Tidsenlig matlagning/1/VII
| ← VI. Renlighet och bordsskick |
|
Andra afdelningen → |
VII. Matlagning för sjuka.
Bland all slags matlagning är denna den uslaste och dåligaste, och det är derföre så mycket nödvändigare att tala derom, då i vanliga kokböcker ingenting säges derom. När matlusten är obetydlig och matsmältningen svag, kan det ofta vara af stor vigt att den sjuke får något att lefva af. Då läkaren frågar den sjuke huru det är med matlusten, får han ofta till svar: »Jo, jag kunde nog ha lust att äta, om jag hade något godt, men den mat vi ha här smakar mig ej.» En eller annan mera förmögen eller en välvillig granne, som har litet bättre hushållning skickar ofta litet »sjukmat» för att afhjelpa bristen derpå; men det vore alls icke nödvändigt att lita på andras välgörenhet och deltagande i dylika fall. Att man icke kan skaffa den sjuke det han just längtar efter och som är honom tjenligt, kommer många gånger alls icke af att man ej har råd dertill, utan dels deraf att man ej vet hvad han bör förtära, dels deraf att man icke förstår att tillaga det, eller ock af att man ej vill hafva besvär med lagning af särskild mat med den smula omsorg och noggrannhet, som fordras för att maten skall smaka den som ligger sjuk. Man är aldrig så kinkig som då, och bristen på renlighet och treflig anordning och framdukning, kännes aldrig så som då.
Här måste vi också en gång för alla säga, att god matlagning, icke så mycket beror på kostnaden, som på klokhet och omtanka.
Då en husmoder rätt ofta kan behöfva tillaga särskild mat åt sjuka eller svaga personer, vilja vi här gifva en kort vägledning också för dylika fall.
Med diet eller sjukmat menar man vanligtvis en temligen slapp och mindre än öfverflödig föda. Med stärkande diet, menar man kraftigare men lättsmält kost, som under svaghetstillstånd eller tillfrisknandet efter svåra sjukdomar kan ersätta de krafter man förlorat. Naturdrift, vanor och erfarenhet, ha påfunnit flera olika sätt att uppehålla de sjukas lif och krafter; men det oaktadt begås ofta misstag deri, emedan man deruti, lika litet som vid vanlig matlagning, bryr sig om att skaffa sig riktiga grundsatser. Matlagning för friska personer har till ändamål att skaftä kroppen behöfliga närande ämnen, riktigt och välsmakande tillagade. Så är det ock med matlagning för sjuka, men man får här akta på den olikhet, att omsättningen i den sjuka kroppen icke är regelbunden; matsmältningen, blodbildningen, andehämtningen och uttömningarne hafva mer eller mindre kommit i oordning, kroppen har öfverflöd af ett ämne och saknar ett annat, och blandningen af de delar, hvaraf den är sammansatt, är heller icke som den skall vara. Detta allt måste man noga lägga på minnet.
Redan häraf kan man inse huru mycket vigtigare ordentlig och passande matlagning måste vara för den sjuke än för den friske, och huru skadligt födan kan inverka på hans tillstånd.
Vanligen har den sjuke föga eller ingen matlust; tvingar man honom då att förtära något, så ökas febern, hettan och inflammationen, eller hvad det nu är deraf. Ofta längtar den sjuke efter ovanliga saker och detta är icke sällan likasom en ingifven lust till ämnen, som kroppen behöfver för att öfvervinna sjukdomen. Häraf ser man också huru svårt det är för någon annan än en duglig och erfaren läkare, att i sådana fall träffa det rätta.
Ofta lider den sjuke af skenbar svaghet; man ger honom derföre stärkande föda; men följden är, att han blir sämre, medan en annan som ser kraftfull ut, derföre får svag föda. Det vanligaste misstaget är, att omsorgsfulla matmödrar allt för gerna vilja stärka sina sjuklingar och derigenom gifva sjukdomen näring och öfvertag. Det är icke en gång värdt att tala om att friska menniskor, så som nu bruket är i mat och dryck, förtära omkring en half gång mera än de för sitt lifsuppehälle och sitt välbefinnande behöfva; men den som är sjuk, synnerligast i feber, har behof af så litet föda, att det i vissa sjukdomar till och med är nyttigt att alldeles undvara eller minska den.
Det är tydligt att sjuka personer blott få förtära sådana födoämnen som äro lättsmälta, då matsmältningsförmågan dessutom försvagas under sjukdomen. Ju lättare ett ämne är att smälta, desto snarare öfvergår det i blodet och gör den nytta det bör, genom att ersätta det som är förloradt och som behöfves.
Födoämnen äro smältbara allt efter som de innehålla mera ägghvita, ostämne, växtlim, o. s. v. synnerligast om de äro upplösta, som i magert kött, råa ägg, mjölk och mager köttsoppa, samt stärkelse, sådan den förekommer i väl bakadt bröd, genomkokt gröt och välling. Stärkelsen ombildas emellertid först i tarmarne till sockerämne, och går då lätt öfver i blodet. Fett och oljor äro svårare att smälta; detsamma är till en del fallet med stark köttsoppa stelnad till gelé, och köttextrakt d. ä. gelé eller djurlim som kokas af ben, senor, brosk och köttfibrer, när sådant fortares i alltför stor myckenhet. Vätskor, som innehålla redan upplösta ämnen, uppsugas lätt och smältas eller försvinna lätt i magen. Deraf kommer den hastiga verkan af kaffe och té, bränvin, vin och öl. Ju längre födoämnet motstår matsmältningsförmågan, desto längre måste denna arbeta derpå, och det osmältbara eller öfverflödiga föres bort ur kroppen sedan det gått genom matsmältningsverktygen. Förtyngas dessa redskaper ofta med osmältbara eller öfverflödiga födoämnen, så litar det för hårdt på dem och matsmältningen blifver trög och slapp.
Sedan man alltså först och främst har gifvit akt på om födoämnena äro lättsmälta, bör man undersöka hvad slags föda den sjuke behöfver, om den får vara stark och närande eller mild, såsom grynsoppor, vällingar o. s. v.
I hetsiga sjukdomar gifves ingen eller helt litet mat, ty så länge detta sjukdomstillstånd varar, bildas ingen magsaft, följaktligen är det icke möjligt att smälta något; deremot har magen förmåga att mottaga en stor mängd vatten. Häraf följer att man, så länge febern räcker, icke bör förtära någon fast föda och aldraminst någon stark sådan, men deremot kan man dricka så mycket man vill (vatten, sockervatten, saft och vatten och annan syrlig dryck). När febern aftager, bör man gifva den sjuka litet mat i sender; men så länge munnen är torr och tungan hvit och oren, »belagd», som det heter, bör man blott gifva korn- och hafregrynssoppor och litet svag köttsoppa, men icke något som är svårt att smälta.
Vid stark tillströmning af blod till särskilda delar af kroppen (eller s. k. congestioner) som till hjertat, hufvudet, lefvern o. s. v., bör man hufvudsakligen förtära sådan föda som innehåller stärkelse och socker, men undvika alla starka och starkt närande medel. Den sjuke kan således få förtära: mjölrätter, väl bakadt bröd, gröt, kall brödsoppa utan vin, eller tunna mjöl- och mjölkvällingar, afredda med ägghvita, färsk fisk, svag köttsoppa o. d. Deremot bör man akta sig för starka, kraftiga köttsoppor, ägg, skidfrukter, kaffe, té, chokolad och dylika saker.
Vid sår som åtföljas af hetta, feber och inflammation, brukas samma diet som vid blodtillströmning. Men om under en längre tid mycket var rinner ut ur såret, kan den sjuke få god köttsoppa, mört, stekt kött eller vildt, ägg och, om hans mage och matsmältning äro i god ordning, litet ost, väl tillagade skidfrukter och ett glas vin.
I lungsot bör den sjuke förnämligast lefva af god köttsoppa, mört, stekt kött, äggmjölk, fisk o. d.
I bleksot bör dieten vara råa ägg, mjölk, rått eller råstekt hackadt oxkött, köttsoppa, blodmat, som palt och blodpudding, korf af välkokta gryn, gammalt, välbakadt rågbröd med litet salt.
I gikt. Då denna sjukdom hos personer som föra ett stillasittande lif och hög diet, icke så sällan kommer deraf att den starka födan afsätter sig i lederna i form af saltartade delar (urinsurt natron), så bör den sjuke derunder afhålla sig från all slags stark (djurisk) föda eller hetsig mat och dryck; han bör icke en gång förtära ägg, mjölk, ost eller rätter som äro lagade deraf. Ej heller får man i denna sjukdom dricka kaffe, té eller chokolad; aldra skadligast är bränvin, vin, öl och andra starka drycker eller kryddor. Maten bör tillagas utan allt som är hettande och starkt närande, och bör inskränkas till endast mjölrätter och andra ur växtriket hämtade anrättningar.
I rheumatism eller flågvärk föres samma diet som i giktsjukdomar; men man behöfver icke alldeles afhålla sig från kött och annan stärkande föda. Man bör blott något inskränka bruket deraf. Kryddor äro icke heller skadliga när de brukas måttligt.
I det svaghetstillstånd som följer efter en öfverstånden sjukdom, såsom nervfeber eller frossa, är den bästa dieten mört, stekt kött, vildt, köttsoppa, löskokta ägg, färsk fisk och dylikt, samt litet lätt och godt vin.
Då ingen feber förekommer, passar denna diet också för barnsängshustrur. Deremot äro de tunga mjölrätter, den feta smörgröten, som så ofta på landet brukas till »skickemat» och »förning», ganska svår att i ett dylikt svaghetstillstånd smälta, och följaktligen skadlig. Det samma gäller bränvin, som dock stundom kan verka som läkemedel och framkalla sömn och svettning.
Om allt detta bör man dock, när man har tillfälle dertill, fråga läkaren, då det kan gifvas många omständigheter, som kunna göra det nödvändigt och nyttigt att företaga förändringar i den vanliga dieten. Hvad som här är meddeladt, är blott ämnadt till en liten hjelpreda i de vanligaste fall, då man möjligen ej har någon annan att tillgå.