Tom Sawyers äventyr/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 13
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 14
Kapitel 15  →


[ 123 ]

XIV.

Då Tom vaknade på morgonen, undrade han, varest han befann sig. Han satte sig upp, gnuggade ögonen och såg sig omkring, och nu fick han allt klart för sig. Det var i den kyliga gråa dagbräckningen, och det låg en ljuvlig känsla av vila och frid det djupa lugn och den tystnad, som rådde överallt i skogen. Icke ett blad rörde sig, icke ett enda ljud störde naturen i hennes tysta begrundande. Daggdropparna stodo som pärlor på bladen och gräsen. Ett vitt lager av aska betäckte elden, och en tunn blå rökpelare steg rakt upp i luften. Joe och Huck sovo ännu. Nu lockade en fågel långt borta i skogen; en annan svarade; om en stund hörde man pickandet av en hackspett. Efterhand skingrade sig morgonens kalla, gråa dimma, och i samma mån tilltog de många olika ljuden i antal, och livet började te sig i sina många former. Inför den drömmande gossen utvecklade sig det underbara skådespelet när naturen skakade av sig sömnen och skred till sin verksamhet för dagen. En liten grön larv kom krälande över ett daggigt blad, då och då lyftande två tredjedelar av sin kropp i luften, som ville [ 124 ]han »lukta sig för», så fortskridande igen, ty han höll på att mäta avståndet, sade Tom; och när larven av sin egen fria vilja närmade sig till honom; satt han stilla och orörlig som en sten med växelvis stigande och fallande hopp, eftersom det lilla kräket närmade sig honom eller tycktes ämna avlägsna sig; och när det till sist under ett pinsamt ögonblick av spänd väntan höjde sin krökta kropp och sedan bestämde sig för att kliva upp på Toms ben och började en promenad över honom, blev gossen av hjärtat glad, ty detta betydde, utan att det fanns ens skuggan av ett tvivel därom, att han skulle få sig en ny dräkt, en storståtlig sjörövareuniform. Nu visade sig ett tåg av myror, kommande från olika håll och gående till sina sysselsättningar; en kom tappert knogande med sina framben på en död spindel, som var fem gånger så stor som hon själv, och hissade honom rätt uppför en trädstam. En brunfläckig jungfru Marie nyckelpiga klättrade uppför ett grässtrås svindlande höjd, och Tom lutade sig ned tätt intill henne och sade:

»Nyckelpiga, skynda dig att hemåt gå!
Huset brinner, ensam' äro barnen små.»

Och hon lyfte vingarna och begav sig av för att se, huru det förhöll sig, vilket icke överraskade gossen, ty han visste sedan gammalt, att denna insekt var lättrogen i fråga om eldsvådor, och han hade mer än en gång begagnat sig av dess enfald. Sedan kom en tordyvel, ihärdigt släpande på sin boll, och Tom rörde vid honom för att få se honom sluta benen intill kroppen och låtsas vara död. Fåglarna [ 125 ]voro nu i full rörelse. En flugsnappare — nordens härmfågel — slog sig ned i ett träd ovanför Toms huvud och härmade sina grannar under ett utbrott av förtjusning; därpå svävade en gällt musicerande nötskrika, ett flammande blått eldsken, ned och stannade på en kvist, nästan inom räckhåll för gossen, lade huvudet på sned och betraktade främlingarna med osläcklig nyfikenhet; en grå ekorre och en stor kamrat av rävsläktet kommo skuttande, satte sig ned då och då för att inspektera gossarne och smågräla på dem, ty de hade antagligen aldrig sett en mänsklig varelse förut och visste icke, om de skulle bli rädda eller icke. Hela naturen var nu fullt vaken och i rörelse, långa strålar av solljus borrade sig igenom det täta lövverket både fjärran och när, och några fjärilar kommo fladdrande in på scenen.

Tom väckte upp de andra sjörövarna; de rusade alla tre i väg under höga jubelrop, och inom en minut eller två voro de avklädda och jagade efter varandra och tumlade över varandra i det grunda, klara vattnet på det vita sandgrundet. De kände ingen längtan till den lilla staden, som låg och sov på avstånd på andra sidan om den majestätiska vattenytan. En tillfällig virvel i vattnet eller en liten stigning av floden hade fört bort deras flotte, men detta beredde dem endast glädje, då flottens förlust ungefär var detsamma för dem, som om de bränt de skepp, som kunnat föra dem tillbaka till den civiliserade världen.

När de kommo tillbaka till lägret, voro de underbart uppfriskade, lätta till sinnes och hungriga, och snart hade de livat upp lägerelden igen. Huck anträffade en klar kallkälla i närheten, och gossarne [ 126 ]gjorde sig bägare av breda ek- eller hickoryblad och tyckte att vattnet var en ganska god ersättning för kaffet, då det kryddades av ett sådant angenämt, vilt skogsliv som detta. Medan Joe skar upp fläsk till frukosten, bådo Tom och Huck honom att hålla ett par minuter, medan de gingo till ett lovande metställe vid stranden och kastade ut sina krokar; de fingo nästan ögonblickligt lön för sin möda. Joe hade icke haft tid att bli otålig, innan de voro tillbaka igen med några vackra gösar, ett par abborrar och en liten kattfisk — tillräckligt med fisk för en hel familj. De stekte fisken tillsammans med fläsket och blevo helt förvånade, ty aldrig hade någon fisk förefallit dem så läcker förut. De visste icke, att ju förr en sötvattensfisk kommer på elden, efter det han fångats, desto bättre är det, och de reflekterade föga över, vilken ypperlig krydda ligger i sömn och kroppsrörelse i fria luften, bad och en betydlig kvantitet hunger.

Efter frukosten lade de sig i skuggan, medan Huck fick sig en rök, och begåvo sig sedan in i skogen på en upptäcktsresa. De vandrade glättigt åstad över multnande trädstammar, genom täta busksnår, under skogens resliga monarker, från vilkas kronor festoner av vildvin hängde som regalier ända ned till marken. Här och var stötte de på små trevliga fläckar, mattbelagda med gräs och prydda av blommor.

De funno en stor mängd föremål, som väckte deras förtjusning, men ingenting att förvånas över. De upptäckte, att ön var omkring tre mil lång och en kvarts mil bred och att den strand, som den låg närmast till, endast var skild från dem genom en [ 127 ]smal kanal av knappast två hundra famnars bredd. Ungefär en gång i timmen badade de, varför eftermiddagen var nära halvt förliden, när de kommo tillbaka till lägret. De voro nu för hungriga för att giva sig tid att fiska, utan åto sig riktigt mätta på kall skinka och kastade sig därpå ned i skuggan för att språka. Men samtalet blev snart allt mer och mer enstavigt och avstannade slutligen helt och hållet. Den högtidliga tystnad, som rådde i skogen, och känslan av ensamhet började gripa gossarnes sinnen. De försjönko i tankar. Ett slags obestämd längtan smög sig över dem och tog snart en otydlig gestalt — det var en spirande hemlängtan. Även Finn, den blodiga handen, drömde om sina trappavsatser och tomma tunnor. Men de skämdes alla för sin svaghet, och ingen var nog modig att sjunga ut med sina tankar.

Gossarne hade en stund varit dunkelt medvetna om ett egendomligt ljud på avstånd, alldeles som man ibland hör en klockas pickande, utan att särskilt lägga märke därtill. Men nu lät detta hemlighetsfulla ljud höra sig tydligare och krävde en undersökning. Gossarna sprutto till, sågo på varandra och intogo en lyssnande ställning. Det följde en lång stunds djup och ostörd tystnad; så kom en djup, dov knall rullande från långt håll.

»Vad är det?» utropade Joe, hållande andan.

»Jag kan undra», viskade Tom.

»Det är inte åskan», sade Huck i förskrämd ton, »för åskan…»

»Tyst!» sade Tom. »Hör ni? Tig då!»

De väntade en stund, som föreföll dem som en hel [ 128 ]evighet, och så stördes åter den högtidliga tystnaden av samma dova knall.

»Kom så gå vi och se efter vad det är.»

De sprungo upp och skyndade till den sidan av ön, som vette mot staden. De böjde undan buskarna och tittade ut över vattnet. Den lilla ångfärjan var ungefär en mil nedanför staden, drivande med strömmen; hennes breda däck syntes vara överfullt med folk. En stor mängd båtar rodde eller drevo omkring på floden i färjans grannskap, men gossarne kunde icke få klart för sig, vad man förehade. Plötsligt bröt en väldig vit rökpelare fram från ångfärjans sida, och när den bredde sig ut och steg uppåt, nåddes de lyssnande gossarnes öron av samma dova ljud.

»Nu vet jag!» utropade Tom. »Det är någon som har drunknat.»

»Ja, så är det!» sade Huck. »Så där gjorde de i somras, när Bill Turner drunknade; de skjuta ett kanonskott över vattnet, och det gör, att han kommer upp till ytan. Och så ta de brödskivor och häller kvicksilver i dem och lägger dem i vattnet, och överallt, där det finnes någon, som har drunknat, flyter brödskivan dit och stannar där.»

»Ja, det har jag hört också», sade Joe. »Jag undrar, vad det är som gör, att brödet gör så.»

»Det är inte så mycket på brödet det beror», sade Tom, »utan jag tror, att det mest beror på, vad man läser över det, innan man lägger det i vattnet.»

»Nej, inte läsa de nå'nting över det», sade Huck. »Jag har sett det, jag, och aldrig ha de gjort det, inte.»

»Det var konstigt», sade Tom. »Men kanske de [ 129 ]säga det tyst för sig själva. Ja, naturligtvis göra de det, det kan väl var och en begripa.»

De andra instämde i vad Tom sade, ty inte kunde man vänta, att ett okunnigt stycke bröd, som icke leddes genom en besvärjelse, kunde visa så mycket förstånd, då det skickades ut i ett så allvarligt ärende.

»O, om jag vore där nu!» sade Joe.

»Det ville jag också», sade Huck. »Jag skulle vilja ge vad som helst, om jag visste, vem det är.»

Gossarne voro fortfarande idel öga och öra. Plötsligt for en ingivelse som en blixt genom Toms huvud, och han utropade:

»Pojkar, jag vet, vem som har drunknat: de' ä' vi!»

De kände sig ögonblickligen som hjältar. Detta var en lysande triumf för dem; de voro saknade; man sörjde dem; hjärtan voro nära att brista för deras skull; tårar götos ; minnet av mången ovänlig handling mot dessa stackars gossar höjde sin anklagande stämma, och man kände nu en gagnlös ånger och samvetsförebråelser; och — vad som var det bästa av allt — de voro ett samtalsämne för hela staden och ett föremål för alla pojkars avund på grund av denna förbländande ryktbarhet. Jo, detta allt var minsann något riktigt storartat. När allt kom omkring, lönade det ändå mödan att vara sjörövare.

Då skymningen inbröt, återtog ångfärjan sin vanliga sysselsättning och båtarna skingrade sig. Sjörövarna gingo tillbaka till lägret. De voro jublande glada av stolthet över sin nya storhet och det oerhörda uppseende och besvär de förorsakade. De [ 130 ]fångade fisk, tillagade sin kvällsvard och åto, och hängåvo sig sedan åt gissningar, om vad man tänkt och sade om dem i staden, och de bilder de utmålade för sig av den allmänna sorgen för deras skull voro från deras ståndpunkt ljuvliga att beskåda. Men när nattens skuggor började falla, avstannade efter hand deras samtal, och de sutto och sågo in i elden; det var tydligt, att deras tankar vandrade åt helt andra håll. Upphetsningen hade nu lagt sig, och Tom och Joe kunde icke låta bli att tänka på en och annan där hemma, som icke i lika hög grad som de själva njöto av detta upptåg. En känsla av obehag kom smygande över dem, och de blevo allt mer och mer oroliga och olyckliga; en suck eller två undsluppo dem oförvarandes. Om en stund stack Joe försiktigt fram en »trevare» för att känna sig för, vilka åsikter de andra kunde hysa om tanken på att återvända till civiliserade trakter — inte, förstås, nu genast, men …

Tom tillintetgjorde honom med sitt hån. Huck som ännu icke hade komprometterat sig, slöt sig till Tom, och den vankelmodige Joe skyndade at komma med »en förklaring» och var glad att komma ur klämman med så liten fläck som möjligt av harhjärtad hemsjuka häftande vid sina kläder. För tillfället lades alla tankar på myteri å sido.

Då natten inbröt, började Huck att nicka och kort därpå att snarka; Joe blev nästa man. Tom låg en stund orörlig, stödd mot armbågarna, uppmärksam givande akt på de båda andra. Till sist reste han sig varsamt upp på knä och började söka i gräset vid de fladdrande ljusglimtarna från lägerelden. Han tog upp och undersökte några stora, [ 131 ]halvcylinderformade stycken av sykomorens tunna, vita bark och valde slutligen två, som tycktes honom lämpliga. Därpå lade han sig på knä vid elden och skrev med stort besvär någonting på vardera av dem med rödkrita; den ena barken rullade han ihop och stoppade i fickan på sin jacka, den andra lade han i Joes hatt och flyttade den en bit från dess ägare. I haten lade han åtskilliga för en skolgosse dyrbara skatter av nästan omätligt värde, bland annat en bit krita, en guttaperkaboll, tre metkrokar och en sådan där marmorkula, som säges vara »av riktigt äkta kristall». Därpå smög han sig försiktigt och gående på tå in bland träden, tills han trodde sig vara utom hörhåll, då han genast började springa av alla krafter i riktning mot sandbanken.