Talismanen/Kapitel 13

←  Tolfte kapitlet

Talismanen av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Trettonde kapitlet

Fjortonde kapitlet  →

TRETTONDE KAPITLET.

Om oskuld talar du och glättighet!
Men samma stund som Eva bet i äplet,
de skildes åt för evigt. Ondskan ständigt
se'n dess med glädjen följt som trogen lekbror.
Från första stund som barnet med ett löje
förstör på lek en blomma eller fjäril,
tills sista timmen slår för girigbuken,
som skrattar på sin dödsbädd, då han hör,
att bankruttör hans rika granne blivit.

Gammalt skådespel.

Sir Kenneth lämnades ensam i mörkret några minuter. Detta var ett nytt uppehåll, som måste förlänga hans frånvaro från sin post, och han började nästan ångra sin villfarighet att lämna den. Men att återvända utan att hava sett lady Edith, var nu något, som ej kunde komma i fråga. Han hade överträtt krigstuktens lagar och var besluten att åtminstone pröva verkligheten av de frestande förhoppningar, som förlett honom därtill. Hans ställning var emellertid ganska obehaglig. Intet ljus fanns, som kunde visa honom, i vad slags rum han blivit införd; lady Edith tillhörde drottningens av England omedelbara uppvaktning, och upptäckten, att han smugit sig in i det kungliga tältet, kunde, om han varseblevs, föranleda till många och farliga misstankar. Under det han överlämnade sig åt dessa obehagliga betraktelser och nästan började önska, att obemärkt kunna verkställa sitt återtåg, hörde han några fruntimmersröster, som pratade, viskade och skrattade i närmaste rum, från vilket han, att döma av ljudet, endast kunde vara skild genom en tältduk. Av det matta ljus, som utbredde sig på hans sida om det förhänge, som avdelade tältet, märkte han, att lampor brunno, och han kunde se skuggorna av åtskilliga figurer, som dels sutto, dels rörde sig i det närbelägna rummet. Man må ej anse det för en ogrannlagenhet av sir Kenneth, att han i den belägenhet, vari han var försatt, lyssnade på ett samtal, vilket, som han fann, rörde honom så nära.

»Kalla hit henne — för Guds skull kalla hit henne!» sade en av de skrattande osynliga. »Nectabanus, du skall bli utnämnd till ambassadör hos kejsaren i Abyssinien för att visa, huru väl du kan utföra en beskickning.»

Dvärgens gälla röst hördes nu, men i en så dämpad ton, att sir Kenneth ej kunde förstå mera av vad han sade, än att han berättade om de förlustelsemedel som givits vakten.

»Men huru skola vi göra oss kvitt den här anden, som Nectabanus frambesvurit, mina flickor?»

»Värdes höra mig, ers majestät», sade en annan röst. »Om den vise och furstlige Nectabanus ej är alltför svartsjuk på sin allraförträffligaste brud och kejsarinna, så låt oss skicka henne att avfärda denne oförskämde vandrande riddare, som så lätt låtit inbilla sig, att högborna damer kunna vara i behov av hans förmätna tapperhet.»

»Det vore ej mer än rätt, tycker jag», svarade en annan, »att prinsessan Genevra med sin artighet avskedade den, som hennes mans slughet hitlockat.»

Betagen av harm och blygsel över vad han hörde, stod sir Kenneth i begrepp att med vad fara som helst söka komma ur tältet, då vad som följde hindrade honom i hans föresats.

»Nej, sannerligen», sade den första rösten, »måste vår kusin Edith ej först erfara, huru denne så högt prisade sälle betett sig, och vi måste kunna visa henne ögonskenliga prov på, att han brutit mot sin plikt. Det kan vara en nyttig läxa för henne; ty tro mig, Kalista, jag har stundom tyckt mig finna, att hon låtit denne nordiske äventyrare få ett större insteg i sitt hjärta, än klokheten skulle gilla.»

En av de andra rösterna hördes därpå sakta yttra något om lady Ediths förstånd och klokhet.

»Klokhet, flicka?» var svaret. — »Det är blott högmod och begäret att bli ansedd för sedesammare än någon av oss. Nej, jag vill ej avstå, från mina fördelar. Ni vet väl, att ingen bättre än lady Edith på hövligt sätt kan förehålla en ett litet fel, om man råkat begå något sådant. — Men här kommer hon.»

En gestalt, som tycktes stå i begrepp att inträda i rummet, kastade på mellanväggen en skugga, som långsamt svävade framåt, till dess den blandades med dem, som redan fördunklade den. Oaktat den bittra, missräkning han erfarit — oaktat den förolämpning och skymf, som drottning Berengaria — ty han hade redan gissat, att den som talade högst och i en befallande ton var Richards gemål — av elakhet, eller åtminstone av lättsinne tillfogat honom, fann han likväl något så tröstande för sin känsla i den vunna övertygelsen, att Edith ej var medbrottslig i det bedrägeri, man stämplat emot honom, och något så intressant för sin nyfikenhet i det uppträde, som nu skulle komma att följa, att han, i stället för att verkställa sin klokare föresats att genast gå sin väg, tvärtom ivrigt sökte efter någon rämna eller öppning på väven, medelst vilken han skulle kunna bliva såväl ögon- som öronvittne till vad som komme att föregå.

»Helt säkert», sade han för sig själv, »kan drottningen, som blott för ro skull behagat blottställa min heder och kanske mitt liv, ej beklaga sig över, om jag begagnar mig av det tillfälle, som lyckan tyckes beskära mig, för att erhålla kännedom om hennes ytterligare avsikter.»

Det tyckes emellertid, som om Edith avvaktade en befallning av drottningen, vilken å sin sida tycktes obenägen att tala, av fruktan att ej kunna tillbakahålla sitt och sina damers skratt; ty sir Kenneth kunde blott urskilja ett fnissande ljud, liksom av kvävd munterhet.

»Ers majestät», sade Edith slutligen, »tyckes vara vid glättigt lynne, ehuru jag tycker, att den sena timmen snarare borde föranleda ett sömnigt. Jag höll just på att lägga mig, då jag fick ers majestäts befallning att infinna mig.»

»Jag skall ej länge hindra er från er vila, kusin», sade drottningen, »ehuru jag fruktar ni kommer att sova mindre gott, när jag säger er, att ni tappat ert vad.»

»Ers majestät uppehåller sig verkligen allt för länge vid ett skämt, som blivit nästan utslitet», svarade Edith. »Jag har ej slagit något vad, ehuru ers majestät behagat antaga eller påstå, att jag gjort det.»

»Nå, min själ, har inte den onde, oaktat vår pilgrimsfärd, fått makt med er, min ädla kusin, och förleder er att ljuga. Kan ni neka till, att ni höll er rubinring mot mitt guldarmband, att den där riddaren av Leoparden, eller vad ni kallar honom för, ej skulle kunna lockas från sin post?»

»Ers majestät är för hög att bliva motsagd av mig», svarade Edith; »men dessa damer kunna, om de vilja intyga, att det var ers majestät som föreslog ett sådant vad och tog ringen av mitt finger, just under jag förklarade, att jag ej ansåg det förenligt med jungfrulig blygsamhet att hålla vad om en sådan sak.»

»Ja, men förlåt mig, lady Edith», sade en annan röst, ni måste likväl medgiva, att ni yttrade er högst tillitsfullt om denne samme riddares av Leoparden tapperhet.»

»Och om jag gjorde det, snärta», sade Edith förargad, »är det något skäl för dig, att sticka in ditt ord, för att smickra hennes majestäts lynne? Jag talade blott om honom, så som alla människor tala, vilka sett honom på slagfältet, och hade ej större intresse av att försvara än du att förklena honom. Vad kunna väl fruntimmer tala om i ett läger, annat än om krigare och vapenbragder?»

»Den ädla lady Edith», sade en tredje röst, »kan aldrig förlåta Kalista och mig, att vi omtalte för hennes majestät, huru hon tappade två rosenknoppar i kapellet.»

»Om ers majestät», sade Edith, med en ton, som sir Kenneth tyckte vara vördnadsfullt förebrående, »ej har andra befallningar att giva mig, än att åhöra hennes hovdamers stickord, anhåller jag om tillåtelse att få avlägsna mig.»

»Tyst, Florise», sade drottningen, »och låt ej vår flathet förleda dig att glömma skillnaden mellan dig och vår fränka av England. — Men ni, min bästa kusin», fortfor hon och återtog sin skämtsamma ton, »huru kan ni, som är så godhjärtad, missunna oss stackare några minuters löje, sedan vi ägnat så många dagar åt gråt och tandagnisslan?»

»Må ni glädja er, så mycket ni behagar, nådig fru», sade Edith; »men likväl skulle jag hellre aldrig vilja le under min återstående levnad, än…»

Hon tystnade, tydligen av vördnad; men sir Kenneth kunde höra, att hon var mycket upprörd.

»Förlåt mig», sade Berengaria, som var en tanklös, men godsint prinsessa av huset Navarra; »men vad ont ha vi på det hela gjort? En ung riddare har blivit hitnarrad — har stulit sig — eller blivit stulen från sm post, vilken ingen skall ofreda under hans frånvaro för en vacker dams skull; ty man måste göra er kämpe den rättvisan, min söta, att Nectabani vishet ej kunde hitlocka honom i någon annans namn än ert.»

»Barmhärtige Gud! Det kan ej vara ers majestäts allvar?» sade Edith med en förskräckt röst, som var helt olika den sinnesrörelse, hon förut röjt — »ni kan ej tala så, utan att bryta mot den aktning, ni är skyldig er egen och min, er mans fränkas, heder! — Säg blott att ni skämtade, nådig fru, och förlåt, att jag ett ögonblick kunnat tro det möjligt att ni talat allvarsamt!»

»Lady Edith», sade drottningen med en missnöjd ton, »sörjer ringen, som vi vunnit av henne. — Vi skola återställa underpanten åt er, vackra kusin, men ni får blott ej missunna oss i vår ordning en liten triumf över den vishet, som så ofta blivit utvecklad över oss som en fana över en här.»

»En triumf!» utropade Edith harmset; »en triumf! — Den triumfen måste bliva på de otrognas sida, då de få höra, att drottningen av England kan göra sin mans fränka och hennes rykte till föremål för ett lättsinnigt skämt.»

»Ni är ond, vackra kusin, över förlusten av er favoritring», sade drottningen. »Nå, eftersom ni prutar emot att betala ert vad, så skola vi avstå vår rätt; det var ert namn och denna pant, som hitförde honom, och vi fråga ej efter agnet, sedan fisken är fångad.»

»Ers majestät», svarade Edith otåligt, »ni vet väl, att ni ej kan önska något av vad som är mitt, utan att det genast blir ert. Men jag skulle hellre velat giva en skäppa rubiner, än att mitt namn och min ring begagnats att förleda en tapper man till ett fel, som kanske ådrager honom vanära och bestraffning.»

»Ah, är det för er trogna riddares liv ni fruktar?» sade drottningen. »Ni skattar vår makt alltför ringa, vackra kusin, då ni talar om, att ett liv kunde bliva förspillt för ett skämt av oss. Ack, lady Edith, andra hava även inflytande på krigares stålklädda bröst, lika väl som ni. — Själva Lejonets hjärta är av kött och ej av sten, och tro mig, jag har välde nog över Richard att rädda denne riddare, för vars öde lady Edith är så djupt bekymrad, från det straff han kan hava ådragit sig genom att bryta mot konungens befallningar.»

»För det välsignade korsets skull, nådig fru», sade Edith, och med känslor, som: det vore svårt att skildra, hörde sir Kenneth henne kasta sig för drottningens fötter — »för den heliga jungfruns och varje helgons i kalendern skull, besinna väl vad ni gör! Ni känner ej kung Richard — ni har blott en kort tid varit gift med honom — lika gärna skulle er andedräkt tvinga västanvinden att vika, då den rasar som våldsammast, som edra ord förmå övertala min kungliga frände att förlåta ett brott mot krigslagarna. O, för Guds skull, skicka bort denne ädling, om ni verkligen lockat hit honom! Jag skulle nästan kunna samtycka till att påtaga mig den skammen att hava inbjudit honom, om jag blott visste, att han återvänt, dit hans plikt kallar honom.»

»Stig upp, kusin, stig upp», sade drottning Berengaria, »och var försäkrad, att allt skall gå bättre, än ni tror. Stig upp, bästa Edith. Jag är ledsen över att hava spelat mina puts med en person, för vilken ni hyser ett så djupt deltagande. — Nej, vrid inte dina händer — jag tror, att du ej frågar efter honom — jag skall tro, vad du vill, hellre än att se dig så ytterst förtvivlad. — Jag säger dig ju, att jag skall taga hela skulden på mig hos konung Richard, för att skydda din vackra nordiska vän — din bekante, skulle jag säga, eftersom du ej vill erkänna honom som din vän. Nej, se inte så förebrående på mig! — Vi skola skicka Nectabanus för att avfärda denne riddare av standaret till sin post, och vi vilja själva framdeles någon dag hedra honom genom ett ynnestbevis för att hålla honom skadeslös, för det han fått löpa i ogjort väder. Han ligger sannolikt gömd i något av de närbelägna tälten.»

»Vid min krona av liljor, och min spira av ett särdeles gott vasstrå», sade Nectabanus, »misstar ers majestät sig inte — han är närmare, än ni vet — han ligger gömd bakom det där förhänget.»

»Och har hört varlenda ord vi sagt!» utropade drottningen, i sin ordning häftigt upprörd och bestört. — »Ut, vidunder av dårskap och elakhet!»

Som hon sade dessa ord, sprang Nectabanus ur tältet med ett så gällt skrik, att man kunde vara oviss om, huruvida Berengaria inskränkt sin förebråelse till ord, eller om hon tillagt något eftertryckligare bevis på sitt missnöje.

»Vad är nu att göra?» viskade drottningen till Edith med oförställd oro.

»Vad som måste göras», sade Edith med fasthet. »Vi måste tala med denne ädling och anförtro oss åt hans ädelmod.» — Med dessa ord började hon. skyndsamt lösgöra en gardin, som på ett ställe betäckte en ingång eller öppning.

»För Guds skull, låt bli — besinna», sade drottningen, »mitt rum — vår dräkt — timmen — min ära!»

Men innan hon hann avsluta simma föreställningar, föll gardinen, och det fanns ej mer någon skiljevägg mellan den väpnade riddaren och det församlade fruntimmerssällskapet. Den österländska nattens värme hade föranlåtit drottning Berengaria och hennes fruntimmer att kläda sig mer enkelt och okonstlat, än deras rang och en manlig åskådares närvaro eljest gärna tillät. Detta erinrade drottningen sig och flydde, åtföljd av sina damer, med ett högljutt skrik ur rummet till ett sidokabinett i det vidlyftiga tältet. Den enda, som stannade kvar, var Edith, vars sorg och sinnesrörelse, i förening med hennes djupa deltagande för den skotske riddaren, samt nödvändigheten av en skyndsam förklaring, kanske kommo henne att glömma, att hennes hår var mera utslaget och hennes person mindre sorgfälligt betäckt, än som var brukligt bland högborna jungfrur i ett tidevarv, som likväl, på det hela taget, ej var den sedesammaste eller mest grannlaga period av forntiden. En tunn, löst åtsittande klänning av rosenrött siden utgjorde den förnämsta delen av hennes dräkt, jämte österländska tofflor, vari hon hastigt stuckit sina bara fötter, samt ett kring axlarna löst kastat skärp. Hennes huvud hade ingen annan betäckning änr den slöja av rika, utslagna lockar, som nedföll på alla sidor om det och till hälften dolde ett ansikte, som ärbarhet, harm och andra uppskakande känslor betäckt med en hög rodnad.

Men ehuru Edith uppfattade sin ställning med all den finkänslighet, som är hennes köns största behag, tycktes hon likväl ej ett ögonblick hysa den föreställningen, att det, som hon var skyldig sin blygsamhet, kunde komma i jämförelse med, vad som ålåg henne mot den, som för hennes skull lockats till ett felsteg och råkat i fara. Hon drog väl skärpet litet tätare över hals och barm, samt satte hastigt ifrån sig en lampa, som spred för mycket ljus över hennes person; men då sir Kenneth ännu stod orörlig kvar på den fläck, där han först blivit upptäckt, gick hon snarare emot honom, än hon drog sig tillbaka ifrån honom, i det hon utropade: »skynda till er post, tappre riddare! — Man har bedragit er, då man fört er hit; fråga ej mera!»

»Jag behöver ej fråga», sade riddaren, i det han nedföll på ena knäet med samma vördnad, varmed han skulle nedfallit inför ett helgons altare, och sänkte ögonen mot golvet, på det hans blickar ej skulle öka hans dams förlägenhet.

»Har ni hört allt?» sade Edith otåligt. — »Nådiga helgon! Varför dröjer ni då här, när var minut är belastad med vanheder?»

»Jag har hört, att jag är vanhedrad, och jag har hört det av er. Vad bryr jag mig om, huru snart straffet följer? Jag har blott en bön till er, och sedan skall jag bland de otrognas sablar försöka, om ej vanheder kan avtvås med blod.»

»Gör ej heller det», sade Edith. »Var klok — töva ej här. — Allt kan ännu bli bra, om ni blott skyndar er.»

»Jag avvaktar blott er förlåtelse», sade den ännu knäböjande riddaren, »för min förmätenhet att tro, att mina ringa tjänster kunnat fordras och värderas av er.»

»Jag förlåter er — ack, jag har ingenting att förlåta er! — Jag har varit medlet att skada er — Men, ack, gå! — Jag skall förlåta — jag skall värdera er — det vill säga, såsom jag värderar varje tapper korsfarare — om ni blott vill gå!»

»Emottag först denna dyrbara, men olyckliga pant», sade riddaren, och räckte ringen till Edith, som nu visade åtbörder av otålighet.

»Ack, nej, nej», sade hon och vägrade att emottaga den. »Behåll den — behåll den som ett bevis av min aktning — av min ledsnad, skulle jag säga. O, gå, om ej för er egen, så för min skull!»

Ehuru Ediths röst förkunnat sir Kenneth hederns förlust, ansåg han den nästan ersatt genom det deltagande, hon tycktes hysa för hans välfärd, och han kastade en hastig blick på henne, i det han steg upp och med en djup bugning beredde sig att gå. I samma ögonblick blev den jungfruliga blyghet, som dittills besegrats av styrkan i Ediths övriga känslor, i sin ordning segervinnare, och hon skyndade ut ur rummet, i det hon vid bortgåendet släckte lampan och lämnade i sir Kenneths tycke både andligt och naturligt mörker efter sig.

Hon måste bliva åtlydd, var den första tydliga föreställning, som väckte honom ur hans drömmerier, och han skyndade till det ställe, där han ingått i tältet. Att krypa under tältduken på samma sätt han inkommit, fordrade tid och uppmärksamhet, och han banade sig därför en lättare utgång genom att med sin dolk skära en öppning på tältväggen. Då han kom ut i fria luften, kände hamn sig snarare överväldigad och dövad av stridiga känslor, än i stånd att klart uppfatta betydelsen av vad som hänt. Han måste sporra sig till verksamhet genom påminnelsen, att lady Edith ålagt honom skyndsamhet. Men invecklad som han var mellan tält och streck, var han just nu nödsakad att röra sig med försiktighet, till dess han återfunnit den väg eller gata, varifrån dvärgen fört honom åt sidan för att undgå den framför drottningens tält posterade vaktens uppmärksamhet, och han måste dessutom gå långsamt och varligt för att ej giva anledning till alarm genom ett fall eller genom skramlet av sin rustning. En lätt sky hade dessutom, i samma ögonblick han gick ur tältet, fördunklat månen, och sir Kenneth måste kämpa med denna nya olägenhet i ett ögonblick, då hans svindlande huvud och fulla hjärta knappt lämnade honom tillräcklig sinnesredighet kvar för att kunna bestämma sina egna rörelser.

Men plötsligt träffades hans öra av ljud, som med ens återgåvo honom hans själsförmögenheters fulla bruk. De kommo från S:t Georgskullen. Hau hörde först ett enda skarpt, vilt och argt skall, som strax därpå åtföljdes av ett jämrande tjut. Aldrig hoppade ett rådjur med ett häftigare språng vid Roswals stämma, än sir Kenneth nu vid detta ljud, efter all sannolikhet ett dödsskrik av den ädla hunden, vilken ingen vanlig skada skulle kunnat avtvinga den minsta yttring av smärta. Han letade sig hastigt fram till tältgatan, och när han upphunnit den, började han, ehuru belastad med rustningen, att springa fortare framåt höjden, än de flesta människor, även obeväpnade, skulle kunnat följa honom, och som han ej ens saktade sin fart, då han framkom till den branta sluttningen, stod han inom några minuter på den lilla jämna platsen ovanpå dess topp.

Månen frambröt i detsamma ur molnet och visade honom, att Englands standar försvunnit, samt att stången, varpå det svajat, låg söndersplittrad på marken, och bredvid den låg hans hund, som det tycktes, kämpande med döden.