Tom Sawyers äventyr/Kapitel 15

[ 132 ]

XV.

Några minuter senare befann sig Tom ute i det grunda vattnet på sandbanken, vadande mot Illinois-stranden. Innan vattnet steg honom till midjan var han halva vägen över; nu blev strömmen så stark, att han icke kunde vada längre, varför han började simma, säker om att så kunna tillryggalägga de återstående hundra famnarna. Han sam i sned riktning upp mot strömmen, men ändå sattes han ned långt fortare, än han hade väntat. Han nådde ändå till sist fram till stranden och lät sig drivas med strömmen, tills han fann ett ställe, där stranden var låg, och steg då upp ur vattnet. Han stack handen i rockfickan och fann barkstycket i säkert förvar. Nu dök han genomvåt som han var in i skogen och följde stranden åt. Strax före klockan tio kom han fram till en öppen plats mitt emot staden och såg ångfärjan ligga förtöjd i skuggan av träden och den höga stranden. Allt var tyst och stilla under de tindrande stjärnorna. Han kröp ned utför stranden, spejande sig omsorgsfullt omkring, gick ut i vattnet, tog tre eller fyra simtag och klev upp i den lilla jolle, som var fastbunden vid ångfärjans akter, [ 133 ]Nu lade han sig ned under tofterna för att få igen andan och väntade. Om en stund började man ringa i den n spräckta klockan ombord, och en röst hördes giva order att kasta loss. En minut eller två senare stod fören av den lilla jollen högt upp i vädret, lyftad av ångfärjans svallvåg, och resan hade börjat. Tom prisade sig lycklig över sin framgång, ty han visste, att detta var färjans sista resa för natten. Efter tolv eller femton långa minuter stannade hjulen, och Tom gled överbord och sam till stranden i mörkret, stigande i land femtio famnar längre ned för att undgå faran att stöta tillsammans med någon, som möjligen kunde ströva omkring i färjans närhet. Han ilade skyndsamt genom några folktomma gränder och befann sig inom kort vid planket, som omslöt bakgården hos tant Polly. Nu klättrade han över planket, närmade sig byggningen och tittade in genom fönstret till vardagsrummet, ty där brann ljus. Där sutto tant Polly, Sid, Mary och Joe Harpers moder och språkade med varandra. De sutto bredvid sängen, och sängen stod emellan dem och dörren. Tom gick till dörren och började sakta lyfta på klinkan; därpå tryckte han varsamt mot dörren, som knarrande gav efter; han fortfor att försiktigt skjuta på den och spratt till var gång den knarrade; till sist ansåg han, att han fått upp den nog för att kunna tränga sig igenom på knäna, varför han stack in huvudet och började krypa sakta, sakta.

»Varför flämtar ljuset så där?» sade tant Polly. Tom raskade på. »Sannerligen tror jag inte dörren gått upp. Visst har den det. Det blir aldrig något slut på besynnerligheter nu. Gå och stäng dörren, Sid.»

[ 134 ]Tom hann nätt och jämnt gömma sig under sängen. Han låg och pustade ut en stund och kröp därpå fram så långt, att han nästan kunde röra vid sin tants fötter.

»Ja, som jag sa'», sade tant Polly, »så var han inte elak, så att säga, utan bara full av upptåg, så där tanklös och yr, förstår ni. Han rådde inte för det mer än en fölunge. Han mente aldrig något ont med det och han var den mest godhjärtade gosse, som någonsin har funnits till» — och hon började gråta.

»Så var det med min Joe också — alltid full av knep och färdig till vad odygder som helst, men han var så oegennyttig och vänlig som någon kan vara, och Gud förlåte mig, då jag tänker på att jag gick och piskade upp honom för att han hade tagit den där grädden, och aldrig kom ihåg att jag hade kastat bort den själv, för att han hade blivit sur, och nu får jag aldrig se honom mer igen i denna världen, aldrig, aldrig, aldrig — stackars misshandlade gosse!» Och gumman Harper snyftade, som om hennes hjärta höll på att brista.

»Jag hoppas, att Tom har det bättre där han är», sade Sid; »men om han hade varit bättre i ett och annat —»

»Sid!» Tom visste hur det glimmade till i hans tants ögon, ehuru han icke kunde se det. »Inte ett ord mot min Tom nu när han är borta! Gud tar nog vård om honom — bekymra dig inte om det du, munsjör. O, fru Harper, jag begriper inte, hur jag ska' kunna släppa honom, jag begriper inte hur jag ska' kunna släppa honom! Han var en sådan tröst [ 135 ]för mig, fast han plågade mig, så han nästan höll på att ta livet av mig!»

»Herren ger och Herren tar, välsignat vare Herrens namn! Men det är så svårt — o, vad det är svårt! Inte längre se'n än i lördags brände min Joe av en smällare alldeles under näsan på mig, men jag gav honom, så han låg där och sprattlade. Litet anade jag då, huru snart — o, om han vore här och ville göra om det igen, skulle jag ta honom i famn och välsigna honom för det.»

»Ja, ja, ja, jag förstår så väl, huru ni känner det, fru Harper, jag förstår så väl, hur ni känner det. Inte längre sen än i går på eftermidda'n tog Tom och hällde katten full med 'smärtdödaren', och jag trodde kräket skulle riva ner hela huset. Och Gud förlåte mig, knackade jag inte Tom i huvudet med fingerborgen, stackars gosse, stackars min döda gosse. Men han är fri från alla sina sorger nu. Och det sista ord jag hörde av honom var, att han förebrådde —»

Men detta minne var för mycket för den gamla damen, och hon blev alldeles tillintetgjord. Även Tom själv snyftade nu — men mera av medlidande med sig själv än med någon annan. Han hörde, huru Mary grät och stack in då och då ett vänligt ord om honom. Han började hysa bättre tankar om sig, än han någonsin förr haft. Men han kände sig så rörd av sin tants sorg, att han hade lust att krypa fram under sängen och överhopa henne med glädje — och den storartade teatraliska effekten tilltalade honom i hög grad, men han stod emot och låg stilla. Under det han så lyssnade till deras samtal, kunde han av ett annat yttrande, som fälldes, [ 136 ]förstå, att man till en början hade antagit att gossarne hade drunknat, under det de badat; men sedan hade man saknat en liten flotte, och därnäst sade några gossar, att de försvunne hade lovat, att man »skulle få höra någonting» i staden, varpå de kloka huvudena hade lagt allt tillsammans och kommit till den slutsatsen, att gossarne hade givit sig ut på flotten och snart skulle dyka opp i närmaste stad. Men längre fram på dagen hade flotten anträffats ilanddriven på Missourisidan fem à sex mil nedanför staden, och då var det slut med allt hopp; de måste ha drunknat, ty eljest skulle hungern hava drivit dem hem vid nattens inbrott om icke förr. Att sökandet efter liken hade varit fruktlöst tillskrevs huvudsakligen den orsaken, att gossarne torde ha drunknat mitt ute på floden, ty som de alla tre voro goda simmare, skulle de annars nog hava nått land. Detta var onsdags natt. Om liken icke hade anträffats före söndagen, skulle allt hopp var ute, och tacksägelse skulle hållas över dem i kyrkan. Tom ryste.

Fru Harper tog snyftande godnatt och ämnade avlägsna sig, men av ömsesidig ingivelse kastade sig de två sörjande kvinnorna i varandras armar, funno tröst i en stunds rikligt tåreflöde, och åtskildes därpå. Tant Pollys ton var mer än vanligt mild, när hon sade godnatt till Sid och Mary. Sid snyftade litet, och när Mary avlägsnade sig, var hon alldeles upplöst i gråt.

Tant Polly föll på knä och bad för Tom så rörande, så brinnande och med en så omätlig kärlek i orden och i hennes gamla darrande röst, att han sam i tårar, långt innan hon hade slutat.

Han måste hålla sig stilla ännu en lång stund, [ 137 ]sedan hon hade gått till sängs, ty hon lät gång på gång höra utrop av den djupaste sorg, kastade huvudet oroligt av och an och vände sig. Till sist blev hon dock lugn, endast att hon jämrade sig litet i sömnen. Nu smög sig gossen fram, reste sig sakta upp bredvid sängen, skuggade för ljuset med handen och stod och såg på henne. Hans hjärta var fullt av medlidande med henne. Han tog fram barkstycket och lade det bredvid ljuset. Men något föll honom in och han tog sig en funderare. Det lyste till i hans ögon — han hade funnit en god lösning på sina tankar; han stoppade hastigt tillbaka barkstycket i fickan, lutade sig därpå ned och kysste de vissnade läpparna och smög sig därpå genast försiktigt ut, stängande dörren efter sig.

Han gick tillbaka till ångfärjans landningsplats, såg ingen enda människa i närheten och gick djärvt ombord på färjan, ty han visste att ingen mer fanns ombord än en man, som skulle hålla vakt, men som alltid gick till kojs och sov som ett beläte av sten. Tom löste jollen i aktern, släppte sig ned i den och satt snart vid årorna, ljudlöst roende sig upp mot strömmen. Då han hade kommit en mil ovanför staden, tog han kurs mitt över floden, roende med kraftiga tag. Han anträffade lätt landningsstället på andra sidan, ty med dylikt var han fullt förtrogen. Han kände lust att taga båten som god pris, enär den kunde betraktas som ett fartyg och alltså som ett lagligt byte för en sjörövare, men han visste, att man skulle komma att leta efter den grundligt och att detta kunde leda till upptäckt. Han gick därför i land och begav sig in i skogen. Här satte han sig och vilade en god stund, pinande [ 138 ]sig själv för att hålla sig vaken, och grep sig därpå uttröttad an med den sista vägbiten till lägret. Natten var nu långt framskriden, och det var ljusan dager, innan han befann sig mitt emot sandbanken vid ön. Nu vilade han sig igen, tills solen fullt gått upp, ströende sitt glittrande guld ut över den stora floden, och kastade sig så i vattnet igen. En liten stund senare stod han drypande av vatten vid utkanten av lägret och hörde Joe säga:

»Nej, Huck, Tom är trogen som gull och kommer nog tillbaka. Han deserterar inte. Han vet att det skulle vara en skam för en sjörövare, och Tom är för stolt för att göra någonting sådant. Han har någonting för sig, vad det nu kan vara. Jag kan undra vad det är!»

»Men hur som helst äro sakerna våra — eller hur?»

»Nära nog, men inte fullt ut än, Huck. Han skriver, att de äro det, om han inte är tillbaka innan frukosten.»

»Vilket han är!» utropade Tom med en storartad effekt, stolt marscherande in i lägret.

En riklig frukost, bestående av skinka och fisk, var snart tillagad, och under det gossarna sysslade härmed, redogjorde Tom för sina äventyr, utsmyckande dem något. De utgjorde ett fåfängt och skrytsamt sällskap av hjältar, när hans historia var slut. Därpå sökte Tom upp en skuggrik vrå för att sova till middagen, under det de andra sjörövarena gjorde sig i ordning för att gå ut och meta och företaga en forskningsfärd.