Torrveds-Hans, som fick kungadottern till att skratta
| ← En qvällstund hos en storbonde |
|
En sommarnatt i Krokskogen → |
Torrveds-Hans, som fick kungadottern till att skratta.
Det var en gång en kung som hade en dotter, och hon var så fager, att hon var namnkunnig vidt och bredt för sin fägring; men hon var så allvarlig af sig, att hon aldrig kunde skratta, och dertill var hon så stor på, att hon sade nej till alla dem, som kommo och friade till henne, och inte ville hon ha någon, om de än voro aldrig så fina, antingen det var prinsar eller herremän. Kungen var led vid allt detta för längesedan och tyckte att hon kunde gifta sig, hon som andra; hon hade ingenting att vänta på; hon var gammal nog, och rikare blef hon heller inte, för halfva riket skulle hon ha, det var hennes mödernearf.
Så lät han lysa upp på kyrkbacken hastigt och lustigt, att den, som kunde få hans dotter att skratta, han skulle få henne och halfva kungariket. Men var det någon, som försökte och icke kunde få henne till det, så skulle de skära tre röda remmar ur hans rygg och strö salt i, och det är visst och sant, att det blef många trasiga ryggar i det kungariket. Der kom friare farande både från söder och norr och från östan och vestan, och trodde det var ingen konst att få en kungadotter till att skratta. Och fina karlar var det också som kommo. Men hur stora lustigkurrar de voro, och hvilka galna upptag de gjorde, så var kungadottern lika butter och allvarsam.
Nära invid kungsgården bodde en man, som hade tre söner. De hade också sport, att konungen låtit lysa upp, att den, som kunde få kungadottern till att skratta, han skulle få henne och halfva kungariket.
Den äldste ville först åstad; han begaf sig hemifrån, och då han kom till kungsgården, sade han till kungen, att han gerna ville fresta på att få kungadottern till att skratta.
«Ja, det är godt och väl,» sade kungen, «men det gagnar visst föga, min gode man, ty här har varit så många, som ha försökt sig; men min dotter är så sorgefull, att det tjenar till ingenting, och vill ogerna att flera ska’ komma i olycka.»
Men han mente tro på, att det skulle nog gå. Det kunde väl inte vara någon kinkig sak för honom att få en kungadotter till att skratta, för de hade skrattat så många gånger åt honom, både förnäma och simpla, då han tjente soldat och exercerade under Nils Flygelman. — Så begaf han sig ut på gården utanför kungadotterns fönster och begynte exercera som Nils Flygelman. Men det halp icke. Kungadottern var lika butter och allvarsam, hon drog inte på smilbandet en gång. Så togo de honom och skuro tre breda, röda remmar ur hans rygg och skickade honom hem.
Då han väl hade kommit hem, ville den andre sonen åstad. Han var skolmästare, och en underlig figur till karl var han. Han var låghalt, och det så det förslog. Det ena ögonblicket var han liten som en småpys, men när han reste sig på sitt långa ben, blef han stor och lång som ett troll. Och i fråga om utförsgåfvor var han en riktig bjesse.
Då han kom till kungsgården och sade, att han ville ha kungadottern till att skratta, tyckte kungen att det inte kunde vara så omöjligt just; «men Gud tröste dig, om du inte får henne till det,» sade kungen; «remmarne skära vi bredare för hvar och en som försöker.»
Skolmästarn begaf sig ut på gården; der stälde han sig utanför kungadotterns fönster, och han predikade och messade efter sju prester och läste och sjöng efter sju klockare, som hade varit i bygden der. Kungen skrattade åt skolmästaren, så att han måste hålla sig i trapp-pelaren, och kungadottern skulle just till att dra på smilbandet, men så var hon lika butter och allvarsam igen, och så gick det inte bättre med Pål Skolmästare än det hade gått med Per Soldat — för Per och Pål hette de —. De togo honom och skuro tre röda remmar ur hans rygg, strödde salt i, och så skickade de honom hem igen.
Nu ville den yngste åstad, och det var Torrveds-Hans. Men bröderna skrattade åt honom, gjorde narr af honom och visade honom sina trasiga ryggar, och fadern ville inte låta honom gå, för han sade, att det kunde inte tjena någonting till för honom, som inte hade något vett; han kunde ju ingenting, och han gjorde ju ingenting; han satt bara i spiseln som en katt, gräfde i askan och spintade torrvedsstickor. Men Torrveds-Hans gaf sig inte, han tiggde och bad så länge, tills de blefvo trötta vid hans käx, och slutligen fick han då lof att gå till kungsgården och fresta lyckan.
Då han kom till kungsgården, sade han inte, att han ville få kungadottern till att skratta, utan han bad om han kunde få tjenst der. Nej, de hade ingen tjenst åt honom, men Torrveds-Hans gaf sig icke för det; de kunde väl behöfva någon att bära ved och vatten åt köksan i en så stor gård, sade han; ja, det tyckte kungen inte kunde vara så tokigt, och han var väl trött vid hans käx, han också; så skulle då Torrveds-Hans slutligen få lof att bli der och bära ved och vatten åt köksan.
Då han en dag skulle hämta vatten i bäcken, fick han se en stor fisk, som stod under en gammal fururot, som vattnet hade skurit jorden bort ifrån; han satte ämbaret så sakta under fisken. Men då han skulle gå hem till kungsgården, mötte han en gammal käring, som ledde en guldgås.
«Goddag, svärmor!» sade Torrveds-Hans; «det var en grann fågel ni har; och så vackra fjädrar sen! — Det lyser lång väg af dem. Hade en så’na fjädrar, så kunde en slippa att spinta torrvedsstickor,» sade han.
Käringen tyckte lika bra om fisken, som Hans hade i ämbaret, och sade, att ville Hans ge henne fisken, så skulle han få guldgåsen, och den var sådan, att när någon rörde vid den, blef han hängande fast, bara man sade: «Vill du vara med, så häng på!»
Ja, det bytet ville Torrveds-Hans gerna göra. «Fågel är väl lika bra som fisk,» sade han för sig sjelf; «är den sådan som du säger, så kan jag gerna begagna den till fiskkrok,» sade han till käringen och var storbelåten med gåsen. Han hade icke gått långt, förr än han mötte en gammal käring. Då hon fick se den vackra guldgåsen, måste hon fram och tumma på den. Hon gjorde sig så söt och rar, och så bad hon Torrveds-Hans, om hon fick lof att smeka hans vackra guldgås.
«Gerna,» svarade Torrveds-Hans, »men du får inte nappa fjädrarne af den.»
I detsamma som hon klappade fågeln, sade han:
«Vill du vara med, så häng på!» Käringen slet och ref, men hon måste hänga med, antingen hon ville eller inte, och Torrveds-Hans gick framför, som om han hade varit ensam med guldgåsen. Då han hade gått ett stycke till, träffade han på en man, som hade ett horn i sidan till käringen för ett puts, som hon hade spelat honom. Då han nu såg, att hon kämpade så hårdt för att bli fri, och märkte att hon satt så väl fast, tyckte han att han trygt kunde ge henne betalt för gammal ost, och så sparkade han till käringen med ena foten.
«Vill du vara med, så häng på!» sade Torrveds-Hans, och mannen måste följa med och linka på ett ben, antingen han ville eller icke, och då han nappade och slet och ville lös, var det ändå värre för honom, för då var han, rätt som det var, nära att dimpa baklänges.
Nu gingo de ett godt stycke, tills de kommo bort emot kungsgården. Der mötte de kungens smed; han skulle gå till smedjan och hade en stor smidtång i handen. Denne smed var en lustig ture, som alltid var full af tokenskaper och skälmstycken, och då han såg detta följe komma hoppande och linkande, skrattade han först, så att han vek sig dubbel, men derefter sade han:
«Det är väl en ny gåsflock, prinsessan skall ha, det här; undrar hvem som är gåskarl och hvem som är gåsa af dem? Det ska’ väl vara gåskarlen, han som rultar främst. Gås, gås, gås, gås, gås!» lockade han och kastade med handen, som om han strödde korn åt gässen.
Men flocken stannade inte, — käringen och mannen sågo bara argt på smeden för att han gjorde narr af dem. — Då sade smeden: Det skulle vara lustigt att hålla hela gåsflocken, så många de ä’; ty han var en stark man, och så tog han tag med smedjetången bak i ändan på den gamle mannen, och mannen både skrek och vred sig, men Torrveds-Hans sade:
«Vill du vara med, så häng på!»
Så måste smeden också med. Han slog nog bugt på ryggen, tog spänntag i backen och ville lös, men det halp icke, han satt så fast, som om han hade varit inskrufvad i det stora skrufstädet i smedjan, och antingen han ville eller inte, så måste han dansa med.
Då de kommo fram emot kungsgården, for gårdshunden emot dem och skälde, som om han vädrat varg eller tatare, och då kungadottern skulle se efter genom fönstret hvad som var på färde och fick ögonen på detta landstrykarfölje, började hon att småle. Men Torrveds-Hans var icke nöjd med det. «Vänta litet, så skall hon nog komma ännu bättre i skratt-tagena!» sade han och gjorde en sväng bakom kungsgården med sitt följe.
Då de kommo förbi köket, stod dörren öppen, och köksan höll på att vispa gröten, men då hon fick se Torrveds-Hans och flocken, kom hon farande ut i dörren med kräklan i ena handen och en slef full af rykande gröt i den andra, och skrattade så hon skakade, och då hon fick se att smeden var med, slog hon sig på låret och gaf sig till att stormskratta. Men då hon hade skrattat ut riktigt, tyckte hon också att guldgåsen var så vacker, att hon måste klappa den.
«Torrveds-Hans, Torrveds-Hans!» skrek hon och kom springande efter med grötslefven i näfven, »får jag lof att klappa den vackra fågeln du har?»
«Låt henne hellre klappa mig,» sade smeden.
«Gerna!» sade Torrveds-Hans.
Men då köksan det hörde, blef hon mäkta vred. «Hvad är det du säger?» skrek hon och dref till smeden med grötslefven.
«Vill du vara med, så häng på!» sade Torrveds-Hans; så satt hon fast, hon också, och hur hon grälade och hur hon slet och ref, och så ursinnig hon var, så måste hon linka med. Men då de kommo utanför kungadotterns fönster, stod hon och väntade på dem, och då hon såg att de hade fått köksan med, både med grötslef och kräkla, brast hon ut i ett sådant gapskratt, att kungen måste stödja henne. Så fick Torrveds-Hans prinsessan och halfva kungariket, och bröllop höllo de så att det både hördes och spordes.
Teckning af Eilif Peterssen.