunde brukas uppenbarligen i bem. af poss. förbundet med ett subst.; långt ifrån att detta skulle vara ”logiskt rättare”, är det logiskt otänkbart. Således kunde det sägas til okar, till oss, då o. vore pron. pers. men då det säges okur (med l. utan tillägget bæggia) köp kan okur lika litet som bæggia vara pron. pers.; likasom då det säges til hans, till honom, hans är pron. pers, men om det säges hans köp, det lika afgjordt är pron. poss., ehuru ursprungligen gen. af pron. pers. likasom pron. poss. min, din ursprungligen äro gen:er af pron. pers. Så är ock i den vanliga förbindelsen bæggia þera det senare ordet, så väl som bæggia, pron. poss. och ej pers., och båda dessa ord stå, likasom okur och bæggia, i lika direkt förhållande till ett därefter följ. l. ett föreg. subst.; hvaremot om baþir þera kunde förekomma, hvilket vore orätt (jfr. Þera), þera skulle vara pron. pers., likasom i förbindelserna en þera, ængin þera. I de nu brukliga sammansättningarne endera, [ 806 ]ingendera, är dera en lemning af den gamla gen. af pron. pers., likasom när man, ehuru orätt, säger bådadera (l. bäggedera, då vanskapliga ordet bägge numera ofta brukas som nomin.), men som man kan bruka ett häremot svarande pron. poss. måste man säga bådas dera (l. bägges deras), l. sammandr. bådaderas (l. bäggederas), emedan deras är den form som nu tillhör pron. poss.

... [ 807 ] [ 808 ] [ 809 ] [ 810 ] [ 811 ] [ 812 ] [ 813 ]...

Þangbrækka. Då de förut (s. 799) nämnda Bidrag &c. inehålla en vidlöftig afhandling om d. o., i hvilken författaren synes anse sig hafva framlagt de mest glänsande profven af sin öfverlägsna språkkunskap och djupgående lagtolkningsförmåga, så är det skäl att, ehuru i största korthet, anföra hufvudpunkterna af den bevisning, hvarigenom han trott sig ådagalägga att o. þ. ej kan hafva den i gl. vid VG. (och äfven i närvarande ordbok) antagna bem. Dessa hufvudpunkter äro: 1. att det ställe i Eddans sånger, där orden þang brækku stå att träffa, ej blifvit angifvet; 2. att ”någon tång icke finnes i Västergötland”, och att ”förliknandet af skogen å land med tången å hafsbottnen är någon ting så onaturligt”, att en sådan bild troligen ej ”kunnat begagnas af någon skald i Västergötland, l. af någon där begripas”; 3. ”det kan icke gärna antagas att ett poetiskt bildspråk skulle nytjas i en lag”; 4, Västergötland hade då så godt om [ 814 ]skog på många ställen, att uttrycket: bära sköld öfver skogen lemnar frågan: hvilken skog? obesvarad; ordet þ. måste därför hafva ”haft någon lokalisering”, ”det är också antagligen helt enkelt ett ortnamn”; 5. stället måste hafva varit beläget på Västergötlands västra gräns mot den ”under Norge lydande kuststräckan Viken”; vägen därifrån måste hafva gått genom Tängs socken, där således Þangbrækka, l. såsom förf:n skrifver ordet, Tängbräckan, har varit belägen. Ehuru uppenbar, och man kan väl säga vidunderlig, oriktigheten af allt detta är, röjer sig bär, likasom i flera af denne förf:s ordförklaringar, en viss fintlighet i utgrundandet och motiverandet af dessa i fria luften sväfvande fantasier, hvilka ej kunna hafva annan verkan än den, att förvilla en l. annan läsare, som saknar förmåga att inse skefheten i åsigterna och tomheten i bevisen. Jag hade icke ansett nödigt att vidare ytra mig i denna fråga, om jag ej för omkring 20 år sedan händelsevis hade fått se en mig i hs. meddelad uppsats angående ifrågavarande ord, hvilken mycket liknade den, för hvars inehåll nu blifvit redogjordt, och i anledning däraf då upptecknat mina tankar, hvilka jag icke ämnade att någonsin offentliggöra, men nu finner skäl att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nämnda anteckningar, här meddela. Att orden þang brækku varit en i Eddans sånger förekommande benämning, därpå är uppgiften i Resenii edition af Eddan tillräckligt bevis. Att den hs. af Snorra Edda, där Resenius hämtat de af honom anförda vidar heite, numera ej finnes, och ej kunnat begagnas i senare editioner af Eddan, är ganska lätt förklaradt då man vet att hela den äldre Arne-Magneanska samlingen af Isländska hss., jämte Resenii till Universitetsbibliotheket skänkta boksamling och alla andra samma bibliothek tillhöriga hss. och tryckta böcker, tillintegjordes i den stora branden i Köpenhamn år 1728; men det vore orimligt att tänka att de anförda orden skulle vara af Resenius diktade, i synn. då samma ord igenfinnas i två af våra gamla lagböcker, hvartill kommer att, såsom ofvf. s. 743 blifvit anmärkt, numera äfven Eg. anfört ett liknande poetiskt talesätt med samma betydelse. Hvad skaldspråket i allm. beträffar, tillhörde det ursprungligen icke Island särskildt utan hela norden, och man skall icke tro att det för 600 år sedan var alldeles okändt i Sverige, såsom endast upptänkt af några syslolösa hjärnor på Island, l. att man i Västergötland var så okunnig, att man icke viste hvad tång var, därför att den icke växte på åkrarne, l. likasom man hade behöft göra upptäcktsresor ”på hafsbottnen” för att finna den. Bilden af backens tång för skog var på den tiden lika begriplig som mångfaldiga andra poetiska bilder och talesätt som förekomma äfven i lagarne, och som brukades och ännu brukas i dagligt tal, t. ex. det ännu allmänt kända archaistiska talesättet bära afvig sköld mot riket, hvilket hvar och en af oss förstår, äfven utan att någonsin hafva sett en sköld, om ej händelsevis i någon antiqvitetssamling l. gammal rustkammare, l. på en theater l. maskerad. Så enfaldig var man icke häller, att, då det talades om att bära sköld öfver skogen, i samma mening som det ännu säges bära afvig sköld, man icke begrep att med skogen menades en af de skogar, hvaraf landet på gränserna var omgifvet, och således hade behöft fråga: ”hvilken skog?” Eller då det heter: sol ganger undir [ 815 ]viþ, likasom det ännu säges: solen går i skogen, ɔ: går ned, finnes väl någon människa så utblottad på sinne för poetiskt bildspråk, att han skulle behöfva fråga: hvilken skog? äfven om han aldrig varit på något ställe där solen synts gå ned i skogen. Om nu ock betydelsen af det ifrågavarande talesättet icke vore så klar och otvifvelaktig som den verkligen är, skulle man väl knappt hafva föreställt sig det som möjligt, att någon i denna fråga kunde på allvar tänka på Täng och Tängened i Västergötland, om ej nu en författare hade framträdt, som icke allenast kunnat tänka härpå, utan ock finna en sådan tanke bekräftad af oemotsägliga skäl, Härtill fordrades visserligen ock det otroliga, att någon som ville befatta sig med att skrifva i detta ämne, skulle våga att neka att det var från mera än ett enda håll som en fiende kunde intränga i Västergötland, — att han kunde inkomma på landskapets sydvästra gräns från Halland, l. på norra gränsen från Norge, l. på södra gränsen från Skåne genom Smålands västliga del (om ej kanhända en förrädare i Västergötland skulle hafva blifvit ostraffad därför att han hade fört skölden öfver Finnveden); — om dessa gränser hade man kunnat blifva underrättad genom den långa gränsförteckningen i VG. IV. 10, men — det var nu en gång beslutadt att fienden skulle, ordet þangbrækka till ära, passera Täng, och så måste allt annat försvinna, för att låta denna dimmbild framträda så tydligt som möjligt; ja, till och med ÖG., där det af det klara skäl som blifvit anfördt här ofvf. s. 743, heter: ivir þang ok -ku, måste låta fienden infalla där i landet genom Täng i Västergötland! Det vore i sanning bättre att studera våra gamla lagar för att lära något af det myckna goda som där är att lära, än att bland de många ställen som man icke förstår, uppsöka sådana, som man likväl tror sig kunna förklara bättre än någon annan, för att därifrån göra luftfärder ins blaue hinein, där man hvarken har kompass l. styre till hjälp, men hvarifrån man dock hoppas att kunna förvåna verlden med berättelser om underbara äfventyr.

Þinga. Då i VG. LR. 3: 1. står þingi, är i not. 23 anmärkt att detta synes vara skrifvet för þingæ, verb. infin. (likasom i samma hs. æ på flera ställen är skrifvet för i), och härmed öfverensstämmer II. R. 3. H-e (Om nämnden, s. 16. not. 2) finner det ”ovisst hvilken betydelse” denna infin. skulle hafva, en anmärkning, som är mägta obegriplig, då detta tydligen står att läsa i gl.; och lika obegripligt är det då förf:n finner ett bevis att ”här menas subst. þing” däri, att aldragötæ þing i §. 2. "tydligen (!) är en förklaring af det föregående”. Vidare heter det: ”stadgandet förbjuder således (!) lagmannen att utöfva sin domsrätt på något annat ställe än å allra göta ting.” Då § 2. säger: þæt hetir e aldragöta þing ær laghmaþer ær a, förbjudes ”således” lagmannen att dömma ”på något annat ställe” än där han är — visserligen ett om mycken lagstiftareklokhet vitnande lagbud. Såsom ett ytterligare prof på redan i denne förf:s uppgifter så väl som tolkningar, må anmärkas att han citerar ”VGL. II. 3: 17, hvilket citat är meningslöst, då ingen balk uppgifves; det skulle vara II. RB. 3; men då här citeras ”3: 1”, och 1 naturligtvis skulle betyda §. 1, så möter här åter den ledsamheten, att i nämnda flock ej finnes någon §. 1, och således icke häller någon §. 2, ehuru förf:n några rader nedf. icke drager i betänkande att citera ”§. 2 i båda [ 816 ]redaktionerna”. Till denna förvirring har för H-e icke behöfts mera, än att i not. 23 vid I. R. 3. efter citatet II. RB. 3. tillägges: I. þinghe, hvilket I. han trott betyda §. 1, ehuru i den anf. fl:en hvarken finnes någon §. 1, eller är skrifvet þinghe, och hvar och en läsare med vanlig eftertanke begriper att I. här, likasom i alla de föreg. 15 noterna på samma sida betyder icke §. 1, utan hs:en I. Detta hade lika litet som det mesta af ifrågavarande afhandlings inehåll förtjenat anmärkas, om det ej hade utgjort en inom några få rader inrymd lätt åskådlig profkarta på de förvirrade hugskott, hvaraf afhandlingen, på hvars vederläggning i särskilda stycken jag i det föregående varit nödsakad att förspilla alltför mycken tid, alltigenom är en väfnad.

Þrætighi. Detta ord är i VG. IV. 21: 108. skrifvet þrætighi med ett litet streck öfver raden, som betyder n, men ej, såsom R-t (II. 563. not.) antager, kan läsas som u, hvaremot ett skriffel är en icke ovanlig sak; också kan ett otydligt u i en äldre hs. lätteligen hafva bli läst som n; þrætiughi finnes för öfrigt ingenstädes. Dessutom må anmärkas ett annat alldeles lika beskaffadt skriffel i samma hs., VG. IV. 14: 13, þrænttandi, hvilket man kunde tro böra vara þræuttandi; likaledes står i VG. I. Md. 13: 1. þiængn' för þiægn eller þægn. Väl är n stundom skrifvet så att det kunde läsas som u, men detta är icke möjligt med strecket som betecknar, m l. n, hvilket mycket ofta förekommande tecken är så bestämdt, att jag icke ansett nödigt att utmärka det med särskild stil (se VG. föret. s. LXV).

Þæn. Den ända till våra dagar brukliga konstruktion; þæt æru, varu &c. med ett efterfölj. subj. i pl., hvarmed är att jfa. T. es sind och Fr. ce sont, är således alldeles riktig, ehuru hon af den i vårt land vid språkets behandling vanliga tilltagsenheten blifvit förkastad, så att man nu merendels ser skrifvas det är, var &c. med följ. subj. i pl. Ett märkligt hit hörande exempel finnes i vår gamla bibelöfvs., Matth. 10: 20, ”thet ären icke J som talen”, där hvar och en kan se att J och ej det är subjekt; likväl är naturligtvis äfven detta ställe mästradt i de nya öfvs:ne. Jfr. I bibelöfversättningsfrågan, Anmärkningar utg. af C. Olbers, s. 222-224. Såsom ett exempel som visar att ifrågavarande riktiga konstruktion ännu i våra dagar icke varit alldeles bortglömd, må ur H. M. Konungens tal på Stockholms slott d. 24 Maj 1821 till ledamöterna af den nya Hofrätten som då installerades, anföras orden: ”det ären J, som Jag kallat” &c. Härmed kan jfs. ”ho ären J”, Ap. G. 19: 15, där det är lika klart att J är subj. och ej ho; Grek. texten har υμεις τινες εστε, Luther: wer seid ihr, D. öfvs. hvo ere J; här hafva våra nya öfvs:re icke vågat skrifva: ho l. hvilken är J, som dock ej hade varit oriktigare än: det är icke J, i Matth. 10: 20, men man har hittat på den rätta utvägen att, i öfverensstämmelse med Grek. texten, ändra ho till hvilka; hade man däremot velat bibehålla det dåliga ordet ho, l. i dess ställe sätta hvilken, så hade likväl verbet måst qvarstå i pl. — I afseende på talesättet i þerri anmärkes att Lund, Ordföjningslære s. 472, antager att för, resa, där är utelemnadt. Om den som först brukade denna ellips, härvid tänkte på för, är dock omöjligt att afgöra; men åtminstone kan för icke menas på alla ställen där detta uttryck förekommer, t. ex. i VG. I. B. 9. kunde efter þerri snarast sot insättas. R-t [ 817 ](V. 138) tror att knappast annat än riþ kan underförstås. Att fem. här har blifvit satt i st. f. neutr., har troligen först skett af en tillfällig anledning, såsom i VG. anf. st. det i de äldsta lagarne så ofta, stundom med inblandade allitterationer, förekommande rythmiska sammanhanget, då det heter:

far maþer sar
ligger i længi
ganger i mælli
ok dör i þerri

(där man kan hafva tänkt på sot) — och så har talesättet kommit i bruk, utan att man vidare tänkt på något visst underförstådt nomen.

Þæt, conj. Att den vanligen förekommande conj. at (som ofta skrifves æt, et, likasom þæt ofta, och i Isl:n alltid, skrifves þat) uppkommit genom förkortning af detta þæt, som ursprungligen är acc. n. af pron. dem. þæn, synes mig vara nästan otvifvelaktigt då man jfr. förhållandet i flera andra språk. Denna förkortning visar sig ock tydligen däri, att likasom han fordom ej sällan sammandrogs med föreg. verber, t. ex. till bindran, kiplaran, ræniran, sean (se Han), så sammandrogs stundom äfven thet med ett föreg. verbum, då det skrefs betalat, görat för betala thet, göra thet (jfr. Þæt, pron.); och så får man ännu i hvardagsspråket beständigt böra de gamla acc:na han och det förkortade och sammandragna med ett föreg. verbum, då till detta, med uteslutande af h eller d, lägges an, en, et, eller blott n, t, t. ex. träffa an, träffan, träffaden, sågen, görat, körat, läsat, såget, gjordet, hördet, lästet &c. Ännu klarare framträder förhållandet i Blekingska provinsspråket (icke endast hos allmogen), där ej blott den gamla acc. han (för honom) tydligt och utan förkortning uttalas, utan ock i st. f. acc. det säges att; det är åtminstone icke många år sedan man äfven af bildade människor i hvardagstalet beständigt fick höra t. ex. ”jag kunde inte träffa han”, ”jag såg att inte, men jag har hört att omtalas”, och mången skulle hafva funnit det likaså tillgjordt att säga honom, det, som att säga icke i st. f. inte; men dessa, likasom andra historiskt märkvärdiga egenheter i landskapens folkspråk försvinna allt mera, ju mera barnen i skolorna lära att tala ”efter bokstafven” (jfr. G. föret. s. XXVI). — I den här afhandlade frågan är R-t (V. 180) af annan mening.



  1. Denna skrift, som för längre tid sedan af förf. blifvit mig benäget meddelad, upptager s. 149–160 af en bok, där hon varit ämnad att införas, men hvilken, så vidt jag vet, ännu (i Augusti 1877) icke af trycket utkommit.