Tom Sawyers äventyr/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 2
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 3
Kapitel 4  →


[ 21 ]

III.

Tom kom nu in till tant Polly, där hon satt och nickade över stickstrumpan. Hon hade tänkt, att Tom naturligtvis länge sedan hade sprungit sin väg, och hon blev helt förvånad över att se honom på detta oförskräckta sätt närma sig.

»Får jag gå och leka nu, tant?» frågade Tom.

»Vad för slag? Redan? Hur mycket har du gjort?»

»Det är färdigt, tant.»

»Ljug inte för mig, Tom; det tål jag inte!»

»Jag ljuger inte alls, tant — det är färdigt.»

Tant Polly gick ut för att se efter själv, och skulle hava varit belåten, om hon funnit att tjugu procent av Toms uppgift var sant. När hon fann hela planket vitmenat och till och med omsorgsfullt struket tre gånger, blev hon nästan mållös av förvåning. Hon utbrast:

»Aldrig har jag då sett maken! Det är så man kan falla omkull av förvåning! Du kan arbeta när du vill, Tom. Men det är förskräckligt sällan du vill det, det måste jag då säga. Nå, så gå och lek nu då!»

[ 22 ]Hon var så överväldigad av hans storståtliga bragd, att hon tog honom med sig i skafferiet och valde ut ett extra fint äpple, som hon gav honom jämte en föreläsning över, huru mycket bättre nam-nam smakade, då man ärligt gjort sig förtjänt av det genom sitt arbete. Och under det hon avslöt sin harang med ett lämpligt bibelspråk, »knyckte» han en äggkaka.

Därpå hoppade han ut och såg i detsamma Sid springa uppför yttertrappan, som ledde till rummen i övre våningen på husets baksida. Det fanns jordklumpar nära till hands, och i ett ögonblick började de susa kring Sids öron som en hagelskur, och innan tant Polly hunnit hämta sig från sin förvåning och skynda till Sids undsättning, hade denne träffats av sex eller sju klumpar, och Tom var över planket och sin kos. Det fanns en grind, men vanligtvis hade han alldeles för bråttom för att begagna den. Han kände sig nu fullt belåten, då han hade betalt Sid för att han väckt tant Pollys uppmärksamhet på hans svarta tråd och skaffat honom förtret.

Tom skyndade till stadens torg, varest två kompanier gossar enligt överenskommelse hade mötts för att leka krig. Tom var general för den ena av dessa arméer, Joe Harper, en av hans intimaste vänner, för den andra. Efter en lång och hårdnackad strid vann Toms arme en lysande seger. Därpå räknades de döda, fångarne utväxlades och man överenskom om villkoren för nästa batalj, varpå de båda arméerna ställde upp sig och marscherade bort, och Tom återvände hem ensam.

Då han gick förbi det hus, varest Jeff Thatcher bodde, såg han en obekant flicka i trädgården — en [ 23 ]älsklig liten blåögd varelse med gullgult hår, som var flätat i två långa flätor, vit sommarklänning och broderade byxholkar. Den nyss lagerkrönte hjälten föll, utan att ett skott hade avlossats. En viss Amy Lawrence försvann med ens ur hans hjärta och lämnade icke ens minnet kvar efter sig. Han hade trott, att han älskade henne över allt annat, han hade ansett sin böjelse helig, och se, det var endast ett litet, snart övergående tycke. Han hade hållit på och friat till henne i flera månader, och hon hade givit honom sitt ja för knappast en vecka sedan; han hade varit den lyckligaste och den stoltaste gosse i världen under endast sju korta dagar, och nu hade hon inom ett enda kort ögonblick försvunnit ur hans hjärta liksom en främling, som gjort en tillfällig visit.

Han tillbad denna nya ängel med förstulna blickar tills han såg, att hon hade upptäckt honom; då låtsades han inte veta, att hon fanns till och började att genom en hel mängd pojkaktiga upptåg söka vinna hennes beundran. Han fortsatte en liten stund att göra sig till, men mitt under ett av sina allra djärvaste gymnastiska konstycken sneglade han åt sidan och såg, att den lilla flickan tog vägen mot huset. Tom gick nu genast fram till planket och lutade sig mot det i hopp, att hon skulle dröja kvar ännu en liten stund. Hon stannade ett ögonblick på trappan, men vände sig sedan mot dörren. Tom höjde en tung suck, när hon satte foten på tröskeln, men strax därpå lyste det till i hans ögon, ty hon hade kastat en pensé över planket, strax innan hon försvann. Gossen sprang fram och stannade på ett par fots avstånd från blomman, skuggade för ögonen [ 24 ]med handen och såg nedåt gatan som om han upptäckt något intressant åt detta håll. Så tog han upp ett halmstrå och försökte balansera det på näsan med huvudet starkt tillbakaböjt, och då han under sina ansträngningar rörde sig av och an, kom han allt närmare och närmare blomman; slutligen stod hans bara fot på henne, hans böjliga tår slöto sig omkring henne, och han hoppade bort med sin skatt och försvann vid ett gathörn. Men endast för ett ögonblick — endast medan han stack blomman innanför sin jacka närmast till hjärtat eller möjligen närmast till magen, ty han var icke mycket hemmastadd i anatomien.

Under hela kvällsmåltiden var han så uppspelt, att tant Polly undrade »vad det gick åt pojken». Han fick bannor för att han kastat mull på Sid, men han tycktes icke alls lägga det på hjärtat. Han försökte snatta socker mitt framför hennes näsa och fick ett rapp på fingrarna för det. Han sade:

»Aldrig slår tant Sid, när han tar socker!»

»Ja, Sid plågar inte en människa så mycket som du. Du skulle beständigt ha fingrarna i sockerskålen, om jag inte såge upp med dig.»

Om en stund gick hon ut i köket, och Sid sträckte ut handen efter sockerskålen, men tappade taget och skålen föll i golvet och gick sönder. Tom var alldeles utom sig av förtjusning — så förtjust, att han till och med lade band på sin tunga och var tyst. Han föresatte sig att icke säga ett ord, ens då hans tant kom in, utan sitta alldeles stilla, tills hon frågade vem som hade gjort det; men då skulle han tala om det, och det skulle bli oerhört roligt att få se denne mammas gosse få sig en avbasning. När [ 25 ]den gamla frun kom tillbaka och fick se den sönderslagna skålen, slungade hon blixtar av vrede över glasögonen. Han sade för sig själv: »Nu kommer det!» Och i ögonblicket därpå låg han och sprattlade på golvet. Den kraftiga handen lyftes för att slå till igen, men Tom ropade:

»Nej, låt bli! Vad slår tant mig för? Det var Sid, som slog sönder den.»

Tant Polly hejdade sig förvånad, och det syntes, att Tom väntade sig ett medlidsamt ord. Men när hon återfick sin tungas bruk, sade hon endast:

»Pah! du förtjänar det nog ändå, tänker jag. Du har nog gjort något annat pojkstreck, medan jag var ute.»

Men så förebrådde samvetet henne, och hon kände behov att säga något vänligt och kärleksfullt. Men hon fruktade, att detta skulle upptagas som en bekännelse att hon handlat orätt, och detta tillät icke disciplinen. Hon var därför tyst och skötte sina sysslor, men var icke nöjd med sig själv. Tom satt och tjurade i en vrå, och ju mer han tänkte på sina missöden, desto större föreföllo de honom. Han visste, att hans tant i sitt hjärta låg på knä för honom, och det var en dyster tillfredsställelse för honom att veta det, men han skulle icke räcka ut handen till försoning, och låtsa icke märka, om hon gjorde det. Han visste, att en kärleksfull blick då och då riktades mot honom genom ett töcken av tårar, men han ville icke låta henne se, att han visste det. Han arbetade sig in i en sådan känslostämning, att han måste svälja gång på gång — det var som om han ville kvävas och hans ögon fylldes med tårar, som trängde fram [ 26 ]mellan ögonlocken, då han blinkade, och runno ned och droppade från spetsen av hans näsa. Slutligen steg han upp och gick ut dyster och mörk. Han sökte ett ensligt ställe, som stod i harmoni med hans stämning. En timmerflotte i floden syntes honom inbjudande, och han satte sig på dess yttre kant och betraktade flodens enformiga yta och önskade, att han kunde få drunkna nu genast och utan att veta av det, utan att det skedde på det obehagliga sätt som naturen föreskriver.

Omkring klockan tio kom han in på den gata, varest hans okända tillbedda bodde; han stannade ett ögonblick; hans lyssnande öra förnam intet ljud; ett ljus kastade ett svagt sken på rullgardinen i ett fönster i andra våningen. Fanns kanske hans tillbedda där? Han klättrade över planket och smög sig varsamt mellan trädgårdssängarna, tills han kom under detta fönster; han stod länge och såg upp till det andäktigt; så lade han sig ned på marken, sträckte ut sig på ryggen med händerna hopknäppta över bröstet och hållande i sin stackars vissnade blomma. Så skulle han dö — ute i den kalla världen, utan skydd över sitt hemlösa huvud, utan att någon vänlig hand torkade dödsångestens kallsvett från hans panna. Och så skulle hon se honom, då hon i morgonens glada ljus blickade ut. Skulle hon väl fälla en tår på hans stackars döda kropp, skulle hon höja en liten suck över att se hans glada, unga liv så grymt förintat, så i förtid avklippt?

Fönstret öppnades — en pigas missljudande röst vanhelgade det högtidliga lugnet, och en ström av vatten genomdränkte martyrens kvarlevor!

[ 27 ]Nära att kvävas sprang vår hjälte upp med en återupplivande fnysning; det hördes en susning av ett föremål, som kastades efter honom, en frammumlad ed, ljudet av skallrande glas, och en liten otydlig gestalt klängde över planket och försvann i mörkret.

Vid skenet av en talgdank översåg Tom sina kläder och utan att öka sina mödor med en bön, kröp han till kojs.