Tom Sawyers äventyr/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 3
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 4
Kapitel 5  →


[ 28 ]

IV.

Solen gick upp och kastade sina strålar som en välsignelse över den fridfulla lilla staden. Då man ätit frukost, omgjordade Tom sina länder, så att säga, och skred till verket att lära sig sina verser. Sid hade lärt sig sin läxa flera dagar förut. Tom ansträngde sig av alla krafter för att lära sig fem verser av bergspredikan, som han hade valt, därför att han icke kunde finna några, som voro kortare.

Inom en halvtimme hade Tom en svag föreställning om sin läxa, men icke mer, ty hans tankar hade genomströvat hela fältet för mänskligt vetande, och hans händer hade varit upptagna av en mängd distraherande förströelser. Hans kusin Mary tog boken för att förhöra honom, och han försökte finna sin väg genom dimman.

»Salige äro de — de —»

»I anden.»

»Ja — i anden; salige äro de i anden — i anden —»

»Fattige —»

»Fattige; salige äro de i anden fattige: ty de —de —»

[ 29 ]»Dem —»

»Ty dem — salige äro de i anden fattige, ty dem — hörer himmelriket till. Salige äro de bedrövade, ty de — de —»

»Sko —»

»Ty de — de —»

»S — k — o — l -»

»Ty de skol — Äsch! jag vet inte.»

»Skola!»

»Ja visst! Ty de skola — ty de skola — hm — skola bedrövas — hm — saligen äro de som skola — de som — hm — de som skola bedrövas, ty de skola — hm — skola. Varför kan du inte säga för mig, Mary? Vad skall du vara så kitslig för?»

»Kära Tom, inte är jag kitslig. Du måste väl lära dig läxan bättre. Om du lär dig den, skall jag ge dig något riktigt utmärkt. Visa nu, att du är en riktigt snäll gosse!»

»Vad är det, Mary? Säg mig vad det är!»

»Tänk inte på det nu; du vet, att när jag säger det är utmärkt, så är det utmärkt.»

»Ja, det har du rätt i, Mary. Nå, då skall jag hugga i ett tag igen.»

Och han »högg i igen». Och under det dubbla trycket av sin nyfikenhet och den vinkande gåvan gjorde han det med sådant eftertryck, att han hade en lysande framgång.

Mary gav honom en splitter ny Barlow-kniv, värd 50 öre, och han blev alldeles utom sig av förtjusning. Kniven bet väl icke på någonting, men han var ändå en »äkta» Barlow, och detta var något ofantligt storartat — ehuru det är och kanhända alltid kommer att förbliva en olöslig gåta, varifrån [ 30 ]gossarna i västern fått föreställningen, att detta verktyg möjligen kunde efterapas och bli sämre än det är. Tom lyckades göra några skåror i skåpet med den, och gjorde sig i ordning att börja med skrivbordet, då han blev tillsagd att kläda sig för att gå i söndagsskolan.

Mary gav honom en tennskål med vatten och en tvålbit, och han gick utanför dörren och satte skålen på en liten bänk. Därpå doppade han tvålen i vattnet och lade den ifrån sig, vek upp skjortärmarna, hällde tyst ut vattnet på marken och gick därpå in i köket och började av alla krafter torka sig på handduken bakom dörren. Men Mary ryckte ifrån honom handduken och sade:

»Att du inte skäms, Tom!»

Tom blev en smula bragt ur fattningen. Skålen fylldes på nytt, och den här gången stod han en stund lutad över den, samlande sitt mod, drog så ett djupt andetag och började. Då han om en stund kom in i köket med båda ögonen hopknipna och famlande med händerna efter handduken, droppade ett om hans ärlighet hedrande vittnesbörd av tvållödder och vatten från hans ansikte. Men när han dök fram ur handduken, var han ännu icke till nöjes. Ty det rengjorda området tog tvärt slut vid hans haka och kindben liksom en mask; under och på sidorna om denna linje fanns en mörk yta av ovattnad mark, som sträckte sig nedåt, framtill och bakåt runt om hans hals. Mary tog honom nu om hand, och när hon var färdig med honom, tog hon fram en dräkt, som endast hade begagnats om söndagarna under två år — den kallades helt enkelt hans »andra kläder», och därav kunna vi sluta oss till [ 31 ]storleken av hans garderob. Sedan han hade klätt sig själv, lade flickan sista handen vid verket; hon knäppte hans nätta jacka ända upp till hakan, vek ned hans breda skjortkrage över axlarna, borstade honom och satte kronan på verket i form av en prydlig halmhatt. Han såg nu utomordentligt nätt och generad ut, och han var fullt ut så generad som han såg ut att vara. Ty hela kläder och renlighet ålade honom ett tvång, som retade honom. Han hoppades, att Mary skulle glömma skorna, men det hoppet kom på skam. Nu förlorade han tålamodet och sade, att man alltid tvingade honom att göra vad han inte ville göra. Men Mary sade i övertalande ton:

»Var en snäll gosse nu, Tom!»

Han tog nu på sig skorna, mumlande. Mary var snart färdig och de tre barnen begåvo sig av till söndagsskolan, ett ställe som Tom hatade av hela sitt hjärta, men Sid och Mary voro alldeles förtjusta uti.

Vid dörren drog sig Tom några steg efter de andra och fick fatt i en söndagsklädd kamrat.

»Hör du, Bill, har du något gult kort?»

»Ja.»

»Vad vill du ha för det?»

»Vad vill du ge?»

»Ett stycke lakrits och en metkrok.»

»Låt mig si dem.»

Tom tog fram sina skatter, Bill blev belåten med dem och varorna bytte ägare. Därpå köpte Tom tre röda kort för ett par vita marmorkulor och ett par blå kort för några andra småsaker. Han passade på de andra gossarna när de kommo, och [ 32 ]fortsatte en tio eller femton minuter att köpa kort av olika färger. Därpå gick han in i kyrkan jämte en hop rena och bullersamma gossar och flickor, intog sin plats och fick i gång ett gräl med första gosse, som han träffade på. Läraren, som var en allvarsam äldre man, skilde dem åt, men då han för ett ögonblick vände ryggen till, ryckte Tom en pojke i håret i nästa bänk, men satt fördjupad i sin psalmbok, då gossen vände sig om; om en stund stack han en annan gosse med en knappnål för att få höra honom säga : »Aj!» och fick nya bannor av sin lärare. Toms hela klass bestod av samma slags gossar som han — livliga, bullersamma, oroliga. Då de skulle läsa upp sina läxor, kunde ingen enda av dem sina verser riktigt, utan måste hjälpas fram från ord till ord. Likväl krånglade de sig igenom, och alla fingo sin belöning i form av små blå kort, på vilka stod ett bibelspråk; ett blått kort var lönen för två verser, som man lärt sig utantill. Tio blå kort motsvarade ett rött och kunde utbytas mot ett sådant; tio röda kort motsvarade ett gult; för tio gula kort gav superintendenten lärjungen en enkelt inbunden bibel värd en och femtio. Huru många av mina läsare skulle väl hava nog flit och energi att lära sig utantill tvåtusen verser för en Dorés bibel? Och ändå hade Mary förvärvat två biblar på detta sätt, lönen för två års tålmodigt arbete. Endast de äldre eleverna lyckades bevara sina kort och fortsätta nog länge för att få en bibel, och därför var överlämnandet av ett sådant premium ett sällsynt och märkligt tillfälle; den lycklige var en så betydande person den dagen, att alla medlärjungarnas bröst på fläcken fylldes av en äregirighet, [ 33 ]som ibland varade ett par veckor. Det är möjligt, att Toms själ aldrig hade i verkligheten hungrat efter ett sådant premium, men utan all fråga hade hela hans varelse under många dagar längtat efter den glans och den ära, som följde därmed. Stunden var inne, och superintendenten Walters ställde sig framför pulpeten. Han var en smärt byggd man om trettiofem år med gult pipskägg och kortklippt gult hår och hade styva fadermördare, vilkas övre kant nådde nästan upp till öronen och vilkas skarpa spetsar sträckte sig framåt ända till mungiporna, bildande ett stängsel, som nödgade honom att hålla huvudet rätt framåt, varför han måste vända hela kroppen, när han ville se åt sidan. Hakan vilade mot en väldig halsduk, som var så bred och så lång som en sedel och hade fransade ändar. Han öppnade sin mun och sade:

»Nu, mina barn, vill jag att alla skola sitta upp så raka och snälla som ni kan och lyssna till mina ord i en minut eller två. Se så där ja! Så där skola små snälla gossar och flickor göra. Jag ser en liten flicka, som tittar ut genom fönstret — jag är rädd att hon tror, att jag står därute någonstans — kanske oppe i ett av träden — och håller ett tal för de små fåglarna.» (Bifallande fnitter.) »Jag vill tala om för er, huru gott det gör mig att se så strålande, rena, små ansikten församlade på ett ställe sådant som detta för att lära sig att göra rätt och bliva goda.»

Och så vidare, och så vidare.

Det är icke nödvändigt att redogöra för återstoden av talet; det var av detta oföränderliga slag, som är välbekant för oss alla.

[ 34 ]Den sista tredjedelen av talet stördes genom att några av de odygdiga pojkarna åter började med sina upptåg och förströelser samt genom oroliga rörelser och viskningar, som spredo sig allt vidare omkring och till och med slogo sina böljor upp mot foten av så isolerade och orörliga klippor som Sid och Mary. Men alla dessa ljud upphörde plötsligt då herr Walters' röst tystnade, och slutet av talet mottogs med ett utbrott av stillatigande tacksamhet.

Viskningarna hade till stor del förorsakats av en tilldragelse, som var ganska sällsynt — inträdandet av åhörare: en storväxt medelålders herre med grått hår, samt en ståtlig dam, som utan tvivel var hans hustru. Damen ledde vid handen ett barn. Tom hade hela tiden varit full av oro, grämelse och samvetsförebråelser — han kunde icke möta Amy Lawrences ögon, han kunde icke uthärda hennes kärleksfulla blickar. Men när han såg denna lilla nykomling, stod hans hjärta på ögonblicket i eld och låga av sällhet. Han började genast av alla krafter göra sig viktig — han knuffade gossarna, ryckte dem i håret och gjorde grimaser, med ett ord, begagnade alla konster, som tycktes honom böra fängsla en flicka och vinna hennes bifall.

De nykomna fingo den förnämsta hedersplatsen, och så snart herr Walters' tal var slut, presenterade han dem för barnen. Den gråhårige herrn visade sig vara en utomordentlig personlighet, nämligen ingen mindre än ortens domare — den högst uppsatte man dessa barn någonsin hade skådat. Han var från Constantinople, som låg på tolv mils avstånd — han hade alltså rest och sett världen — dessa ögon hade vilat på domstolens hus, som sades [ 35 ]hava ett tak av tenn. Den vördnad dessa tankar ingåvo, märktes på den uttrycksfulla tystnaden och de långa raderna av stirrande ögon. Detta var den store domaren Thatcher, broder till deras egen sakförare, Jeff Thatcher.

Herr Walters gjorde sig viktig, antog en beskäftig ämbetsmannamin, sprang av och an, utdelade befallningar, avsade domar, gav tillrättavisningar än här och än där, och överallt, varest han kunde finna en anledning. De unga lärarna och lärarinnorna visade sig även viktiga — lutande sig ömt över elever, som de nyss hade luggat, lyftande varnande finger åt odygdiga små gossar och kärleksfullt klappande de snälla. De små gossarna gjorde sig också till med en sådan iver, att papperstussar susade av och an och ljudet av gnabb hördes från alla håll. Och upp i allt detta satt den store mannen och lät med majestätisk domaremin sitt leende stråla över alla de närvarande och värmde sig själv i solen av sin egen storhet. Det var endast ett som fattades för att göra herr Walters' förtjusning fullständig, och det var ett tillfälle att få utdela ett bibelpremium och presentera ett underbarn. Åtskilliga av eleverna hade några gula kort, men ingen hade nog många — han hade gått omkring bland de förnämsta ljusen och frågat efter, men utan något resultat.

Men i detsamma, då allt hopp är ute, stiger Tom Sawyer fram med nio gula kort, nio röda kort och tio blåa och begär att få en bibel. Detta var en blixt från klar himmel. Walters hade icke väntat sig en ansökan från detta håll under de närmaste tio åren. Men det fanns ingen utväg att komma [ 36 ]ifrån det — här voro de accepterade växlarna, och de gällde för sitt belopp. Tom blev därför upphöjd till samma plats som domaren och de andra utvalde, och den stora nyheten tillkännagavs av vederbörande. Det var den mest häpnadsväckande överraskningen på tio år, och så stor var allas förvåning, att den nye hjälten lyftes upp i jämnhöjd med själva domaren, och skolan hade två under att begapa i stället för ett. Gossarna voro nära att spricka av avund, men allra bittrast ledo de, som nu för sent märkte, att de själva hade bidragit till Toms förhatliga triumf genom att sälja till honom kort för de rikedomar han hade samlat genom att avstå rättigheten att vitmena planket. Dessa föraktade sig själva, för att de låtit sig narras av ett listigt knep.

Premiet överlämnades till Tom med så mycken svada, som superintendenten under dessa omständigheter kunde pumpa ur sig. Men hans vältalighet saknade något av den rätta klangen, ty den stackars mannens instinkt sade honom, att här låg en hund begraven, som dock helst borde få ligga där han låg; det var helt enkelt otänkbart, att denne gosse hade stuvat in två tusen kärvar av Skriftens visdom i sitt minnes magasin, då utan tvivel utrymmet däri skulle fullt upptagas av ett dussin. Amy Lawrence var stolt och glad och försökte förmå Tom att läsa det i hennes ansikte, men han ville icke se åt hennes håll. Hon undrade härpå, så blev hon en smula orolig, så dök en obestämd misstanke upp, försvann och dök upp igen; hon bevakade honom; en flyktig blick ur hans ögon sade henne allt — och så brast hennes hjärta, och hon vart svartsjuk och ond, och [ 37 ]hennes tårar runno, och hon hatade alla människor och Tom mest av alla, tänkte hon.

Tom presenterades för domaren, men hans tunga var förlamad. Han kunde knappast andas, hans hjärta darrade, dels på grund av denne mans oerhörda höghet, men huvudsakligen därav, att han var hennes släkting. Hade det varit mörkt, skulle han velat falla ned och tillbedja honom. Domaren lade sin hand på Toms huvud och kallade honom en präktig liten karl och frågade vad han hette. Gossen stammade, drog djupt efter andan och fick fram ordet.

»Tom.»

»Åh nej, inte Tom, utan …»

»Thomas.»

»Så är det ja! Jag kunde väl tro, att det var längre. Det var mycket bra. Men du har också ett annat namn, tänker jag, och du säger mig nog det också, eller huru?»

»Tala om för herr domaren ditt tillnamn», sade Walters. »Och säg: 'Min herre'. Glöm inte att vara hövlig.»

»Thomas Sawyer, min herre.»

»Det var rätt, du är en snäll gosse, en präktig gosse, en präktig liten karla-karl! Tvåtusen verser är mycket, det. Men du kommer aldrig att ångra den möda du har haft för att lära dig dem. Ty kunskap är mera värt än allt annat i världen; det är den som gör människorna stora och goda; du skall själv en gång bli en stor man och en god man, Thomas. Och då kommer du att blicka tillbaka och säga: 'Det har jag att tacka den präktiga söndagsskolan i min barndom för; det har jag att tacka [ 38 ]min käre lärare för, som undervisade mig; det har jag att tacka den gode superintendenten för, som uppmuntrade mig och vakade över mig och gav mig en vacker bibel — en fin och präktig bibel, som jag alldeles ensam fick rå om; allt detta har kommit av att jag fick en god uppfostran.' Så kommer du att säga, Thomas, och då skall du icke vilja sälja dessa två tusen verser för något pris — ja, det gör du sannerligen icke. Och nu har du väl ingenting emot att låta mig och den här frun få höra något av vad du har lärt dig — nej, jag visste ju, att du vill det —, ty vi äro stolta över små gossar, som äro läraktiga. Nu vet du utan tvivel namnen på de tolv apostlarna. Vill du tala om för oss namnen på de två, som först kallades?»

Tom stod och ryckte på en knapp och såg alldeles handfallen ut, rodnade och sänkte ögonen. Herr Walters kände sitt mod sjunka. Han sade till sig själv: »Gossen kan inte svara på den enklaste fråga — varför skulle domaren fråga just honom?» Men han kände sig nödsakad att yttra något och sade: »Svara herr domaren — var icke rädd.»

Tom stod ännu och hängde huvudet.

»För mig säger du det nog», sade frun. »Namnen på de två första apostlarna voro …?»

»David och Goliat!»

Låtom oss draga medlidandets slöja över vad som nu följde!