Jordabalken

←  Ärfda Balk

Sweriges Rikes Lag Gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734. Efter faksimil av 1736 års originalupplaga.

Bygninga Balk  →

Jorda Balk.

I. Cap.

Om laga fång å jord, hus och grund, å landet, och i staden.

1. §.

THesse äro laga fång, therigenom man jord, hus och grund, å landet och i staden, förwärfwa må: ett är arf, om lagliga ärfdt är; annar är skifte, om lagliga skift är; tridie är kiöp, om lagliga kiöpt är; fierde är gåfwa, om lagliga gifwit är; femte är pant, om then lagliga pantsatt och förstånden är: alt efter som i thenna lagbok skrifwit står. Lagligit stånde, olagligit återgånge.

2. §. Kiöp, skifte, och gåfwa skola skrifteliga ske med twägga manna witne, och the wilkor theri sättas, hwar å samma kiöp, skifte, eller gåfwa sig grundar, och sedan lagföljas å then ort, ther hwarthera är belägit, som framdeles skils.

II. Cap.

Om arfwejord.

1. §.

THet är arfwejord, som efter föräldrar, barn, syskon, eller andra fränder ärfwes; så ock then aflingejord, som sättes i stället för arfwejord, then man sig på hwarjehanda sätt afhändt hafwer.

III. Cap.

Om skifte, och huru jord å landet, eller hus, tomt, och jord i staden, skiftas må.

1. §.

NU wil man arfwejord sin emot annan jord å landet skifta; hafwe ther wåld til, och then man med skifte fått, ware arfwejord i stället. Thet skifte må ej af bördeman klandras. Skiftar man hus, tomt eller gård i staden, emot hus, tomt eller gård i samma stad, eller annor; hafwe ej eller bördeman rätt at ther å klandra, utan behålle ther emot bördemännen å begge sidor hwarthera sin rätt til thet tilskifta. Ej må man arfwejord å landet emot hus och jord i staden skifta.

2. §. Nu skiftar man bort arfwejord sin å landet, och får ther före igen både jord och penningar. Är jord mer än penningar; tå gånge thermed, som om skifte sagdt är: Är then mindre, och penningar mer, eller både jämnt; tå dömes jord i börd, som wore then til salu gången. Om skifte i staden ware lag samma.

IV. Cap.

Om kiöp, och huru jord å landet, hus, gård, och tomt i staden, säljas må.

1. §.

SÄljer man jord sin å landet; tå skal kiöparen in för Rätten, i thet härad jorden ligger, wisa kiöpebref sitt, och jorden offenteliga upbiuda låta, på try almänna Häradsting. Giöres ej å then jord klander, inom natt och åhr, efter tridie upbudet; eller wid thet Ting, tå tridie upbudet sker i then landsort, ther allenast ett Ting hwart åhr hålles; gifwe tå Häradshöfding fastebref ther å, med thes namn, häradets och sitt insegel. Ligger thet som såldt är, i flera Härader; tå skal hwarthera upbiudas å rätta Häradsting, och fasta ther å tagas; Warde ock fastebref i härads dombok inskrifwit.

2. §. Jord, hus och tomt i staden, som säljes, skal ock offenteliga wid öppna dörar å Rådstufwu tre måndagar upbiudas, fyra wekor emellan hwart upbud. Faller Helgedag in å upbudsdag; tå fullföljes upbud nästa måndag therefter. Kommer ej klander å thet kiöp, inom tolf wekor ifrån tridie upbudet; ware thet tå lagståndit, och sedan friskilling gifwen är, skal thet med Rättens fastebref bekräfftas. Ej må fastebref utgifwas i staden, förr än säljaren sielf, eller genom fullmächtig, in för Rätten handstreckning giordt hafwer, och tilstått kiöpeskillingen betald wara. I fastebrefwet skal nämnas, huru många alnar then gård eller tomt är bred och lång, så ock i hwilket qwarter och fierding, och emellan hwilka gator och gränder, then belägen är. Om skifte och gåfwo ware lag samma.

3. §. I alla upbud skal summan nämnas, för hwilken then jord, hus eller tomt upbiudes.

4. §. Säljer man jord, hus eller tomt, then han förr til annan såldt hafwer; ware the kiöp gildt som först giordes, och böte then, som twem ett sålde, siettedelen af kiöpeskillingen, och skadan åter.

5. §. Nu kan skattejord utom börd säljas: är thet kronoskatte, hembiude thet kronan, och thet som frälseskatte är, honom, som frälserätt ther å äger, innan tridie upbud ther å tages, och hafwe the macht then jord at lösa, och sedan lagfarten fullfölja låta, som sagdt är.

6. §. Kiöper man thet, som å annars jord och grund i staden bygdt är; tå skal han thet honom lagliga hembiuda.

7. §. Ej må någor sluta kiöp, eller skifte med öfwermaga, jungfru eller wanwettig om theras jord. Sker thet; ware ogildt, och lagfart therå förbuden.

8. §. Tränger förmyndare, at sälja något af the omyndigas fasta arf, til theras födo och nödiga upfostring; wise in för Domaren rätta nöd, och tå Domaren ther öfwer hördt nästa fränder, som i Riket äro, och han til thet kiöp samtycke gifwit, samt laga stånd therå kommit, ware thet kiöp fritt för theras klander, tå the myndige blifwa.

9.§. Ej må then, som å skattskyldig jord sitter, genom kiöp, skifte, eller å annat sätt, något söndra och minska af thet, som thertil med rätta hörer: giör thet någor; ware ogildt.

10. §. Nu kunna jordabref förderfwas eller förloras; äge tå härads eller stadsens dombok witsord, och gifwe Häradshöfding eller Borgmästare och Råd nytt bref ther å.

V. Cap.

Huru jord å landet, och hus, gård och tomt i staden, bördas och lösas må.

1. §.

WIl bördeman til sig lösa arfwejord, som å landet såld är; sätte tå i Rätten genast, eller inom natt och åhr ifrån tridie upbudet, fulla kiöpeskillingen, i thet mynt, som i kiöpebrefwet står, eller framlägge på insatta penningar sådana bewis, som alment i Riket gälla. I staden äge ock bördeman rätt, at lösa jord, hus och tomt, ehwad thet är arf, eller aflinge, inom tolf wekor ifrån tridie upbudet. Sedan niute bördeman, så å landet, som i staden, the upbud til godo, som för kiöparen skedde äro. Men så ofta nytt kiöp om jord, hus eller tomt slutes, skal then åter upbiudas och lagfaras.

2. §. Ingen bördeman hafwe wåld, at börda en del af then arfwejord, som i ett kiöp såld är, ther ej både öfwerens komma, thet at skilja.

3. §. Aflingejord å landet hafwe skyldeman ej rätt at börda, ther säljaren then ej i börd kiöpt hafwer. I thy fall gånge thermed, som om arfwejord sagdt är.

4. §. Nu är både arfwe och aflingejord i ett kiöp å landet: Wil bördeman then arfwejord börda; ware ock plichtig at lösa aflingejorden, ther kiöparen sielf then ej behålla wil. Äro husgeråd och afwel under thet kiöp; ware lag samma.

5.§. Ej må kiöpare och säljare, bördemannen til förfång, uphäfwa, eller i annan handel förbyta thet kiöp the giordt hafwa, ej eller under något falskt sken skifte giöra. Sker thet; ware ogildt, och böte hwarthera femtijo daler.

6. §. Kiöparen och säljaren ware skyldige med ed styrcka, at them emellan på god tro så är tingadt och betaldt, som kiöpebrefwet innehåller, om bördemannen thet äskar. Bördeman ware ock plichtig med ed sanna, at han, utan list, för sig och ingen annan bördar; doch må bördeman med the penningar börda, som han lånt hafwer. Warder någor öfwertygad, at han i thessa mål swikeliga handlat; böte femtijo daler.

7. §. Nu är man twungen, at til gälds betalning afstå sin arfwejord å landet, eller hus och tomt i staden; hafwe tå bördeman rätt at then lösa efter thy, som borgenären, eller annan kiöpare therföre gifwa wil. Hafwe ock bördeman wåld ed fordra, at ej swek therunder är.

8. §. I börd gälle aldrig klander, utan med penningar. Wil man för annan orsak tala å thet kiöp; gifwe sig an in för Rätten, ther upbuden ske, och tage til samma Rätt stemning å then, som wederbör. Ehwad klander emot upbud giöras, gånge the äntå fort; doch gifwes ej fasta åt then, som upbiuda låtit, innan öfwer klandret dömdt är, och domen wunnit laga krafft. Winner then, som klandrade; äge tå upbuden och lagfarten emot honom ingen wärkan.

9. §. Skrifwer bördeman under kiöpebref som witne, utan förbehåll af sin börd; hafwe ej rätt at börda thet, som tå såldt är.

10. §. Bördepenningar måge af ingen i qwarstad sättas, ej eller lyftas af någon annan, än af kiöparen allena, med Rättens wetskap, eller af bördemannen sielf, ther han sitt klander afstår.

11. §. Giör kiöparen jäf emot bördelösen, och kommer twist theraf; tå skal then slitas ther hufwudgården, eller ther mäste godsen belägne äro, om hufwudgård ej under kiöpet finnes; och må kiöparen bördeskillingen lyfta utan förfång af sin rätt. Lyfter han; betale tå fem för hundrade, från then tid penningarne insattes, ehwad han tappar eller winner: wil han ej lyfta; ware äntå skyldig lika stor ränta för them betala, ther han saken tappar. Winner bördeman; betale til kiöparen all then nödiga kostnad, han å godset och för thes skul giordt, innan han thet afträder.

12. §. Dömes jord i börd för Thome dag; träde tå kiöparen therifrån nästa fardag therefter. Faller dom efter Thome dag; niute fardag, och sitte qwar ett åhr efter nästa midfasto, om them ej annorledes åsämjer.

VI. Cap.

Om then, som rätt til börd äger.

1. §.

BÖrdemän äro säljarens barn och bröstarfwingar, så länge the til äro: sedan föräldrar och förfäder, och the som honom å sidone skylde äro til och med syskonebarn, eller the, som i lika led med them äro. Doch måge ej säljarens fädernes fränder börda säljarens mödernes jord, ej eller mödernes fränder säljarens fädernes jord.

2. §. Nu kan fader ärfwa sina barns mödernes jord, eller moder theras fädernes jord: wil man then jord sedan sälja; löse then i börd, som närmast är at ärfwa honom, som säljer.

3. §. Dela män om börd; ware then närmare at lösa i börd, som närmare är at taga arf, alt efter som i 2. och 3. Cap. Ärfda Balk sagdt är. Äro bördemän flere, och jämnskylde; löse broder broders lott, och syster systers lott. Kan then jord, hus eller tomt ej delas, eller tola mer än en åbo, och åsämjer them ej, hwilkenthera börda skal; löse then, som största delen hafwer: äga the lika del; tå skal therom lottas.

4. §. Är näster bördeman öfwermage, eller mö, eller wanwettig, eller utrikes faren, eller fången; löse målsman eller ombudsman å theras wägnar, inom laga stånd, ther han gitter och thet nyttigt pröfwar. Sedan hafwe omyndig tå han myndig warder, eller wanwettig tå han til bättre förstånd kommer, eller utrikes faren eller fånge tå han återkommer, ingen macht ther å at tala. Nu hafwa the ej målsman eller ombudsman; stånde them äntå ej fritt jord i börd återwinna, ther å i rättan tid ej talt är, utan behålle jord, hus och tomt, then kiöpt hafwer.

VII. Cap.

Om widerboende och nabo rätt.

1. §.

HAfwer man kiöpt hus eller tomt i staden; tå skal han then åt widerboenden och nabon hembiuda, förr än ther å upbud tages. Löser ej bördeman thet hus eller tomt, inom tolf wekor ifrån tridie upbudet; hafwe tå widerboende eller nabo rätt, fiorton dagar therefter, thet hus eller tomt at lösa.

2.§. Widerboende rätt hafwa the, som uti ett hus och tomt i staden del äga, och naborätt the, som ther in til bo, och äge widerboende rätt til lösn, fram för nabo.

3. §. Är hus och tomt ifrå nabo styckad och söndrad, honom til mehn och trängsel; hafwe han rätt then at lösa, fram för annan nabo.

4. §. Samma rätt äge ock then, som hafwer halfwa muren jemte annars, eller nyttiar annars mur eller wägg, eller på sin grundmur hafwer annars mur, eller nyttiar annars grundmur.

5. §. Lider någor märkeligit beswär af annars mans hus; såsom af takdrop, mörker, fenster, gluggar, watndrägt, och annat mehn; eller äger ett trängt hus eller tomt; hafwe ock han rätt til lösn.

6. §. Nu twista nabor om bättre rätt til thet hus eller tomt, som såldt är, pröfwe tå Domaren, hwilken thet bäst tarfwar, och ware i alla thessa mål ingen skilnad emellan fri eller ofri grund, ther staden then ofria tomt ej behålla wil.

7. §. Kommer twist emellan nabon eller widerboenden, och kiöparen, om rätta kiöpeskillingen; gånge thermed, som om börd i V. Cap. 6. §. sagt är.

VIII. Cap.

Huru man må lagliga bortgifwa jord, hus eller tomt.

1. §.

INgen må arfwejord bortgifwa. Sker thet, hafwe arfwinge macht thet at återkalla, tå han död är, som thet gaf: ware doch ej förment, at af arfwegods på lifstid förläna något hemman åt then, som trogen tienst giordt hafwer, ther ingen aflinge jord är. Aflingejord må man gifwa hwem man wil. Är jord bördkiöpt; tå kan thes wärde bortgifwas.

2. §. Nu finnes, at man hafwer giordt gifwaren, hans barn, eller första arftagaren, märkelig orätt, otienst och skada; stånde them tå fritt, gåfwan at återkalla, om han, som gåfwan fått, then i handom hafwer, och Rätten pröfwar henne rätteliga förwärkad wara. Är gåfwan för mödo och arbete, eller giord tienst gifwen; gånge tå ej åter.

3. §. Äger man jord, hus eller tomt i staden; hafwe wåld bortgifwa siette delen theraf, ehwad thet är ärfdt eller afladt. Om medgift, morgongåfwo, och testamente, skils i Giftermåls och Ärfda Balckarna.

IX. Cap.

Om pantsatt jord, hus eller tomt, så och thes intekning.

1. §.

PAntsätter man jord sin, hus eller tomt för reda penningar eller wahror, som i thy fall til wist pris i penningar räknas skola, och warder ther dag til betalning förelagd; Löse tå åter efter förskrifning. Är ej wiss dag förelagd; tå bör panthafwaren sin gäldenär kungiöra, at han wil med panten lagfara låta, ther han ej betalning får.

2. §. Låter man sin pant å Häradsting, eller å Rådsstufwu lagliga intekna; niute sin säkerhet fram för them, som genom kiöp, eller skifte, sig then sedan tilägna wilia.

3. §. Nu löser man ej inom föresattan dag, eller sedan thet honom förkunnas; tå må han panten upbiuda, som om kiöp sagdt är, och låte then wärdera, innan laga stånd til ända går, ther ej annars om wist pris them åsämjer. Löser ej jordägaren inom natt och åhr efter tridie upbudet med fulla penningar; hafwe bördeman wåld, at lösa arfwejord å landet, inom, eller wid nästa Ting therefter. I staden må ägaren panten återlösa, inom tolf wekor ifrån tridie upbudet. Löser ej han; tå må bördeman fyra wekor, och widerboende eller nabo sedan, fiorton dagar therefter, thet pantsatta hus eller tomt lösa, och sätte hon i Rätten in både pantskilling, och hwad panten högre wärderas före, ther utbrytning ej ske kan, som i Utsöknings Balken urskils.

4. §. Wärderas panten högre, än then war utsatt före; tage thet ägaren. Warder then för mindre wärderad; fylle af annat sitt gods, hwad som brister.

5. §. Nu förpantar man jord, hus eller tomt, til flera än en, utom thens wettskap och samtycke, som then först i pant fått, och kunna the ej alle niuta theraf full betalning; böte tå siette delen af thet, som panten war högre utsatt före, än för them allom tilräcker, och gånge then bot utaf annat hans Gods.

6. §. Wil någor afstå sin panträttighet til en annan; kungiöre thet först pantägaren.

7. §. Sätter man jord, hus eller tomt i pant, och gifwer genast wärkelig införsel theri, med the wilkor, at långifwaren på winst och förlust skal niuta all afgäld, som theraf gå bör, til thes hufwudstolen betales; giöre thet med witnen, och ware thet gildt, som them bådom åsämier. Är then egendom sådan, som bördas kan, och wil then, som rätt til börd äger, lösa långifwaren ut; hafwe ther wåld til, och hålle han låntagaren the wilkor, som i pantebrefwet tingade äro. Hafwer långifwaren ej annorledes fått införsel, än at han för lånet skal niuta ränta sex af hundrade; äge ock bördeman macht, at lösa honom ut. Hafwer låntagaren ej gifwit införsel i panten; äge tå bördeman ej rätt til lösn, så länge han lefwer, som lånet tog.

8. §. Then annars mans gods i pant hafwer, må thet ej förwärra, eller emot ägarens wilja giöra ther å annan kostnad, än panten tarfwar.

9. §. Hafwer man pantsatt jord sin på wiss tid, och dör förr än samma tid ute är; ägen tå arfwingarne macht, at efter hans död lösa then jord åter, doch niute panthafwaren laga fardag.

X. Cap.

Om then, som annars jord, hus och tomt, sälja, skifta, eller förpanta kan.

1. §.

INgen hafwe wåld at sälja, förbyta, eller förpanta annars mans jord, hus eller tomt, utan han hafwer hans öppna bref och fullmacht ther til. Sker annorledes; ware ogildt, äntå at upbud och stånd ther å kommit; böte ock then thet giordt hafwer, fyratijo daler, och skadan åter.

2. §. Ej må man ock döma öfwer någors mans jordagods, eller sätta hans Jord i qwarstad, utan ägaren är lagliga stemd, eller sielf til swars, eller hans wisse ombud.

XI. Cap.

Om klander i jordafång, och om hemul.

1. §.

KIöper man Jord, hus eller tomt, och klandras thet kiöp; tage tå kiöparen stemning å then, som sålde. Kan thet kiöp wärjas; stånde thet fast: Kan thet ej; betale tå säljaren thet han upburit hafwer, och rätte up allan skada, som kiöparen theraf tagit; gälde ock then, som jorden winner, all nödig och nyttig förbättring åter.

2. §. Nu hafwer then, som sålde, icke upburit fulla penningar, ändoch han i kiöpebrefwet tilstått, at han kiöpeskillingen til fullo bekommit; niute sin säkerhet i thet, som såldt är, fram för andra kiöparens borgenärer, in til thes laga stånd åkommer. Hafwer han thes förr innan sin rätt icke inteknadt; äge sedan ej bättre rätt, än the andre.

3. §. Kunna fångamän flere wara, som hwar af annan fångit hafwa; lede hwar til sin man lagliga, och then böte sex daler, som åt hemul brister. Hafwer hemulsman medarfwingar, them han med sig til hemul binda wil; tå skal han them sielf tilsäga. Brister för kiöparen hos nästa hemulsman; hafwe macht, at gå til then andra, tridie, eller längre, doch i ordning efter hwar annan.

4. §. Nu går jord bort, som man emot annan jord med skifte fångit; gånge han til sin jord åter, så länge then är i hans händer, som skiftet med honom giorde, eller i thes arfwingars. Är samma jord genom nytt skifte, kiöp, pant eller gåfwo, eller genom laga mätning för gäld, i annars mans hand kommen, och upbud eller intekning ther å skedd; hafwe sedan ej wåld ther å tala, utan söke sin fångaman, som han bäst gitter.

5. §. Är rätter fångaman död; tå skola arfwingar i hemul stånda, ther the sig arfwet ej lagliga afsagdt, eller afsäga wilja, och bötes ej.

6. §. Skiftar man, eller säljer jord, hus eller tomt, och wil ej i hemul stånda; förbehålle sig thet uttryckeliga i bref sitt, thermed han samma jord, hus eller tomt sig afhänder.

7. §. Yppar sig ägotwist grannar emellan om rå och rör, eller annan bolstada skilnad; tå försware kiöparen sina gränsor, som han bäst kan och gitter; ware ock hemulsman plichtig, at låta kiöparen få the skiäl och bewis, som i hans wärjo finnas. Förhåller han them, och warder thertil öfwertygad; fylle skadan efter mätismanna ordom.

XII. Cap.

Om rå och rör, så ock andra bolstada skiäl byar emellan.

1. §.

RÅ och rör byar emellan skola läggas med fem stenar, fyra utan, och en hiertesten mitt uti; then bör wara halfannar aln ofwan jord, och en aln i jord, the andre try qwarter, alle med sten under och kring skolade. The böra ock wara mer, än mans börda, och med sina kantar wisa streket, tädan rågången kommer, och tit han gå skal. Ej må rågång skiuta in på hiertestenen genom öppen gafwel, utan på thes kant, öfwer en af the stenar, som utom liggia, tädan stafleden kommer. Under hiertestenen lägges en stadig häll, ther i hugges samma wäderstrek, som hiertestenen wiser, antingen leden går rätt fram, eller i knä. Finnes ej häll; tå må stenbro i stället läggas, som rätta leden wiser. Är marken sidländ; tå lägges stenhäll på lafwa af trä. Sättes rör på berg; warde wäderstreket ther i huggit.

2. §. Stöta flera byars ägor samman, och stadna på ett rör; warde hiertestenen, med sina kantar, therefter rättad, så at hwar kant swarar emot sin bolstad. Wid hwart femstenarör, bör en utliggiare sättas strax ther hos, ther leden går ut, och högst tijo alnar therifrån, och therefter wisare eller ledare til nästa femstena rör, hwar wisare ej längre från annan, än rop them emellan höres.

3. §. Dela byar om skilnad them emellan; gälle the rå och rör, som af ålder warit, eller med dom gillade äro. Finnas ej rå och rör; hafwe tå gamle gärdesgårdar, berg, och forne stenrösen, diken, häckar, eller annat märke witsord, ther the af ålder för laga skilnad hållne blifwit. Ligger å, siö, eller sund byar emellan; the måge ock bolstada skiäl wara, om ej rå och rör ther emot äro.

4. §. Är å, siö, eller sund, sidolångs byar emellan; ägen tå halft hwarthera. Ligger holme mitt uti insiö eller ström; ware lag samma. Ligger then etthera landet närmare; hafwe then holma, som watn äger, efter rågång och bya skilnad. Flotholma hafwe han, som then wid land sitt fäster. Kan insiö, eller en del theraf, til äng wäxa; äge hwar äng eller land; efter thy, som han i siön rådande warit. Ligger by wid ändan, eller å sido wid stora siöar; äge tå i siö eller holma efter rågång och bolstad sin. Hafwer någor urminnes häfd på utholmar, fisken eller fiske skiär; tå äger han then rätt oqwald behålla. Om Kongs ådra i siöar och strömar urskils i Bygninga Balken.

5. §. Strecka sig byaägor öfwer lands, härads, och sokne skilnader; ware thet gildt, om rå och rör, eller andra skiäl thertil äro.

6. §. Nu finnas i skog eller löt, och öppen betesmark byar emellan, inge rå och rör, eller annar skilnad; tå äger hwar sin del theri, efter öre och örtug. Ligga flere byar inom en rågång, och äro the ej sig emellan åtskilde; ware lag samma. Ödesby äge lika rätt, som bygder by.

7. §. Grannar skola rågång sin å alla sidor upgå, åtminstone hwart tridie åhr, at then til sina skiljemärken altid richtig hålles.

XIII. Cap.

Huru then plichta skal, som rå och rör rubbar, uprifwer, eller å annan inflytter.

1. §.

INgen må bolstada rå uptaga, eller nedersätta, utan Häradshöfding med några af Nämnden, tå alle jordägare tilkallade och therom ense äro; Häradshöfding gifwe bewis therå, och före thet in i härads dombok. Tomta rå och farwägs rå måge byamän sielfwe nedsätta, om alle, som i by råda, thertil samtycka. Sämjer them ej; tå skola the til Tings fara, och dom taga. Til tomta och farwägsrå må en sten gild wara.

2. §. Uptager, ändrar eller bortkastar någor, som til laga åhr kommen är, rör och råstenar, eller andra skiljemärken, af okynne eller sielfswåld; böte tiugu daler. Giör thet öfwermage, warde therföre näpst af föräldrar eller husbonda, i någon kronobetientes närwaro.

3. §. Nu rifwer, flytter eller wrider then, som til laga åhr kommen är, rå och rör, eller skiljemärken, eller sätter andra neder, af arghet och illwilia, at thermed förwilla annars rågång; böte fyratijo daler, och ware ärelös.

4. §. Samma lag ware om then, som annan, yngre eller äldre, budit, trugadt, intaldt eller lockadt sådan gierning at giöra, eller thertil hulpit, eller med i råd warit.

XIV. Cap.

Om ägotwist, och laga syn.

1. §.

TWista jordägare om ägor och bolstada skiäl; tå måge the sig förena om wiss dag, och ägande syn hålla. Sämjer them ej; söke tå domaren, och wise sina skiäl å Tinget. Kan twisten ej slutas utan syn; döme tå Rätten til härads syn: then bör Häradshöfding med Nämnden hålla, och ther synedom them emellan afsäga.

2. §. Syn skal hållas emellan Walborgs och all helgonadag. Är orten så oläglig, at man på then åhrstiden tit ej komma kan, eller åsämjer them therom å alla sidor; tå må syn ske å annan tid, när bar mark är.

3. §. Nu wil någor med then synedom sig ej åtnöja; wädie tå under nästa lagmans Ting, som i Rättegångs Balken sägs, och döme Lagmans Rätten til syn, om så nödigt pröfwas. Lagmans syn skal hållas med nästa uthärads Nämnd, och emot then synedom må ingen wädia, utan söke Konungen om Riddare syn, inom tre månaders tid, som i Rättegångs Balken sägs, och sätte borgen för all kostnad och skada.

4. §. Syn skal ske å kärandens kostnad, men stadnar på then, som Domaren wid sakens slut ther til skyldig pröfwar.

5. §. Är twist härader emellan; söke the Hofrätten om uthärads Domare och Nämnd. Är then emellan Län eller Landskap; gifwe Befalningshafwande thet Konungen tilkänna, som förordnar then theröfwer döma må.

XV. Cap.

Om urminnes häfd.

1. §.

THet är urminnes häfd: ther man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid oqwald och ohindrad besuttit, nyttiadt och brukadt hafwer, at ingen minnes, eller af sanna sago wet, huru hans förfäder, eller fångamän först thertil komne äro.

2. §. Sådan häfd gäller ej i en by och tegeskifte, eller i thes åker, äng, siö, skog och mark, skift eller oskift, utan niute hwar sin del efter öre och örtug, aln och stångtal, eller som thet i hwarje landsort brukeligit är.

3. §. Ej må urminnes häfd gälla uti öppen skog och mark, byar emellan, utan rå och rör eller annan bolstada skilnad. Hafwer man utjord eller urfield, i åker, äng, skog eller mark, med rå och rör, eller gård och wård instängd, eller qwarn och qwarnställe, eller annat watnwärk, eller öar och holmar; ther må urminnes häfd gälla.

4. §. Förebär någor urminnes häfd, som klandrad warder; wise tå med gamla och laggilda bref och skrifter, eller trowärdiga män, the ther om orten wäl kunnige äro, och på ed sin witna kunna, at the hwarken sielfwe weta, eller af andra hördt, någon tid annorlunda warit hafwa. Gitter han thet ej; ware tå then häfd utan krafft och wärkan.

XVI. Cap.

Om städsel, lego, och fardag.

1. §.

NU wil jordägare sitt hemman till landbo uplåta; förene sig tå om städian, antingen på längre eller kortare tid.

2. §. Städjer någor hemman på lifstid; niute then städja til godo, så länge han lefwer och utgiör afrad, eller annan åhrlig skatt och tunga, och wårdar hus, åker och äng, efter lag och Bygninga Balken. Hustrun niute then ock efter honom, medan hon enka sitter. Går hon i annat gifte; ware tå städjan förfallen, och hafve jordägaren wåld städja sin gård til hwem han wil; doch warde landbo i rättan tid upsagd, och niute laga fardag.

3. §. Är städja på wissa åhr gifwen; hafwe ingen macht landbon, thes hustru eller barn, afsäga, så länge giftostemna warar. Dör then man, som städjan gaf, eller henne fick; stånde äntå giftostemna för enkan eller barnen, til thes then ute är; sedan råde jordägaren sielf jord sin, som sagdt är.

4. §. Sitter landbo qwar i try åhr, och bygger ej efter lag; böte, och rätte allan skada up, som i Bygninga Balken urskils. Hafwe ock jordägare wåld, honom wid nästa fardag ther ifrån wräka.

5. §. Nu wil landbo sig ifrån hemman och thes bruk säga, eller jordägare landbo sin; giöre thet med twänne goda män förr Thome dag ett åhr, förr än giftostemna är ute, och sitte sedan landbo qwar thet följande åhret, och på thet andra, til fiortonde dagen i Mars månad: dock inrymme om kyndelsmesso honom, som efter kommer, halfwa husen. I the landsorter, ther annorlunda förhålles med upsägning och afflyttning, rätte hwar sig efter wanligit bruk.

6. §. Ej må landbo jord upsäga medan giftostemna räcker, utan han skaffar annan åbo, then jordägaren skiäliga kan wara nögd med. Sitter landbo qwar öfwer fardag, och hafwer ej lagliga upsagdt; stånde för alla thet åhrets utskylder. Leger man ut, eller til lego tager, gods och gårdar med wilkor; rätte sig å båda sidor efter thet, som aftalt är.

7. §. Rymmer landbo bort inom stemno tid, och finner jordägaren honom på wägen, tå han afwiker; hafwe wåld hemta honom åter, och alt thet han med sig förer. Hafwer landbo satt sig neder å annan ort; lite jordägare Befalningshafwanden therom til, och böte landbon, för olaga afflyttning tijo daler, jordägarens ensak, eller thens, som jordägarens rätt hafwer; och alle the, som med woro at hielpa landbon afflytta, böte hwarthera fem daler.

8. §. Ställer sig landbon til wärn, och får han skada, eller the honom wärja wille; ware alt ogildt. Warder han, eller någor af them, dräpen; böte, som i Missgiernings Balken skils. Får jordägaren, som efterkommer, eller the med honom äro, någon skada, sår, blånad eller blodwite; ligge alt i tweböte. Kommer dråp ther i; ware straffet, som om edsöre stadgadt är.

9. §. Tager man up hemman som öde ligger; ther äger husbonde gifwa landbo bref å then frihet, som han therföre niuta skal; och ware landbo skyldig bygga, dika, stänga, och hemmanet så uprätta, at räntan theraf utgå kan, tå frihets åhren ute äro.

10. §. I staden är rätter fardag, om wåren, then sidsta dag i Mars månad, och om hösten sidsta September; men legotiden blifwer then, som både sämias om.

11. §. Leger man gård eller hus i staden, och wil sedan them ej behålla; sware äntå til hyran för huset, så länge legostemnan räcker: doch stånde honom fritt, at sätta en annan så god hyresman i sitt ställe. Gitter han för Domaren wisa laga förfall; betale tå hyran til nästa fardag, och ware sedan fri.

12. §. Lofwar ägaren hus täcka, och wäl omboa och förbättra, hwad hus thet helst är, och giör thet ej, bygge tå gästen sielf, sedan han med twänne witnen honom therom tilsagt hafwer, och korte så mycket af hyran, som han wiser thet kostat hafwa, eller gode män pröfwa thet wärdt vara. Förderfwar gästen hus eller gård, eller något af thet, som honom med uptekning antwardadt är; gälde åter skadan.

13. §. Wil ägaren sitt hus eller gård sielf hafwa, eller til andra hyra, när stemnodag är ute; eller wil gästen tå ej blifwa längre i gården qwar; säge hwarannan til med twänne goda män, twå månader förr stemnodag. Försummar thet någorthera; stånde legostemna til nästa fardag.

14. §. Betalar ej gäst hyran å then tid, som aftalt är, eller förer han ett lastbart och lösachtigt lefwerne, at hus theraf berychtadt warder; stånde ägaren fritt, honom strax utsäga, och ware han äntå plichtig, at betala hyran til nästa fardag.

15. §. Säljer man bort hemman å landet, eller hus och tomt i staden; tå bryter kiöp legostemna, och hafwe kiöparen macht, landbo och hyresman i rättan tid upsäga, doch sitte qwar til laga fardag. Warder ägaren huswill, och tränger jord sin å landet, eller hus i staden sielf nyttia; ware om upsägning och fardag lag samma. I thessa fall gifwes landbo så mycket af städjan åter, som swarar emot then tid honom i legostemnan brister, ock fylles honom bewislig skada. Lifstids städja å landet må ej brytas, utan gånge therom, som förr sagt är.

16. §. Städjer någor hemman å landet, eller leger hus och gård i staden, til twänne; behålle then, som först stadde eller legde, och ägaren böte siette delen af första åhrets afrad eller lego, och skaffe then andra så god lägenhet igen, eller gälde honom skadan.

XVII. Cap.

Om afrad och afradsdag å landet, och hushyra i staden.

1. §.

RÄtter afradsdag är Thome dag förr Jul: tå skal bonde, ehwad jord han åbor, afrad utgifwa.

2. §. Nu twistas om afrad gulden är; wise thet landbo med qwittobref eller witne. Gitter han ej; gifwe afrad ut.

3. §. Dör bonde, och hafwer afrad eller utlagor inne med sig; tå utmätes the förr än arf skiftes. Är han gäldbunden, och skal gods hans til utmätning gå; äge tå altid samma åhrs afrad bättre rätt, än annor gäld. Står afrad inne för try åhr, och wiser han som then hafwa bör, at han then ej förr få kunnat; niute tå samma rätt och förmon. Är afrad för flera åhr obetald; hafwe ej annan förmon, än efter dom eller intekning. Ware ock altid skattejorden underpant för try åhrs ränta, fram för alla them, som sin fordran hafwa intekna låtit, eller med dom wunnit.

4. §. Går skattehemman til salu, och winner kiöparen ther å laga fasta; hafwe then, som räntan äger, ingen talan å sielfwa jorden, utan söke annan bondans egendom.

5. §. Hushyra i staden betale gästen åtta dagar förr än legostamna ute är, eller warde then lagliga utsökt å hwarje hyretid efter hwar annan; hafwe ock ägaren macht, at hålla gästens gods qwar, til thes han rätt för sig giordt hafwer.

XVIII. Cap.

Om then, som jord, hus, skog, watn eller watnwärk af annan med wåld tager.

1. §.

HWar som tager med wåld, af then i handom hafwer, jord, hus, skog, watn eller watnwärk, eller med någorhanda åtgierd för honom onyttigt giör, och wil sig thet ägna; gälde åter skadan, och böte han, och alle the, som med honom i samma gierning warit, fyratijo daler hwarthera.