En sommarnatt i Krokskogen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Torrveds-Hans, som fick kungadottern till att skratta
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

En sommarnatt i Krokskogen
En signekäring  →


[ 296 ]
En sommarnatt i Krokskogen.


En sommarnatt i Krokskogen.

Och skuggan faller så tjock, så tjock
Som en fäll öfver ensamma leden,
Det tassar, det braskar öfver sten och stock,
Och trollena träda på heden.
Det är så mörkt, långt, långt bort i skogen.

Geijer.

Som en fjorton års pojke kom jag en lördagseftermiddag kort efter midsommar till Öfre-Lyse, den sista gården i Sörkedalen, Jag hade så ofta åkt och gått stora landsvägen mellan Kristiania och Ringerike; nu hade jag efter ett kort besök i mitt hem för omväxlings skull tagit vägen förbi Bogstad till Lyse för att derifrån gå rid- eller gångvägen öfver norra delen af Krokskogen till Kehrraden i «Aasa», Ringerikes [ 297 ]skogsbygd. Alla gårdens dörrar stodo öppna; men jag sökte förgäfves i stugan, köket och på logen efter en menniska, som jag kunde be skaffa mig en läskedryck eller meddela mig någon underrättelse om vägen. Det var ingen annan hemma än en svart katt, som belåten satt och spann i spiseln, och en glänsande hvit tupp, som kråmade sig, der han spatserade af och an i förstugan och gol oupphörligt, som om han ville säga: «Nu är jag själf störst!» Svalorna, som, lockade af rikedomen på insekter i skogens närhet, i otalig mängd hade bygt bo på logen och under takfoten, tumlade sig omkring i solstrålarne, kretsande och qvittrande utan fruktan.

Trött af hettan och vandringen kastade jag mig ned på en skuggig fläck af gårdens gräsplan, der jag halfslumrande låg och hvilade, tills jag blef uppskrämd af en högst otreflig koncert: en skarp qvinnostämma sökte med bannor och smekord hålla styr på gårdens grymtande smågrisar. Genom att gå efter ljudet träffade jag på en gulgrå barbent käring, som i framåtlutad ställning höll på att fylla hon, omkring hvilken de högljudda smådjuren betos, refvos, knuffades och tjöto af glad förväntan.

På min fråga om vägen svarade hon med en annan, i det hon utan att resa sig upp halft vände om hufvudet från sina älsklingar för att titta efter mig.

«Hvar ä’ han ifrån då?»

Då hon hade fått tillfredsställande svar på detta, fortfor hon, medan hon allt emellanåt stälde sitt tal till smågrisarne:

[ 298 ]«Jaså — ä’ han i prestlära hos Ringerikspresten — så ja, nassarna mina! — vägen till Stubdal i Aasa? säger han — jaså du, vill du låta de andra få lite med, du otäcking! Se nu, vill du vara still! Aj, stackars kräk, slog jag dej? — Ja, det ska’ jag säga honom i rappet, d’ä’ raka vägen rätt fram öfver skogen ända te Kehrraden, det.»

Då denna anvisning föreföll mig vara affattad i allt för allmänna uttryck om en skogsväg på ett par mil, så frågade jag, om jag ej för betalning kunde få med mig en gosse, som kände till trakten.

«Nej kors, var det likt något det,» sade hon, i det hon lemnade svinhuset och gick ut på gården. «Dom ha så brådt med höslåttern, att dom knapt hinner få i sej matbitarna. Men dä’ raka vägen hela skogen igenom, och jag ska’ visa honom den så tydligt som han såg’en för sej. Först så går han opp öfver den branta backen och alla höjderna der borta i Aasliden, och när han har kommit opp på höjden, så har han stora breda vägen rakt fram te Heggeliden. Elfven den har han på venster hand hela tiden, och ser han’en inte, så hör han’en. Men framme vid Heggliden ä’ de’ liksom lite krångligt me’ vägen, så att den just som inte syns te’ stycktals, och ä’ han inte hemmastadd, så ä’ de’ inte så lätt te hitta fram, men han hittar nog fram te Heggeliden, för den ligger ve’ sjön. Se’n så går han utmed Heggelidssjön, tills han kommer fram te dammen; d’ä’ en så’n der en damlucka framför en liten dam och liksom en bro, som dom kallar’t, der [ 299 ]går han åt venster och tar af te höger, och så har han stora raka vägen ända fram te Stubdal i Aasa.»

Fastän ej heller denna anvisning var fullkomligt tillfredsställande, isynnerhet som det var första gången jag vek af så långt ut från stora landsvägen, begaf jag mig modigt på väg, och alla betänkligheter voro snart försvunna. Från liden öppnade sig då och då mellan granar och höga furor utsigt öfver dalen med dess löfpartier och ängar, mellan hvilka elfven bugtade sig som en smal silfverstrimma. Rödmålade gårdar lågo så vackert och norskt på höjderna af de gröna sluttningarne der nere, der karlar och qvinnfolk voro sysselsatta med slåttern. Från skorstenar här och der steg röken upp blå och lätt mot en mörk bakgrund af granklädda åsar. Öfver detta landskap hvilade ett lugn och en frid, som knapt lemnade rum för någon aning om hufvudstadens närhet. Då jag hade kommit in på åsen, ljödo toner af valdthorn och ett klingande, af ekot många gånger upprepadt dref öfver till mig, men det aflägsnade sig allt mer och mer, och slutligen var det endast dess genljud som nådde mitt öra. Nu hörde jag också elfven; den brusade vildt långt bort till venster, men allt efter som jag kom längre fram, närmade gångstigen sig den så småningom, och åsarne trängde sig på vissa sträckor så nära tillsammans, att jag ibland gick på bottnen af en djup, skum dal, som till största delen upptogs af elfven. Men vägen aflägsnade sig åter från elfven; det var minsann «liksom lite’ krångligt», ty den bugtade sig än hit än dit och på [ 300 ]vissa ställen syntes den knappast alls. Det gick uppåt, och då jag hade gått öfver en liten höjd, såg jag mellan furustammarne ett par blänkande skogssjöar och vid en af dessa en säter på en grön backsluttning i aftonsolens guld. I skuggan under backen stodo ruggar af frodiga ormbunkar; epilobierna reste sig ståtligt mellan stenarne med sina höga, röda, praktfulla blomsterspiror; men den allvarsamma stormhatten lyfte hufvudet ännu högre, såg mörk och giftig ned på dem och nickade takten till gökens galande, alldeles som om den ville räkna efter huru många dagar den hade qvar att lefva. I den gröna backsluttningen och nere vid vattnets brädd prunkade hägg och rönn i blommande sommarskrud. De spredo stark, uppfriskande doft vida omkring och riste vemodigt sina hvita blad öfver säterbackens spegelbild i vattnet, som på alla öfriga kanter var omringadt af granar och mossiga klippor. I sätern var ingen hemma. Alla dörrar voro stängda och tillåsta. Jag bultade på öfverallt, men ingenstädes något svar, någon upplysning om vägen. Jag satte mig på en sten och väntade en stund, men ingen kom. Qvällen föll på; jag tyckte jag inte kunde vänta längre och gick min väg. Det var mörkare i skogen, men inom en kort stund kom jag till en timmerdam eller fördämning öfver ett stycke af elfven mellan två små skogssjöar; jag antog att det var här jag skulle «gå åt venster och ta af åt höger.» jag gick öfver, men på den sidan af fördämningen var det endast — så föreföll det mig — flata, glatta, fuktiga [ 301 ]klippor och icke ett spår till någon väg; på den andra, högra sidan af dammen, var det en mycket trampad stig. Jag undersökte bägge sidorna upprepade gånger, och fastän det tycktes strida mot den anvisning jag hade fått, beslöt jag att välja den största vägen eller stigen, som gick framåt på högra sidan om vattendraget. Så länge den följde den mörka skogssjön, var den förträfflig och lätt att urskilja, men plötsligt vek den af i en riktning, som enligt min åsigt ungefär var motsatt den jag skulle gå, och förlorade sig i ett oredigt nät af kreatursvägar djupt in i skogens mörker. Obeskrifligt trött af detta ängsliga, villsamma sökande, kastade jag mig ned i den mjuka mossan för att hvila ett ögonblick, men tröttheten segrade öfver den oro, skogsensamheten ingifver, och jag vet ej huru länge jag sof. Vid ett vildt skrik, hvars eko ännu klingade i mina öron, då jag vaknade, sprang jag upp; men jag kände mig ännu tröstad af taltrastens sång; jag tyckte icke att jag var alldeles öfvergifven, så länge jag hörde dess muntra slag. Himlen var täckt med moln och den djupa skymningen i skogen hade tilltagit. Det föll ett fint duggregn, som väckte nytt lif i hela växtverlden och fylde luften med en frisk krydd-doft, men det tycktes också väcka alla skogens nattliga ljud och toner till lif. Mellan topparne öfver mig hörde jag en ihålig metallisk klang, som af grodornas qväkande, och ett gält hvisslande och pipande läte. Rundt omkring mig surrade liksom af hundra spinnrockar; men det hemska i alla dessa toner var, att de det [ 302 ]ena ögonblicket ljödo tätt vid mitt öra, i nästa långt bort i fjärran; än afbrötos de af ystra, vilda skrik under flaxande vingslag, än af aflägsna nödrop, hvarpå åter en plötslig stillhet inträdde. Jag greps af en obeskriflig ångest, kalla rysningar foro genom mig vid dessa ljud, och min ängslan förökades af skymningen mellan stammarne, hvari alla föremål visade sig förvridna, rörliga, lefvande, utsträckande tusen händer och armar efter den vilsekomne vandraren. Alla sagor från min barndom frammanades för min uppskrämda fantasi och gjorde sig gällande i de former, som omgåfvo mig; jag såg hela skogen uppfyld af troll och alfer och gäckande dvergar. I tanklös och andlös ångest ilade jag framåt för att komma undan dämonernas skaror; men under flykten visade sig ännu mera fasansfulla och förvridna gestalter och jag kände deras händer gripa fatt i mig. Plötsligt hörde jag tunga steg; det var någon som gick fram öfver de prasslande qvistarne. Jag såg eller trodde mig se en mörk massa, som närmade sig, med ett par ögon, blixtrande som tindrande stjernor. Håret reste sig på mitt hufvud; jag ansåg faran oundviklig och ropade, nästan utan att veta hvad jag gjorde, för att visa mig manlig:

«Är det någon menniska, så säg mig vägen till Stubdal!»

Ett doft brummande var det svar jag fick, och den gående aflägsnade sig under knakande och prasslande samma väg han kommit. Jag stod länge och lyssnade efter de tunga stegen och mumlade för mig [ 303 ]sjelf: «Gud gifve att det var ljust och jag hade en bössa, så skulle jag ge dig en kula, nalle, för att du skrämde mig.»

I och med denna önskan och denna barnsliga hotelse försvann min fruktan och all tanke på fara, och jag vandrade åter lugnt framåt i den mjuka mossan. Nu syntes intet spår hvarken af väg eller stig, men det ljusnade mellan stammarne, skogen blef mera öppen, och jag stod på den sluttande stranden af en stor sjö, rundt omkring omgifven af barrskog, som vid sjöns andra strand försvann i nattens dimslöja. I nordvest brann himlen i purpurglöd, som speglade sig i vattnets mörka yta, hvaröfver flädermöss kretsade och fladdrade, medan stora fåglar pilsnabbt sköto fram öfver den, högre upp i luften, med dessa qväkande läten och skarpa hvisslingar, som nyss förefallit mig så hemska; af ljusningen på himlen slöt jag att jag hade gått i nordostlig riktning i stället för mot vester. Medan jag funderade öfver om jag skulle stanna här, tills solen gick upp, eller försöka hitta tillbaka till dammen, upptäckte jag till min outsägliga glädje på denna sida om vattnet skymten af en eld mellan träden. Jag skyndade ditåt, men märkte snart, att den var aflägsnare än den i början syntes; ty efter att ha gått en half fjerdingsväg, såg jag mig skild från den af en djup dal. Då jag med mycken möda hade banat mig väg mellan det kaos af vindfällen, som uppfylde denna obanade mark, och kommit upp på den branta, bortersta skogssluttningen, måste jag gå ännu ett drygt stycke öfver en [ 304 ]öppen, högländ furumo, der träden stodo i rader som smärta pelare och der marken klingade under mina steg. Vid kanten af denna mo sipprade en liten bäck, der al och gran åter sökte häfda sin plats, och på en liten grön fläck i sluttningen på andra sidan om denna bäck blossade och brann ett stort bål, som kastade ett rödt sken vidt och bredt mellan stammarne. Framför elden satt en mörk skepnad, som, derför att den befann sig mellan mig och den flammande brasan, tycktes vara af öfvernaturlig storlek. Krokskogens gamla röfvarehistorier flögo plötsligt genom mitt hufvud, och jag stod ett ögonblick i begrepp att springa min väg; men då jag fick syn på riskojan vid elden, de båda karlar, som sutto framför den, och de många yxor, som voro fasthuggna i stubben bredvid en fura, fick jag klart för mig, att det var timmerhuggare.

Den gamle talade; jag såg hans mörka skepnad röra läpparne; sin korta pipa höll han i handen, endast då och då förde han den till munnen för att med några starka drag hålla elden vid makt. Då jag närmade mig, var antingen historien slut, eller också blef den afbruten; ty han förde sin utgångna pipa ned till den glödande askan, rökte oafbrutet och tycktes uppmärksamt åhöra hvad en fjerde person, som nu kom till, hade att säga. Denne, som äfven måtte höra till sällskapet, ty han kom, utan mössa och endast klädd i en lång isländsk stickad tröja, med ett ämbar vatten från bäcken, var en lång, rödhårig räkel. Han såg förskrämd ut. Gubben hade vändt sig mot honom, och [ plansch ]

En sommarnatt i Krokskogen.
Teckning af O. Sinding.
(Sid. 304.)

[ blank ] [ 305 ]då jag hade gått öfver bäcken och närmade mig sällskapet från sidan, såg jag honom nu i full belysning från elden. Det var en liten karl med en lång, krokig näsa. En blå, rödkantad toppmössa, som han hade på sig, förmådde knapt hålla den tjocka, gråsprängda hårluggen i styr, och en kortlifvad, längskörtad Ringeriksrock af mörkgrått vadmal med afnötta sammetskanter gjorde att det blef ännu mer i ögonen fallande huru rund och krokig hans rygg var.

Den nykomne tycktes tala om björnen.

«Månn tro det?» sade gubben. «Hvad skulle han der att göra? D’ä’ något annat brakande du har hört, för der, på den torra furumon, växer ingenting som nalle kan gå efter,» tillade han. «Jag tror nästan att du ljuger, jag. D’ä’ ett gammalt ordspråk att rödt hår och furuskog, de trifvas inte i god jord,» fortfor han halfhögt. «Om det åtminstone hade varit i Björnhålet eller i Nallesdal. Knut och jag både hörde och såg’en der har om dagen — men här? Nej, så nära intill elden kommer han då sannerligen för Gud inte. Du har skrämt dig sjelf.»

«Nej, ta mej dalern hörde jag inte hur han prasslade och brakade i mon, min käre Thor Lerberg,» svarade den andre, stött och förargad öfver den gamles tvifvel och hån.

«Seså,» fortsatte Thor i sin förra ton, «det var väl en buskbjorn, min gosse.»

Jag trädde nu fram och sade, att det förmodligen var mig han hade hört, berättade huru jag hade tagit fel [ 306 ]om vägen, hvilken förskräckelse jag hade utstått, frågade hvar jag nu var, om en af dem ville följa mig till Stubdal och klagade jammerligen öfver hunger och trötthet.

Mitt framträdande väckte icke liten förundran hos sällskapet. Likväl gaf den sig mindre till känna i ord än i den uppmärksamhet, hvarmed de betraktade mig och hörde min berättelse. Gubben, som jag hade hört kallas Thor Lerberg, tycktes isynnerhet följa den med intresse, och som han tycktes ha den vanan att tänka högt, fick jag genom ett och annat yttrande, som han då och då mumlade för sig sjelf, del af hans betraktelser, som t. ex.:

»Nej, nej, de’ var galet, der skulle han ha gått öfver — ja, öfver dammen — de’ var Stubdalsvägen — han har trampat på vildgräs — han ä’ för ung — han ä’ inte skogsvan — åh, de’ var morkullan — de’ var nattblackan — ja, de’ låter konstigt för den, som inte har hört’et — ja ja men, lommen skriker otäckt — när de’ duggregnar — jaså, de’ var han som träffa’ på björnen — de’ var en duktig pojke!»

«Ja,» sade jag käckt och gaf mitt vaknande ungdomsmod luft ungefär i samma ord som mannen, då han träffade på björnen sofvande i en solig backe: «Hade det varit ljust och hade jag varit skytt, och hade jag haft en laddad bössa och hade jag fått den att smälla af, så minsann skulle inte björnen ha blifvit qvar på fläcken!»

«De’ var klart, de’ — ha ha ha!» sade Thor Lerberg med ett skrockande skratt, hvari de andra stämde in, «de’ var klart att han hade blifvit qvar på fläcken, ha ha ha!»

[ 307 ]«Men nu ä’ han ve’ Storflaaten,» sade han, vändande sig till mig, då jag slutat min berättelse, «d’ä’ den största sjön i den har skogstrakten, och när de’ lider på dagen, ska’ de’ nog gå för sej te hitta fram, för vi har båt, och när han har kommit öfver, så ä’ de’ inte så långt te Stubdal. Nu kan han väl behöfva hvila sej och få i sej lite’ mat. Jag har inte annat än ärtmjölslefsor och härsket fläsk, och d’ä’ väl ovan kost för honom, de’, men ä’ han hungrig, så . . . Ja, kanske han kunde vilja ha lite’ fisk? Jag har varit ute på fiske, och präktiga stenöringar har jag fått — ja, just i sjön.» Då jag tackade för detta anbud, bad han en af de yngre ta en «vacker fisk» af knippan och steka den på glöden.

Emellertid frågade gubben mig hvem och hvarifrån jag var, och då han hade slutat med det och jag med god aptit grep mig an med min måltid, visade det sig, att den historia, han berättade vid min ankomst, var slutad; ty han uppmanade en af de yngre att nu berätta hvad han hade sagt hade händt hans far, då han låg på timmerhygge.

«Ja,» svarade denne, en groflemmad pojke med ett raskt, oförfäradt utseende — han var icke mycket mer än tjugu år —, «de’ kan snart vara omtaladt. Far min var på huggning hos honom, som bor på Ask i Lier, och högg der uppe i Askskogen. Om qvällen gick han te en stuga längre ner i bygden och höll te hos Helge Myra — du kände ju Helge Myra, du, Thor Lerberg? Men en dag hade han sofvit middag för länge — de’ kom öfver honom en så’n tung sömn [ 308 ]— och när han vakna’, stod solen redan vid bergstopparne. Men famnen ville han ha full, innan han sluta’, och han te att hugga. En stund gick de’ bra, och han högg så spånorna rök om honom; men de’ blef allt mörkare och mörkare. Och än var det qvar en liten gran, som han ville ha med, men knapt hade han huggit det första hugget i den, så flög yxen af skaftet. Han te att leta efter den; te sist hitta han den i en vattpuss. Men bäst de’ var, tyckte han att någon ropa’ hans namn; han kunde inte förstå hvem de’ kunde vara, för Helge Myra hade ingenting ute i skogen att göra, och andra fans der inte på långt håll. Han lyddes och lyddes, men han hörde ingenting, och derför tänkte han att han hade hört galet. Så gaf han sej te att hugga igen, men rätt som de’ var, så rök yxen af skaftet på nytt igen. Ändtligen hitta’ han den den gången också, men då han skulle te att hugga på norra sidan, hörde han tydligt att de’ ropa’ bort i bergväggen: «Halvor, Halvor! Tidigt kom du, och sent går du.» - «Men då jag hörde det,» sa’ han, «var de’ nästan som om jag hade gått af i bägge knäna, och jag fick knapt ut yxan ur granstammen,» sa’ han, «men då jag väl kom i farten, for jag i ett springande rakt ner te Helges stuga.» —

«Ja, de’ har jag hört förr,» sade Thor Lerberg, «men de’ var inte de’ jag mente, de’ var om den der gången, då han var på bröllop i vårla’går’n på Kilebacken.»

«Jaså, den gången, ja de’ var så här, de’,» tog gossen oförtrutet till ordet. «De’ var på vårsidan, alldeles nyss före påsktiden anno 1815, medan far bodde [ plansch ]

En sommarnatt i Krokskogen.
Teckning af O. Sinding.
(Sid. 308.)

[ blank ] [ 309 ]på Oppengårdens egor; snön var inte borta ännu. Men så skulle han te skogs och hugga och dra hem lite’ ved. Han gick opp på Hellingåsen der bortåt Aadalsvägen. Der hitta’ han på en torrfura och gaf sej te att hugga. Medan han högg på den, tyckte han de’ var torrfuror allt hvad han såg. Bäst som han stod och gapa’ och undra’ på det, kom der körande ett följe med elfva hästar, och alla va’ di gråa; han tyckte de’ såg ut som ett brudfölje.

«Hva’ ä’ ni för folk, som kommer farande den här vägen oppifrån åsen der?» säger han.

«Vi ä’ här bortifrån Östhalla, från Ulsnabben,» säger en af dem, «vi ska’ te Veiengården på hemkomstöl; den som åker främst, d’ä’ presten; di som åker efter honom ä’ brudparet och jag ä’ svärfadern; du kan få stå på medarne hos mej.»

Då de hade kommit ett stycke nedåt, så säger svärfadern: «Vill du ta emot de här båda säckarne och gå till Veiengården och mäta i två tunnor potatis, tills vi ska’ hem igen?» — «De’ kan jag väl göra,» sa’ far. Han stod bakpå, tills di kom te ett ställe, som han tyckte han kände igen. De’ var rakt norr om Kilebacken, der den gamla vårla’går’n stod; la’går’n var der inte, men en stor grann byggning, och der tog di in. Då kom de’ fram några framför farstubron och skulle fägna dem, och di ville fägna far också. Men han sa’: «nej tack, jag vill inte ha något,» sa’ han, «för jag har bara hvardagsbyxor på mej, jag kan inte hålla sällskap med så fint folk.» Då sa’ en af dem: «Låt den der gubben vara i fred, ta’ en häst och följ [ 310 ]honom hem.» Ja, då gjorde di de’, di tog och satte honom i en släde med en grå häst framför och en följde med. Då han kom ett litet stycke fram te en liten dal norr om Oppenhagen — d’ä’ en sandgrop der — tyckte han att han satt mellan greparne på en så. Om en stund var den också borta, och då tyckte han först att han kom te sina sinnen igen. Se’n skulle han se efter sin yxa, och den satt i samma torrfura, som han hade börjat hugga på. Då han kom hem, var han så yr i mössan, att han inte visste hur många da’r han hade varit borta; men han hade inte varit borta längre än från morgon te qvälln, och han var inte riktig lång tid derefter.»

«De’ går lusteliga till i skogen,» tog Thor Lerberg till ordet, «och jag kan inte neka att inte jag också har sett lite’ der — spökeri förstås — och har ni lust te vara längre oppe, så ska’ jag tala om hvad som har händt mej här i Krokskogen.»

Ja, alla ville höra det; i morgon var det Söndag, det var det samma om de inte gjorde någonting då.

«De’ kan väl vara för en tio tolf år se’n,» började han, «som jag hade en kolmila inne i skogen vid Kampenhaug.

Om vintern låg jag derinne och hade två hästar och körde kol te Bærumsbruket. En dag kom jag te att bli lite’ för länge vid bruket, för jag träffa’ några bekanta oppifrån Ringerike; vi hade lite’ att prata om, och lite’ drack vi också — bränvin förstås — och derför kom jag inte tebaks te milan förr’n klockan var inemot tio. Jag gjorde opp eld bredvid milan, så jag kunde se att lassa på, för de’ var otäckt mörkt. Och [ 311 ]lassa måste jag på qvälln, för klockan tre på morgon skulle jag ge mej i väg igen, om jag skulle hinna te bruket och tebaks igen te milan vid dagsljus samma dag. Då jag hade fått’et te att brinna bra, gaf jag mej te att lassa på lassena. Men i det samma jag vände mej mot elden igen och skulle te att ta ett nytt tag, kommer der, Gud straffe mej, en riktig snöyra, så att hvartenda kol och hvarenda brand i brasan fräste och slockna’. Då tänkte jag för mej sjelf: Gud straffe mej, ä’ inte Berg-mor arg nu för att jag kommer hem så sent i qväll och stör henne. Men jag strök eld igen och tände på brasan. Men hur de’ var, så var de’ som om spaden inte ville släppa kolena ner i korgen; öfver hälften for utanför. Ändtligen hade jag fått lassena fulla och skulle te att surra fast repena. På morgon hade jag satt nya vidjor på alla trähakarne, men di sprang, Gud straffe mej, den ena efter den andra — vidjorna, förstås. Jag te att vrida nya vidjor, satte på hakarne igen, och ändtligen fick jag lassena omsurrade. Se’n gaf jag hästarne te natten och kröp in i kojan och la’ mej. Men tror ni jag vakna’ klockan tre? Inte förr’n solen var oppe, och ändå var jag yr och tung både i hufve’ och hela kroppen. Se’n skulle jag få något i mej och ge hästarne, men begge spiltorna i riskojan va’ tomma och hästarne va’ borta. Då vardt jag arg och gaf mej, Gud straffe mej, te att svära lite’ och se’n börja’ jag leta efter spårena. Det hade fallit lite’ snö; ner te bygden hade di inte gått och inte te bruket heller. Men jag såg fälorna [ 312 ]efter två hästar och två breda, korta fotsulor norrut. Jag gick efter dem omkring en half mil rakt inåt vildmarken; der dela’ fälorna sej, en häst hade gått österut och en åt vester, men spårena efter fotsulor va’ alldeles borta. Jag måste pulsa efter den ena först en tre fjerdingsväg, då fick jag ändtligen se hvar han stod och gnägga’. Se’n måste jag först te kojan och binda och fodra honom, och så bort efter blacken. Då jag kom te milan med den, var de’ middag, så att då slapp hästarne knoga te bruket den da’n; men jag lofva’ Vår Herre ett löfte, att jag aldrig mer skulle störa Berg-mor så sent — om qvällarne förstås.

Men d’ä’ konstigt med det en lofvar; om en håller de’ te jul, så ä’ de’ inte sagdt att en håller de’ te Michelsmässa. För året derpå var det sent ut på höstsidan i det värsta slasket som jag var i Kristiania. De’ drog redan sent ut på eftermidda’n innan jag kom från sta’n; men jag ville gerna hem om natten, och red gjorde jag; derför tog jag vägen rakt öfver vid Bokstad, Sörkedalsvägen och öfver skogen, för d’ä’ genaste vägen, det vet ni väl — till Åsfjerdingen förstås. De’ var grått och råkallt väder, och de’ var redan i skumrasket då jag gaf mej i väg. Men som jag rider öfver den lilla bron strax nedanför Heggeliden, ser jag en karl, som kommer rakt emot mig. Han var inte mycket lång, men förskräckligt grof; öfver axlarne var han bred som en laddörr och hvar näfve var mest en half aln tvärt öfver. I den ena hade han en skinnsäck och gick och larfvade så smått; men då jag kom närmare, så gnistra’ ögona på honom som eldkol och stora va’ [ 313 ]di som tenntallrikar. Håret de’ stod ut som svinborst och skägget var inte en bit bättre, så jag tyckte de’ var ett förskräckligt fult troll och gaf mej te att läsa de’ lilla jag kunde. Med de’ samma jag kom te: «Jesu namn, Amen» — sjönk han rakt ner — i jorden förstås.

Jag red vidare och småmumlade på en psalm; men rätt som de’ var, så larfva’ karlen emot mej igen oppifrån skogsbacken. Jag te att läsa Fader Vår igen, och då jag kom te: «Fräls oss ifrån ondo», så sa’ jag Amen i Jesu namn, och se’n var han borta. Men knapt hade jag ridit en fjerdingsväg förr’n jag mötte den otäckingen på en stockbro. Då gick de’ liksom blixtar ut ifrån hans ögon och hår och skägg, och så riste och skaka’ han påsen, så de’ for blåa och gula och röda eldstungor ut ur den, och de’ spraka’ hemskt. Men då vardt jag arg: «Åh, dra du ända rakt te helvetes pöl och pina, ditt förbannade bergstroll», sa’ jag till karln, och då var han borta med de’ samma. Men fast jag red, så drog de’ ut långt på tiden för mej, och jag var rädd jag skulle möta den styggen än en gång. Då jag kom till Löfliden, visste jag att de’ låg en bekant der, som skulle hugga timmer. Jag bulta’ på och bad att få ligga der tills de’ blef ljust; men tror ni jag kom in? Per sa’ att jag kunde fara om dagen som annat folk, så slapp jag be om husrum. De’ visste jag också, min käre Per, sa’ jag, men jag kom ingen hvart med honom. Då förstod jag, att trollet hade varit der och skrämt honom och satt upp honom emot mej, och så måste jag ge mej i väg igen. [ 314 ]Men då sjöng jag, så de’ gaf eko i bergena: «Ett litet barn, ett litet barn så gladeligt» — och så gick jag på ända till’s jag kom ned te Stubdal, der fick jag låna hus — men då var natten nästan öfver, — förstås.»

Det sätt, hvarpå han föredrog dessa berättelser, var som hela hans tal långsamt och uttrycksfullt. Han hade den vanan att ofta upprepa vissa ord eller delar af satsen eller hänga en eller annan öfverflödig förklaring bakefter. I allmänhet anbragte han dessa upplysningar för åhörarne efter något försök att vidmakthålla elden i pipan, och de föreföllo mig vara af så komisk effekt, att jag i den muntra stämning, hvari jag kommit efter min väl öfverståndna nattliga vandring, ofta hade svårt för att låta bli skratta högt. Denna omständighet får jag väl också tillskrifva, att hans berättelser ej gjorde det intryck på mig, som kunnat väntas efter hvad jag nyss hade upplefvat.

Men under Thor Lerbergs berättelse kom en person ut ur riskojan, som tycktes ha legat der och sofvit. Jag visste inte riktigt hvad jag skulle tro om honom, ty han kom verkligen den föreställning, jag hade gjort mig om rimtussar och bergstroll, närmare än någonting som jag hittills hade sett. Det var en liten torr, mager man med hufvudet på sned, röda ögon och en stor papegojnäbb. Omkring munnen hade han ett drag, som om han ville spotta folk i synen. Han satt länge och grinade, gjorde grimaser med sin starkt framstående underläpp och röck eller nickade åt sidan med hufvudet, som om han ogillande slog takten till Thor [ 315 ]Lerbergs berättelse. Då han öppnade munnen och började tala, var också föreställningen om hans trollnatur försvunnen; om man skulle antaga honom vara ett öfvernaturligt väsen, skulle det vara en nisse eller en skälmaktig skogsande; han var emellertid endast en karrikatur af en bonde. Han läspade litet och ännu ifrigare än vid andras nickade han med hufvudet vid sitt eget tal, hvari det rådde en sådan tanklös förväxling af alla vigt-, tal- och mått-uppgifter, en sådan omkastning och utbytning af alla begrepp, sådana evinnerliga miss-sägningar, att det åtminstone i början var mycket svårt för den, som icke kände till honom och hans vanor, att fatta hvad han egentligen menade. Men detta virriga sätt att tala var anledningen till de löjligaste uttryck och afgaf ett slående bevis för att det mest nyktra förstånd på detta sätt kan komma att säga saker, som låta ännu fabelaktigare och otroligare än sjelfva öfvertrons. Hans föredrag var utomordentligt raskt, men hackande och stammande och till en stor del så bundet vid bondespråkets egenheter, att det skulle mista en stor del af sin egendomlighet, om dessa toges bort.

«Du må väl för hin i våld tro vi ä’ så dumma, att vi inte märker att de’ der ä’ lögn och käringsladder?» var hans första utrop.

«Jo visst tror jag de’,» svarade Thor Lerberg med ett litet grin till de öfriga, som om han ville säga: «Nu ska’ ni först riktigt få höra på roliga historier.»

«Jag kan, fanken besitta mej, inte begripa hur du kan sitta här och säga, att du har sett så’nt der sjelf [ 316 ]— du ska’ ju vara en förståndiger karl — men sannerligen trafvar du inte fortare än mi’ svarta märr ljuger,» fortsatte rimtussen ifrigt.

De öfriga skrattade, men Thor, som tycktes fullkomligt känna till hans egenheter, tog inte den ringaste notis om hans beskyllning, utan förde honom med ens in i en helt annan tankegång genom att fråga om det var samma lilla duktiga märr han hade nu som då han gifte sig.

«Du kan väl för hin i våld veta, att e’ tandlös märr inte kan lefva tills ho’ blir urgammal. Men mi’ lilla svarta, de’ var så bra märr som en kunde spänna för fyra skor och dra’ uppåt backa’ det, ska’ ni tro.»

«Då måtte hon vara bra,» sade Thor Lerberg, under det de öfriga skrattade. «De’ var väl med den du reste te Branäs och hämtade den der stora tackan[1] från Bærums bruk? Den resan måste du tala om för oss,» fortfor han uppeggande.

«Åhja, vi ha ju ingenting annat te göra här,» svarade han och började, sedan han lutat sig ned till glöden för att tända den snugga, han nyss hade stoppat.

»Först då ja’ vardt gift, hade ja’ e’ lita bra märr, ska’ ni si, och den skulle ja’ fara te Branäs me’. Ja’ hade lofvat Sisle, mi’ käring, att ja’ skulle köpa ett klänningstyg åt’na — ja, du känner väl mi’ käring, Sisle, du, Thor? D’ä’ e’ duktig käring te kunna baka; ho’ bakte opp hafren helt och hållet, som den kom från Branäs; ja, ho’ bakte 15, 16 och 20 bröd på de’ sjunde tjoget om da’n. Men då vi räkna’ efter vecka, hade ho’ bakt 15, 16 och 20 bröd på de’ sjunde tjoget [ 317 ]på de’ fjerde hundra’t på veckan — och de’ der klänningstyge’ hade ja’ loft’na ända se’n ja’ börja’ fria te’na. Nå, ja’ köpte de’ der klänningstyge’ och så la’ ja’ ändå femti skeppunds tyngd på den svarta märra, och så for jag te Bærums bruk och köpte e’ tacka, som va’ fem fjerdingsväg på kant och tjockleken efter bredden, som tackorna ska’ vara, begrips. Se’n for ja’ i väg oppåt och körde opp alla Jonsrudbackarne, utan att märra fick pusta en enda pust. Och så kom ja’ te Ola i Galen, d’ä’ en så’n obegripligt hyggliger kar’ och d’ä’ käringa hans också. Ja’ band märra mi’ i forlasset, ja’, som en forman ska’ göra. Ola kom ut. «Gör inte de’,» sa’ Ola. «Sätt in hans märr, du,» säjer han te sin drängpojke. «Du ska’ komma me’ in, du,» säjer Ola te mej. Så kom ja’ in i köket och gick bort te spiseln och ville värma mej, som en forman plär göra. »Nej, kom in i kammarn.» sa’ Ola te mej. Så gick ja’ in i kammarn, ska’ ni si, och satte mej borta ve’ spiseln. Då kom käringa me’ två stora tjocka smörgåsar på hvar sin sida af en tallrik och bränvinsglaset midt på tallriken. Ja’ tog den ena och åt opp’na. «Du ska’ ha den andra också,» sa’ käringa. Se’n sa’ Ola: «Du ska’ väl ta in någe’ varmt åt oss te dricka också,» sa’ han. Käringa kom inkankandes me’ bränvinskaffe så star’t, att de’ riktigt fräste i koppen, ska’ ni si. Då ville ja’ ge mej i väg. «Nej,» sa’ Ola, «nu ska’ du stanna te midda’n,» sa’ Ola. Ja’ satt der och undra’ och undra’ hva’ de’ skulle bli’ te midda’n. Käringa kom inkankandes me’ en spä’gris på e’ bricka, som va’ [ 318 ]stekt hel och hållen, me’ allt tillbehör, ackurat som om han va’ lifs lefvande. Rätt som de’ va’, kom ho’ inkankandes me’ två stora bränvinsflaskor och satte breve’, och så satte ho’ sej midt för mej, ho’ satte sej inte midt för mannen sin, som käringa ska’ göra. Se’n gaf ho’ sej te att skära och skära, och så slant knifven in i hennes hand, så ho’ skar af ett stort stycke, som for utåt golfve’. «De’ der ska’ du ha, Ola,» sa’ käringen. «Nej, de’ vill ja’ ha’,» sa’ ja’. Och då fick ja’de’, ja’ som va’ främmande. Se’n åt vi både grisstek och tetugg, och medan vi satt och åt, så drack vi dram om dram, dram om dram. Ola vardt skral, men ja’ åt; ju värre han vardt, dess mer åt ja’. Ja’ stod mej bra, ja’ som va’ skral, med illa gick de’ för honom, som åt. Se’n sa’ ja’ tack för mej, och så gjorde ja’ som tiggar’n och for från Galen och rakt te Skarud i ett huj me’ de’ tunga lasse’ och Skarudbackarne te på köpet, och märra pusta inte en endaste pust.»

En sommarnatt i Krokskogen.
  1. Rund metallskifva att baka flatbröd på.