Tony växer upp/Kapitel 46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 45
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 46
Kapitel 47  →


[ 274 ]

XLVI.

Några dagar efter den där eftermiddagen, då jag mött Maud i Stadsparken, inträffade den händelse, som blev orsaken till att vi måste skiljas åt.

När jag tänker tillbaka på Maud, kan jag ändå inte förstå, varför just hon skulle driva in på den väg, som väl sällan andra än de [ 275 ]lastbara, de sjukligt lastbara, gå. Alla hennes brev ge mig, när jag nu åter läser igenom dem, ett intryck av en öppen natur, mer erotisk än de flesta, men ej fallen för att gömma på något, snarare då benägen för att bravera en smula med allt vad den upplever. Hennes utseende gav mig samma intryck. Inte någon osund blekhet, som döljer lika mycket som den talar om, inga skuggor kring ögonen, ingen slapphet kring munnen! Allt var friskt och rosigt, och hennes ögon sågo rätt på den hon talade med. Innan hon hade blivit sjuk och måst fara hem på hösten, hade jag ju sett henne i svaghetsstunder, då hennes blick blivit irrande och munnen skälvt, men dessa stunder hade varit av en så hastig övergång, att de icke för mig kunnat skymma den verkliga Maud, den Maud som jag trodde vara den verkliga.

Detta kommer mig att misstänka, att Maud ej alls behövt gå till överdrift i sina erotiska upplevelser. Och jag undrar, om ej hon med sitt goda huvud, som var så klart och kallt, då det gällde fysik och kemi, själv insåg detta, men i en känsla av övermodig livslust lät sig driva i väg, därför att det är så skönt att driva, när man inbillar sig, att man kan hejda sig var man vill. Förmodligen kom det ett ögonblick för [ 276 ]henne, då hon ville hejda sig, men upptäckte att hon ej längre hade sig själv i sin makt. Jag tror ej att hon i det ögonblicket blev så förskräckligt ledsen, ty i och med detta kastade hon bort den smula ansvarskänsla som tyngt henne och kände sig friare än förut.

Den nämnda, avgörande dagen kom jag inte till skolan förrän efter frukostlovet, därför att jag hade haft en sådan huvudvärk, att jag ej kunnat gå på morgonen. Huvudet kändes ännu en smula tungt, och jag minns att jag tyckte, att det smutsgula skolhuset såg dystert ut trots det lilla tornet på taket. Inne i den långa skolkorridoren var det mörkt som alltid, men dörren till vårt klassrum stod öppen, och dagsljuset därifrån bildade en triangelformad fläck på det grå stengolvet. Medan jag hängde upp min hatt och kappa, hörde jag flickornas röster inne i skolrummet. Det var ännu en stund till lektionens början. Flickorna brukade inte komma så tidigt, och det förvånade mig, att de redan alla tycktes vara där.

I detsamma jag steg in förstod jag, att något måste ha hänt. Jag begrep det på den plötsliga tystnad som uppstod, då man fick se mig. Jag tänkte genast på Maud. Det var inte underligt, ty under denna tid var hon sällan ur mina [ 277 ]tankar. Maud var inte där. Alla de andra, men inte Maud! Flickorna voro tydligen upphetsade och försökte dölja det för mig. Maud! tänkte jag igen. Det måste vara Maud! Jag gick fram till Lena, som stödde sig mot sin pulpet och balanserade ett pennskaft på tummen.

— Har det hänt något? frågade jag.

Lena kastade en blick på de andra.

— Inte något vidare! sade hon.

De andra voro tysta. Lena tappade pennskaftet, tog upp det och började balansera det igen, med en iver som om hon övat in ett cirkusnummaer.

— Är inte Maud här? frågade jag hastigt.

Någon fnissade.

— Hon är… började flera röster på en gång. Lena tappade åter pennskaftet.

— Hon är hos skolföreståndarinnan, sade hon, i det hon böjde sig ned.

— Hon har… började de åter, men hejdade sig.

Jag gick mot dörren.

— Om ni inte genast säger mig vad som hänt med Maud, går jag själv in till skolföreståndarinnan och frågar.

Då voro de alla över mig. Jag tyckte att det var något grymt i de glindrande flickögonen, [ 278 ]och jag skulle ej velat ha någon av de där flickorna till min fiende.

— Hon blir visst relegerad, sade en.

— Kan ni då inte säga mig vad hon har gjort?

— Det är inte så förbaskat lätt att säga, utbrast nu Lena. Jag har aldrig hört talas om sådant där förr, men jag har läst om det. Saker som man inte ens vet namnet på äro i allmänhet de farligaste!

— Har du sett lilla Emy i första? frågade Signe betydelsefullt.

Med ens kände jag att jag rodnade. Jo, jag hade sett lilla Emy i första! Det var henne Maud promenerat med i Stadsparken; det var hon som tyckte så mycket om de där röda, starka karamellerna.

— Maud har varit mycket tillsammans med henne på sista tiden. Lena prickade med pennan i luften för varje ord hon uttalade.

— Jag förstår inte… sade jag.

Någon fnissade igen.

— Är det något lustigt? Jag kände att jag började bli het.

Genom det öppna fönstret trängde en gäll röst som sjöng:

[ 279 ]

Min pappa heter Gredelin.
Han har ett målarmagasin
och säljer färg med värdig min.

Flickor som börde till de andra klasserna i vår korridor började komma; dörrarna därute slogo oupphörligt, och då och då fick även dörren till vårt klassrum en knuff. Lena tycktes nu ha beslutat sig för att rycka fram med vad hon visste.

— Den där Maud, sade hon, som du är så god vän med, fastän vi nog sågo vad hon gick för från första stunden, och det var därför vi ej ville ha henne i klubben, hon… hon har gjort något rysligt! Och skolföreståndarinnan har kallat in henne. Alla tyckte vi att det var så underligt att hon jämt på sista tiden ville vara med den där barnungen, som för resten är ganska söt, tycker jag, och i går fann någon dem inne på toaletten… och då…

Lena avbröt sig plötsligt och blev eldröd i ansiktet.

— Och då? sade jag otåligt.

Alla flickorna tego hemlighetsfullt.

— Sådant där kan man inte beskriva, utlät sig Lena. Men mamma har en hel bok om fasligheterna på sin hylla, och den kan du ju [ 280 ]få låna, så får du se vad din vän är för en sort, om du inte har reda på det förut.

Jag vet ej, om de sista orden sades särskilt för att såra mig, men i detsamma hon sade dem kände jag mig på något sätt träffad. Jag såg mig omkring på flickansiktena och förstod att det ej fanns en, som inte tänkte detsamma som Lena: att jag kanske visste allt om Maud, även det som sist försiggått. Ett visst minne, som värkte inom mig, gjorde att jag, hur oskyldig jag än var för de misstankar de kanske hyste, dock ej kunde neka till att jag kände till en hel del om Maud.

Jag ville inte fråga något mer. Mina kamrater tycktes förstå det som hänt bättre än jag, och dessutom hade jag plötsligt blivit rädd för att få veta något. Klockan ringde nu på sitt skrällande näsvisa sätt, och strax därpå började lektionen. Timmar och raster avlöste varandra, men ingen Maud kom. Jag svarade mekaniskt på frågorna under lektionerna och stirrade tankfullt på lärarinnan framme vid katedern, utan att se något annat än Mauds unga ansikte med den blossande munnen.

Jag visste inte på vad sätt hon hade förbrutit sig, men jag anade att det måste vara något svårt. Varför jag satte det i samband [ 281 ]med scenen som utspelades i Mauds rum den där aftonen, visste jag inte heller. Men det var som om mina tankar mot min egen vilja tänkt ut den associationen, och sedan kunde jag ej lämna den. Vad hade hon gjort med lilla Emy? Åter mindes jag uttrycket i Mauds ögon, då hennes hand trevade under min kjol. Var Emys hud så där frestande vit?

Alltsammans kvalde mig, och jag försökte fästa mina tankar på annat.

Skolan var slut för dagen. Flickorna ryckte ivrigt åt sig sina ytterkläder i korridoren och rusade ut, men jag blev tveksamt stående. Var fanns Maud? Hade hon lämnat skolan, eller var hon ännu kvar hos föreståndarinnan? Det senare var knappast troligt. I detsamma hörde jag rasslandet av tunga kjortlar mot golvet, fröken Melander gick förbi mig. Hennes av rynkor genomkorsade ansikte hade ett bekymrat uttryck, och jag fick mig en skarp blick från de grå ögonen. Hon försvann in i ett rum vid slutet av korridoren.

Då jag skulle ta min kappa, stötte jag emot något bakom den. Jag drog hastigt undan plagget, och i den skumma dagern såg jag, att det var Maud. Hon satt på galoschhyllan med ryggen stödd mot väggen.

[ 282 ]— Maud! utbrast jag häpen. Vad gör du här?

Hon tryckte konvulsiviskt samman händerna och blickade upp till mig. Hon var blek i ansiktet och bet sig oupphörligt i läpparna.

— Jag… jag har suttit här länge, mumlade hon. Såg du att skolföreståndarinnan gick förbi?

— Ja, men hon är borta nu.

— Kan hon inte höra mig?

— Nej, nej! Vad är det, Maud?

Hon bara bet sig i läpparna och darrade, men hon grät inte.

— Jag skall resa! sade hon efter ett ögonblick.

Jag satte mig bredvid henne. Den här Maud hade jag aldrig träffat förr, och hon skrämde mig.

— Maud, vad har du gjort? utbrast jag med gråten i halsen.

Hon skakade på huvudet.

— Jag kan inte hjälpa det! sade hon. Och jag vet inte varför människor döma så hårt. Jag ville inte göra något ont, och den där lilla flickan var så lätt att…

Hon ryckte till och såg sig omkring.

— Var det någon där, Tony?

[ 283 ]— Nej, sade jag och försökte behärska min oro. Skall du inte gå nu? Du kan ju inte sitta här.

Hon nickade allvarsamt.

— Jag måste väl det, men ute skulle jag kunna möta människor, och de veta kanske redan allt!

I hennes tonfall kände jag igen något av den vanliga Maud, den Maud som berättade sina upplevelser, och med en känsla av motvilja förstod jag, att hon redan i tankarna försökte trösta sig med att hennes dåd kanske skulle låta tala om sig och göra henne intressant. Hon lade sin hand över min.

— Tony! sade hon. Säg, att du höll av mig!

Jag såg in i hennes ögon, och den uppriktiga förtvivlan de uttryckte berörde mig smärtsamt.

— Du vet det, Maud! svarade jag sakta och gav hennes hand en liten tryckning.

En av städerskorna kom nu uppför trappan och gick förbi vår plats, utan att märka oss.

— Vi måste skiljas nu! viskade Maud. Jag far i kväll, och vi komma inte att träffas mer. Gå du först! Det är ej värt att vi visa oss tillsammans. Adjö, lilla Nyckelpiga!

— Adjö, Maud!

[ 284 ]När jag kommit fram till trappan, såg jag mig om. Men det var så skumt i korridoren, att jag ej kunde urskilja min forna väninnas ansikte.