Talismanen/Kapitel 12

TOLFTE KAPITLET.

Det kvinnor är, som männerna förför.

Gay.

I riddarväsendets dagar anvisades en farlig post eller ett vågsamt företag ofta såsom en belöning åt en tapper krigare för hans föregående bedrifter, liksom, vid bestigandet av ett brant berg, varje överstigen klippa blott lyfter klättraren till ännu farligare punkter.

Det var midnatt, och månen vandrade hög och klar på himmelen, då Kenneth av Skottland stod på Sankt Georgs höjd, bredvid Englands baner, en ensam skiltvakt, ditställd för att försvara denna, nations sinnebild mot de kränkningar, som möjligen kunde tillämnas den av någon ibland de tusen, vilka Richards högmod gjort till hans fiender. Höga tankar välvde sig, den ena efter den andra, genom riddarens själ. Det föreföll honom, som om han funnit någon nåd inför den ridderliga monarks ögon, som dittills ej, tyckts bemärka honom bland den hop av tappra män, vilka hans ryktbarhet samlat kring hans fana, och sir Kenneth brydde sig föga om, att detta bevis på kunglig ynnest bestod i att ställa ho- nom på en så farlig post. Hängivenbeten av hans upphöjda och ärelystna kärlek uppeldade hans krigiska entusiasm. Huru hopplös än denna hans kärlek i nästan alla upptänkliga fall [ 137 ]var, hade likväl de senast inträffade händelserna till en viss grad minskat avståndet mellan honom och Edith. Den, vilken Richard hedrat med den utmärkelsen att bevaka hans baner, var ej längre en obetydlig lycksökare, utan värd en prinsessas uppmärksamhet, ehuru han var lika långt som förut ifrån att vara hennes jämlike. Hans framtida bana kunde numera ej bliva okänd och obemärkt; och om han överfölls och dödades på sin anvista post, skulle hans död — och han föresatte sig att den skulle bliva ärofull — förtjäna Lejonhjertas beröm och påkalla hans hämnd samt förorsaka sorg och kanske även tårar bland det engelska hovets högborna skönheter. Han hade nu ej längre skäl att frukta, att han, osörjd och obegråten, skulle dö en dåres död.

Sir Kenneth hade full ledighet att överlämna sig åt dessa och dylika högstämda tankar, vilka närdes av denna besynnerliga riddaranda, som, även i dess vidunderligaste och mest fantastiska utflykter, var fri från all självisk slagg — ädelmodig och hängiven och kanske blott så till vida klandervärd, som den fordrade handlingar och framställde ändamål, vilka voro oförenliga med människosläktets ofullkomligheter och svagheter. Hela den omgivande naturen sov i stilla månsken eller i djup skugga. De långa tältraderna, vilka skimrade i månljuset, eller bortskymdes i skuggan, voro tysta och stilla som gatorna i en öde stad. Utmed banerstången låg den förut omnämnda stora vinthunden, Kenneths enda vaktkamrat, vars vaksamhet han hoppades i god tid skulle underrätta honom om annalkandet av några fientliga fotsteg. Det ädla djuret tycktes även förstå ändamålet med deras vakthållning; ty han såg då och då upp på den tunga fanans rika veck, och då skiltvakternas fältrop hördes från lägrets avlägsna försvarslinjer, besvarade han dem med ett enda djupt skall, liksom han velat visa, att också han var vaksam på sin post. Han sänkte även då och då sitt stora huvud och viftade med svansen, då hans herre gick fram och tillbaka förbi honom, under de korta slag han gjorde på sin post; och när riddaren stannade, tyst och tankfull, lutad mot sin lans och seende uppåt himmeln, vågade hans trogne följeslagare ibland, för att tala på romanspråket, »störa hans tankar» och väcka honom ur hans drömmerier, därigenom att han stack sin stora, ludna nos i sin husbondes stålklädda hand för att anhålla om en flyktig smekning. — Plötsligt skällde han häftigt till och tycktes färdig att rusa fram i den tjoc[ 138 ]kaste skuggan, ehuru han stod still, liksom han varit kopplad, till dess han skulle få höra sin herres befallning.

»Verda?» sade sir Kenneth, som märkte något smyga fram på den beskuggade sluttningen av kullen.

»I Merlins och Maugis namn», svarade en skärande, obehaglig röst, »bind fast er fyrbenta djävul där, annars kommer jag ej till er.»

»Och vem är du, som vill nalkas min post?» sade sir Kenneth och spände sina ögon det skarpaste han kunde på ett föremål, som han såg skymta vid kullens fot, utan att han var i stånd att tydligt urskilja dess form. »Akta dig — jag är här på liv och död.»

»Håll fast din långtandade satan», sade rösten, »eljest skall jag besvärja honom med en pil från mitt armborst.»

I detsamma hörde riddaren ljudet av en springfjäder, liksom då en båge spännes.

»Spänn ned ditt armborst och kom fram i månljuset», sade skotten, »eller, vid Sankt Andreas, spikar jag ej fast dig vid jorden, må du vara vad eller vem som helst.»

I detsamma fattade han sin långa lans vid mitten, fäste sina ögon på föremålet, som tycktes röra sig, och skakade vapnet, liksom han ämnat kasta det, vilket var ett bruk, som stundom, ehuru mycket sällan, gjordes därav, då ett kastvapen var behövligt. Men sir Kenneth blygdes för detta sitt beslut och ställde sitt vapen emot marken, då en liten hopkrumpen, vanför varelse framkröp ur skuggan ut i månljuset, liksom en skådespelare inträder på teatern. I denna lilla vanskapliga skepnad med den narraktiga dräkten igenkände han även på avstånd den ena av de två dvärgar, han sett i Engaddis kapell, och då han i detsamma erinrade sig denna sällsamma natts andra och himmelsvitt olika syner, gav han sin hund ett tecken, vilket denne genast förstod, ty han återvände till baneret och lade sig bredvid det med ett doft morrande.

Sedan den lilla vanskapliga människominiatyren var förvissad, att denna fruktansvärde fiende ej skulle tillfoga honom något ont, gick han pustande uppför backen, vilket hans korta ben gjorde ganska mödosamt för honom, och då han kommit upp på översta planen, flyttade han den lilla bågen, vilken blott var en sådan leksak, varmed barn den tiden plägade få skjuta på småfåglar, till vänstra handen, antog en majestätisk hållning och räckte nådigt sin högra hand åt [ 139 ]sir Kenneth, liksom han väntat, att han skulle kyssa den. Men då något dylikt ej skedde, frågade han i en skarp och vredgad ton: »soldat, varför ger du ej Nectabanus den hyllning, honom tillkommer? Eller är det möjligt, att du kan hava förgätit honom?»

»Store Nectabanus», svarade riddaren, som ville blidka kräkets vrede, »det vore omöjligt för den, som en gång sett dig. Ursäkta likväl, att jag, såsom en soldat på post, med min lans i hand, ej kan tillåta någon, som är så stark som du, att komma mig så nära inpå livet, att han kan avväpna mig. Må det vara dig nog, att jag vördar din värdighet och ödmjukar mig för dig, så mycket som en skiltvakt i min belägenhet kan göra.»

»Jag vill nöja mig därmed», sade Nectabanus, »blott du genast följer mig till den, som hitsänt mig för att tillkalla dig.»

»Store herre», svarade riddaren, »även härutinnan kan jag ej göra dig till viljes; ty jag har befallning att kvarbliva vid detta baner till dagbräckningen; jag ber dig därför, att även i detta fall ursäkta mig.»

Med dessa ord återtog han sin vandring på plattformen; men dvärgen var envis i sin enträgenhet och släppte honom icke så lätt.

»Hör på, herr riddare», sade han och ställde sig i sir Kenneths väg, »om ni ej lyder mig, som er plikt kräver, skall jag befalla er i en persons namn, vars skönhet skulle kunna nedkalla luftens bevingade andar och vars majestät skulle behärska dessa odödliga väsen, sedan de nedstigit.»

En orimlig, osannolik förmodan vaknade i riddarens själ; men han undertryckte den. Det var omöjligt, tänkte han, att hans hjärtas dam skulle kunnat skicka honom ett dylikt bud med en sådan budbärare; men hans röst darrade likväl, då han sade: »se så, Nectabanus! Säg mig med ens och som en sannfärdig man, om den höga dam, varom du, talar, är någon annan än den houri, med vars biträde jag såg dig sopa kapellet i Engaddi?»

»Huru, förmätne riddare», svarade dvärgen, »tror du att vår egen kungliga ömhets härskarinna, hon som delar vår storhet och liknar oss i behag, skulle förnedra sig ända därhän att tillkalla en sådan vasall som du. Nej, huru högt du än är hedrad, har du ännu ej förtjänt någon uppmärksamhet av drottning Genevra, Arthurs älskvärda brud, från vars [ 140 ]högsäte själva furstarne se ut som pygmeer. Men se här, och allt efter som du erkänner eller underkänner detta tecken, lyd eller vägra lyda dens befallningar, som värdigats ålägga dig dem.»

Härvid lade han i riddarens hand en rubinring, vilken denne i månskenet utan svårighet igenkände såsom den, vilken vanligen prydde fingret på den högborna dam, till vars tjänst han ägnat sig. Om han ännu tvivlat på tecknet, skulle han blivit övertygad av det lilla rosenröda sidenband, som var fäst vid ringen. Det var hans dams favoritfärg, och mer än en gång hade han förskaffat den seger över alla andra färger på tornerbanan och slagfältet, då han antagit den i stället för sina egna vapenfärger.

Sir Kenneth blev nästan slagen med stumhet, då han såg detta tecken i dylika händer.

»Vid allt vad heligt är, av vem har du erhållit detta tecken?» sade riddaren; »försök, om du kan, att få ditt vacklande förstånd i riktig jämvikt för en minut eller par, så att du kan säga mig, vem som skickat dig, och verkliga ändamålet med ditt budskap; men besinna väl, vad du säger, ty detta är ej något ämne för narri.»

»Enfaldige och fåvitske riddare», sade dvärgen; »behöver du veta mer om denna sak, än att du är hedrad med befallningar från en prinsessa och att dessa befallningar framföras av en konung? — Vi vilja ej vidare dagtinga med dig, utan befalla dig, i namn och i kraft av denna ring, att följa oss till henne, som är dess ägarinna. Var minut, du dröjer. är ett brott mot din tro och huldskap.»

»Gode Nectabanus — tänk noga efter», sade riddaren. — »Kan min dam veta, var och med vad tjänstgöring jag denna natt är upptagen? — Vet hon att mitt liv — bah! varför talar jag om mitt liv? — men att min heder beror på, att jag bevakar detta baner till dagbräckningen — och kan det vara hennes önskan, att jag skall lämna det, om det även vore för att hembära henne min hyllning? Det är omöjligt — prinsessan behagar driva gäck med sin tjänare genom att skicka honom ett dylikt budskap, och jag måste så mycket snarare tro detta, som hon valt en sådan budbärare.»

»Nå, behåll er tro», sade Nectabanus, och vände sig om, liksom för att gå. »Det rör mig föga om ni är trogen eller trolös emot denna kungliga dam — farväl därför med er!»

»Dröj, dröj — jag hesvär dig, dröj!» sade sir Kenneth; [ 141 ]»besvara blott en fråga: är den damen, som skickat dig, nära detta ställe?»

»Vad betyder det?» sade dvärgen; »bör troheten räkna mil och fjärdingsväg, liksom den stackars kuriren, som betalas för sin möda efter den väg, han tillryggalägger? Likväl skall jag säga dig, du misstänksamma själ, att den sköna ägarinnan till ringen, som nu blivit skickad till en så ovärdig vasall, hos vilken det varken finnes trohet eller mod, ej är längre borta från detta ställe, än detta armborst kan skjuta en pil»

Riddaren såg åter på ringen, liksom han velat förvissa sig om, att någon möjlighet till ett bedrägeri ej kunde äga rum med hänseende till tecknet. »Säg mig», sade han till dvärgen, »om min närvaro fordras för någon längre tid?»

»Tid!» svarade Nectabanus på sitt vanliga svävande sätt; vad kallar ni tid? Jag ser den ej — jag känner den ej — det är blott ett skugglikt namn — en följd av andetag, vilka om natten avmätas av en klockas slag, om dagen av ett skuggstreck, vilket framskrider tvärs över en timsten. Vet du ej, att en sann riddares tid blott bör beräknas efter de bragder, han utför till Guds och sin dams ära?»

»Sanningens ord, fastän i dårskapens mun», sade riddaren. »Och kallar min dam mig verkligen till någon bedrift i sitt namn och för sin skull? — Och kan den ej uppskjutas ens de få timmar, som återstå till dagbräckningen?»

»Hon fordrar din närvaro genast», svarade dvärgen, »och utan så mycken tidspillan, som behövs för tio sandkorn att rinna genom timglaset. — Hör på, du kalle, misstänksamme riddare, dessa äro hennes egna ord: 'säg honom, att de händer, som fälla rosor, kunna även skänka lagrar'.»

Denna hänsyftning på, vad som tilldragit sig vid deras möte i Engaddis kapell, jagade tusen hågkomster genom sir Kenneths hjärna och övertygade honom om, att dvärgens budskap var sanningsenligt. Rosenknopparne, ehuru vissnade, lågo ännu förvarade under harnesket invid hans hjärta. Han tvekade och kunde ej förmå sig att försumma ett sådant tillfälle — det enda, som kanske någonsin skulle erbjuda sig, att vinna nåd för dens ögon, som han insatt till härskarinna över sitt hjärta. Hans förvirring ökades emellertid, då dvärgen yrkade, att han antingen skulle återgiva ringen, eller genast följa honom.

»Vänta, vänta ännu ett ögonblick», sade ridaren och [ 142 ]började tala för sig själv. — »Är jag konung Richards slav och undersåte, eller en fri riddare, som helgat sig till korsets tjänst? — Och vem har jag kommit hit för att hedra med min lans och mitt svärd? — Vår heliga sak och min oöverträffliga dam.»

»Ringen, ringen!» utropade dvärgen otåligt; »trolöse och senfärdige riddare, giv mig igen ringen, vilken du är ovärdig att vidröra och beskåda.»

»Ett ögonblick, ett ögonblick, bäste Nectabanus», sade sir Kenneth, »stör ej mina tankar. — Än om saracenerna just nu anfölle våra linjer? Skulle jag stå här, som en edsvuren vasall under England och vakta över, att dess högmod ej lede någon förödmjukelse, eller skulle jag skynda till breschen och strida för korset? — Helt säkert till breschen, och näst Guds ära, står mina tankars dams befallningar — och likväl — Lejonhjertas föreskrift — mitt eget löfte! — Nectabanus, jag besvär dig ännu en gång att säga mig, skall du ledsaga mig långt härifrån?»

»Blott till det där tältet», svarade Nectabanus; »och efler du nödvändigt måste veta det, så glimmar månen på den gyllne kulan, som pryder dess tak och är värd en konungs lösen.»

»Jag kan återkomma på ett ögonblick», sade riddaren, med förtvivlans mod blundande för alla vidare följder. »Jag kan därifrån höra min hunds skall, om någon nalkas baneret — jag skall kasta mig för min dams fötter och bedja henne om tillstånd, att återvända till min post. — Hit, Rosval!» — Han ropade härvid på sin hund och nedkastade sin kappa vid standarstången — »vakta den här och låt ingen nalkas.»

Den majestätiske hunden såg sin herre i ansiktet, liksom han velat förvissa sig om, att han förstod hans befallning, och satte sig sedan bredvid kappan med upplyft huvud och spända öron, liksom han fullkomligt förstått, varför han postade där.

»Kom nu, käre Nectabanus», sade riddaren, »och låt oss skynda att åtlyda de befallningar, du medfört.»

»Skynde, den som vill», sade dvärgen vresigt, »du har ej gjort dig bråttom att lyda min kallelse, och jag kan inte gå så fort som du med dina långa ben — du går inte som en människa, utan skuttar som en struts i öknen.»

Det fanns ej mer än två sätt att övervinna tredskan hos dvärgen, som, under det han talade, saktade sin gång [ 143 ]till en snigels skridande. Till mutor saknade sir Kenneth medel, till att beveka honom hade han ingen tid; han lyfte därför i sin otålighet dvärgen ifrån marken och bar honom, oaktat hans böner och rädsla, till dess han kom nära det tält, vilket blivit utpekat såsom drottningens. Men då han nalkades det, varseblev skotten en liten trupp vaktande soldater, som sutto på marken och förut varit dolda för honom av de mellanliggande tälten. Undrande på, att slamret av hans rustning ej redan väckt deras uppmärksamhet, och i den förmodan, att hans rörelser vid närvarande tillfälle fordrade en viss hemlighetsfullhet, nedsatte han den lilla flämtande vägvisaren på marken för att låta honom hämta andan och säga sig, vad som nu var att göra. Nectabanus var både skrämd och ond; men som han känt sig så fullkomligt i den starke riddarens våld, som en uggla i en örns klor, hade han ej lust att reta honom till att visa något ytterligare prov på sin styrka.

Han beklagade sig därför ej över den behandling, han erfarit, utan vek av inåt tältlabyrinten och förde riddaren i tysthet till motsatta sidan av det i fråga varande tältet, som sålunda dolde dem för vakterna, vilka tycktes vara antingen för sömniga eller för vårdslösa att noggrant uppfylla sin plikt. Dvärgen upplyfte nu undre delen av tältduken från marken, och tecknade åt sir Kenneth att krypa in. Riddaren tvekade — det föreföll honom som ett brott emot anständigheten att sålunda smyga sig in i ett tält, som utan tvivel blivit uppslaget för ädla damers bekvämlighet; men han erinrade sig de säkra tecken, dvärgen uppvisat, och kom till den slutsats, att det ej tillkom honom att motsätta sig den befallning, hans härskarinna funnit för gott att giva honom.

Han hukade sig följaktligen ned och kröp under tältduken, samt hörde dvärgen viska utanföre: »stanna där, tills jag ropar dig.»