Byggningabalken

←  Jorda Balk

Sweriges Rikes Lag Gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734. Efter faksimil av 1736 års originalupplaga.

Handels Balk  →

Bygninga Balk.

I. Cap.

Huru tomt til by skal läggas, och ägor skiftas.

1. §.

WIlja bönder bygga by af nyo; tå skal så stor tomt ther til läggas, som ske kan och nödig pröfwas, at hwar gård, för eldswåda skul, kan ifrån annan bygd warda. Tomt skal delas til hwarje gård i byn, efter öre och örtug, pund och tunne ränta, eller hemmantal, alt som hwarje landsorts gamle sed är at mäta och räkna, eller framdeles stadgas kan. Then skal ock läggs i rätta solskifte, som är öster och wäster, norr och söder, och om hwarje tomt särskilte råmärken sättas. Gata lägges af oskifto mellan hwarje tomt i by, efter thy, som lägenhet thertil är. Farwäg, til och ifrån, hafwe så then by, som för mindre ligger, som then för mera ligger.

2. §. Hwar gård bör sin rätta och jämngoda lott i tomt hafwa. Är berg eller bäck i tomt, som skiftas skal, och kan berget brytas, eller brännas, och bäcken fyllas, eller the öfwerbyggas och nyttjas; gälle tå för halft emot annan jord i tomt, och niute then, som sådant mehn i tomt får, twå alnar af berg eller bäck för en. Kan intetthera nyttigt giöras; ware thet alt utom mätning, och låte byamän i Häradsrättens dombok intekna, huru them emellan skift är.

3. §. Nu hafwer hwarthera sin tomt i by fått, tå deles til hwar och en thes lott i åker och äng, och alla tilägor, så af thet bättre, som thet sämre; och ware tomt grunden til all delning och skifte i by, therefter alla andra ägor delas skola. Hwarthera skal få sitt skifte, then ene efter then andra, som hans tomt ligger til i solskifte och wäderstrek, och råde han, eller the, som största del i by äga, i huru många skiften åker och äng läggas må; doch at hwar niuter jämngodt emot annan.

4. §. Ingen hafwe wåld then by rifwa, som i rätta solskifte lagd är, utan alle jordägare therom åsämjas. Klagar någor, ehwad han hafwer mer, eller mindre i by, at han fått mindre eller sämre lott, än han hafwa bör; söke laga syn ther å, och jämnke Domaren them emellan.

II. Cap.

Huru å tomt skal byggas.

1. §.

TOmt skal byggas til mangård och ladugård. I mangården skola wara stufwa med förstufwu och kamar, så ock gästestufwa, ther gården så stor är, kellare, wisthus och sädesbod, redskapshus, och hemligit hus, port och lider. Tarfwar bonde flera hus; bygge sig til lägenhet thet bästa han gitter. Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och ther skola wara stall, fähus, fårhus, och swinhus, med nödiga foderrum, så ock loga och lador, efter som gården är stor til. Badstufwa eller mältehus skal ock byggas, så ock rija, ther skog är, och the afsides sättas. Ej må någor närmare til grannans tomt bygga, än at han til stöde eller stolparum en och en half aln å sin tomt lemnar.

2. §. Bygger någor annan til mehn; rifwe thet up, tå han warder therom tilsagd. Giör han thet ej; böte tre daler, och gälde skadan åter, tå theröfwer klagas å Tinge.

3. §. Nu hafwer bonde bygdt hus, efter thy, som sagdt är; tå äger han them wid macht hålla. Brister något i häfd eller bygnad, bättre och böte, som i 27 Cap. skils.

4. §. Rifwes eller brinner en gård i by, ther bönder hwarannan för när bygdt hafwa; tå skola byamän för then gård utse annan tomt, jämngod och lika stor af oskifto, om lägenhet ther til är, och ligge then förra til byamark igen.

5. §. Nu wil någor flytta och bygga å bys oskifto mark, eller swinawall, och lägga sin tomt i stället ut igen; stånde thet til byamäns samtycke. Wägra the honom thet; begiäre han tå skifte å Tinget, och bygge sedan å sin lott; och lyde åker, äng, och andra ägor i byn til then nya tomt, såsom the förr til then gamla legat hafwa.

III. Cap.

Om ödesby.

1. §.

ÄR by öde, ther flere hemman äro, och wil en sitt uptaga, och the andre wilja ej bygga eller täppa med honom; nämne tå Häradshöfding några af nämnden, som tit fara, och lägga honom til så mycket af ägorna, som emot thes hemman swarar, och bäst hägnas och häfdas kan.

2. §. Nu hafwer han sin del upbrukadt och afrögdt i åker och äng, och wilja the andre sedan nyttja hwar sin ägodel; bruke tå up och rödje, som han giordt. Och när the alle upbrukadt och bättradt sina delar som han; niute tå genom skifte hwar sin lott i åker, äng och alla ägor, som förr är sagdt. Tager någor annorledes del i by; böte, som i 10. Cap. urskils.

IV. Cap.

Huru wägar och diken i by läggas skola, och hwad tilökning then niuta skal, som sin åker therwid får.

1. §.

FArwäg til och ifrån by, så ock til åker och äng, Kyrkio och qwarn, bör läggas af oskifto, sex alnar bred, och thes utan twå alnar å hwarthera sidan til dike, om så tarfwas. Almän landswäg skal wara tijo alnar bred emellan diken; ther landswäg redan tolf alnar bred är, warde then så wid macht hållen.

2. §. Aflops dike bör läggas af oskift mark, twå och en half, eller twå alnar bredt, en aln diupt, och en aln på botn, alt som nödigt är, och lägenhet thertil finnes. Och then sin åker therwid får, niute en aln til ren, utom byamål. Samma lag ware, ther wäg eller gärdesgård åkren möter. Går wäg eller dike wid ängewall; ther gifwes ingen tilökning. Tarfwar dike läggas emellan grannars åkrar; tå gånge halft dike å hwrtheras åker. Wid ändan för åker, dike hwar af sitt.

V. Cap.

Om laga wärn, täppning och hägnad.

1. §.

LEd och grind, ther byawäg fram går, skola af alla grannar byggas och uppehållas. Led til egen åker eller äng må hwar för sig bygga och wårda.

2. §. Grannar, som ligga i byalag med hwar andra, böra stänga och hägna om the ägor, som the tilsammans hafwa, hwar efter sin ägodel. Wil enthera i by stänga något särskilt in, af sin lott, och thet utan annars mehn ske kan, hålle then hägnad allena. Möter by annan by i åker och äng, och wil then ene sitt ifrån annars skilja; kan thet ske utan hans förfång; tå gifwes honom witsord, som stänga wil, och gärde then by mer, som för mera ligger, och then mindre, som för mindre ligger. Möter skog, beteshage, eller utmark, åker eller äng; hålle then gården allena, som åker eller äng äger.

3. §. Gärdesgård bör stängas tät och fast, twå alnar hög, och twå alnar emellan hwart par stör; och hålle byamän hand theröfwer, at hwar så stänger, som nu sagdt är. Ther gård af sten, eller annat, efter ortens lägenhet, giöres, bör ock then wara så fast, at then ej lätteliga rifwas eller falla kan, och så hög och tät, at boskap och swin måge hållas ute.

4. §. När mark bar är, och kiäle ur jord; tå bör om sädesåker täppt wara, och hwar hafwa sin gård gild, när tiden inne är at så, ehwad thet är höst eller wår. Försummar någor thet; böte twå öre för hwart par stör. Sker skade therigenom; gälde ock then åter. Ligger led eller grind neder; böte en daler. Äng bör första dag i Maji månad stängd wara. Ligger gård eller grind sedan neder för äng; böte hälften mindre. Stänger eller bättrar han ej, tå han af thes grannnar therom tilsagd warder; böte dubbelt. Nödgas byamän stänga för then, som brister; niute therföre wedergällning til fullo.

5. §. Äng och åker böra i hägn stå, til thes hwarthera bärgad är. Ej måge the förr til boskaps bet upgifwas, wid bot som i 9. Cap. sägs.

6. §. Hafwer någor hö eller säd ute, sedan hans grannar sitt infördt hafwa; tå äga the säga honom til, at han ock förer sitt in. Gitter han wisa hinder och trång; tå måge the fä sitt ej insläppa, utan biuden sig til, at hielpa honom, för skiälig lön, bärga och införa, eller hö i stack, och säd i dös sätta, och ther om stänga. Wil han thet icke, eller fins ej nöd och trångmål; hafwe sielf then skada, som han å sitt hö eller säd får af annars boskap, sedan honom så tilsagdt är. Säga the ej til, och skada af fä theras sker; fylle then up, och böte, som i 9. Cap. stadgas.

7. §. Står annars mans åker oskuren i wägen för then, som sin säd införa wil; säge tå honom til at undanskära. Sker thet ej; tå må han, som införa wil, then andras säd undanskära, ther skadan minst är, i band binda, och ax undanhemta, och sedan saklöst ther framåka. Är ock äng oslagen, tå skal i sådant fall både slås och undanräfsas. Far någor annorledes öfwer åker eller ängsteg; böte en daler för hwar teg, och skadan åter.

8. §. Then, som af ondsko och öfwerdåd, hugger sönder, rifwer neder, eller förderfwar grind eller gärdesgård; gälde skadan, och böte tijo daler. Bryter eller rifwer han annorledes; böte tre daler. Kastar man stång ned af annars gärdesgård; böte för hwar stång en marck. Hugger man stör af, så at gård theraf mehn får; böte för hwart par en daler, och skadan åter. Stiäl någor bort gärdesgård; gånge therom, som i Missgiernings Balken stadgas. Ware ock alt i tweböte, then tid om åker och äng täppt wara bör.

VI. Cap.

Huru åker och äng skola häfdas och ökas, gärdesgårdar stängas, och diken gräfwas.

1. §.

BOnde bör sin åker wäl häfda och giöda, ängar rödja och wårda. Ware ock skyldig, ther så lägenhet är, och skog eller betsmark ej skadas, at efter handen uptaga och rödia til åker eller äng så mycket, som wäl häfdas och brukas kan, eller böte, som i 27 Cap. sägs.

2. §. Alle i by skola hålla aflops och floddiken efter theras ägor. Nytt dike skal then, som tarfwar, för sin åker åhrliga gräfwa minst fyratijo famnar, eller uprensa åttatijo famnar gammalt dike; aflops dike så diupt och bredt, som förr sagdt är, och skårdiken sex qwarter breda ofwan, try qwarter på botn, och en aln diupa. Gräfwe ock utlop genom ren ned til dike, för hwarje skiliofohr i åker, ther så behöfwes. Giör han thet ej; böte, som i 27 Cap. urskils.

3. §. Nu ligga grannars åkrar wid hwarandra; hafwe tå halft dike hwarthera. Möta bys diken annars bys diken, gräfwe hwar up för sig genom sina ägor, eller böte twå daler, och fylle skadan. Lägger man dike genom sitt gärde eller äng, och möter annars bys äng, hiordawall, eller annan byamark; ther må then by ej hindra watnets aflop. Kan thet ej föras af utan dike, och åsämjer them ej, hwilken dika skal; lägge Domaren them emellan, som nyttigt och nödigt pröfwas.

4. §. Hwarje åhr skal ock, ther så tarfwas, femtijo famnar ny gärdesgård uprättas, och the gamle alle wid macht hållas, så gilde som i 5. Cap. stadgadt är.

VII. Cap.

Huru humblegård skal läggas och uppehållas.

1. §.

ALle hemman böra humblegård hafwa, och lägge bonde goda rötter til fyratijo stänger hwart åhr, til thes the blifwa tuhundrade wid helt hemman. Sker thet ej; böte för hwart åhr en daler, och lägge äntå som sagdt är, utan thet pröfwas, at humblegård ther ej läggas, eller uppehållas kan.

2. §. Länsman käre å höste Ting til then, som humblegård således ej lagdt hafwer, och uttage böterna innan Thome dag. Försummar thet Länsman; gifwe sielf the böter ut.

3. §. Finner bonde för sig humblegård til tuhundrade stänger; hålle then wid macht, och öke, ther han gitter. Låter han humblegården förfalla, böte en daler för hwarje fyratijo stänger. Lägger han then aldeles öde; böte tijo daler, och rätte humblegård up igen.

VIII. Cap.

Om åwärkan i åker och äng.

1. §.

SKär eller slår någor in på sin grannas åker eller ängsteg; gälde åter säd mot säd, och hö mot hö; böte ock för åwärkan å hwarje teg en daler.

2. §. Sår någor å annars åkerskifte; tage han grödan, som skiftet äger. Bärgar han som sådde; böte en daler, och gifwe ut thet han infördt hafwer.

3. §. Intager någor sin grannas ägodel och skifte; böte tre daler, och bryte sielf up. Bryter han ej up, tå han therom warnad blifwer; ligge thet i tweböte. Intager han annars del med sielfwa råmärket; böte sex daler, och bryte sammaledes sielf up, eller böte dubbelt. Hafwer han råmärket wridit, ändradt, borttagit, eller hölgdt; plichte som sagdt är i Jorda Balkens 13. Cap.

4. §. Kastar någor i annars åker, landhafra, snarbindel, skerffrö, eller annat hwad thet helst är, at ogräs theraf wäxa må; ware ärelös, rätte up allan skada, och böte femtijo daler för hwar åker, som han så förderfwa welat: orkar han ej skadan fylla, tiene then af med arbete.

5. §. Landbo må ej låta annan nyttja och bruka något af gårdens ägor, wid bot tijo daler, utan jordägaren gifwer ther lof til.

IX. Cap.

Huru skada skal gäldas, som fä giör i annars ägor, så ock huru fä intagas må.

1. §.

FInner någor annars mans fä i sin åker, äng, haga eller ö; tå må han thet intaga. Wet han hwilken thet fä äger; låte honom ther om strax tilsäga, och kalle twå eller flera goda män af sina grannar, at syna och mäta skadan, och löse then, som fä äger, thet ther efter ut. Nöjes man ej åt thet wärde, som å skadan satt är; kalle tå twänne Nämndemän, som then mäta, och döme sedan Rätten wid Tinget therom, ther the ej åsämjas. Wet ej then, som fä intog, hwilken thet äger; lyse thet strax up för sina grannar, och låte skadan syna, som sagdt är. Weta ej grannar ägaren; lyse tå up för soknemännen å nästa Kyrkiodag. Giör han thet ej; böte en daler för hwart dygn, han thet fä innehåller. Wårde ock then fä, som intagit hafwer, til thes så lyst och tilsagdt är; sedan hafwe han wåld thet nyttia och bruka, men ej illa medfara.

2. §. Nu kommer then fä äger, och biuder rätt för skadan, efter thy, som mätismän säga: wil then som intog, thet ej utgifwa; sätte tå med witnen så många penningar, som skadan är mäten til, eller full pant eller borgen ther före, hos någon af hans grannar, Nämndeman eller fierdingsman, och kräfwe fä sitt ut med samma witnen. Nekas thet honom äntå; lite Kronones Fogda eller Länsman til, och böte han, som qwarhåller, en daler för hwart dygn, och skadan åter. Twistas om thet fä lagliga intagit är, och gitter ej then, som inwräkt, med witnen, andra skiäl, eller sielf sins ed wisa, at han thet fä ther funnit och intagit, som sagdt är; böte sammaledes, och gälde skadan åter.

3. §. Nu finnes, at thet fä gått in genom annars ogilda gärdesgård, eller grind; gifwe han fä löst, som intog, och then gärdesgård eller grind uppehålla borde, gälde skadan genast, och böte, som i 5. Cap. sagdt är.

4. §. Hwar som hemliga borttager sitt fä, som af annan är intagit, hwad fä thet helst är, böte tre daler: Giör han thet med wåld eller rån; plichte som skils i Missgiernings Balken.

5. §. Bryter någor gärdesgård eller led neder, och sker skada ther igenom af fä; böte som i 5. Cap. sagdt är, och gälde skadan åter. Far någor genom led eller grind, och then icke stänger efter sig; böte en daler, äntå at ingen skada sker.

6. §. Hwilken som med wilja släpper sin boskap i annars obärgada åker, eller oslagna äng; böte för häst och gammalt nöt, eller swin tre marck, för ungnöt, get eller får tolf öre, för kid, kalf eller lam fyra öre, och skadan åter. Tiudrar man ther häst eller annat fä; ware lag samma. Är gröden afbärgad, eller sker thetta i beteshaga; ware bot hälften mindre. Låter någor drifwa och walla sitt fä å annars enskilta skog eller mark; böte fierde parten. Drifwer wallhion in fä; böte efter thy, som här sagdt är.

7. §. Släpper någor i byalag sitt fä, ett eller flera, i gärde, äng, hagar eller öar, förr än rätter tid är, och grannar ther om ense äro; böte fierdung emot thet, som i 6. §. sagdt är, och hafwe grannar macht, at drifwa thet ut.

8. §. Hwar som äger okynnes eller otamt fä, thet gild gärdesgård bryter, eller flöger öfwer, och skada giör i åker eller äng; gälde skadan åter. Wiste han, at thet fä sådan owana hade, eller warder han therom tilsagd, och thet äntå ej wårdar, eller fängsel ther å lägger; böte en daler: sker thet annangång, eller flera; böte dubbelt, och hwarjegång skadan åter.

X. Cap.

Huru bys oskifte ägor i skog och mark måge nyttjas eller intagas; så ock om åwärkan å oskift, eller annars mans skog och mark.

1. §.

I Oskift skog och mark måge alle jordägare i by taga torf, näfwer, wed, timmer, gärdsel, löf och annat, som til hus och gård tarfwas, men ej föra thet af bole, eller åt annan sälja eller uplåta. Hwar som här emot giör; böte för timmer eller sågestock sexton öre, för hwart lass af thet andra sexton öre, och för mans bördo fyra öre; betale ock thesutan til the andra jordägare så mycket, som på theras del af wärdet löper. Äger man jord i twänne byar; nyttje ej then ena byns oskifta skog eller mark til annan by, wid samma bot. Säljer någor af bys oskifta ägor och mark, sedan skifte lagliga begiärt är; böte, som sägs i 5. §.

2. §. Torf må ej skäras å oskift mark, som til äng tienar, wid bot, som i 1. §. sagdt är. Ej må ock trä fällas, eller topphuggas til löf och näfwer, utan flås och qwistas.

3. §. Masteträ må ingen hugga på Kronoägor, utan Konungens Befalningshafwandes lof. Giör thet någor; betale thes wärde, och böte femtijo daler. Finnes masteträ på skattejord; thet må ej huggas eller säljas, förr än thet Kronan hembudit är, wid samma bot.

4. §. Wil jordägare i by intaga något thet oskift är; säge tå alla byamän til. Wilja the ej stänga och häfda med honom; söke tå Rätten om laga skifte, och niute hwar sin del i alt, som skiftas kan. Hwar som annorlunda intager och nyttjar; hafwe förwärkadt sitt arbete och thet åhrets gröda til the andra jordägare, och böte fem daler för thet han så intagit och häfdadt hafwer. Samma lag ware, ther skog och mark ligger odeld flera byar emellan.

5. §. Tager någor torf, näfwer, löf, bast, eller hugger wed, gärdsel, stör, timmer, eller hwad thet helst är, å then bys ägor, ther i han sielf ingen del hafwer, eller å annars afdelta och enskilta skog i then by han del äger, betale wärdet för thet han tagit, och böte dubbelt emot thet som i 1. §. sagdt är. Hafwe ock Domaren macht, ther sådan åwärkan oftare sker, utom thessa böter, wite förelägga. Giör någor sådan åwärkan i Konungens parkar och diurgårdar; böte för hwart masteträ hundrade daler, för annat stort trä tijo daler, och betale thesutan wärdet; och ware bot för thet andra, som här ofwan nämndt är, fyradubbel, Konungens ensak.

6. §. Kärer någor til annan för intagor, eller annan åwärkan, ock then, som käres til, säger at the ägor komma honom til; pröfwe Rätten först om käranden then skog och mark tå brukadt och innehaft, och ther sådant liusliga finnes, lägge han, som åwärkan giorde, thet ut, som han ingärdadt, och återställe hwad han tagit hafwer, böte ock som förr sagdt är. Finnes thet ej; tå skal thet, som twistas om, i qwarstad sättas, och wid wite förbiudas. Sedan skilje Domaren them emellan om äganderätten. Tappar han saken, som åwärkan giorde; böte för wåld, eller åwärkan, alt som målet är til.

7. §. Landbo, eller then annars jord brukar, hafwe ej wåld at sälja timmer, wed, gärdsel eller annat sådant af gårdens ägor, utan han hafwer ther jordägarens lof til. Giör han thet, eller tillåter han annan thet giöra; böten både, som i 5. §. sagdt är.

8. §. Skattebonde må nyttja sin enskilta skog til hustarf och salu; doch thet så sparsamt, at skogen ej utödes, och hemmanet förderfwas. Ware ock skyldig, at först taga windfälle, torra trän, qwistar och stubbar til wedbrand, innan friske trän ther til fällas. Finnes skattebonde sin frihet missbruka; böte tijo daler. Then räntan af hemmanet äger, hafwe ther inseende å.

9. §. I the skogar, som til bergsbruk höra, må ingen til kohlning eller andra ämnen, fälla något trä, som til storbygnad wid bergwärken nyttigt är, wid femtijo dalers bot för hwart trä.

10. §. Ej må ock inwånare i städerna, utan lof och minne, hugga på andras skogar, som ligga ther omkring inom en och en half mihl, wid tijo dalers bot för hwart lass, och wärdet åter.

XI. Cap.

Om muhlbete, hiordawård, och wallgång.

1. §.

I Stängd mark och hiordawall måge alle, som ther i del hafwa, til muhlbete nyttja, och låta ther fä sitt hwart om annat gå. Men ej må någor drifwa eller walla sitt fä å annars enskilta skog eller mark, wid bot, som i 9. Cap. och 7. §. sägs.

2. §. Hafwa the, som bo samman i en by eller flera, förent sig om boskapens wård och hiordahåll, och försummar någor thet at uppehålla; gälde then skada, som fä af hans wållande eller försummelse giör, eller får. Til wallgång skola qwinfolk brukas, ther thet ske kan, och ej gossar, wid tijo dalers bot.

3. §. Tappar wallhion bort fä, eller giör willdjur skada, ther wallhionet pröfwas thet hindra kunnat; umgälle thet med sin lön, eller arbete.

4. §. Tå kiäle ur jorden är, skola swin ringade wara, at the ej måge rota up gräsmarken, och ware Brofogde skyldig, at hafwa noga acht ther å. Tage ock up, eller märke alla the swin, som han oringada finner, och löse ägaren them igen af honom, med twå marck för hwarthera. Will ej ägaren them lösa; stemme Brofogde honom för Rätta, och betale tå ägaren til Brofogden dubbelt för hwart swin. Försummar Brofogde thetta; böte en daler, och tage then, som wil och gitter, the oringada swinen, helst han, som them å sina ägor finner, och skada lider, och niute samma rätt, som Brofogde.

XII. Cap.

Huru swin måge i ållonskog släppas.

1. §.

ÄGa flere ållonskog samman; tå skola the i rättan tid sig förena, huru många swin ther kunna födas, och släppe sedan hwar in efter thy, som han del i skog äger. Släpper någor flera in; hafwen the andre wåld at taga them up, och han böte en marck för hwart swin, och skadan åter. Äger han ej sielf så många swin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras swin för lego intaga. Giör han thet ej; tå måge the andre hans del saklöst nyttja.

2. §. Hwar som tager annars swin för lego, skaffe them åter, eller gälde thet the wärde woro, tå the togos emot. Gitter han wisa, at the af sot dödt, eller förkommit af annor händelse, och finnes han ej hafwa warit ther wållande til; ware saklös. Samma lag ware, ther boskap för lego til bete eller foder tages.

3. §. Löpa swin ur en skog i annan, som ej ligga samman; säge tå skogsägaren första och andra gången honom til, som swinen äger, at taga them bort, och hålla them ther ifrån. Finnas the ther sedan; tå må skogsägaren them uptaga, och låte goda män pröfwa, hwad för them betalas skal, ther them begge ej therom åsämjer.

4. §. Släpper någor med wilja swin å annars ållonskog, som inhägnad är; hafwe them til skogsägaren förwärkadt. Komma swin, eller annat fä, som ållon äter, annorledes ther in; gånge ther om som i 9. Cap. urskildt är. Warda swin dräpne, eller slagne; tå bötes, och gäldes the åter, som om annat fä i 22 Cap. stadgas.

XIII. Cap.

Huru bötas skal, när bärande trä olofliga hugges, och huru andre igen planteras skola.

1. §.

INgen hafwe macht å Kronones ägor och almänningar, eller å skattejord, at hugga och fälla bärande trä, som äro ek, bok, apel och oxel, eller å hwarjehanda annat sätt them förderfwa. Hwar som thet giör; böte för ek och bok nijo daler, och för apel och oxel tre daler, alt til treskiftes, och gälde träs wärde til Konungen. Sker thet å frälsejord, eller å skattefrälse; niute Frälseman samma rätt, som Konungen. Hugger eller skadar Frälseman bärande trä i oskifta bya ägor, eller å almänning; ware lag samma, och trä ware förfallit til Kronan, eller Frälseman, ther någor i samma by med honom del äger, hwarthera efter lott sin.

2. §. Nu sker thet i Konungens park, eller diurgård; ligge thet i tweböte, Konungens ensak.

3. §. Hugger någor neder, eller förderfwar med wilia annars trä, som man til prydnad wid hus, wägar eller annorstädes hafwer planteradt; plichte som i Missgiernings Balken sägs.

4. §. Finnes å almänning, eller å skatte eller Kronojord, gammal och förtorkad ek eller bok, eller stå the åker eller äng til mehn och skada; söke then, som thet trä fälla wil, eller skada theraf lider, Konungens Befalningshafwandes lof, och låte han, genom jägeri betienta och twänne af Nämnden, thet trä syna, och förordne sedan hwad skiäligt och nyttigt pröfwas: Doch må ej något sådant trä fällas, förr än thet med Kronones hammar utmärkt är. Witna synemän här om annorlunda än sant är; böte hwarthera tijo daler. Apel och oxel må i thy fall saklöst fällas.

5. §. Alle the ther bärande trän å skatte eller Kronojord hugga, skola plantera för hwart trä tu af samma slag, men fyra, ther hygget å Konungens park skedt: wårde ock them sedan, til thes the undan boskaps bet wuxne äro, eller böte för hwart trä, som ej planteras och wårdas, fierdung af bot för olofligit hygge. Fäller, eller tager man up lönn, lind, alm, ask, eller annat sådant trä, som större nytto med sig hafwer, än andre ofruchtbare trän: plantere andra i stället, och wårde som sagdt är. Giör han thet ej; böte en daler för hwart trä.

6. §. När trä fälles, antingen til timmer, wed, gärdsel, eller hwad thet helst är; skola topp och qwistar borttagas, at muhlbetet ther af ej skadas må, wid sex marckers bot, och skola, wid lika bot, torre trän, windfällen, ris och stubbar, efter handen utrödjas.

XIV. Cap.

Om swedjande.

1. §.

I Åkergärde, äng och beteshaga, må hwar och en fälla och swedja små oduglig skog; doch at bärande trä, masteträ, skieps eller timmer wärke ej thermed skadas, eller thet missbruk sker, at skog och mark til äng och åker gärdet stänges, och skogen, under sken af rödning, bortswedjes. Bryter någor här emot; böte för bärande trä, masteträ och timmerstock, som i 10 och 13. Cap. sagdt är.

2. §. Utom hägnad må ingen swedja, ther han åker och äng ej rödia wil, och lägenhet ej thertil finnes inom wärn och hägnad, eller thet för muhlbetet nödigt är. Wil någor å skatte eller Kronojord för then orsak swedja; gifwe thet Häradshöfdingen tilkänna, och förordne han twänne af Nämnden, som med någon jägeri eller Kronobetient then lägenhet skåda; sedan the hörde äro, pröfwe Tings Rätten, om thet tilstädjas kan, eller ej; låte ock Konungens Befalningshafwande thet weta, som ther til lof gifwer, om han thet nyttigt finner. Swedjar någor utan lof, eller mera, än han hafwer lof til; plichte tijo daler, och miste arbetet sitt och grödan. Är han åbo och sielf ej jordägare; rätte ock up allan skada. I oskift skog må ingen, wid samma bot, swedja, utan alle jordägare therom ense äro, och lof thertil gifwes, som här stadgadt är. Lägge ock ut til muhlbete, thet han thertil swedjadt, sedan han thet try åhr nyttiadt, eller böte, som i 10. Cap. sagdt är.

3. §. Ej måge synemän annan mark til swedjeland utsyna, wid tijo dalers bot, eller Rätten bewilja, än nu sagdt är. Ej måge the ock för arfwode sitt eller lofsedel betalning taga; hwar som thet giör, miste ett åhrs lön.

4. §. Å frälsejord må ägaren sielf swedja, eller thet annan tillåta, å sin enskilta skog, inom, eller utom hägnad. Swedjer landbo å frälsejord, utan ägarens lof och minne; böte som i 2. §. sagdt är.

5. § Ther bruk och bergwärk nu äro, eller uprättade warda, må ingen swedja inom then ort Konungen biuder, ej eller å almänning, wid hundrade dalers bot. Sker thet å Konungens enskilta parkar; ligge i tweböte, Konungens ensak, och skadan åter.

XV. Cap.

Om skogseld.

1. §.

WIl man swedjeland bränna; afrödje tå skogen näst omkring, gräfwe up jorden, och hafwe watn ther hos och annan redskap, som tienar at släcka elden med. Tilsäge ock nästa grannar at wara wid handen, och komma til hielp, ther så omtränger. Hwar som förr, än han thet alt giordt hafwer, eller tå starckt wäder, stor torka och hete är, tänder eld å swedjeland, eller går therifrån, innan elden aldeles utsläckt är; böte tijo daler, ändoch ingen skada sker. Sker skada; gälde af gods sitt, och böte hundrade daler.

2. §. Nu hafwer han tagit thet i acht, som här sagdt är, och händer sig, at elden äntå widare går, eller hafwer elden sig så fördölgdt, at then ej kunnat märkas, och giör sedan skada; tilsäge tå, wid tijo dalers bot, flera grannar, och låte klämta wid nästa Kyrkio, at ther med folk til hielp kalla. Brinner tå byaskog, böte fem daler wådabot för hwarthera, ägarens ensak, och ther til för hwar ek och bok sexton öre; plantere ock sådana trän i stället, som förr är sagdt. För by och Kyrkio bötes, som i 24. Cap. urskils.

3. §. Tänder någor up eld på marken, af annan orsak eller tilfälle, eller giör thet wägfarande man, och släcker ej sedan wäl ut; böte tiugu daler. Tänder man up, tå starckt wäder är, eller långsam torka, eller ther skog och annat kan itändas, och släcker ej elden; ligge i tweböte, äntå at ingen skada sker. Kommer ther skada af, gälde åter, och böte hundrade daler, och then som jorden äger, eller åkärer, niute målsäganderätt, och hafwe wåld taga okändt och löst folk i förwar, som i 5. §. skils. Kommer eld ut af tienstefolk, eller wallhion; böte, och gälde skadan, som sagdt är. Orka the thet ej; arbete för skadan, och plichte med kroppen för böterna. Är skadan så stor, at then ej kan genom arbete fyllas; plichte med kroppen både för böter och skada.

4. §. Tå skogseld upkommer; skola grannar och soknemän skynda sig tit at släcka, eller böte twå daler. Tager fahran til; kungiöre thet nästa Kronobetienta, och låte strax budkafla gå byar emellan. Hwar som then nedlägger; böte tijo daler. Af hwart matlag skal en man komma til elden, så ock hwar ryttare, soldat och båtsman, med yxa, eller bila, spada och watukäril. Blifwer någor aldeles borto, utan laga förfall; böte fem daler. Kommer någor för sent, eller träder ifrån sitt arbete och ställe, förr än hemlof gifwes; böte tre daler. Nu är elden så dämpad, at ej alle ther nödige äro; förordne tå Kronobetiente wissa män, som hålla ther wacht, hwar efter annan, til thes ingen fahra är.

5. §. Förr än manskapet skiljes åt, skal noga efterfrågas, helst af Kronobetienterna, huru elden är kommen lös. Finnes wägfarande wara ther til wållande, eller lösker dräng, eller then ej kännes god at gälda skadan, och får han ej borgen för sig; tå skal han i förwar tagas, och Härads Rätten strax theröfwer ransaka och döma. Är thet bofast man; warde stemd til nästa Ting

6. §. Komma ej Härads och Bergsfogdar, Jägmästare, och Landtjägare til skogs eld, när the then warse blifwa, eller bud ther om få, och giöra the icke embete sitt; böte tretijo daler hwarthera, men Länsman och ringare betiente tijo daler.

XVI. Cap.

Huru almänningar nyttjas måge.

1. §.

LAnds almänning måge the nyttja, som inom Länet bygga och bo, och Härads eller sokne almänning the, som i Häradet eller soknen äro. Ther måge the, som ej hafwa sådant på egna ägor, niuta muhlbete, timmer, wed, gärdsel, löf, näfwer, torf, bast och annat, som ther finnes, til egen nödtorft, men ej något theraf til annan uplåta eller sälja. Wil man ther hugga timmer, wed, gärdsel och stör; gifwe thet först wid Tinget tilkänna, och pröfwe Rätten huru mycket han tarfwar, sedan söke han lof ther til af Konungens Befalningshafwande, som i 14. Cap. sagdt är. Nyttjar någor almänning annorledes; böte som i 10. Cap. 1. §. stadgadt är.

2. §. Äger man gård i annat Län, Härad eller sokn; före ej något ifrån almänning til then gård, som ther utom ligger, eller böte för åwärkan, som sagdt är.

3. §. Warder någor del af almänning i frid lyst, at skogen tilwäxa må, eller för annan orsak; böte then, som ther hugger, för åwärkan, och betale ther til witet, som förelagdt är, och skadan åter.

4. §. Ej må någor tillåtas at giöra intagor å almänning. Tager någor ther af in; rifwe thet genast up, och böte, som i 10. Cap. och 4. §. sagdt är.

XVII. Cap.

Huru bys fiskewatn nyttjas må.

1. §.

OSkift fiskewatn måge the, som äga del theri, bruka med not och nät, hwar til nödtorft sin. Wil någor fiskewärk bygga; giöre thet efter sin ägolott i by, alt efter som lägenhet ther til är. Wil en skifta, och annar ej; hafwe then witsord, som skifta wil, ther Domaren pröfwar, at thet utan andras förfång ske kan.

2. §. Wil någor bygga fiskewärk i forssar, strömar eller sund, som ej kunna delas; biude tå grannar at bygga med sig. Wilja the ej, och pröfwar Rätten thet ske kunna, utan theras skada; förelägge tå honom, på hwad sätt, wilkor och tid, han thet wärk bygga och nyttja må.

3. §. Lägger man miärda eller nät i annars fiskewatn, eller far med liuster, eller annat fisketyg; böte tre daler. Sker thet i fiskelek; böte dubbelt, hafwe ock förwärkadt hwad han fångadt. Drager man not i annars fiskewatn; böte fem daler. Sker thet i fiskelek; böte tijo daler: Och må then, som fiskewatn äger, taga af honom båt, not och nät, eller annat, til widermäle och pant, och behålla thet ospildt, til thes han rätt för sig biuder.

4. §. Ingen bygge så fiskewärk, at han ther med stänger Kongsådra, eller farled, och annars fiskewärk ofwan eller nedan onyttiga giör. Sker thet; tage up, och böte tijo daler, fylle ock up allan skada.

XVIII. Cap.

Om Konungens enskilta och fridkallada, så ock andra almänna fiskerier.

1. §.

I Konungens enskilta fisken i saltsiön, stora elfwar, åar, strömar och insiöar, må ingen fiska, utan Konungens Befalningshafwandes lof och minne. Hwar som här emot bryter; böte femtijo daler Konungens ensak, och hafwe förwärkadt thet han ther fångadt.

2. §. Wid Konungens almänna fiskelägen och grund i skiären måge the, som inom Häradet eller soknen bygga och bo, i rättan tid fiske bruka, och bodar upsätta mot wiss afgäld, alt efter thy, som lof thertil gifwes. Fiskar ther någor utan lof; miste fiskeredskapen, och böte, för hwar gång, tre daler.

3. §. Finnes å almänning fiskewatn; ägen tå alle, som i almänning rättighet hafwa, wåld thet at nyttia. Går almänning til siös; ther måge the, som bo siön närmast, ej stänga them ifrån fisket, som fiermare äro.

4. §. Wil någor, som utom Häradet eller soknen bor, bruka thessa fisken; söke Konungens Befalningshafwande. Kan thet ske utan theras förfång och mehn, som i Häradet, eller i soknen bo; gifwe han lof thertil. Fiskar någor utan lof; böte fem daler, och miste fiskeredskap sin, så ock then fisk han ther fångadt.

XIX. Cap.

Om afgärda bys rätt.

1. §.

BOlby är gammal by, och afgärda by then, som å bolbys mark bygd är, och hafwer sina ägor, inom hank och stör, af bolbyn.

2. §. Afgärda by niuter med bolby, til sin nödtorft, å thes utmark, timmer, gärdsel och wedbrand, näfwerflät, torfskyrd, sand och lertägt, muhlbete och hiordawall för sina kreatur, så många, som wid thes loga och lada födas, så ock kiärreslåttar, som ej instängde äro, så länge bolby ej sielf wil eller kan them häfda. Han äger ock fiske och notwarp wid then strand, som ligger i hans rätta intagor och hägnader; doch må bolby ej hindras, at fiska ther utanföre i siön. Ej må afgärda by af thessa rättigheter något til annan uplåta, eller af bolbys skog och marck mer intaga, än thet han inom gård och wård, eller wissa råmärken, af ålder haft; ej eller af bolbys skog och mark, eller egna hägnader afsalu giöra. Sker annorledes; böte för åwärkan, som i 10. Cap. sagdt är.

3. §. Wil bolby intaga något af sin skog och mark; tå skal then ej afgärda by stänga från utmark, muhlbete, och watngång, wid bot, som i 25. Cap. 9. §. sägs; och giöre ej större intagor, än at afgärda by hafwer sin nödtorft, som förr är sagdt.

4. §. Nu wilja byamän i odalby skog och utmark skifta; tå niute afgärda by, efter sitt öre eller hemmantal, hälften mindre, än bolby, och äge sedan bolbys rätt ther å: men ej må afgärda by sådant skifte söka.

XX. Cap.

Om qwarnar.

1. §.

LÖper ström eller bäck genom bys ägor, och kan ther qwarn, eller annat watnwärk byggas; niute byamän lott theri, hwar efter thy, som han del i by äger. Går ström eller bäck emellan twänne byar, och äga the begge del i qwarnställe; niute hälften hwar. Wil en bygga, och annar ej; gånge ther med, som om fiskewärk sagdt är.

2. §. Ej må någor så bygga, at annar ofwan eller nedan ther af mehn hafwer. Giör thet någor; böte tijo daler, och rifwe up thet så bygdt är. Samma lag ware, om Kongsådra, eller farled stänges.

3. §. Ther Kongsådra af ålder warit hafwer, skal tridiung af watnet öppen lemnas, och ther segelled är, tolf alnar; til båtaled åtta alnar, alt i diupesta watnet, och hålle Konungens Befalningshafwande hand ther öfwer, at then ej igenstänges. Bergwärk, så ock skattlagde qwarnar, och fiskewärk, niute then rätt och frihet, som them förund är.

4. §. Hwar som ny watn eller wäderqwarn bygga wil, kungiöre thet å Tinget, och Häradzhöfding skåde med Nämnden then lägenhet, höre ock grannar ther omkring, och them, som gamla qwarnar ther närmast hafwa, och pröfwe ther efter, om ny qwarn utan theras, eller andras skada, ther byggas må; gifwe thet ock sedan Konungens Befalningshafwande tilkänna, som äger at ther om förordna. Om sågeqwarnar ware lag samma.

5. §. Tager någor mäld in af annan på oskattlagd qwarn; böte första gången tre daler, andra gången och sedan hwar gång sex daler, och hafwe förwärkadt qwarntullen.

6. §. Nu äro qwarnar lagliga bygde ofwan och nedan i ström; hålle then öfre ej watn ifrån then nedra, och then nedre stäme ej på then öfra, utan drage sielf up stigbord sitt, eller böte första gången tre daler, och sedan hwar gång sex daler; gälde ock skadan. Första dag i Maji månad skal damlucka öppnas, ther watn kan åker eller äng skada. Giör man thet ej; böte som sagdt är. Ther sågeqwarn är, wårde ägaren, at spån ej fyller ström, eller flyter på åker eller äng. Hwar som här emot bryter; böte tijo daler, och skadan åter.

7. §. Ingen gräfwe nya skyrdar och renlar ur siöar, åar eller bäckar, eller drage til sig på annat sätt watnet och fisket, ur thes förra diup och läge, annan til skada och mehn. Sker thet; böte tijo daler, och fylle skadan; lägge ock alt åter, som thet förr warit.

XXI. Cap.

Om Bi.

1. §.

FLyga bi bort i annars skog, och följer ägaren them til stock och hol, märker samma trä, och gifwer thet byamän tilkänna; hafwe ingen wåld honom them förtaga. Hafwer biswerm satt sig i bärande och fridlyst trä; tå skal then stockas, och ej trä huggas, eller spillas, wid bot, som i 13. Cap. är sagdt. Är then i annat trä; hugge neder, och tage bi sin saklöst.

2. §. Hittar man bi å egen bolstad, eller then han äger lott i; ware hans, som hitte. Är thet landbo; niute han tridiung, och jordägaren twå lotter. Hittar man them inom annars hägnad; niute ingen lott theraf: hittar man them utom hägnad, i annars skog och mark; äge tridiung, och jordägaren twå lotter. Säga twänne sig samma bi hittat; niute han thenna hittelön, som först lyste. Om then, som å annars ägor hittar, och ej lyser, utan borttager, och om then, som med mat och bete til sig lockar annars mans bi, urskils i Missgiernings Balken.

XXII. Cap.

Om then, som sårar eller dödar annars fä eller hund, och om någor kiöper eller säljer siukt fä; så ock om fä eller hund skadar annars fä.

1. §.

SLår man annars fä wärre, än man wille, tå man thet ur sina ägor och hägnader drifwer eller intager, och dör thet theraf; gifwe honom iämngodt igen, eller thes fulla wärde. Dör thet ej, utan warder sargadt; tage thet hem til sig och läke. Warder thet lahmt och lytt; behålle thet sielf, och gifwe ägaren olytt igen, eller thes wärde.

2. §. Sargar man med wilja annars fä annan tid, eller tå man thet intaga wil; läke thet såra, och böte fierdung af thes wärde. Är thet häst, oxe eller ko; sätte ock genast så godt fä i stället til hans bruk och nytto. Blifwer thet fä friskt, som förr; tage hwar sitt åter. Dör thet, eller warder lahmt eller lytt; gälde åter jämngodt, och böte, som sagdt är.

3. §. Dräper man med wåda annars fä, som ätas kan; betale wärdet, och behålle thet fä sielf. För annat fä, som ei matnytt är, gälde fierdung af thy thet wärdt är.

4. §. Tager någor lön före, at läka eller åderlåta fä, och får thet död eller skada genom hans wållande; gälde fä åter, och behålle thet. Gitter han fulltyga, at han ej warit ther til wållande; ware saklös.

5. §. Äger någer fä, som smittosam siuko hafwer; hålle thet särskilt, at annars fä theraf ej smittas må. Giör han thet ej; böte tre daler, och skadan åter. Ur by, ther boskaps sot är, må ingen sälja eller kiöpa fä. Sker thet; gälde skadan som theraf händer, och böte hwarthera tijo daler, eller wärje sig med laga skiäl eller ed, at han ej wiste ther sot wara: dräpe ock then fä, som kiöpt, och hem til sig fördt, tå grannar ther om påminna; eller böte dubbelt, och hafwen the macht thet fä döda. Oxe, häst, hund, eller hwad fä thet helst är, som af farsot dör, eller måste dräpas, som sagdt är, skal genast med hud och allo gräfwas twå alnar diupt ned i jord, afsides ifrån by, wägar och siöar, och ware legohion skyldigt thet at giöra; grannar hielpe ock thertil, om så tarfwas. Drager sig legohion undan; miste halft åhrs lön. Dör fä af annan siuko, eller eljest dödas; tå må hud afdragas, och giöre thet legohion wid bot, som sagdt är. Hwar som förwiter någon sådant, eller at han fä hulpit, åderlåtit, botadt, eller snöpt; böte tiugu daler, eller plichte med kroppen.

6. §. Dräper man annars hund med wilja; böte tre daler. Är thet wallhund, jagthund, eller bunden gårdshund; böte dubbelt, och wärdet åter. Okynnes hund, som biter folk eller fä, bör ej lös wara.

7. §. Dräper fä annars fä, som ej ätas kan; betale ägaren hälften af thes wärde, som dräpit blef. Kan thet ätas; gälde fierdung, och thet döda tage han, som thet förr ägde. Nu warder fä sargadt af fä; betale halfwa läkeslön och halfwa skadan. Är fä want at skada giöra, och wet thet ägaren, eller är han ther om warnad; gälde dubbelt mer än sagdt är. Samma lag ware om hund, som fä biter, eller sargar. Giör hund skada tridie gången; betale thes ägare som sagdt är, och döde hunden.

8. §. Hund, eller annat diur, som wildt warder, skal ägaren strax instänga, eller döda, tå han thet weta får. Giör han thet ej; böte tijo daler. Sker skada; gälde ock then åter. Hissar man hund å annars fä, ock får thet skada; gälde fullt åter, och böte fierdung af thes wärde. Får hunden skada, ware thet ogildt. Hafwer man wilda diur, biörn, warg, lokatt, räf, eller annat odiur, och ej hächtar eller stänger them så inne, at the annars fä ej kunna skada; böte tijo daler, och skadan åter. Sker thet annan gång; böte dubbelt, och fylle skadan. Sargar eller dräper okynnes fä, hund eller annat odiur, någon menniskia; therom skils i Missgiernings Balken.

XXIII. Cap.

Huru skadediur måge fällas, så ock skall och wargagårdar hållas böra.

1. §.

BJörn, warg, lo, räf, jerf, mård, utter, biur, sjähl, och andra skadediur, så ock örn, hök, uf, glada, och flera rof foglar, må hwar man saklöst skiuta eller fånga, och them behålla.

2. §. Warganät skal hwart helt hemman hålla, fyra famnar långt, och fem alnar högt, och the mindre så mycket, som theremot swarar: thet skal färdigt wara, tå skallbud kommer, och så starckt, at thet ej brister, tå en man klifwer ther å up. Skallbud skola ock alle lyda, som kreatur hafwa: ingen ware ther fri före, utan Prest å prestegård, ther å han sielf bor, så ock klockare å klockare bol, och inhyses qwinna.

3. §. Nu warder thet til Häradsskall bodadt, tå bör en man ifrån hwart matlag, och af sätesgårds torpare hwar annar komma, med bössa, jagtspiut, eller yxa, så tidigt, som han kallad warder; men tå skall sker inom soknen, får ingen sig therifrån undandraga, som något boskaps kreatur hafwer. Hwilken sig ej i tid infinner, eller kommer utan dugligit nät och jagttyg, eller blifwer ej stående ther han ställes, och giör hwad honom befalt blifwer, eller wiser sig otidig, eller giör oliud, eller går ifrån skallet förr än manskapet är upropadt, och lof gifwes; böte en daler. Blifwer han aldeles ute; böte twå daler, och annan gång dubbelt; utan Domaren pröfwar, at han laga förfall haft. Förtiger then, som skallet förestår, någon, som borto warit, eller sig förbrutit, som sagdt är, eller gifwer han, eller annar, någon lof, at blifwa förfallelös ifrån skallet; böte twå daler.

4. §. I hwarje sokn, ther thet tarfwas, och ske kan, skola alle, som ther bo och jord äga, hwar efter ägodel sin, bygga en wargagård eller wargagrop, och then skal fierdung af soknen uppehålla hwar sitt åhr. Torpare hielpe bolby theras at bygga och uppehålla. Är ther ödesjod; tå hålle then wargagård uppe, som ängen slår, ifrån then dag han then slagit, och åhret om: Eljest bygge hela soknen för ödesjorden. Kommer ej then, som kallad warder til thenna bygnad; böte sex marck, och bygge ej thes mindre. Förfaller wargagård; böte then fierdung tijo daler, som uppehålla borde, och rätte then åter up.

5. §. Försummar någor sin wacht och arbete sitt wid wargagrop, tå han warder tilsagd, at hålla ther bete; böte för hwar dag en daler. Och then thet upsatta bete dräper, eller rifwer neder, böte tre daler. Förderfwar någor wargagrop; böte tijo daler, och rätte alt up igen.

6. §. Jägeri betiente och almogen skola, å then tid skadediuren yngla, winlägga sig, at ungarna fånga och utöda; och niute then, som utom skall, fångar eller fäller skadediur, af Häradssakören, eller af Stadens medel, ther thet sker å Stadens mark, fyra daler för hwar stor biörn, för biörnunge en daler, för warg twå daler, för wargunge en daler, för räf sexton öre, och för räfunge åtta öre.

XXIV. Cap.

Om wådeld i by.

1. §.

ALle eldstäder och skorstenar böra så wara stäldte och förwarade, at eldskada förekommas må. Warder eld lös i by, then landbo brukar, och sker thet af försummelse, eller wangiömo hans, som är at han sielf förut märkt fahran, eller är therom warnad, och then ej förekommit; bär sielf ut, eller tilstädjer annan at hafwa och bära lius utan lychto, och eld i uthus, eller ther man hafwer lin, hampa, hö, spån, eller annat slikt, ther i eld snart taga kan; sätter lius wid wägg; giör eld i ugn eller spisel, och then ej wårdar; hafwer lius wid säng, och somnar ther ifrån; röker tobak i lada, foderhus, eller annorstädes, ther eld lätteliga kan tändas; eller skiuter owarsamt åt hus eller tak; eller warder eld lös af annor sådan försummelse, ther man kunde och borde bättre wachta för skada: brinner tå hus och gård up; bygge åter jämngodan, och niute ej brandstod eller eftergift å afradet. Äger bonde hus och jord sielf; hafwe han ock sjelf skadan. Brinna tillika up andras hus och gårdar, eller andre bygnader; gälde af sin egendom så långt then räcker, och böte twå daler för hwart hus, jordägarens ensak; orkar han ej skadan och böter gälda, tiene thet af med arbete, eller plichte med kroppen, hwiketthera han helst wil, som skadan lidit. Brinner folk inne; böte full mans bot för hwarthera. Brinner Kyrkia up; böte hundrade daler til Kyrkio bygnad. Är han mindre wållande; gälde fierdung af thy, som sagdt är. Then owarsamt med eld omgår, å sätt som nu är sagdt, böte fem daler, äntå at ingen skada sker.

2. §. Timar skada af rätt wåda, som man ej kan förese eller wachta, förr än skada händer; ware saklös. Wet man ej huru eld är kommen lös; wite tå med sielfsins wådaed, at thet ej af hans wangiömo eller wållande skedt är. Brister han åt eden; böte, som i 1. §. sagdt är.

3. §. Hafwer legohion, emot husbondans warning och wilja, burit eld i uthus, och andra rum, eller annorledes owarsamt thermed omgått, som förr är sagdt; ware tå husbonde saklös, och legohion gälde then skadan theraf timar, eller plichte med kroppen. Kommer eld lös af gäst eller wägfarande, och brinner up gästgifwarens, eller annars mans hus; ware lag samma.

4. §. När skada af wåda skedt, eller genom thens wållande, som skadan ej gälda kan; tå bör Häradet brandstod gifwa för hus, som the woro, när the afbrändes, och för bonde nödige äro, så ock för säd, foder, och boskap, som til gårdens bruk tarfwas, och han mist hafwer: men för andra lösören, och husgeråd, gifwes ej brandstod, ej eller för badstufwu och kölna.

5. §. Af alla hemman i häradet skal brandstod gifwas efter hemmantalet. Frälsemans sätes och ladugård, så ock prestegård, måge ej brandstod niuta, ther the ej then gifwa: ej mätes hus therå högre, än å bondehemman.

6. §. I hwarje landsort skal å Tinget, i Konungens Befalnings hafwandes närwaro, Häradsboerne emellan förening uprättad wara, huru mycket för hwart och ett nytt hus, å helt hemman eller mindre, i brandstod gifwas skal; och när eldskada sedan timar, söke then, som lidit, Häradshöfdingen, och han nämne synemän, som skadan skåda. The skola noga undersöka, hurudane the hus, som brunnit, tå woro, nye eller gamle: och Härads Rätten pröfwe thet sedan, och döme, huru stor brandstoden af hwarje hemman, efter föreningen och husens beskaffenhet, wara skal. Hwad Rätten dömdt, wise then, som skadan händt, hos Konungens Befalningshafwande up, och förordne han, at then brandstod utan drögsmål upbäras må.

7. §. Ej må någor gå omkring och brandstod tigga. Hwar som bref thertil gifwer; böte sex daler.

XXV. Cap.

Om wägar och broar, huru the giöras, och byggas skola.

1. §.

LAndswäg skal läggas i Länet ther then tarfwas; och låte Konungens Befalningshafwande wid Tinget ransaka, hwar then jämnast och genast giöras kan. Warde ock the ägor thertil tagne, som möta och föreligga, utan at någor thet wägra må; och niute by, som mister i åker eller äng, ther före sin fyllnad af Kronan.

2. §. Landswäg skal wara tijo alnar bred, som förr är sagdt: Wäg til Ting, Kyrkio, och qwarn, så ock annar farwäg sex alnar; bro öfwer ström eller bäck efter thy, som wägens bredd är.

3. §. Wid hwarje hel mihl å landswäg rätte Häradet up stolpar, eller stora stenar, och mindre wid hwarje half och fierdedels mihl, ther å mihletalet utmärkt är.

4. §. Ther wäg löper til stad, sokn, bruk, siöhamn, eller annan kunbar ort, skola märken sättas, the ther wisa til hwad ort then wäg ligger.

5. §. Rifwer någor neder, eller slår sönder, thessa mihlstenar och märken; plichte, som i Missgiernings Balken urskils.

6. §. Wägar skola fyllas, och högas up med sand och grus, och åhrliga bättras, så at watn therå ej stadnar. Å båda sidor skola diken giöras, ther thet ske kan, så ock aflop ther utur, hwar så nödigt är.

7. §. Almän winterwäg öfwer siöar och mossar, skal hwar by för sina ägor utstaka, ther isen starckast är, och minsta fahra: Ther store siöar äro, giöre thet soknarne, som ther omkring ligga; ändre ock wäg så ofta thet tarfwas, och märke the ställen ut, ther store wakar och wråkar äro, och lede wäg ther förbi, eller bygge bro öfwer, wid tre dalers bot. Häradsfogde hafwe ther inseende å, at sådant i rättan tid sker. Wäcker någor notewak wid winterwäg; märke sielf then ut. Hwar som hugger up winterwäg öfwer siö, eller förderfwar bro; plichte som i Missgiernings Balken stadgas, och sware til skadan.

8. §. Alle, som å landet hemman äga eller bruka, skola wägar rödja, och broar bygga; och ware ej eller Konungens gårdar och ladugårdar therföre frie. Hwar skal sitt skifte få, efter then del han i by äger, och som thet för allom lägligast faller; och ligge ther Konungens Befalningshafwandes wård å, at then ene ej mera betungas, än then andre. Städerne rödie och hålle wäg och broar, så långt stadens ägor räcka.

9. §. Hwar som lägger farwäg af förra stället, utan Tings Rättens lof och minne; böte tre daler. Lägger man landswäg af thes förra stad; böte dubbelt, och lägge wägen åter, som then förr legat hafwer. Giör någor sig farwäg eller gångstig öfwer annars åker eller äng; böte twå daler, och skadan åter.

10. §. Finnes brist å bro; böte then uppehålla borde, en marck för första stock, och för andra och tridie, och bättre strax. Ligga flere stockar nedre, eller bro all; böte tre daler. Är thet å almän landswäg; böte dubbelt. Blifwer han warnad, och bättrar ej; ware twegildt emot thet, som nu är sagdt.

11. §. Hwar som ogild wäg hafwer, och til wägrödning och brobygnad kallad warder, men kommer ej å sattan dag; böte tre daler, och hafwe Häradsfogde, eller then Kronobetient, som när är, wåld at låta hans wägstycke bättra för lego; och taga then ut af honom, som treskas. Samma macht äge ock Borgmästare och Råd, ther stadens wäg ej bättras. Kommer ej then i rättan tid, som wäg eller bro syna skal; plichte dubbelt.

12. §. Til landswäg må sand och ris tagas, ther thet närmast finnes, och af almänning wärke som tarfwas och utmärkt warder.

13. §. Nu är bro ogild, och sker ther skada af; fylle tå then, som bron skulle wårda, all skada och hinder. Får ther någor menniskia skada; gälde läkare lön, och half sårabot. Liuter någor död theraf; böte som i Missgiernings Balken sägs. Får fä skada eller död; gånge therom, som i 22. Cap. i thenna Balk stadgadt är. Kommer skada ther af, at winterwäg eller notewak ej utmärkt är; ware i thessa fall lag samma.

14. §. Brinner bro up, eller går bort med flod; tå skola the, som then bygga böra, färjo eller flota hålla, til thes bro gild warder. Bygges ej bro up innan dag förelagdan; tå böte then, som treskas, tijo daler. Ther färja eller flota eljest är, böte then, som hålla bör, tijo daler för hwar weko, han then nederlägger. Sker ther igenom skada; gälde ock then åter.

15. §. Hwar som finner ogildan wäg eller bro; käre ther å, och niute målsäganderätt, helst then, som skada liutit hafwer. Giör thet ej annar; ware tå Länsman kärande, eller Brofogde, och äge målsäganderätten. Länsman och nämndemän, eller näste grannar skola strax syn hålla, och ther om å nästa Ting witna.

XXVI. Cap.

Huru almänne hus skola byggas.

1. §.

ALle, som i soknen bo, skola Kyrkio bygga och uppehålla, och hwad ther til hörer: såsom klockostapel, kyrkiomur, soknestufwu, och fattigstufwu. Bygningswärke, körsslor, och annar kostnad, utgiöres härtil efter hemmantalet, och dagswärken efter matlagen. Innan något i thy mål företages, skola soknemännen kallas tilhopa, at therom samrådas, och sig förena.

2. §. Prestegård skola ock alle bygga efter gårdatalet, men sätes och ladugårdar, så ock afhyste rå och rörs hemman waren ther frie före. I prestegård skal wara stufwa med twå kamrar, kök, brygghus med bakugn, bod med dubbel botn och loft, wisthus, lada med tu golf och loga, fähus och stall, alle til then storlek, som särskilt ther om stadgadt är. Thessa hus, och ej flera, äga soknemän med tak och innanredet Kyrkioherden färdiga antwarda, och ware han sedan skyldig, at hålla them wid macht med egen kostnad. När the af ålder och bruk, och ej af Prestens wanrycht förfalla; tå skola soknemän them bygga och bättra på theras kostnad, och må wärke å prestebolets ägor tagas, om ther tilräckelig skog är. Tarfwar prestegård, efter thes ägor och lägenheter, flera hus, bygge och uppehålle Prest them sielf, eller gälde thet, som brister. Flyttes han ifrån thet gäll, och finnes han wid husesyn hafwa bygdt mer, än han i åhrlig bygnad bordt, niute therföre betalning af then, som efterkommer; doch må hus, som i 27. Cap. 3. §. står för try åhrs bygnad, räknas å prestebol för fem åhrs bygnad, och the mindre ther efter. Bygger Prest flera hus, än prestegård tarfwar, til sin beqwämlighet, och wil ej then, som sedan i hans ställe kommer, them behålla efter laga mätning; tå må han, som bygdt hafwer, them bortföra. Är timmer ther til tagit af prestegårds skog, betale thet efter thy, som synemän thet pröfwa, och komme the penningar soknemännen til godo, wid theras bygning å prestegård.

3. §. I staden byggen och förbättren the hus och gård för Prest, som ther hus eller grund äga, eller ther borgerlig näring idka, och ej särskilt therföre befriade äro. Sedan the hus lagliga bygde äro; wårde them Prest, at the ej förderfwas, och af wårdslöshet förfalla.

4. §. Tingsbygning skal hwart Härad bygga, efter gårdatalet, å wanlig tingstad, eller ther Konungens Befalningshafwande pröfwar thet för almogen lägligast, sedan Rätten theröfwer hörd är. Ther skal wara en stufwa så stor, som tarfwas, och twå kamrar; och ware Häradet skyldigt then bygning uppehålla. Wid hwart tingställe skal ock ett fängelse wara, ther missgierningsmän måge i förwar hållas. För thenna bygnad ware ingen fri, utan sätes och ladugårdar, afhyste rå och rörs hemman, så ock preste och klockare bol.

5. §. Ther tijondebod nödig är; bygge then alle the i soknen, eller staden, som Kronotijonde utgiöra.

6. §. Warda Härads eller soknemän bodade til thenna almänna bygnad, och blifwer någor borto; böte för drängedagswärke en daler, och för ökedagswärke dubbelt. Kommer bygnad genom någors tresko at stadna; böte tre daler, och fylle äntå dagswärket. Thesse böter skola til samma bygnad gå.

XXVII. Cap.

Huru husesyn skal hållas.

1. §.

HWart tridie åhr, eller oftare ther så tarfwas, skal KronoFogde eller Länsman, med twänne af Nämnden, å tid, som i 14. Cap. 2. §. Jorda Balken sagdt är, skåda, huru bonde, å Kronojord, bygdt och häfdadt hafwer, och å skattejord, när wanhäfd och missbygnad ther å märkes: och tilsäge tå bonde at bygga och bättra thet, som felar. Märkes ther stor wanhäfd wara; syne the tå hus til syllar, wäggar, tak, golf, skorstenar, eldstäder och ugnar, fenster, lås, spiell och dörar, så ock åker, äng, diken, gärdesgårdar och skog; och tekne noga up, hwad hus han bygdt hafwer, så ock all then brist, som wid gården finnes, och sätte i penningar ut, hwad thet kostar at bättra eller bygga, som han för sin tid försummadt.

2. §. Then husesyn skal sedan å Tinget wisas, och af Rätten pröfwas. Kan thet, som twistigt är, ther ej slitas, eller begiärer någor ny syn; tå skal Häradshöfding med half Nämnd syn hålla, och strax wid synen döma. Finnes skada å hus, som färdigt war, tå bonde trädde ther til; böte för röto å stock twå öre, för annan och tridie fyra öre; för flera, och för röto å kroppås och syll, som ej bättras kan, böte sex marck, och för ogildt och förfallit hus, twå daler. Är röste bart å hus, böte sex öre. Går watn genom tak, wägg, eller golf, eller är röta å röste, böte tre marck. För dör, som oduglig är, en marck, och för skorsten twå daler.

3. §. För try åhrs bygnad räknas å hel gård thesse hus: stufwa tolf eller fiorton alnar lång, och tijo alnar bred, inom knutar, med spisel och ugn, spiell i skorstenen, godt tak, fenster, lås, och alt inanrede, som wäggfast är: twänne bodar af samma storlek tilhopa, eller en hälften mindre med loft, alle med inanrede: Loga med tu golf, tolf eller fiorton alnar långt hwarthera: Fähus sexton alnar långt med fullt inanrede: så ock stall, eller andre hus så store, eller mindre med flera knutar bygde. Andre gilde hus af fyra knutar, i mangård eller ladugård, räknas för ett åhrs bygnad. Å mindre hemman må smärre hus wara efter nödtorften, och gälle the för lika åhrs bygnad, som sagdt är. Ware ock åbo skyldig, at täcka tiugu alnar nytt tak hwarje åhr, ther så behöfwes, och hålla the hus, som bygde äro, wid macht. Ingen ware plichtig at bygga mera, än gården tarfwar, efter landets bruk och lägenhet.

4. §. Är åker ej uptagen af nyo, ther lägenhet ther til finnes, eller hafwer bonde lagdt i linda thet, som brukas kan, eller är äng skoglupen, eller af swin upgräfwen; böte åtta öre för hwart spanland. Är dike eller gärdesgård ogild; böte för hwarje tre famnar ett öre.

5. §. Hwad som brister i bygnad och häfd, skal bonde, utom böterna, bättra innan han af bole far; eller gälda efter thy, som synemän, eller Rätten, thet mätit hafwa. Begiärer han dag thertil; sätte pant eller borgen therföre.

6. §. Nu är skog öfwer nödtorften och olagliga brukad och utödd, eller har bonde fäldt bärande trä, masteträ, och skiepswärke; gälde skadan åter, och böte, som i 10 och 13. Cap. stadgadt är.

7. §. När hemman upsagdt är, skal husesyn hållas förr än bonde afflytter, och lemnas honom, som tilträder, en afskrift theraf, til bewis, huru han thet hemman emottager.

8. §. Frälseman må med sin frälsebonde husesyn hålla, genom twänne owälduga män af Nämnden, så ofta han thet nödigt finner, och bristen utmäta. Menar landbo at honom therwid förnär skedt; stånde honom fritt, at thet wid Härads Rätten återwinna.

9. §. Nu nöjes man ej åt Härads Rättens slut i thessa mål. Är thet Kronogård, ther å syn hållen är; söke tå, inom en månads tid, Konungens Befalningshafwande, och äge han wåld then syn pröfwa och rätta. Är thet frälse eller skatte; fullfölje hos Domaren sin klagan, som i Rättegångs Balken om laga wad sägs.

10. §. Tå bonde från hemman flytta skal, må han ej af bole föra näfwer, gärdsel, torf, wed, timmer, eller hwad thet helst är, som han af gårdens ägor tagit, ej eller giödsel. Giör han thet; böte som i 10. Cap. sägs, och före thet åter. Ej eller må han förr fardag fä eller foder af bole föra, wid tijo dalers bot. Hafwer han, tå fardag inne är, foder öfwer, och wil thet sälja; biude thet jordägaren, eller honom, som efterkommer. Ware ock bonde skyldig, at qwar wid gården lemna the lås, som wid dör eller wägg fäste äro, så ock spiell, fenster, långbord och säte, wäggfasta bänkar och sängar, och annat fast innenrede, som til bod, kölna, lada, stall och fähus hörer. Förer han något ther af bort; böte för hwarthera twå marck, och skaffe thet åter.

XXVIII. Cap.

Om gästgifware.

1. §.

WId almänna lands och siö wägar skola nödige skiuts och gästgifware gårdar wara, ej längre från hwar annan, än högst twå mihl. Konungens Befalningshafwande äger å Härads Ting them lägga och inrätta i hwarje Härad, helst å Kronones jord. Finnes ej Kronohemman så när; hafwe tå Frälseman, eller skattebonde, them å sin jord, eller skifte med Konungen, och tage wederlag. I hwarje kiöpstad böra ock wara gästgifware och formän, så månge, som ther behöfwas.

2. §. Häradet bygge å gästgifware gård på Kronojord nödiga hus för wägfarande, gästestufwu med sina kamrar, stall och wagnslider med alt innanrede; och hålle gästgifware them sedan wid macht; eller böte, som om almänna hus i 26. Cap. sagdt är. The hus, som gästgifware til egen nödtorft brukar, bygge han, och wårde sielf. Wil någor å Kronojord på egen kostnad hus bygga, at ther gästgifweri få uppehålla, ware tå häradet för bygnaden fritt. Å frälse och skattegrund bygge jordägaren, ther han wil gästgifweriet nyttia. Wil han thet ej, och kräfwer ortens belägenhet, at gästgifweri ther nödwändigt läggas måste, och åtnöjes han ej, at af Kronan wederlag taga; tå bygge Häradet, som sagdt är.

3. §. Gästgifware skal för skiälig betalning åt wägfarande hus låna och stallrum. Wårde ock alt thet, som gästen i hans giömo antwardar, eller gälde strax åter hwad af hans husfolk, eller af hans egit wållande förkommer, eller förderfwas. Komma flere gäster, än gästgifwarens hus tilräcka; tå lägge han them til nästa grannar, så många til hwarthera, som han pröfwar ther rum få, och bärgning för theras penningar. Wägrar någor at taga them til sig; böte, som sägs om gästgifware i 7. §.

4. §. Gästgifware må sälja win och öl kanne och stopetals, och matwahror, som han gitter och förmår hålla. Bor han å landet; hafwe wåld, at thet, som ther finnes, til sin nödtorft upkiöpa, och i sitt hus utspisa. Husmans kost och dricka, säng, lius, wed och hästefoder skal han altid för wägfarande i förråd hafwa. Konungens Befalningshafwande bör stadga, för hwad pris hwart och ett säljas skal; ware ock skyldig, at hafwa ther noga inseende å, at thet ej högre stegras. Hästar, sadlar, wagnar, kärror, slädar och båtar, hålle gästgifware så många, som honom ålagdt är. Giör han thet ej, eller är ej alt så godt och färdigt, som thet wara bör; böte som i 7. §. skils.

5. §. Nu tafwas flere hästar, än gästgifware sielf äger hafwa och hålla; tå skola näste grannar honom til hielp komma. Är ther större farwäg, än at skiutsen så kan uppehållas; lägge Härads Rätten thertil hållskiuts, efter som thet nödigt och skiäligt pröfwes, och af Konungens Befalningshafwande gilladt warder. I Staden, ther ombyte är, skola borgare skiutsen uppehålla.

6. §. Ej må gästgifware åtaga sig at hålla skiutsen för någon annan, eller fria någon ther ifrån, som under skiutsen hörer. Giör han thet; böte tijo daler. Låter gästgifware någon annan skiutsa, än then som bör och gitter, och gifwer then sielf ej lof ther til; böte fem daler. Leger någor ut sina hästar och tyg längre, än til nästa omskifte i staden, eller å landet; ware bot samma.

7. §. Wid hwarje gästgifwaregård skal en tafla sättas ut, som wiser mihletalet til nästa ombyte, och huru mycket i båta och hästalego betalas bör. Hwilken gästgifware, eller forman ej hafwer sin tafla ute, eller tager mer för häst eller annat, än stadgadt är; böte tijo daler, annan gång dubbelt, och gifwe åter thet han theröfwer tagit. Samma bot ware, ther han ej hafwer goda båtar, hästar och tyg, eller mat, dricka och foder, säng och lius. Försummar bonde eller borgare skiutsen; böte sex marck. Warder wägfarande man hindrad och uppehållen, genom gästgifwarens och formans wållande; tå bötes en daler för hwar tima.

8. §. Ej må någor, gästgifwaren til mehn, å almänna wägar hästar utlega, eller herbärge, mat eller dricka, för wägfarande fahlt hålla. Hwar som thet giör; böte fem daler.

9. §. Tager gäst med wåld af gästgifware mat och dricka, eller annat hwad thet är; böte twegilda wålds böter, och skadan åter. Hafwer gästgifwaren utan skiäl sådant wägradt; pröfwe thet Domaren, som förr är sagdt. Reser gäst bort, och betalar ej, eller brukar gästgifwarens eller formans tyg eller hästar längre, än til nästa omskifte; böte tiugu daler.

10. §. Giör gäst wåld, med sår, blånad, eller blodwite, å gästgifwaren, eller hans hion; hafwe brutit edsöre; och ware ogildt alt thet han i samma gierning får. Slår wåldgäst them annorledes, eller kallar them oqwädins ord; ligge thet alt i tweböte. Samma lag ware ther gästgifware, eller hans hion, sådan gierning giöra å gäst, eller hans hion.

11. §. Hwar som af sielfswåld skiutshäst eller tyg illa medfar, eller något annat förderfwar; gälde åter efter thy, som thet mätit warder. Giör han skada af upsåt; böte ther til tijo daler. Går wagn eller tyg sönder, och är wägfarande, eller hans hion, ej thertil wållande, ware saklös.

12. §. Gästgifware sware sielf för then orätt, som han, eller hans hion giör then wägfarande, och för bedrägeri eller stöld böte dubbelt.

13. §. Ej må man större tyngd lägga å kärra, eller släda, med en häst, än ett skieppund, och efter twå dubbelt. Ej skola ock flere, än en man, rida å en häst. Twå måge åka å släda, eller kärra, med en häst, och tre i wagn med twå hästar, och före hwar ej mera med sig, än en wåtsäck, eller liten kista.

14. §. Hwar som genom falskt pass, eller annat swek, tager fri skiuts eller förtäring af gästgifwaren eller almogen; böte hundrade daler, och för swek sitt särskilt, som thet är til. Han må ock genast gripas och i hächte sättas, ther han intet hafwer at widerwåga, eller borgen för sig ej ställa kan. Sedan döme Rätten theröfwer wid nästa Ting.

15. §. Wid hwarje Ting skal Rätten noga fråga ther efter, huru gästgifware fullgiör thet honom bör. Warder öfwer honom klagadt; kalle tå Rätten honom strax in, eller ther thet ej ske kan, til nästa Ting, och umgälle han hwad lag förmår. Rättar han sig icke äntå; kungiöre Rätten Konungens Befalningshafwande therom, och förordne han om gästgifweriet, som thes embete fordrar.

XXIX. Cap.

Om husbygnad i städerna.

1. §.

HUru hus i staden byggas och uppehållas skola, så ock hwad eljest til stadens nytto och prydnad i acht tagas bör, therom är särskilt stadgadt. Konungens Befalningshafwande med Borgmästare och Råd äga ther å wård hafwa.