Tony växer upp/Kapitel 47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 46
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 47
Kapitel 48  →


[ 284 ]

XLVII.

Den mystiska händelsen med Maud och hennes hastiga avresa sysselsatte vår klass en tid, men hon skulle förmodligen inte glömts så fort som nu skedde, om ej konfirmationsläsningen tagit de flestas tankar så i anspråk. Det var nämligen endast ett par månader kvar till nattvardsgången, och vi gingo oftare än förut hos kyrkoherden.

Jag hörde inte ett ord ifrån Maud, och jag skrev ej heller själv. Men jag kunde inte glömma henne. Med en känsla av oförklarlig skygghet höll jag mig ifrån de andra flickorna, och jag gick långa ensamma promenader utåt vägarna, medan tankarna malde och malde i mitt huvud. Moster Amelie försökte denna tid oupphörligt tala med mig och få mig att öppna mitt hjärta för henne, men fastän jag älskade att tala med henne om böcker och mycket annat som intresserade mig, nämnde jag aldrig något om Maud.

[ 285 ]Tanken på Maud värkte länge, länge i mitt hjärta, och jag grubblade över henne utan att kunna se henne klart. Jag hade verkligen fäst mig vid denna flicka, och jag kunde inte lika lätt som skolföreståndarinnan kasta bort henne, för att hon gjort något orätt. Ibland vaknade jag upp om nätterna och tyckte, att jag hörde henne ropa mitt namn, och jag grät därför att jag nu var ensammare än förut.

Under »läsningen» hade jag svårt att följa med. Det var som om den religiösa känslan på något sätt kommit bort för mig, och i bibeln såg jag bara tryckta bokstäver och ord, precis som i alla andra böcker. Kyrkoherden gjorde inte heller mer så starkt intryck på mig. Jag var nu van vid hans allvarliga, djupa röst och lysande ögon, och jag darrade inte längre, då han bad mig läsa upp en bibelvers.

Jämnt fördelade som de voro mellan religionsundervisning och skola gledo dagarna ilsnabbt i väg. Den där tiden kände jag mig inte riktigt vaken. Jag befann mig i det mellantillstånd mellan dröm och vaka som man kan vara i om morgnarna, då man ännu med tankarna intrasslade i drömmens land ser den grå morgon dagern sippra fram under rullgardinen.

Jag hörde ofta flickorna tala om de klän[ 286 ]ningar de skulle ha i kyrkan. Det var tydligen av stor vikt, att ingen fick visa halsen i det heliga templet. Alla skulle vi vara höghalsade och ha långa ärmar, och klänningarna skulle vara vita.

— Därför att vitt ser så oskuldsfullt ut! sade Lena och vippade på sig.

Aftonen innan den dag, då vi skulle gå fram i kyrkan, voro vi hos kyrkoherden för sista gången. Han gick igenom allt vad vi hade läst i största korthet och sade sedan att de av flickorna som ville fråga honom om något skulle gärna få tala med honom enskilt.

Vi fingo nu gå in i ett annat rum, och en för en släpptes ut till kyrkoherden, som satt kvar i salen. Samma likgiltiga stämning behärskade mig alltjämt. Medan jag satt och väntade på min tur, tänkte jag på vad jag skulle fråga om. Utom på Den Heliga Treenigheten, hade jag för länge sedan burit på en annan sak, som kommit mig att grubbla. Men nu tyckte jag att båda problemen blivit så avlägsna.

Jag kom in till kyrkoherden och slog ned ögonen för hans forskande blick.

— Nå, lilla Tony, sade han vänligt. Vad vill du tala om?

[ 287 ]Det kan ju också göra detsamma, tänkte jag. Men efter en stund sade jag:

— Det är en sak som jag ofta undrat över. Gud är ju allvetande och har bestämt hela vårt liv, varje liten väg vi skola gå! Då kan han väl inte heller ändra något, inte det allra minsta, för att uppfylla vår önskan, om vi be om något som han ej bestämt för oss? Och då skulle det ju egentligen inte tjäna något till att be alls om det man vill ha?

Han log litet och klappade mig lätt på handen:

— Ser Tony, vi skola inte bedja om andra saker än dem vi tro att Gud vill ge oss!

Det där var nu inte något direkt svar på min fråga, och jag satt tyst.

— Är det inte något annat Tony vill fråga om?

Jag sade att det inte var det, och då föreslog han att vi skulle bedja tillsammans. Vi föllo på knä framför en gammalmodig soffa, klädd med rött, och jag hörde hans röst bedja, men det gjorde inte något intryck på mig. Jag tänkte på annat. Jag tänkte att på det här sättet måste den gamle mannen falla på knä tolv gånger under aftonens lopp, eftersom han skulle tala med alla flickorna, och att de där knäfallen nog voro ganska påkostande för honom vid [ 288 ]hans ålder. Jag tittade på en ful virkad antimakass som låg över soffkarmen och undrade, om man kunde använda den som schal också, och jag höjde blicken till ett par förstorade fotografier av kyrkoherdens föräldrar, som hängde ovanför soffan, och fann att hans mor hade fäst sin brosch litet snett — eller jag kanske bara tyckte det, därför att jag såg fotografien nedifrån.

Kyrkoherden slutade sin bön, och då vi hade rest oss upp, tog jag honom i handen och tackade, alltjämt med samma känsla av förströdd likgiltighet.

Innan vi alla skildes åt för aftonen, ville kyrkoherden att vi skulle följa honom in i kyrkan, som låg strax bredvid hans hus, för att bestämma våra platser till morgondagen.

Han slog upp kyrkdörren, och vi gingo sakta uppför gången. Skymningen, som smög sig in genom de höga kyrkfönstren, hade den sköra ton över sig som är förvårens säkra kännetecken. Den vred sig mjukt omkring valv och pelare, men över altaret vaggade den som ett lätt, blått moln. Månskenet sköt en gyllene strimma fram lill den vite Jesus, där han hängde genomborrad på korset, och de höga ljusstakarna glänste.

[ 289 ]När vi funnit våra platser framme i koret, höll kyrkoherden en kort bön, och då förnam jag, hur den förra stämningen föll av mig och efterträddes av en hänförelse som var nära att kväva mig. En flik av Jesu mantel fladdrade förbi mig, Den Helige Ande sänkte sig över mitt huvud, Guds röst ljöd som ett tordön i fjärran, och där, där borta vid pelaren såg jag min barndoms skyddsängel stå med vita, dunmjuka vingar som nådde ända ned till marken. Jag spejade ut i kyrkan. Vita änglar svävade upp och ned mellan valven och skyndade med lätta, tysta steg uppför gången, och jag var nära att, alldeles som i min barndom, sträcka ut handen och viska: Godnatt, alla mina änglar!

Halvt bedövad av mina känslor, gick jag en stund därefter hemåt. Jag tyckte mig se in i Evigheten som blixtrade av stjärnor, och jag längtade häftigt dit, utan att veta att jag redan vandrade mitt inne i den.