Thet Swenska Språketz Klagemål
|
Thet Swenska Språketz
Klagemål/
At thet/ som sigh borde/ icke ährat
blifwer.
Tryckt i Stockholm/ hoos Henrich Keyser/
Åhr 1658.
Swenskälskande:
Dän Rösten som så wijda
Kring Skogen til mitt Boo,
Har hörtz nu länge quijda
Och spilt min bästa Roo,
Har migh befalt at säya
För eder hännes Ord,
Och intet mehra wäya
Them låta blifwa spord,
Til mina Jagh tigh sänder,
Sade han, nu tala så
Som iagh tigh bäst är känder
Och tu tigh minner på.
Kring Skogen til mitt Boo,
Har hörtz nu länge quijda
Och spilt min bästa Roo,
Har migh befalt at säya
För eder hännes Ord,
Och intet mehra wäya
Them låta blifwa spord,
Til mina Jagh tigh sänder,
Sade han, nu tala så
Som iagh tigh bäst är känder
Och tu tigh minner på.
Skogekär Bergbo.
MEdh rätta iagh migh klagar,
Vthöfwer thet föracht,
På mine gamble Dagar,
Jagh blifwer vthi bracht,
Jagh som hölts förr i ähra,
Vthi så månge Land,
Dijt migh har welat bära,
Mitt Fålck medh wäpnad Hand.
Medh theras Regemente,
Aff them iagh brukat war,
Bleff iagh, när iagh them tiente,
Hoos andra uppenbar.
Tå lades Greskan neder,
Tå glömdes bort Latin,
Hoos hwem som thet war Seder,
At wörda Språken sijn.
Om thet altijdh förachtas,
Som älst och gamlast är,
Kanske må thet betrachtas,
Om iagh ey hålles kär?
Jagh hade welat meena,
När iagh min Ålder seer,
At iagh therföre allena,
Nu skulle älskas mehr.
Men skall iagh thet åthniuta,
Migh länder thet til Skam,
The Döttrar migh förskiuta
Jagh hafwer burit fram?
Om the än sköne ära,
Och täckias Vngom wäl,
(Som altijd thet begära
Hwad skönt är, vthan skäl)
Hwem wille tå besinna,
Hwad Heder och hwad Prijs,
Then samma skulle finna,
Tilbörligt aff en Wijs:
Som Modern är för alla
Them han har kärlek til?
Them hwilke han befalla,
Sin Hugh och Hierta will?
Jagh hafwer aflat många,
Och wänt en Moders Lön,
Nu effter tijden långa,
Aff mine Foster skön.
Migh sielff iagh hade lofwat,
Mehr Hugnad än förtreet,
När iagh migh sågh begåfwat,
Medh sådan Ymnigheet.
Men nu, hwad kan migh båta,
Medh Fostret blifwa känd,
Som Modren wil förlåta,
Och är ifrån migh wändt?
Om Fremmande migh skämde,
Tå gåfwe iagh thet til:
Min Lycka thet betämde,
När iagh ey hämpnas wil.
Nu finnas mine ägne,
Migh aldramäst emoot;
Nu äre the så trägne,
Til min förnedrings hoot.
At iagh är theras ägen,
Så litet achtas iagh.
Til spott är hwar benägen,
Mot then som reda är swag.
När mine Systrars Minne,
Är effter theras Död,
Så friskt i hwars mans Sinne,
Och lijder ingen Nödh.
Romaren är förswunnen,
Doch talas Romerskt Mål.
Rätt som man wore bunnen,
Til thess Beröm och Prål.
Thet måste alt beskrifwas,
Nu medh Latinske Ord,
Som intet kunde gifwas,
Och ingen blifwa spord,
Igenom migh, som både,
Så Gammal är och Rijk,
Ach må iagh intet råda,
Altijdh Latinen lijk.
Jo, hwij skal iagh bekänna,
Migh wara mindre wärd,
På något sätt än thenna
Vthi then ganska Wärd?
Om Språken intet dömes,
Som om gemene ting,
The hwilke så berömas,
Som Hugen faller kring.
Menniskian ähr för ringa,
Här döma något om.
Bequäme finnas inga,
Til fälla sådan Dom.
Wij äre mehr än alla,
The Ting GVdh hafwer giordt.
Thet måste alt omfalla,
Ehuru thet är stoort.
Först Mannen sielff förswinner,
Och är en ringa Tijdh.
En gång och Jorden brinner,
Så mächtigh bredh och wijd.
The höge Slått och Fäste,
Stå the än tusend Åhr,
Thet minste medh thet bäste,
Doch en gång ända fåhr.
Oss bör man intet föra,
Ibland thet som förgås:
Thet Tijden kan förstöra,
Och Wädret när thet blås.
Förr än thet alt wardt skapat,
Tå wore wij nu til.
Och när alt är förtappat,
GVDH oss behålla wil.
Fåfängt sigh then tå quälde,
Som sökte weta wist,
Hwad Språk Gudh hälst vthwälde,
Til bruka först och sidst.
När Gudligh tingh besinnas,
Aff then förgängligh är.
Hwad Sanning skulle finnas,
I thetta Mörker här?
Hwad Konung wil sitt Ställe,
För andra träda aff?
Hans Macht än mindre gälle,
Kring Jorden och kring Haff.
Han hafwe nyligt rijke:
Han ware sielfwer swagh:
Hwem är mehr än hans lijke,
At föreskrifwan Lagh?
Så länge han GVdh känner,
Allena öfwer sigh,
Han ingen mehr bekänner,
Sigh högre, rätteligh.
Skal iagh tå stå tilbaka,
När någon fram om går?
Och något Rum försaka,
Ehuru högt iagh står?
Therföre at iagh ähras,
Så litet hos så få?
För thet at sigh beswäras,
Thet andra om migh gå?
Ney ney iagh wil behålla,
Then wördning iagh har fått,
Och kan sielff intet wålla,
Til the gemenas Spått.
Ey eller må iagh klaga,
Så högt there öfwer mehr
At migh så fåå behaga
Som iagh nu offta seer.
Min Högheet migh thet nekar,
Mitt wärde moot migh står,
Och på the andra pekar,
Them och så illa går.
Mitt ädle Sinne drifwer,
Migh heller til min Macht,
At medh thet iagh nu skrifwer,
Emoot stå mitt föracht.
Än at medh snöpligh quijda,
Onödigt låta see,
Hwad iagh migh såger lijda,
Och hafwa för ett Wee.
Förachtet wil iagh wijsa,
Hwad Orsak är ther til,
Ther effter iagh bewijsa,
I bäste Ordning wil.
Och låta sidst förnimma,
Medh Spådom sann och klar,
Af hwem, hwad Tijd och Tima,
Iagh blifwer vppenbar.
I många andra Länder,
Iagh länge brukat war,
Är nu snart som okänder,
I Swerige allenast quar.
Ty när iagh bleff förandrat,
Ther vthe och förwänd;
(Ther mädan iagh har wandrat,
War offta wäl bekänd,)
Gaff iagh migh hem tilbaka,
At sättia i bättre Roo;
Och kunde ey försaka,
The Göthar som här boo.
Then Kärlek alle draga,
Til sijne Fäders Bygd,
Migh kunde så betaga,
Iagh hölt thet för en Dygd:
At til then Orten wända,
Mit Vthsprung war vthaff,
Ehwad tå måtte hända,
Hijt hem iagh migh begaff.
Then Tijdh iagh här har warit,
Så sedan såsom förr,
Än iagh vth hade farit,
Try tusend Åhr migh gör.
Medh en tilbörligh Heder,
Är iagh förr wördat här,
Til thess at iagh så neder
Omsijder kommen är.
Nu för en Tijdh begyntes,
Oskäligt mitt föracht,
At som en Blygd thet syntes,
Hwad iagh hälft hade sagt.
Här talas altijdh mehra,
Medh andra Måål än migh.
Och skal man någothera,
At lära önska sigh,
Så läres för alt annat,
Än som iagh läras kan.
Iagh weet then som skal sannat.
Här är så mången Man,
Then tiugu Åhr tillijka,
Och then än tiugu Åhr,
Har wistas vthi Rijke,
Och intet migh förstår.
När Babylon förstördes,
Medh Högheet sin och Prål,
Kan skee tå intet hördes,
Så mångahanda Måål.
Infödde flitigt lära,
Främmat the höra här.
Vthlänske hålla i ähra,
Alt hwad som theras är.
Hwad samquäm här anställes,
Är som thet wore skam.
I hwad Taal hälft ther fälles,
Medh Swenska komma fram:
Nu hälsas intet mehra,
Ey biudes fahra wäl,
Om thet ey skeer etthera,
Medh tyske Ord man stiäl,
Eller och kanske medh Franske;
Thet Liudet är så sött,
At the man migh förwanske,
Som ringa blijwer skött.
Ehwart vth man sigh wänder,
Nu höres alt Monsör,
Så känder som okänder,
Straxt swarar Servitör.
Hwem Adels Nampnet gifwes,
Ehurudant thet är,
Thet effter Tyskan skrifwes,
Som them nu är så kär,
The hålla sigh för wara,
Mehr ädle medh tyskt Nampn.
Och låta migh så fahra,
Rätt som then andras Hampn.
Iagh finner många bära,
I Swenska Kyrckior in,
Rätt såsom för en Ähra,
The tyske Bökren sijn.
När Barnen skole läsa,
Til, heller ifrån Bord,
Föräldrarna them snäsa,
Skeer thet medh Swenska Ord.
När man en Vthländsk frägar,
Om han migh lära wil,
Han påkkandes straxt säger,
Hwad gagnar migh thet til?
Mitt Språk är myckit bättre,
Migh stygges thetta här.
Sigh så i Sinnet sätter,
Thet bruka hwar han är.
Han talar medh the ringa,
Medh höge lijka så,
Och finner bland them inga,
The honom ey förstå.
Thet är the Swenskes Ähra,
At the så många Tal,
Så färdigt kunna lära,
Alt hwad them sätts i Wal.
Doch borde them at hålla,
För the Vthländskes Skam:
(See the sigh sielfwe wålla
At the så sättias fram)
I thet the intet willa,
Och kunna ey lära migh.
Tro intet göra illa,
At dyrka sitt och sigh.
Hwem ey wil vppenbara,
Sigh kunna mine Ord,
Må ingen eller swara,
På hans sätt, blir han spord
Ty mången kan och blyges,
bekänna thet han kan,
At han tå öfwertyges
En . . . . Man.
Sigh ingen effterrätte,
Hwad Höge göra må:
Thet är nogh til vthrätta,
Widh Regementet stå.
Them bör thet kunna mehra,
Än Folcket i gemeen,
Som hafwa til regera,
The andra hwar och een.
Man weet thet, medh hwad Vnder,
Then Öfwerheet nu beskärd
Är til at lefwa under,
Så månge Språk har lärdt.
Lemarna ey behöfwa,
Thet Hufwud weta wil,
Men skal migh någon öfwa,
Står thet mehr andra til.
Doch skal han migh behaga,
För thet iagh hemma är,
Och kan iagh nu ey klaga,
Thet iagh ey hålles kär.
Thet är en tijdh förhänder,
Och lyser innan kort,
At han doch mehra wänder,
Sigh från the andra bort.
Tå skal han intet lijda,
Någorstädz mitt Föracht.
Thet iagh mehr skulle quijda,
För thet iagh hafwer sagt.
I medler tijdh iagh ängslas,
Och önskar wara frij,
Rätt såsom then ther fängslas,
I Banden han är ij.
När iagh weet många dölia,
Then Prijss migh ärnad är,
Medh Mörker öfwerhölia,
Mång Skriffter här och ther.
Iagh weet Arbeten liggia,
Som intet komma fram,
Ehwem them wille vthtiggia,
Aff fruchtan för then skam,
För min skuld blir them gifwin.
Swenskt Godz thet gäller minst,
Fins Book på vthlänsk skrifwen,
Är där på större Winst.
Men intet skal then ena,
Ovidius dyrkas så,
Rätt som han wore allena,
Then Vnge läsa må.
Ey Seneca berömas,
För sijn sångfulle Skrifft,
Ey heller Plautus dömas,
Ensam i lustigh Dicht.
Iagh kan en gång vpwäckia,
Then vthi Orden all,
Iagh noghsampt wil vptäckia,
Hwad han framföra skal.
Fast nu sigh ingen drijstar,
Til göra något Proff,
Är intet thet them brister,
The Ord them görs behoff.
Om Judarnas Bedriffter,
Och alt thet them är händt,
Medh the Chaldeers Skriffter,
På Swenskan finnes wändt.
GVdz Lagh och CHristi Wilia,
Förstås aff mine Ord,
At ingen kan åthskillia,
Hwar hon är bättre spord.
Om Christoffer och flera,
The hade nogh aff migh,
När the til at förmehra,
Swensk Lagh, beflijta sigh.
Hwij skulle iagh tå inthe,
Nu så wäl räckia til?
Är thet som iagh ey hinte,
At man migh omgå will?
Ney ney, men the förswäria,
Förthenskuld mitt förswar,
Migh ingen först wil wäria,
Och göras vppenbar.
Således intet hände,
Vthi the Grekers Land.
Hwem Språket ther ey kände,
Gick honom så i Hand.
At han hölts för ett Under,
Ehwart han gick omkring,
Besågs ther alle stunder,
Som en ny sälsam ting
Then som hoos them war främa,
Man för Barbarer hölt,
Ther måste han sigh skäma,
För thet han intet wölt.
Wijs hölts then intet wara,
Som hade ey Greska lärt,
Och intet galt förswara,
Thet Mål han hade kärt.
Han måste straxt förandra,
(Och fick napt see sigh om,)
Sin Drächt, lijk medh the andra,
I Staden tijt han kom.
På thetta Sätt föröktes,
The Grekers Macht och Flor
Ifrån alt Folck tijt söktes,
Som til en marcknad stor.
At goda Seder lära,
Och känna theras Taal.
Then Ort hölts rätt i ähra,
Ther Dygden hon war faal.
I Rom gick sammalunda,
Och effter samma Art,
Som theras Macht tilstunda,
Bleff Språket reent och klart.
När thet sin Wördning miste,
Snart Wäldet och förswan,
Så at vppå thet sidste,
Man inthetere fann.
Så länge the vthstängde,
Hwad främmande them war,
Och intet vthlänskt mängde,
Så bleff Latinen quar.
Ther effter drogh hon tädan,
Then gode Systren mijn,
Och lempnade them sädan
Oächta Dottren sijn.
Man troor thet kunne hända,
Iagh giorde lijka så,
Och wille migh bortwända,
Från them som migh försmå.
Men thet är från mitt Sinne,
Fast långt, och aldrigh tänckt,
Iagh blifwer quar här inne,
Ehuru iagh är trängd.
Här wil iagh ännu blifwa,
Förthenskuld synnerligh,
At ingen kan migh drijfwa,
Aldeles vth för sigh.
Och som the Swenskes Wälde,
Än intet fullwäxt är,
Iagh migh nu fåfengt quälde,
Til at förbijda här.
Här effter alle Dagar,
Och medh thess tilwäxtz Åhr,
Min Wördningh mehr tiltager,
Och mehra dyrckan fåhr.
Nu restar migh förklara,
Thet intet är mitt Feel,
Om iagh ey säyes wara,
Så skön och rijk, och heel.
Orsaker äre många,
At iagh förachtat är,
Och vthaff Tijden långa,
Vthsprungne flyta här.
Thet första som migh skadar,
Min ägen ålder är,
Them aldramäst beladar,
Migh lära medh Beswär.
The äldste Orden mina,
En stoor deel intet weet;
En deel i Skriffter sijna,
Medh them gör mäst förtreet.
Seer man at alle andra,
Här brukelige Tingh,
Med Tijden sigh förandra,
Och gå som i en Ring.
Thet som en Tijdh war Seder,
Är en gång nederlagdt,
Och när thet är ladgt neder,
Tages åter vthi acht.
Ty emoot Öden strijda,
Är fåfängt biuda til,
Wij moste thet förbijda,
Hwad GVdh han hafwa wil.
Therföre intet gäller,
När intet Tijder är,
Man sigh moot Tijden ställer,
Och gör sigh tå beswär.
Om iagh nu brukad blifwer,
Fast på ett annat sätt,
Än Lagen migh beskrifwer,
Och iagh är förr hoppsätt,
Så skrifwes iagh medh rätta,
Som bruket är idagh,
På wåre Bygder slätta,
I wåre Bönders Lagh.
I Fall at något seeltes,
Är thet loffgifwit tå,
Aff migh sielff, migh tildeeltes,
The Ord man bruka må.
Och intet främat taga,
Fins iagh ey räckia til,
Thet ingen kan doch klaga,
Som rätt betänckia wil.
Än tusend Ord iagh äger,
Som vppå andre Mål,
Man ännu intet säger,
Ehuru är theras Prål.
Then Orsak iagh än finner,
Til mitt föracht, är then
I hugen intet rinner,
Vppå the Swenske Män.
Än altijdh Krijgh och Örligh,
Och ridderligh Bedrifft,
Hoos them är funnen görligh,
Wanähra til min Skrifft.
När andra bruka Pänna,
Och skrifwa alt som mäst,
The lära Bössar spänna,
Och heller rijda Häst.
Hoos Götharna thet hände,
Som wunne förr Atheen,
Thet rådhslogz at man brände,
Ther Bökren i gemeen.
Ney stegh en vp at swara,
Tå blefwe the som wij,
Orädde för all Fahra,
Widh Krijget swefwas ij.
Så länge Greker öfwa,
Sitt läsande i Book,
I Säkerheet the töfwa,
Til thess the äre i Ook.
Oss wåre Wapen hielpa,
Til Segher här och thär.
Them theras Böker stielpa,
Som the mäst hålla kär.
Så talade tå thenna,
Så meente alle slätt,
At theras Böker bränna,
Thet wore intet rätt
Aff sådant theras Sinne,
Och sådan Lust til Krijgh,
Är litet vthi minne,
Om the förgäta migh.
Doch medan en deel fächtar,
Skal iagh förordna them,
Som prijsar och vrsächtar,
Här effter Götha Män.
En Orsaak vppenbarligh,
Är och til Swagheet min,
The månge Vthtågh fahrligh,
Mitt Folck vhr Länder sin.
Giordt hafwer, kring om Jorden,
Så offta hijt och tijt.
At iagh är minskad worden,
Aff theras wandringz nijt.
Två gångor femton Härar,
Iagh fölgde vthur Land,
Men thet migh än beswärar,
Thet gick them så i Hand:
The kunne fåå tilbaka,
Sitt Land och sädan migh,
Förglömde när the smaka,
Then Lust the sökte sigh.
Ty mäst när som the tyckte,
At Swerie war förtrångt,
Som Swermar the vthryckte,
I andra Länder långt.
I månge Åhr the fore,
Then heela Asien om,
Och hwar the förste wore,
Mehr hopwijs effter kom.
Medh them iagh war tillijka,
I Spanien, Wälske Land,
Africa, Franckerijke,
Bort öfwer Siö och Sand.
Thet blefwe långt iagh sade,
The Kungars Nampnen nu,
Som migh i Sälskap hade,
Til Ottetijo siw,
Från Berick, then iagh kände,
Som först vhr Swerige drogh,
Til Rodrick tå min ände,
Iagh vthi Spanien togh.
Thet Land them gick tilhanda,
En deels behölt migh quar,
En deels migh ihop blanda,
Medh Målet som ther war.
Så at iagh lempnad finnes,
Ännu på mången Ort,
Hwar aff thet sigh påminnes,
Hwad Göthar hafwa giort.
När the som migh så förde,
Then heela Wärden om,
Ther blefwe nu förstörde,
Iagh hijt tilbaka kom
På Folck iagh fann förswagat,
Mitt Fosterlandh och migh,
Som iagh har offta klagat,
Medh the långsamme Krijgh.
Ther effter gick migh wärre,
(Fast aldrigh Rijket här,
Aff Vthländsk Macht och Härre,
Än öfwerwunnit är)
Thet bytes om then Lära,
Och then vhrminnes Troo,
Som förr hölts vthi ähra,
Hoos them i Swerige boo.
Så mycket thet them hielpte,
Så skadade thet migh,
Thet war thet migh först stielpte,
Och skämde synnerligh.
Min Owän bleff tå snarligh,
Then som förr war min Wän,
En sådan Mootgångh fahrligh,
Förnam iagh aldrigh än.
The CHristi Nampn bekände,
Här inne aldraförst,
Moot migh sitt Haat vptände,
Aff en mordgirigh Törst.
Alt thet the funno skrifwit,
Som sigh tildragit war,
(Om något war än blifwit,
Alt ther til lempnat quar)
Aff Fruchtan thet vpbrändes,
At ey i någon Skrifft,
Then förra Gudztienst kändes,
Och lempnas thess Förgifft.
Hwart Altar kastas neder,
Hwar Högd han reeffs i Grund,
Hwar Kyrckia medh sin Heder,
Hwart Offer och hwar Lund.
Thors, Odens, Friggas, Säte,
Beläte, Brunnar, Trää,
The skulle så förgäta
Medh Tijden ä och ä.
Medh rätta the förgiorde,
Alt thetta och medh skäl,
Them intet annars borde,
Thet war altsammans wäl.
Men migh ther hoos antasta,
Och migh vthrota slätt,
Må hwar man billigt lasta,
Som thet war föga rätt.
Iagh kunde litet wålla,
Om thet medh migh beskreffs.
Hwad the för Truldom hålla,
Thet onda här bedreffs.
The gamblas Brister warna,
Hwar man them skriffne seer,
Och göre oss förfarna,
I all wår Handel mehr.
Then Christne sanna Lära,
Hade än så säker stått,
Och intet mindre ähra,
Aff mine Böker fått.
Apostlarna hijt sändes,
Wäl wiste på hwad Sätt,
Medh mindre at iagh brendes,
GVdz ord stadfästes rätt.
Then helge Herbertz lärde,
Predikan, mehra dreff,
Än Eelden han förtärde,
Som migh påkastat bleff.
Ansgarius, medh then gode,
Staffan och Adalwart,
När the beweckte, bode,
Medh lämpa Fogh och Art,
Vthrätta mycket mehra,
Än som all Skrifftens Brand,
Kung Biörn och andra flera,
Här bruka i wårt Land.
At Heimer lät borttaga,
Vpsala Kyrckians Guld.
Är mindre til beklaga,
Hans stoora Grymheetz skuld,
Än Oloff Skått Kung öfwar,
Som flere Kyrckiors Prål,
Och mitt beröm bortröfwar,
Til Spått sitt ägit Mål.
Men sädan hwad Orsakar,
Then högste Präst i Rom,
At han migh och försakar,
Och fäller sådan Dom,
Thet iagh på alle ställe,
Vthrotas måtte här,
Latinen måtte gälla,
Allenast här och thär.
At Mässor, Böner, Sånger,
Anstältes på Latin,
Och sände månge gånger,
Hijt stränge Påbudh sijn.
Aff honom aldrigh wänte,
Iagh migh ett sådant Hoot,
Och aldrigh thet fortiente,
At han migh war emoot.
När iagh thet lidit hade,
In moot siwhundra Åhr,
Sigh ännu moot migh lade,
En annan Mootgång swår.
Man vndslap här then Willa,
Och thet Affguderij,
Som Påfwen wil inbilla,
Men iagh bleff intet frij.
Iagh bleff än mehr beswärad,
Och miste mitt förswar,
Och wardt nu mindre ährad,
Än iagh tilförne war.
Alt hwad som aff Papister,
Beskrifwit war medh migh,
I hastigheet iagh mister,
Igenom theras Krijgh.
Medh sigh min Heder förde,
Then stålte Biskop stoor,
Som mitt Beröm förstörde,
När han vhr Landet foor.
En Brask thet samma öfwar,
Aff Östergötlandz Stifft,
Han Swenske Böker röfwar,
Och hwad thär fans för Skrifft.
The Gamble Göthars långe,
Rijmböker han borttogh,
Och theras Wijsar månge,
Hwar på Historien stogh.
Ty alt hwad låfligt giordes,
Och ridderligh bedreffs,
I Gambletijden, spordes,
Och alt medh Rijm beskreffs.
The Greker ingen glömer,
Som togo Troya in,
För thet at them berömer,
En Grek medh Rijmen sijn.
Mehr gagnar them the funne,
Homerum til sitt Loff,
Än alt thet som the wunne,
Medh heela Paris Hoff.
När the hans Skriffter miste,
Är och alt theras Roos,
Som ingen nu mehr wiste,
Aff them och slätt sin koos.
Migh är thet än i Minne,
Doch medh mitt störste Wee,
Hwad Hieltar sigh här inne
I Swerige låte see.
Iagh sågh Achillis lijke,
Och then ey mindre war,
Än then som Troyæ Rijke,
Togh vnder sitt Förswar.
Iagh sågh och mins allena,
Then ingen Förmånn gaff,
I Wackerheet Helena,
Som mycket säyes aff.
Men ach! Iagh migh påminner,
Iagh sågh tilförne här,
Then intet öfwerwinner
Homerus som än är.
Altså är nu förswunnin,
The GöthaMäns Bedrifft,
När intet blifwer funnin,
Mehr om them någon Skrifft.
För them iagh intet quijder,
Them war en Dödh beskärd,
För Skrifftens skuld mehr lijder,
Som ingen Dödh war wärd.
Hon hade tient at blifwa,
Så länge Wärden står,
Så länge Folcken skrifwa,
Så länge Solen går.
Hon fördes som iagh sade,
Vhr Landet medh the twå,
Papister, som nu hade,
Alt hwad the kunde få.
Widh theras Tijdh tilhopa,
Hwar aff thet här och thär,
Än finnes kring Europa,
Ther thet minst achtat är.
I Rom en deel förwaras
Til födo Matk och Maal,
Kan en gångh vppenbaras,
Och frijas vhr thet Quaal.
När man först böriar leta,
Tå skal man finna på,
Och flere Rum få weta,
Hwar thet än dölias må.
Förvthan thet förtalde,
Föracht och hinder stort,
Migh intet ringa qualde,
Then Skadan migh har giordt.
The främa Kungars Wälde,
Vthaff the Jutars Blodh,
Som Swenskom wedergälde,
Så theras Wilia godh:
At när the äre tagne,
Aff ett frijwilligt Waal,
Tå äre the vthdragne,
The Swenske til stoort Quaal.
Tå hafwa the vthplundrat,
Archiver och Cantzlij,
At mången sigh förvndrat,
Har på thet Tyrannie.
Thet til min Prydna lände,
The fööra träget bårt,
At göra så min ände,
Så framt the kunde kårt.
The Runasteenar stoora,
Nu intet lempnas quar,
Och söchtes til förloora,
Alt hwad i Swerige war.
Thet måtte synas Vnder,
Om iagh och lempnad är,
Som lefwat har in under,
The grymme Härrar här.
Omsijder war min ägen,
En Konung aff Swensk Blodh,
(Altså är Lykkan trägen,
Mot migh och aldrigh godh.)
Then migh ju så förfölgde,
Som någon hade giordt,
Sitt Haat nu intet dölgde,
Ehuru thet war stoort.
Til Pålandz Rijke krönter,
Kung Sigismundus bleff,
Aff hwem iagh så wardt lönter,
At han migh och fördreff.
Tå fans en wäldig Hielte,
Från Södermanna Land,
Som i Förswar sigh stälte,
För migh medh Swerd i Hand.
Om han ey funnitz hade,
Tå wore Swerige Trääl,
För Frijheet Wår sigh lade,
Then samma vp medh skääl.
Inbördes Krijgh förderfwa,
Then som them förer, mäst.
Doch offta the förwärfwa,
Then Frijheet them är bäst.
Tilförne the migh skämde,
Och wore nogh til meens,
När Göthar intet stämde,
Medh Swenske öfwereens.
Ty Nyie gånger hände,
At thesse Rijken tw,
Sigh från hwar annan wende,
Från Magogs Tijdh til nu.
En Konung Swerige hade,
En annan Götha Land,
Inbördes sigh tilsade,
The både, Mord och Brand.
I medler Tijdh migh härier,
En thär then andra här,
At iagh, när hwar sigh wärier,
Hoos både plågad är.
Så mycket ondt migh mötte,
Så olycksam iagh war,
Så mången migh anstötte,
Och på migh händer bar.
Min Tröst är thet allena,
Ehuru iagh war trängd,
Bland andre Språk orena,
Står iagh nu oförmängd.
Ty hwarken Ninus räckte,
Sitt Regemente hijt,
Ey heller Cyrus sträckte,
Til mitt Folck, sitt Gebijt.
När Alexander lade
All Rijke vnder sitt,
Han intet wunnit hade,
Moot thetta Folcket mitt.
Och Cæsar näpligh hinner,
In til thet Swenska Haff,
Sitt wäldes Gräntz thär finner,
Och moste draga aff.
Iagh kom, Iagh sågh, han sade,
Men intet mehr, iagh wann,
Hans Ståltheet nederlade,
Thet Motstånd han här fann.
Än finnes Danmarcks Krona,
Förd wara til Wien,
Aff them som intet skoona,
The Språk man håller reen.
Och flere Grannar mijna,
Betwungne aff vthländsk Macht,
Som såge Språken sijna,
I största Willan bracht.
Thet må iagh intet klaga,
At medh vthrustad Häär,
Owänner mijna draga,
Emoot migh hwar iagh är.
Thet skulle intet lijda,
The mijne Kämpars Modh,
Beredde, för migh strijda,
Och wåga Lijff och Blodh.
Ney thet skal aldrigh finnas,
At iagh i ypet Fält,
Aff någon skulle winnas,
Som sigh har moot migh stält.
Medh hemligh Krijgh iagh plågas,
Medh List och medh försåth,
Om en gång något wågas,
Så skildes wij snart åth,
The låta see sigh Wänner,
The som migh hata mäst,
At then som them ey känner,
Han troor them aldrabäst.
Hwem skulle migh förswara,
För Falskheetz stoora Macht,
All ting är samma Fahra,
I Wärden vnderlagdt.
En Owän vppenbarligh,
Then hatar man igän,
Men then är mehra fahrligh,
Som synes wara Wän.
The Fremmande hijt komma,
Från andre Land til boo,
Här synes oß så fromma,
At man them mehr skal troo.
Hwad vthan migh befinnes
I sanning, intet är
Aff Nöden, thet påminnes,
Igenom mitt Beswär.
Hwad oß Wulff Gyler tiente,
Hwad Bernhard Melen war,
Then som man här förlänte,
Wårt Calmar i förswar.
Conrad von Phy och flera,
Them man sigh litte til,
Iagh nu medh sådant mehra,
Vpräkna intet wil.
Här effter wij förmoda,
Mehr Trooheet finnas skal,
Aff the vthländske goda,
Som sättias här til kall.
Stoor hielp wij hafwa funnit,
I wåre sidste Krijgh,
Och medh them Segher wunnit,
Som oß förbunde sigh.
The hålla i stoor Ähra,
Wårt Folck, wårt Mål, wårt Land,
Fast the olijke ähra,
Som Hampna til wår Strand.
The Språken intet wåla,
Thet är mäst theras skuld,
Som i sin Handel snåla,
Allenast dyrcka Guld.
En deel aff them vthstänger,
Wårt Folck, aff theras Winst,
Och ther widh Swenske Dränger,
Iu brukar aldraminst.
Men wåra ägne skrifwa,
På Taflor Tyske Ord,
Som här vthängde blifwa,
At göra sigh kungiord.
En Swensk skäms intet sättia:
Här sälies Swediskt Bijr;
En skrifwer medh stoor flättia,
Gut Wein verkaufft man hijr.
Iagh weet här många wandla,
Aff allehanda Fålck,
Som intet kunna handla,
Medh oß förvthan Tålck.
The kunna intet alla,
Migh lära medh en hast,
Thet skulle mången falla,
Omöijeligit fast.
The må lijkwäl besinna,
Hwar Kunglig Sätet är,
Ther bör man Språken finna,
Mehr hedrade och skär.
Them borde migh doch lära,
För thens skuld som här boor,
Fast någon mindre ähra,
Migh elliest wärdigh troor.
Men offta får iagh höra,
Hwar Gudztienst hållas skal,
At Tyskars Liud förstöra,
Then Swenske Sången all.
Medh annat Språk instämma,
Och medh ett fremma Liud.
Är intet sigh bequämma,
Til at rätt prijsa GVDH.
Men at iagh intet klagar,
Mehr om vthländskes Feel,
I thet migh minst behagar,
Är mäst the Swenskes Deel.
Hwij må the sådant lijda,
Hwij görs här intet til?
På oss the skulden wrijda.
Thet sägz at man så wil.
Them någon Gunst beskärde,
The Phœbi Systrars Chor,
Och hållas wara lärde,
Thet man och om them troor.
Hwarföre må the öfwa,
Så litet Lärdom sijn?
Och intet medh migh pröfwa,
Til theras Prijs och mijn?
Them borde sigh förswara,
För theras Grannars Spee,
Och en gång vppenbara,
Thess Feel som åth them lee.
Hwem får iagh som bewijser,
Then Lögn oss lägger på,
En Oloff Worms som prijsar,
Hwad Danskt hälst wara må?
Pontanus och the flera,
Medh Falskheet gifwa an,
At Danskan Heder mehra,
Aff Åldren pröfwa kan.
Hwad är thet Swenske rädas,
Som skrifwa intet mehr?
Så wäl som iagh the hädas,
At man ey Böker seer.
Åth them ther effter fräga,
Wij säya medh stoor skam,
Thet wij nu intet äga,
Som wärt är wijsas fram.
På elfwe Språk nu trykkes,
Calpijn, migh vthelagt,
Hwad må thet Wärden tykkes,
Om oss, aff thet föracht?
Ja ther ij, en vthtydde,
Hwad thet Ord Gothus war,
Han säger at thet lydde,
En groff och plumper Kar.
O tu för alla grofwa,
Then aldragröffste Took,
Som aldrigh war til Hofwa,
För tu thet skreff i Book.
Fans någon then ey wiste,
The Göthars ädle Blodh?
Och någon then ey prijste,
Thess ridderlige Modh?
Vp vp aff eder Dwala,
Förswarer nu hwar sigh.
I måste och så tala,
Och stunom lempna Krijgh.
Hwad hielper alt allena,
Bedrifwa något stoort?
Skal Wärden så få meena,
Om thet j hafwen giordt.
När Wärcket ändat blifwer,
Så ändas edert Roos,
Så framt then thet beskrifwer,
Han icke är ther hoos.
Men ingen wil nu böria.
Then något högre är,
Han blygz at man skal spöria,
Thet han har Skriffter kär.
The ringa från sigh skiuta:
Aff alt Arbetet wårt,
Är ingen Frucht til niuta,
Ehuru thet är swårt.
Så många litet kunna,
I höga Wärde stå,
Wil Lyckan oss thet vnna,
Mehr passa wij ey på.
Hwad the mehr sådant säya,
Kanske som minst förstå,
Bör eder intet wäya,
At j ey skrifwa må.
Förachtat ingen blifwer,
Medh mindre at jw han,
Orsaken ther til gifwer,
Förr än han stötes an.
Then som Betalningh söker
Han skrifwer aldrigh wäl,
Hwem mitt Beröm föröker,
Beprydas skal medh skäl.
Ey heller tienar straffa,
En annan medh sin Skrifft,
Thet gifwer nogh til skaffa,
Och är ett mitt Förgifft.
Widhlyfftigh Skrifft oss ledes,
Skriff wälbetänckt och kårt.
Medh hast du ingaledes,
Skäm tijna Färior bort.
Hwar man thet skal bekänna,
At intet Språk så swårt
Thess Egenskap rätt känna,
Är funnit än, som wårt.
Latinen läres skrifwa,
Så lätteligh och snart,
Mehr Tijdh skal en sigh gifwa,
Til bruka migh medh art.
Och ther som Swårheet finnes,
Sigh läter Konsten see,
Hwad vthan Möda winnes,
Kan vthan ähra skee.
Iagh sörde när migh sades,
At Nordast i en Wrå,
I Fängelset inlades,
Then som iagh hoppas på.
För thet han hade brutit,
Iagh nästan quijder än,
Och hade gerna skuttit,
I hans Rum många Män.
Nogh ledh iagh tå han fängslas,
Kanske thet war hans rätt,
Ther öfwer doch mehr ängslas,
At han förgät migh slätt.
Som Flugan quick och snäller,
I Sommars Wärman går,
Medh Kölden Modet fäller,
Och intet mehr förmår.
Så fryser bort hans Sinne,
Aff then owaane Köld;
Och wissnar bort hans Minne,
Ther han så lågh fördöld.
Ther effter migh än möter,
Poesis medh stoort Wee,
Och klagar at aff Göther,
Än wore miste the.
Som wår Parnassus hade,
Til sitt Beröm vthwalt,
Them war nu som han sade,
All theras Skuld betalt.
En Sårg war för oss alla,
Doch borde söria mäst,
The som them Landzmän kalla,
Och them behöffde bäst.
Hwem hittar nu påföra,
Tilhopa mine Ord,
Som them war lätt til göra?
Än är han intet spord.
Lijkwäl här mycket finnes,
Hwar til oss felas the,
Som föra oss til Sinnes,
Hwad Vnder wij här see.
Nogh är thet som förtienar,
At blifwa tecknadt an,
Om elliest GVDH förlänar,
Then som thet göra kan.
Wij hafwa til beröma,
En Konung, hwilkens Dygd,
Wij intet kunna glöma,
Förvthan största Blygd.
The andre Kungar ähras,
På allehanda sätt,
Aff oss thet nu begäras,
At göra och wår rätt.
Ther hoos är wärt påminna,
Thet Folck som födas skal,
Hwad wåre hieltar winna,
För Prijss, kring Wärden all.
När som the Wapnen föra,
Emoot then Harm och Hoot,
Then the oss altijd göra,
Som äre oss emoot.
Nogh är här til beskrifwa,
Om vnderlige ting,
Som intet fundne blifwa,
The andre Landen kring.
Jern, Kåpar, Silfwer, bryter,
Man vthur Jorden åp,
Ett Bruk, som intet tryter,
Them ther til slå sitt håp,
Diur, Fiskar, Fruchter, finne
Wij öfwerflödigt här,
Vthaff thet slagh här inne,
Allenast hoos oss är.
Hwar aff the intet weta,
Vthi the andra Land,
Och fåfengt effter leta,
Bort öfwer Siö och Sand.
Doch är thet napt så ringa,
Som ey beskrifwit är,
Hoos them. Här finnas inga
Som skrifwa något här.
Lijkwäl the sigh förundra,
Lijkwäl beröma the,
Icke en aff många hundra,
Beskrifwa thet the see.
Så månge Hampner sköna,
Så mången wacker öö,
Så många Lunder gröna,
Så mången lustigh Siö.
Om Kärlek någon drefwe,
Til Skönhetz Prijss och Låff,
Nogh Orsak ther til blefwe,
Seer han wårt Kungahoff.
Om Laura förtiente,
Beröm för Deyeligheet,
Och at Petrarcha wänte
Medh sådan stadigheet:
Om Daphne om Corinna,
Vptände sådan Brunst,
Hoos them som moste brinna,
Aff Hopp til theras Gunst.
Så wäl förtiena många
Beröm, aff alle the,
Här medh sin Vpsyn fånga,
Them som vppå them see.
Som Venus hade drifwit,
Poeter vthi Rom,
Så hade Frigga gifwit,
Och här til skrifwa om.
Så framt thet någon wore,
(Vptänd aff hennes Flam)
Then ingen Fahra bore,
Til låtat komma fram.
Migh sades thet man achtar,
Så ringa Rimen här,
At hwar man sigh nu wachtar,
Them synas hafwa kär,
At inga som sigh borde,
Them kunna läsa rätt,
Än doch the wore giorde,
På aldrabäste Sätt.
Så är alt när thet börias,
Alt owaant synes hårt.
När flere skrifwa spörias,
Är lätt thet förr war swårt.
Mångt Ordspråk the nu bruka,
I förstan otäckt war,
Men Wanan gör them miuka,
Mehr öflige och klaar.
Ey heller må affskräckias,
För then skuld någon mehr,
At Rijmen them ey täckias,
Som man så höge seer.
Iagh mins en Konung ähra,
Så högt för alla migh,
Och migh alleen begära,
Hoos Folcket sitt och sigh.
At ingen fick inmängia,
Medh migh ett fremandt Ord,
Hwem något wille inträngia,
War straxt hans Ogunst spord.
Iagh mins then samma skrifwa,
På Finska, i ett Breff,
Som han sitt Swar at gifwa,
Til Franckerijke skreff.
En Findlandz Förste höffdes,
Then Gången swara så,
Och intet thet behöffdes,
At bruka Franskan tå.
Sidst wil iagh nu kungöra,
Thet kommer snart en Tijdh,
På hwilken man skal höra,
Migh kring om Wärden wijdh.
Mehr än Latin nu öfwas,
Iagh en gång brukas skal;
Fast än ther medh förtöfwas,
Ännu för många fall.
En gång skal ingen blanda,
The nyie Orden in,
Mång Land migh gå tilhanda,
Så wäl som Wårdnan min.
Medh migh skal en gång lära
Vpsala Vngdom sijn,
Hwad Konst man wil begära,
Aff Bökren på Latijn.
Och the som något skrifwa,
Kanske, först til ett Proff,
För vth skal man them gifwa,
Alt hwad them görs behoff.
Tå skole Böker sälias,
Så öfwerflödigt här,
At här aff kunna wälias,
Hwad slagh man hälst begär.
Alt hwad the Gamble Wijsa,
Lempnade effter sigh,
Thet skal man kunna wijsa,
Beskrifwit genom migh.
Aff helig Skrifft och wärdzligh,
Hwad som kan wara til,
Skal intet finnas rätzligh,
Thet iagh ey wijsa wil.
Stoor Winningh skole göra,
The mina Böker tå,
Emellan Städer föra,
Och medh them handla få.
Medh hwad för annan Wara,
Som nu är största winst,
Skal tå som ringast wara,
Och gälla alt som minst.
Migh skole alla ähra,
I heela Wärden wijdh,
Och migh åstunda lära,
Tillijka på en Tijdh.
Vthöfwer thet föracht,
På mine gamble Dagar,
Jagh blifwer vthi bracht,
Jagh som hölts förr i ähra,
Vthi så månge Land,
Dijt migh har welat bära,
Mitt Fålck medh wäpnad Hand.
Medh theras Regemente,
Aff them iagh brukat war,
Bleff iagh, när iagh them tiente,
Hoos andra uppenbar.
Tå lades Greskan neder,
Tå glömdes bort Latin,
Hoos hwem som thet war Seder,
At wörda Språken sijn.
Om thet altijdh förachtas,
Som älst och gamlast är,
Kanske må thet betrachtas,
Om iagh ey hålles kär?
Jagh hade welat meena,
När iagh min Ålder seer,
At iagh therföre allena,
Nu skulle älskas mehr.
Men skall iagh thet åthniuta,
Migh länder thet til Skam,
The Döttrar migh förskiuta
Jagh hafwer burit fram?
Om the än sköne ära,
Och täckias Vngom wäl,
(Som altijd thet begära
Hwad skönt är, vthan skäl)
Hwem wille tå besinna,
Hwad Heder och hwad Prijs,
Then samma skulle finna,
Tilbörligt aff en Wijs:
Som Modern är för alla
Them han har kärlek til?
Them hwilke han befalla,
Sin Hugh och Hierta will?
Jagh hafwer aflat många,
Och wänt en Moders Lön,
Nu effter tijden långa,
Aff mine Foster skön.
Migh sielff iagh hade lofwat,
Mehr Hugnad än förtreet,
När iagh migh sågh begåfwat,
Medh sådan Ymnigheet.
Men nu, hwad kan migh båta,
Medh Fostret blifwa känd,
Som Modren wil förlåta,
Och är ifrån migh wändt?
Om Fremmande migh skämde,
Tå gåfwe iagh thet til:
Min Lycka thet betämde,
När iagh ey hämpnas wil.
Nu finnas mine ägne,
Migh aldramäst emoot;
Nu äre the så trägne,
Til min förnedrings hoot.
At iagh är theras ägen,
Så litet achtas iagh.
Til spott är hwar benägen,
Mot then som reda är swag.
När mine Systrars Minne,
Är effter theras Död,
Så friskt i hwars mans Sinne,
Och lijder ingen Nödh.
Romaren är förswunnen,
Doch talas Romerskt Mål.
Rätt som man wore bunnen,
Til thess Beröm och Prål.
Thet måste alt beskrifwas,
Nu medh Latinske Ord,
Som intet kunde gifwas,
Och ingen blifwa spord,
Igenom migh, som både,
Så Gammal är och Rijk,
Ach må iagh intet råda,
Altijdh Latinen lijk.
Jo, hwij skal iagh bekänna,
Migh wara mindre wärd,
På något sätt än thenna
Vthi then ganska Wärd?
Om Språken intet dömes,
Som om gemene ting,
The hwilke så berömas,
Som Hugen faller kring.
Menniskian ähr för ringa,
Här döma något om.
Bequäme finnas inga,
Til fälla sådan Dom.
Wij äre mehr än alla,
The Ting GVdh hafwer giordt.
Thet måste alt omfalla,
Ehuru thet är stoort.
Först Mannen sielff förswinner,
Och är en ringa Tijdh.
En gång och Jorden brinner,
Så mächtigh bredh och wijd.
The höge Slått och Fäste,
Stå the än tusend Åhr,
Thet minste medh thet bäste,
Doch en gång ända fåhr.
Oss bör man intet föra,
Ibland thet som förgås:
Thet Tijden kan förstöra,
Och Wädret när thet blås.
Förr än thet alt wardt skapat,
Tå wore wij nu til.
Och när alt är förtappat,
GVDH oss behålla wil.
Fåfängt sigh then tå quälde,
Som sökte weta wist,
Hwad Språk Gudh hälst vthwälde,
Til bruka först och sidst.
När Gudligh tingh besinnas,
Aff then förgängligh är.
Hwad Sanning skulle finnas,
I thetta Mörker här?
Hwad Konung wil sitt Ställe,
För andra träda aff?
Hans Macht än mindre gälle,
Kring Jorden och kring Haff.
Han hafwe nyligt rijke:
Han ware sielfwer swagh:
Hwem är mehr än hans lijke,
At föreskrifwan Lagh?
Så länge han GVdh känner,
Allena öfwer sigh,
Han ingen mehr bekänner,
Sigh högre, rätteligh.
Skal iagh tå stå tilbaka,
När någon fram om går?
Och något Rum försaka,
Ehuru högt iagh står?
Therföre at iagh ähras,
Så litet hos så få?
För thet at sigh beswäras,
Thet andra om migh gå?
Ney ney iagh wil behålla,
Then wördning iagh har fått,
Och kan sielff intet wålla,
Til the gemenas Spått.
Ey eller må iagh klaga,
Så högt there öfwer mehr
At migh så fåå behaga
Som iagh nu offta seer.
Min Högheet migh thet nekar,
Mitt wärde moot migh står,
Och på the andra pekar,
Them och så illa går.
Mitt ädle Sinne drifwer,
Migh heller til min Macht,
At medh thet iagh nu skrifwer,
Emoot stå mitt föracht.
Än at medh snöpligh quijda,
Onödigt låta see,
Hwad iagh migh såger lijda,
Och hafwa för ett Wee.
Förachtet wil iagh wijsa,
Hwad Orsak är ther til,
Ther effter iagh bewijsa,
I bäste Ordning wil.
Och låta sidst förnimma,
Medh Spådom sann och klar,
Af hwem, hwad Tijd och Tima,
Iagh blifwer vppenbar.
I många andra Länder,
Iagh länge brukat war,
Är nu snart som okänder,
I Swerige allenast quar.
Ty när iagh bleff förandrat,
Ther vthe och förwänd;
(Ther mädan iagh har wandrat,
War offta wäl bekänd,)
Gaff iagh migh hem tilbaka,
At sättia i bättre Roo;
Och kunde ey försaka,
The Göthar som här boo.
Then Kärlek alle draga,
Til sijne Fäders Bygd,
Migh kunde så betaga,
Iagh hölt thet för en Dygd:
At til then Orten wända,
Mit Vthsprung war vthaff,
Ehwad tå måtte hända,
Hijt hem iagh migh begaff.
Then Tijdh iagh här har warit,
Så sedan såsom förr,
Än iagh vth hade farit,
Try tusend Åhr migh gör.
Medh en tilbörligh Heder,
Är iagh förr wördat här,
Til thess at iagh så neder
Omsijder kommen är.
Nu för en Tijdh begyntes,
Oskäligt mitt föracht,
At som en Blygd thet syntes,
Hwad iagh hälft hade sagt.
Här talas altijdh mehra,
Medh andra Måål än migh.
Och skal man någothera,
At lära önska sigh,
Så läres för alt annat,
Än som iagh läras kan.
Iagh weet then som skal sannat.
Här är så mången Man,
Then tiugu Åhr tillijka,
Och then än tiugu Åhr,
Har wistas vthi Rijke,
Och intet migh förstår.
När Babylon förstördes,
Medh Högheet sin och Prål,
Kan skee tå intet hördes,
Så mångahanda Måål.
Infödde flitigt lära,
Främmat the höra här.
Vthlänske hålla i ähra,
Alt hwad som theras är.
Hwad samquäm här anställes,
Är som thet wore skam.
I hwad Taal hälft ther fälles,
Medh Swenska komma fram:
Nu hälsas intet mehra,
Ey biudes fahra wäl,
Om thet ey skeer etthera,
Medh tyske Ord man stiäl,
Eller och kanske medh Franske;
Thet Liudet är så sött,
At the man migh förwanske,
Som ringa blijwer skött.
Ehwart vth man sigh wänder,
Nu höres alt Monsör,
Så känder som okänder,
Straxt swarar Servitör.
Hwem Adels Nampnet gifwes,
Ehurudant thet är,
Thet effter Tyskan skrifwes,
Som them nu är så kär,
The hålla sigh för wara,
Mehr ädle medh tyskt Nampn.
Och låta migh så fahra,
Rätt som then andras Hampn.
Iagh finner många bära,
I Swenska Kyrckior in,
Rätt såsom för en Ähra,
The tyske Bökren sijn.
När Barnen skole läsa,
Til, heller ifrån Bord,
Föräldrarna them snäsa,
Skeer thet medh Swenska Ord.
När man en Vthländsk frägar,
Om han migh lära wil,
Han påkkandes straxt säger,
Hwad gagnar migh thet til?
Mitt Språk är myckit bättre,
Migh stygges thetta här.
Sigh så i Sinnet sätter,
Thet bruka hwar han är.
Han talar medh the ringa,
Medh höge lijka så,
Och finner bland them inga,
The honom ey förstå.
Thet är the Swenskes Ähra,
At the så många Tal,
Så färdigt kunna lära,
Alt hwad them sätts i Wal.
Doch borde them at hålla,
För the Vthländskes Skam:
(See the sigh sielfwe wålla
At the så sättias fram)
I thet the intet willa,
Och kunna ey lära migh.
Tro intet göra illa,
At dyrka sitt och sigh.
Hwem ey wil vppenbara,
Sigh kunna mine Ord,
Må ingen eller swara,
På hans sätt, blir han spord
Ty mången kan och blyges,
bekänna thet han kan,
At han tå öfwertyges
En . . . . Man.
Sigh ingen effterrätte,
Hwad Höge göra må:
Thet är nogh til vthrätta,
Widh Regementet stå.
Them bör thet kunna mehra,
Än Folcket i gemeen,
Som hafwa til regera,
The andra hwar och een.
Man weet thet, medh hwad Vnder,
Then Öfwerheet nu beskärd
Är til at lefwa under,
Så månge Språk har lärdt.
Lemarna ey behöfwa,
Thet Hufwud weta wil,
Men skal migh någon öfwa,
Står thet mehr andra til.
Doch skal han migh behaga,
För thet iagh hemma är,
Och kan iagh nu ey klaga,
Thet iagh ey hålles kär.
Thet är en tijdh förhänder,
Och lyser innan kort,
At han doch mehra wänder,
Sigh från the andra bort.
Tå skal han intet lijda,
Någorstädz mitt Föracht.
Thet iagh mehr skulle quijda,
För thet iagh hafwer sagt.
I medler tijdh iagh ängslas,
Och önskar wara frij,
Rätt såsom then ther fängslas,
I Banden han är ij.
När iagh weet många dölia,
Then Prijss migh ärnad är,
Medh Mörker öfwerhölia,
Mång Skriffter här och ther.
Iagh weet Arbeten liggia,
Som intet komma fram,
Ehwem them wille vthtiggia,
Aff fruchtan för then skam,
För min skuld blir them gifwin.
Swenskt Godz thet gäller minst,
Fins Book på vthlänsk skrifwen,
Är där på större Winst.
Men intet skal then ena,
Ovidius dyrkas så,
Rätt som han wore allena,
Then Vnge läsa må.
Ey Seneca berömas,
För sijn sångfulle Skrifft,
Ey heller Plautus dömas,
Ensam i lustigh Dicht.
Iagh kan en gång vpwäckia,
Then vthi Orden all,
Iagh noghsampt wil vptäckia,
Hwad han framföra skal.
Fast nu sigh ingen drijstar,
Til göra något Proff,
Är intet thet them brister,
The Ord them görs behoff.
Om Judarnas Bedriffter,
Och alt thet them är händt,
Medh the Chaldeers Skriffter,
På Swenskan finnes wändt.
GVdz Lagh och CHristi Wilia,
Förstås aff mine Ord,
At ingen kan åthskillia,
Hwar hon är bättre spord.
Om Christoffer och flera,
The hade nogh aff migh,
När the til at förmehra,
Swensk Lagh, beflijta sigh.
Hwij skulle iagh tå inthe,
Nu så wäl räckia til?
Är thet som iagh ey hinte,
At man migh omgå will?
Ney ney, men the förswäria,
Förthenskuld mitt förswar,
Migh ingen först wil wäria,
Och göras vppenbar.
Således intet hände,
Vthi the Grekers Land.
Hwem Språket ther ey kände,
Gick honom så i Hand.
At han hölts för ett Under,
Ehwart han gick omkring,
Besågs ther alle stunder,
Som en ny sälsam ting
Then som hoos them war främa,
Man för Barbarer hölt,
Ther måste han sigh skäma,
För thet han intet wölt.
Wijs hölts then intet wara,
Som hade ey Greska lärt,
Och intet galt förswara,
Thet Mål han hade kärt.
Han måste straxt förandra,
(Och fick napt see sigh om,)
Sin Drächt, lijk medh the andra,
I Staden tijt han kom.
På thetta Sätt föröktes,
The Grekers Macht och Flor
Ifrån alt Folck tijt söktes,
Som til en marcknad stor.
At goda Seder lära,
Och känna theras Taal.
Then Ort hölts rätt i ähra,
Ther Dygden hon war faal.
I Rom gick sammalunda,
Och effter samma Art,
Som theras Macht tilstunda,
Bleff Språket reent och klart.
När thet sin Wördning miste,
Snart Wäldet och förswan,
Så at vppå thet sidste,
Man inthetere fann.
Så länge the vthstängde,
Hwad främmande them war,
Och intet vthlänskt mängde,
Så bleff Latinen quar.
Ther effter drogh hon tädan,
Then gode Systren mijn,
Och lempnade them sädan
Oächta Dottren sijn.
Man troor thet kunne hända,
Iagh giorde lijka så,
Och wille migh bortwända,
Från them som migh försmå.
Men thet är från mitt Sinne,
Fast långt, och aldrigh tänckt,
Iagh blifwer quar här inne,
Ehuru iagh är trängd.
Här wil iagh ännu blifwa,
Förthenskuld synnerligh,
At ingen kan migh drijfwa,
Aldeles vth för sigh.
Och som the Swenskes Wälde,
Än intet fullwäxt är,
Iagh migh nu fåfengt quälde,
Til at förbijda här.
Här effter alle Dagar,
Och medh thess tilwäxtz Åhr,
Min Wördningh mehr tiltager,
Och mehra dyrckan fåhr.
Nu restar migh förklara,
Thet intet är mitt Feel,
Om iagh ey säyes wara,
Så skön och rijk, och heel.
Orsaker äre många,
At iagh förachtat är,
Och vthaff Tijden långa,
Vthsprungne flyta här.
Thet första som migh skadar,
Min ägen ålder är,
Them aldramäst beladar,
Migh lära medh Beswär.
The äldste Orden mina,
En stoor deel intet weet;
En deel i Skriffter sijna,
Medh them gör mäst förtreet.
Seer man at alle andra,
Här brukelige Tingh,
Med Tijden sigh förandra,
Och gå som i en Ring.
Thet som en Tijdh war Seder,
Är en gång nederlagdt,
Och när thet är ladgt neder,
Tages åter vthi acht.
Ty emoot Öden strijda,
Är fåfängt biuda til,
Wij moste thet förbijda,
Hwad GVdh han hafwa wil.
Therföre intet gäller,
När intet Tijder är,
Man sigh moot Tijden ställer,
Och gör sigh tå beswär.
Om iagh nu brukad blifwer,
Fast på ett annat sätt,
Än Lagen migh beskrifwer,
Och iagh är förr hoppsätt,
Så skrifwes iagh medh rätta,
Som bruket är idagh,
På wåre Bygder slätta,
I wåre Bönders Lagh.
I Fall at något seeltes,
Är thet loffgifwit tå,
Aff migh sielff, migh tildeeltes,
The Ord man bruka må.
Och intet främat taga,
Fins iagh ey räckia til,
Thet ingen kan doch klaga,
Som rätt betänckia wil.
Än tusend Ord iagh äger,
Som vppå andre Mål,
Man ännu intet säger,
Ehuru är theras Prål.
Then Orsak iagh än finner,
Til mitt föracht, är then
I hugen intet rinner,
Vppå the Swenske Män.
Än altijdh Krijgh och Örligh,
Och ridderligh Bedrifft,
Hoos them är funnen görligh,
Wanähra til min Skrifft.
När andra bruka Pänna,
Och skrifwa alt som mäst,
The lära Bössar spänna,
Och heller rijda Häst.
Hoos Götharna thet hände,
Som wunne förr Atheen,
Thet rådhslogz at man brände,
Ther Bökren i gemeen.
Ney stegh en vp at swara,
Tå blefwe the som wij,
Orädde för all Fahra,
Widh Krijget swefwas ij.
Så länge Greker öfwa,
Sitt läsande i Book,
I Säkerheet the töfwa,
Til thess the äre i Ook.
Oss wåre Wapen hielpa,
Til Segher här och thär.
Them theras Böker stielpa,
Som the mäst hålla kär.
Så talade tå thenna,
Så meente alle slätt,
At theras Böker bränna,
Thet wore intet rätt
Aff sådant theras Sinne,
Och sådan Lust til Krijgh,
Är litet vthi minne,
Om the förgäta migh.
Doch medan en deel fächtar,
Skal iagh förordna them,
Som prijsar och vrsächtar,
Här effter Götha Män.
En Orsaak vppenbarligh,
Är och til Swagheet min,
The månge Vthtågh fahrligh,
Mitt Folck vhr Länder sin.
Giordt hafwer, kring om Jorden,
Så offta hijt och tijt.
At iagh är minskad worden,
Aff theras wandringz nijt.
Två gångor femton Härar,
Iagh fölgde vthur Land,
Men thet migh än beswärar,
Thet gick them så i Hand:
The kunne fåå tilbaka,
Sitt Land och sädan migh,
Förglömde när the smaka,
Then Lust the sökte sigh.
Ty mäst när som the tyckte,
At Swerie war förtrångt,
Som Swermar the vthryckte,
I andra Länder långt.
I månge Åhr the fore,
Then heela Asien om,
Och hwar the förste wore,
Mehr hopwijs effter kom.
Medh them iagh war tillijka,
I Spanien, Wälske Land,
Africa, Franckerijke,
Bort öfwer Siö och Sand.
Thet blefwe långt iagh sade,
The Kungars Nampnen nu,
Som migh i Sälskap hade,
Til Ottetijo siw,
Från Berick, then iagh kände,
Som först vhr Swerige drogh,
Til Rodrick tå min ände,
Iagh vthi Spanien togh.
Thet Land them gick tilhanda,
En deels behölt migh quar,
En deels migh ihop blanda,
Medh Målet som ther war.
Så at iagh lempnad finnes,
Ännu på mången Ort,
Hwar aff thet sigh påminnes,
Hwad Göthar hafwa giort.
När the som migh så förde,
Then heela Wärden om,
Ther blefwe nu förstörde,
Iagh hijt tilbaka kom
På Folck iagh fann förswagat,
Mitt Fosterlandh och migh,
Som iagh har offta klagat,
Medh the långsamme Krijgh.
Ther effter gick migh wärre,
(Fast aldrigh Rijket här,
Aff Vthländsk Macht och Härre,
Än öfwerwunnit är)
Thet bytes om then Lära,
Och then vhrminnes Troo,
Som förr hölts vthi ähra,
Hoos them i Swerige boo.
Så mycket thet them hielpte,
Så skadade thet migh,
Thet war thet migh först stielpte,
Och skämde synnerligh.
Min Owän bleff tå snarligh,
Then som förr war min Wän,
En sådan Mootgångh fahrligh,
Förnam iagh aldrigh än.
The CHristi Nampn bekände,
Här inne aldraförst,
Moot migh sitt Haat vptände,
Aff en mordgirigh Törst.
Alt thet the funno skrifwit,
Som sigh tildragit war,
(Om något war än blifwit,
Alt ther til lempnat quar)
Aff Fruchtan thet vpbrändes,
At ey i någon Skrifft,
Then förra Gudztienst kändes,
Och lempnas thess Förgifft.
Hwart Altar kastas neder,
Hwar Högd han reeffs i Grund,
Hwar Kyrckia medh sin Heder,
Hwart Offer och hwar Lund.
Thors, Odens, Friggas, Säte,
Beläte, Brunnar, Trää,
The skulle så förgäta
Medh Tijden ä och ä.
Medh rätta the förgiorde,
Alt thetta och medh skäl,
Them intet annars borde,
Thet war altsammans wäl.
Men migh ther hoos antasta,
Och migh vthrota slätt,
Må hwar man billigt lasta,
Som thet war föga rätt.
Iagh kunde litet wålla,
Om thet medh migh beskreffs.
Hwad the för Truldom hålla,
Thet onda här bedreffs.
The gamblas Brister warna,
Hwar man them skriffne seer,
Och göre oss förfarna,
I all wår Handel mehr.
Then Christne sanna Lära,
Hade än så säker stått,
Och intet mindre ähra,
Aff mine Böker fått.
Apostlarna hijt sändes,
Wäl wiste på hwad Sätt,
Medh mindre at iagh brendes,
GVdz ord stadfästes rätt.
Then helge Herbertz lärde,
Predikan, mehra dreff,
Än Eelden han förtärde,
Som migh påkastat bleff.
Ansgarius, medh then gode,
Staffan och Adalwart,
När the beweckte, bode,
Medh lämpa Fogh och Art,
Vthrätta mycket mehra,
Än som all Skrifftens Brand,
Kung Biörn och andra flera,
Här bruka i wårt Land.
At Heimer lät borttaga,
Vpsala Kyrckians Guld.
Är mindre til beklaga,
Hans stoora Grymheetz skuld,
Än Oloff Skått Kung öfwar,
Som flere Kyrckiors Prål,
Och mitt beröm bortröfwar,
Til Spått sitt ägit Mål.
Men sädan hwad Orsakar,
Then högste Präst i Rom,
At han migh och försakar,
Och fäller sådan Dom,
Thet iagh på alle ställe,
Vthrotas måtte här,
Latinen måtte gälla,
Allenast här och thär.
At Mässor, Böner, Sånger,
Anstältes på Latin,
Och sände månge gånger,
Hijt stränge Påbudh sijn.
Aff honom aldrigh wänte,
Iagh migh ett sådant Hoot,
Och aldrigh thet fortiente,
At han migh war emoot.
När iagh thet lidit hade,
In moot siwhundra Åhr,
Sigh ännu moot migh lade,
En annan Mootgång swår.
Man vndslap här then Willa,
Och thet Affguderij,
Som Påfwen wil inbilla,
Men iagh bleff intet frij.
Iagh bleff än mehr beswärad,
Och miste mitt förswar,
Och wardt nu mindre ährad,
Än iagh tilförne war.
Alt hwad som aff Papister,
Beskrifwit war medh migh,
I hastigheet iagh mister,
Igenom theras Krijgh.
Medh sigh min Heder förde,
Then stålte Biskop stoor,
Som mitt Beröm förstörde,
När han vhr Landet foor.
En Brask thet samma öfwar,
Aff Östergötlandz Stifft,
Han Swenske Böker röfwar,
Och hwad thär fans för Skrifft.
The Gamble Göthars långe,
Rijmböker han borttogh,
Och theras Wijsar månge,
Hwar på Historien stogh.
Ty alt hwad låfligt giordes,
Och ridderligh bedreffs,
I Gambletijden, spordes,
Och alt medh Rijm beskreffs.
The Greker ingen glömer,
Som togo Troya in,
För thet at them berömer,
En Grek medh Rijmen sijn.
Mehr gagnar them the funne,
Homerum til sitt Loff,
Än alt thet som the wunne,
Medh heela Paris Hoff.
När the hans Skriffter miste,
Är och alt theras Roos,
Som ingen nu mehr wiste,
Aff them och slätt sin koos.
Migh är thet än i Minne,
Doch medh mitt störste Wee,
Hwad Hieltar sigh här inne
I Swerige låte see.
Iagh sågh Achillis lijke,
Och then ey mindre war,
Än then som Troyæ Rijke,
Togh vnder sitt Förswar.
Iagh sågh och mins allena,
Then ingen Förmånn gaff,
I Wackerheet Helena,
Som mycket säyes aff.
Men ach! Iagh migh påminner,
Iagh sågh tilförne här,
Then intet öfwerwinner
Homerus som än är.
Altså är nu förswunnin,
The GöthaMäns Bedrifft,
När intet blifwer funnin,
Mehr om them någon Skrifft.
För them iagh intet quijder,
Them war en Dödh beskärd,
För Skrifftens skuld mehr lijder,
Som ingen Dödh war wärd.
Hon hade tient at blifwa,
Så länge Wärden står,
Så länge Folcken skrifwa,
Så länge Solen går.
Hon fördes som iagh sade,
Vhr Landet medh the twå,
Papister, som nu hade,
Alt hwad the kunde få.
Widh theras Tijdh tilhopa,
Hwar aff thet här och thär,
Än finnes kring Europa,
Ther thet minst achtat är.
I Rom en deel förwaras
Til födo Matk och Maal,
Kan en gångh vppenbaras,
Och frijas vhr thet Quaal.
När man först böriar leta,
Tå skal man finna på,
Och flere Rum få weta,
Hwar thet än dölias må.
Förvthan thet förtalde,
Föracht och hinder stort,
Migh intet ringa qualde,
Then Skadan migh har giordt.
The främa Kungars Wälde,
Vthaff the Jutars Blodh,
Som Swenskom wedergälde,
Så theras Wilia godh:
At när the äre tagne,
Aff ett frijwilligt Waal,
Tå äre the vthdragne,
The Swenske til stoort Quaal.
Tå hafwa the vthplundrat,
Archiver och Cantzlij,
At mången sigh förvndrat,
Har på thet Tyrannie.
Thet til min Prydna lände,
The fööra träget bårt,
At göra så min ände,
Så framt the kunde kårt.
The Runasteenar stoora,
Nu intet lempnas quar,
Och söchtes til förloora,
Alt hwad i Swerige war.
Thet måtte synas Vnder,
Om iagh och lempnad är,
Som lefwat har in under,
The grymme Härrar här.
Omsijder war min ägen,
En Konung aff Swensk Blodh,
(Altså är Lykkan trägen,
Mot migh och aldrigh godh.)
Then migh ju så förfölgde,
Som någon hade giordt,
Sitt Haat nu intet dölgde,
Ehuru thet war stoort.
Til Pålandz Rijke krönter,
Kung Sigismundus bleff,
Aff hwem iagh så wardt lönter,
At han migh och fördreff.
Tå fans en wäldig Hielte,
Från Södermanna Land,
Som i Förswar sigh stälte,
För migh medh Swerd i Hand.
Om han ey funnitz hade,
Tå wore Swerige Trääl,
För Frijheet Wår sigh lade,
Then samma vp medh skääl.
Inbördes Krijgh förderfwa,
Then som them förer, mäst.
Doch offta the förwärfwa,
Then Frijheet them är bäst.
Tilförne the migh skämde,
Och wore nogh til meens,
När Göthar intet stämde,
Medh Swenske öfwereens.
Ty Nyie gånger hände,
At thesse Rijken tw,
Sigh från hwar annan wende,
Från Magogs Tijdh til nu.
En Konung Swerige hade,
En annan Götha Land,
Inbördes sigh tilsade,
The både, Mord och Brand.
I medler Tijdh migh härier,
En thär then andra här,
At iagh, när hwar sigh wärier,
Hoos både plågad är.
Så mycket ondt migh mötte,
Så olycksam iagh war,
Så mången migh anstötte,
Och på migh händer bar.
Min Tröst är thet allena,
Ehuru iagh war trängd,
Bland andre Språk orena,
Står iagh nu oförmängd.
Ty hwarken Ninus räckte,
Sitt Regemente hijt,
Ey heller Cyrus sträckte,
Til mitt Folck, sitt Gebijt.
När Alexander lade
All Rijke vnder sitt,
Han intet wunnit hade,
Moot thetta Folcket mitt.
Och Cæsar näpligh hinner,
In til thet Swenska Haff,
Sitt wäldes Gräntz thär finner,
Och moste draga aff.
Iagh kom, Iagh sågh, han sade,
Men intet mehr, iagh wann,
Hans Ståltheet nederlade,
Thet Motstånd han här fann.
Än finnes Danmarcks Krona,
Förd wara til Wien,
Aff them som intet skoona,
The Språk man håller reen.
Och flere Grannar mijna,
Betwungne aff vthländsk Macht,
Som såge Språken sijna,
I största Willan bracht.
Thet må iagh intet klaga,
At medh vthrustad Häär,
Owänner mijna draga,
Emoot migh hwar iagh är.
Thet skulle intet lijda,
The mijne Kämpars Modh,
Beredde, för migh strijda,
Och wåga Lijff och Blodh.
Ney thet skal aldrigh finnas,
At iagh i ypet Fält,
Aff någon skulle winnas,
Som sigh har moot migh stält.
Medh hemligh Krijgh iagh plågas,
Medh List och medh försåth,
Om en gång något wågas,
Så skildes wij snart åth,
The låta see sigh Wänner,
The som migh hata mäst,
At then som them ey känner,
Han troor them aldrabäst.
Hwem skulle migh förswara,
För Falskheetz stoora Macht,
All ting är samma Fahra,
I Wärden vnderlagdt.
En Owän vppenbarligh,
Then hatar man igän,
Men then är mehra fahrligh,
Som synes wara Wän.
The Fremmande hijt komma,
Från andre Land til boo,
Här synes oß så fromma,
At man them mehr skal troo.
Hwad vthan migh befinnes
I sanning, intet är
Aff Nöden, thet påminnes,
Igenom mitt Beswär.
Hwad oß Wulff Gyler tiente,
Hwad Bernhard Melen war,
Then som man här förlänte,
Wårt Calmar i förswar.
Conrad von Phy och flera,
Them man sigh litte til,
Iagh nu medh sådant mehra,
Vpräkna intet wil.
Här effter wij förmoda,
Mehr Trooheet finnas skal,
Aff the vthländske goda,
Som sättias här til kall.
Stoor hielp wij hafwa funnit,
I wåre sidste Krijgh,
Och medh them Segher wunnit,
Som oß förbunde sigh.
The hålla i stoor Ähra,
Wårt Folck, wårt Mål, wårt Land,
Fast the olijke ähra,
Som Hampna til wår Strand.
The Språken intet wåla,
Thet är mäst theras skuld,
Som i sin Handel snåla,
Allenast dyrcka Guld.
En deel aff them vthstänger,
Wårt Folck, aff theras Winst,
Och ther widh Swenske Dränger,
Iu brukar aldraminst.
Men wåra ägne skrifwa,
På Taflor Tyske Ord,
Som här vthängde blifwa,
At göra sigh kungiord.
En Swensk skäms intet sättia:
Här sälies Swediskt Bijr;
En skrifwer medh stoor flättia,
Gut Wein verkaufft man hijr.
Iagh weet här många wandla,
Aff allehanda Fålck,
Som intet kunna handla,
Medh oß förvthan Tålck.
The kunna intet alla,
Migh lära medh en hast,
Thet skulle mången falla,
Omöijeligit fast.
The må lijkwäl besinna,
Hwar Kunglig Sätet är,
Ther bör man Språken finna,
Mehr hedrade och skär.
Them borde migh doch lära,
För thens skuld som här boor,
Fast någon mindre ähra,
Migh elliest wärdigh troor.
Men offta får iagh höra,
Hwar Gudztienst hållas skal,
At Tyskars Liud förstöra,
Then Swenske Sången all.
Medh annat Språk instämma,
Och medh ett fremma Liud.
Är intet sigh bequämma,
Til at rätt prijsa GVDH.
Men at iagh intet klagar,
Mehr om vthländskes Feel,
I thet migh minst behagar,
Är mäst the Swenskes Deel.
Hwij må the sådant lijda,
Hwij görs här intet til?
På oss the skulden wrijda.
Thet sägz at man så wil.
Them någon Gunst beskärde,
The Phœbi Systrars Chor,
Och hållas wara lärde,
Thet man och om them troor.
Hwarföre må the öfwa,
Så litet Lärdom sijn?
Och intet medh migh pröfwa,
Til theras Prijs och mijn?
Them borde sigh förswara,
För theras Grannars Spee,
Och en gång vppenbara,
Thess Feel som åth them lee.
Hwem får iagh som bewijser,
Then Lögn oss lägger på,
En Oloff Worms som prijsar,
Hwad Danskt hälst wara må?
Pontanus och the flera,
Medh Falskheet gifwa an,
At Danskan Heder mehra,
Aff Åldren pröfwa kan.
Hwad är thet Swenske rädas,
Som skrifwa intet mehr?
Så wäl som iagh the hädas,
At man ey Böker seer.
Åth them ther effter fräga,
Wij säya medh stoor skam,
Thet wij nu intet äga,
Som wärt är wijsas fram.
På elfwe Språk nu trykkes,
Calpijn, migh vthelagt,
Hwad må thet Wärden tykkes,
Om oss, aff thet föracht?
Ja ther ij, en vthtydde,
Hwad thet Ord Gothus war,
Han säger at thet lydde,
En groff och plumper Kar.
O tu för alla grofwa,
Then aldragröffste Took,
Som aldrigh war til Hofwa,
För tu thet skreff i Book.
Fans någon then ey wiste,
The Göthars ädle Blodh?
Och någon then ey prijste,
Thess ridderlige Modh?
Vp vp aff eder Dwala,
Förswarer nu hwar sigh.
I måste och så tala,
Och stunom lempna Krijgh.
Hwad hielper alt allena,
Bedrifwa något stoort?
Skal Wärden så få meena,
Om thet j hafwen giordt.
När Wärcket ändat blifwer,
Så ändas edert Roos,
Så framt then thet beskrifwer,
Han icke är ther hoos.
Men ingen wil nu böria.
Then något högre är,
Han blygz at man skal spöria,
Thet han har Skriffter kär.
The ringa från sigh skiuta:
Aff alt Arbetet wårt,
Är ingen Frucht til niuta,
Ehuru thet är swårt.
Så många litet kunna,
I höga Wärde stå,
Wil Lyckan oss thet vnna,
Mehr passa wij ey på.
Hwad the mehr sådant säya,
Kanske som minst förstå,
Bör eder intet wäya,
At j ey skrifwa må.
Förachtat ingen blifwer,
Medh mindre at jw han,
Orsaken ther til gifwer,
Förr än han stötes an.
Then som Betalningh söker
Han skrifwer aldrigh wäl,
Hwem mitt Beröm föröker,
Beprydas skal medh skäl.
Ey heller tienar straffa,
En annan medh sin Skrifft,
Thet gifwer nogh til skaffa,
Och är ett mitt Förgifft.
Widhlyfftigh Skrifft oss ledes,
Skriff wälbetänckt och kårt.
Medh hast du ingaledes,
Skäm tijna Färior bort.
Hwar man thet skal bekänna,
At intet Språk så swårt
Thess Egenskap rätt känna,
Är funnit än, som wårt.
Latinen läres skrifwa,
Så lätteligh och snart,
Mehr Tijdh skal en sigh gifwa,
Til bruka migh medh art.
Och ther som Swårheet finnes,
Sigh läter Konsten see,
Hwad vthan Möda winnes,
Kan vthan ähra skee.
Iagh sörde när migh sades,
At Nordast i en Wrå,
I Fängelset inlades,
Then som iagh hoppas på.
För thet han hade brutit,
Iagh nästan quijder än,
Och hade gerna skuttit,
I hans Rum många Män.
Nogh ledh iagh tå han fängslas,
Kanske thet war hans rätt,
Ther öfwer doch mehr ängslas,
At han förgät migh slätt.
Som Flugan quick och snäller,
I Sommars Wärman går,
Medh Kölden Modet fäller,
Och intet mehr förmår.
Så fryser bort hans Sinne,
Aff then owaane Köld;
Och wissnar bort hans Minne,
Ther han så lågh fördöld.
Ther effter migh än möter,
Poesis medh stoort Wee,
Och klagar at aff Göther,
Än wore miste the.
Som wår Parnassus hade,
Til sitt Beröm vthwalt,
Them war nu som han sade,
All theras Skuld betalt.
En Sårg war för oss alla,
Doch borde söria mäst,
The som them Landzmän kalla,
Och them behöffde bäst.
Hwem hittar nu påföra,
Tilhopa mine Ord,
Som them war lätt til göra?
Än är han intet spord.
Lijkwäl här mycket finnes,
Hwar til oss felas the,
Som föra oss til Sinnes,
Hwad Vnder wij här see.
Nogh är thet som förtienar,
At blifwa tecknadt an,
Om elliest GVDH förlänar,
Then som thet göra kan.
Wij hafwa til beröma,
En Konung, hwilkens Dygd,
Wij intet kunna glöma,
Förvthan största Blygd.
The andre Kungar ähras,
På allehanda sätt,
Aff oss thet nu begäras,
At göra och wår rätt.
Ther hoos är wärt påminna,
Thet Folck som födas skal,
Hwad wåre hieltar winna,
För Prijss, kring Wärden all.
När som the Wapnen föra,
Emoot then Harm och Hoot,
Then the oss altijd göra,
Som äre oss emoot.
Nogh är här til beskrifwa,
Om vnderlige ting,
Som intet fundne blifwa,
The andre Landen kring.
Jern, Kåpar, Silfwer, bryter,
Man vthur Jorden åp,
Ett Bruk, som intet tryter,
Them ther til slå sitt håp,
Diur, Fiskar, Fruchter, finne
Wij öfwerflödigt här,
Vthaff thet slagh här inne,
Allenast hoos oss är.
Hwar aff the intet weta,
Vthi the andra Land,
Och fåfengt effter leta,
Bort öfwer Siö och Sand.
Doch är thet napt så ringa,
Som ey beskrifwit är,
Hoos them. Här finnas inga
Som skrifwa något här.
Lijkwäl the sigh förundra,
Lijkwäl beröma the,
Icke en aff många hundra,
Beskrifwa thet the see.
Så månge Hampner sköna,
Så mången wacker öö,
Så många Lunder gröna,
Så mången lustigh Siö.
Om Kärlek någon drefwe,
Til Skönhetz Prijss och Låff,
Nogh Orsak ther til blefwe,
Seer han wårt Kungahoff.
Om Laura förtiente,
Beröm för Deyeligheet,
Och at Petrarcha wänte
Medh sådan stadigheet:
Om Daphne om Corinna,
Vptände sådan Brunst,
Hoos them som moste brinna,
Aff Hopp til theras Gunst.
Så wäl förtiena många
Beröm, aff alle the,
Här medh sin Vpsyn fånga,
Them som vppå them see.
Som Venus hade drifwit,
Poeter vthi Rom,
Så hade Frigga gifwit,
Och här til skrifwa om.
Så framt thet någon wore,
(Vptänd aff hennes Flam)
Then ingen Fahra bore,
Til låtat komma fram.
Migh sades thet man achtar,
Så ringa Rimen här,
At hwar man sigh nu wachtar,
Them synas hafwa kär,
At inga som sigh borde,
Them kunna läsa rätt,
Än doch the wore giorde,
På aldrabäste Sätt.
Så är alt när thet börias,
Alt owaant synes hårt.
När flere skrifwa spörias,
Är lätt thet förr war swårt.
Mångt Ordspråk the nu bruka,
I förstan otäckt war,
Men Wanan gör them miuka,
Mehr öflige och klaar.
Ey heller må affskräckias,
För then skuld någon mehr,
At Rijmen them ey täckias,
Som man så höge seer.
Iagh mins en Konung ähra,
Så högt för alla migh,
Och migh alleen begära,
Hoos Folcket sitt och sigh.
At ingen fick inmängia,
Medh migh ett fremandt Ord,
Hwem något wille inträngia,
War straxt hans Ogunst spord.
Iagh mins then samma skrifwa,
På Finska, i ett Breff,
Som han sitt Swar at gifwa,
Til Franckerijke skreff.
En Findlandz Förste höffdes,
Then Gången swara så,
Och intet thet behöffdes,
At bruka Franskan tå.
Sidst wil iagh nu kungöra,
Thet kommer snart en Tijdh,
På hwilken man skal höra,
Migh kring om Wärden wijdh.
Mehr än Latin nu öfwas,
Iagh en gång brukas skal;
Fast än ther medh förtöfwas,
Ännu för många fall.
En gång skal ingen blanda,
The nyie Orden in,
Mång Land migh gå tilhanda,
Så wäl som Wårdnan min.
Medh migh skal en gång lära
Vpsala Vngdom sijn,
Hwad Konst man wil begära,
Aff Bökren på Latijn.
Och the som något skrifwa,
Kanske, först til ett Proff,
För vth skal man them gifwa,
Alt hwad them görs behoff.
Tå skole Böker sälias,
Så öfwerflödigt här,
At här aff kunna wälias,
Hwad slagh man hälst begär.
Alt hwad the Gamble Wijsa,
Lempnade effter sigh,
Thet skal man kunna wijsa,
Beskrifwit genom migh.
Aff helig Skrifft och wärdzligh,
Hwad som kan wara til,
Skal intet finnas rätzligh,
Thet iagh ey wijsa wil.
Stoor Winningh skole göra,
The mina Böker tå,
Emellan Städer föra,
Och medh them handla få.
Medh hwad för annan Wara,
Som nu är största winst,
Skal tå som ringast wara,
Och gälla alt som minst.
Migh skole alla ähra,
I heela Wärden wijdh,
Och migh åstunda lära,
Tillijka på en Tijdh.
ENDE