Tre män i en båt/Kap 8

←  Kapitel VII

Tre män i en båt av Jerome K. Jerome

Kapitel IX  →

Kapitel VIII

Utpressning. — De rätta motåtgärderna. — Egoistisk tölpaktighet hos markägare längs floden. — ”Skyltar”. — Harris okristliga känslor. — Hur Harris sjunger kupletter. — En fest av yppersta klass. — Två ouppfostrade unga mäns skamliga uppträdande. - Diverse värdelösa upplysningar. — George köper en banjo.

Vi rastade under pilarna vid Kempton Park och åt lunch. Det är ett vackert ställe; en trevlig grässlänt vid vattenbrynet, skuggad av pilträd. Vi hade just inlett avnjutandet av den tredje rätten — bröd med sylt — då en herre i skjortärmarna och med en kort pipa i munnen kom fram till oss och ville veta, om vi var medvetna om att vi gjorde intrång på privat mark. Vi sade, att vi inte hade givit frågan tillräcklig eftertanke för att komma till någon slutgiltig åsikt, men att, om han gav oss sitt ord som gentleman att vi gjorde intrång, så skulle vi, utan vidare tvivel, tro honom.

Han gav oss sitt hedersord och vi tackade honom för det, men han stod kvar och föreföll missnöjd, så vi frågade om det var något ytterligare vi kunde göra för honom; och Harris, som är frikostigt lagd, erbjöd honom en smörgås med sylt.

Min tro är att han måste ha tillhört något slags sällskap som svurit på avhållsamhet från bröd och sylt; eftersom han avböjde det tämligen oartigt, som vore han upprörd över att ha frestats med det och han tillade, att det var hans plikt att se till att vi försvann därifrån.

Harris sade, att om det var hans plikt, så borde han se till att så skedde och frågade mannen om hans åsikt om bästa sättet för honom att få det verkställt. Harris är vad man brukar kalla en välbyggd karl, i största storleken och ser muskulös och stark ut och mannen mätte honom med blicken och sade att han skulle gå och rådgöra med sin arbetsgivare, för att därefter återkomma och kasta oss bägge två i floden.

Naturligtvis såg vi inte till honom vidare och lika naturligtvis var det enda han ville ha en shilling. Det finns ett antal skojare som tjänar en rätt duktig hacka under sommarhalvåret, genom att driva runt längs kanalbankarna och utpressa ödmjuka stackare som kommer i deras väg. De säger sig vara utsända av markägaren. Det rätta sättet att handla är att erbjuda dem namn- och adressuppgifter, samt att lämna saken till ägaren att, om han verkligen har något med saken att göra, stämma en, för att därpå bevisa vilken skada man åstadkommit på hans egendom genom att sitta ner på en bit av den. Men majoriteten är så gravt lata och godvilliga, att de föredrar att uppmuntra bedrägeriet genom att ge med sig, snarare än att få ett slut på det genom att uppvisa en smula civilkurage.

Även i de fallen där det verkligen är ägarna som ligger bakom, borde man lära dem en läxa. Egoismen hos markägarna utmed floden ökar för vart år. Om dessa herrar fick som de ville, skulle de stänga av floden Themsen helt och hållet. Det gör de även längs med mindre bifloder och vid bakvattnen. De driver ner stolpar i strömbädden och drar kedjor mellan dem från flodbank till flodbank och spikar upp stora skyltar på vartenda träd. Blotta åsynen av dylika skyltar uppeggar varje ondsint anlag jag bär i min själ. Jag känner hur jag vill riva ned varenda en av dem och spika fast dem i huvudet på den man som satt upp dem tills de är döda, och så skulle jag begrava dem och sätta upp skyltarna som gravstenar över dem.

Jag nämnde dessa mina känslor för Harris och han sade, att han hade dem även han, men i ännu högre grad. Han sade, att han inte endast skulle vilja döda de män som satt upp skyltarna, utan även slakta hela deras familjer, vänner och släkt, för att därpå bränna ner deras hus. Detta föreföll mig att vara att gå till överdrift och det sade jag även till Harris; men han svarade;

”Inte alls. De’ ä’ va’ de förbaske mig förtjänar, å’ ja’ skulle sjunga kupletter stående på ruinerna.”

Det var hemskt att höra Harris gå an på detta blodtörstiga vis. Vi borde aldrig tillåta vår rättskänsla att försumpas till enkel hämndlystnad. Det tog ett bra tag innan jag kunde få Harris att inta en mer kristen syn på saken, men slutligen lyckades jag och han lovade mig, att han skulle skona släkt och vänner i alla händelser, samt avstå från att sjunga kupletter på ruinerna.

🙝🙟

Ni har aldrig hört Harris sjunga kupletter, för i annat fall skulle ni förstå vilken tjänst jag gjorde mänskligheten. Det är en av Harris’ fixa idéer att han kan sjunga kupletter; medan den bestämda åsikten tvärtom, bland dem av Harris’ vänner som hört honom försöka är, att han inte kan och aldrig kommer att kunna, samt att han aldrig igen bör tillåtas att försöka sig på det.

Då Harris är på fest och blir ombedd att sjunga någonting, svarar han: ”Nja, jag kan bara sjunga kupletter, vet ni”; och han säger det i sådant tonfall, att det antyder att då han sjunger dem, är det dock något värt att dö för att få höra.

”Å, så trevligt”, säger värdinnan. ”Var snäll och sjung en för oss, Mr. Harris”; och Harris reser sig och går mot pianot, med den strålande gladlyntheten hos en generös natur, som just är i färd att skänka någon någonting.

”Hör ni, var snälla och var tysta, allesammans”, säger värdinnan till alla; ”Mr. Harris skall sjunga en kuplett för oss!”

”Å, så trevligt!”, mumlar alla; och de skyndar in från vinterträdgården och uppför trapporna och går och hämtar varandra från husets alla vrår och samlas i salongen och sätter sig alla leende av förväntan.

Så börjar Harris sjunga.

Nå, man kräver inte så mycket till röst av den som sjunger kupletter. Man förväntar sig inte korrekt frasering eller strålande tolkningar. Man tar inte illa upp om sångaren kommer på, mitt i en ton att han hamnat för högt och därför sjunker abrupt. Man bryr sig inte om takten. Man tycker inte illa vara om sångaren befinner sig två takter före ackompanjemanget och tystnar mitt i en versrad för att bråka med pianisten om den saken, för att därefter börja om med samma vers. Men man förväntar sig att han ska kunna texten.

Man förväntar sig inte att han aldrig skall komma ihåg mer än de första tre raderna av första versen, för att därefter upprepa dem tills det är dags för refrängen. Man förväntar sig inte att han skall avbryta sig mitt i en mening, humma och säga, att det är mycket konstigt, men ”så förbaske mig om jag kan komma på resten”, för att därefter försöka hitta på texten, och sedan plötsligt komma på den, då han kommit till en helt annan del av visan, avbryta sig utan minsta förvarning, för att gå tillbaka och servera det första avsnittet igen. Man förväntar sig inte att… Nåja, låt mig endast ge er ett exempel på hur Harris sjunger kupletter, så kan ni döma själva:

Harris: [står framför pianot och talar till den förväntansfulla mobben] Jag är rädd för att det här är en ganska gammal sak, vet ni. Jag tror nog att ni alla kan den, vet ni. Det är Domarvisan ur Pinafore… Nej, jag menar inte Pinafore — jag menar, ni vet... Ni vet vilken jag menar — den där andra, ni vet. Och så stämmer ni alla in i refrängen där, ni vet.

[Mumlande röster uttrycker belåtenhet och oro över att stämma in i refrängen. Strålande utfört förspel från Domarvisan ur Juryns utslag från den nervöse pianisten. Det är dags för Harris att börja sjunga. Harris märker ingenting. Nervös pianist börjar om med förspelet och samtidigt börjar Harris att sjunga, får ur sig de två första raderna av Förste sjölordens sång ur Pinafore. Nervös pianist försöker komma igenom förspelet, ger upp och försöker ackompanjera Harris med melodin till Domarvisan ur Juryns utslag, upptäcker att den inte passar in och försöker erinra sig vad han håller på med, samt var han befinner sig, känner hur hans förnuft håller på att ge vika, och avbryter tvärt sitt spelande.]

Harris: [Vänligt uppmuntrande] Ingen fara. Ni klarar er ju galant — verkligen! Fortsätt!

Nervös pianist: Jag är rädd att vi misstog oss någonstans. Vad är det ni sjunger?

Harris: [snabbt] Men, det är ju Domarvisan ur Juryn utslag, vet jag. Känner ni inte till den?

Några av Harris’ vänner (inifrån rummet): Nej, det är det inte, din tjockskalle, du sjunger Amiralsvisan ur Pinafore.

[Utdraget gräl mellan Harris och Harris’ vänner, om vad det egentligen är som Harris sjunger. En vän antyder till slut att det inte spelar någon roll vad Harris sjunger, bara Harris kommer igång och sjunger, och Harris, med synbar känsla av orättvisa kokande inom sig, ber pianisten att börja om från början igen. Pianisten börjar därpå spela förspelet till Amiralsvisan, och Harris griper in vid vad han anser vara ett lämpligt ställe i musiken och börjar sjunga.]

Harris: ”Då jag var ung och färsk jurist...”

[Allmänna skrattsalvor, som av Harris tas som komplimanger. Pianisten ger, av omsorg för sin hustru och sina barn, upp sina ansträngningar och drar sig tillbaka. Hans plats intas av en annan man med starkare nerver,]

Den nye pianisten: [Glatt.] Nå, fortsätt nu, gamle gosse, du börjar så kommer jag in efteråt. Vi struntar i förspelet.

Harris: [För vilken sakernas tillstånd nu sakta klarnat — skrattande] Kors i alla mina da’r! Jag ber om ursäkt. Naturligtvis — jag har rört ihop visorna. Det var Jenkins som förvirrade mig, vet ni. Nå, då så.

Harris: [Sjunger; hans röst förefaller komma från källaren, antydande en jordbävning som snabbt närmar sig.] ”När jag var en ung krabat, / Då arbeta’ jag hos en advokat...”

[Åt sidan, till pianisten] För lågt, gamle gosse, vi börjar om igen, om du inte har något emot det? [Sjunger samma två rader igen, denna gång högt uppe i falsetten. Stor förvirring från publikens sida. En nervöst lagd äldre dam vid eldstaden börjar gråta och måste föras ut därifrån.]

Harris: [Fortsätter] ”Jag sopade fönstren och putsade dörr¨n, / och jag...” Nej nej!... ”Jag putsade fönstren och hans ytterdörr, / och golven sken som aldrig förr...” — Nej, sablar också! — Ber om ursäkt — lustigt, jag kan inte komma på hur den där raden går. ”Och jag...” — nåväl, vi hoppar fram till refrängen och försöker oss på den.... ”Och jag diddelididdelididdelidum, diddelididdelididdelidaaah, / Tills jag idag kommenderar drottningens flottaaaaa!” Och så refrängen, det är de två sista versraderna, vet ni.

Alla i korus: ”Och jag diddelididdelididdelidum, diddelididdelididdelidaaah, / Tills jag idag kommenderar drottningens flottaaaaa!”

🙝🙟

Och Harris inser aldrig hur fånig han framstår och hur han besvärar en skara människor som aldrig har gjort honom något ont. Han tror verkligen och fullt uppriktigt att han bereder dem nöje och säger att han skall sjunga ytterligare en kuplett efter middagen.

På tal om kuplettsång och fester, påminner det mig om en tämligen egendomlig händelse i vilken jag själv var inblandad, vilken, enär den tydligt belyser hur den mänskliga naturen egentligen är funtad, borde, enligt min mening, finna sin plats på dessa sidor.

Vi befann oss på en elegant och synnerligen kultiverad fest. Vi hade klätt oss i våra bästa kläder och vi talade vackert och var mycket glada — alla utom två unga män, studerande, som just återvänt från Tyskland, alldagliga unga män som verkade rastlösa och besvärade, som fann de denna tillställning alltför tråkig. Sanningen var den, att vi var alltför avancerade för att falla dem i smaken. Vår lysande men välpolerade konversation och vår utsökta smak var dem främmande. De kände sig utanför bland oss. De borde aldrig ha gått dit, till att börja med. Det var allas mening, senare.

Vi lyssnade till Morceaux av de gamla tyska mästarna. Vi diskuterade filosofi och etik. Vi flirtade med utsökt värdighet. Vi var till och med roliga, på ett högt och ädelt sätt.

Någon reciterade en dikt på franska efter middagen och vi sade att den var mycket vacker; och så sjöng en dam en sentimental ballad på spanska, och det fick en eller två bland oss att börja gråta — det var så rörande.

Och så ställde sig de två unga männen upp och frågade oss, om vi någonsin hade hört Herr Slossen Boschen (som just anlänt, och befann sig i matsalen) sjunga sina storartade tyska, lustiga visor.

Det hade ingen av oss, vad vi kunde erinra oss.

De unga männen sade, att det var de roligaste sånger som någonsin skrivits och att de, om vi så önskade, skulle be Herr Slossen Boschen, eftersom de kände honom mycket väl, att han skulle sjunga dem för oss. De sade att de (visorna) var så lustiga, att då Herr Slossen Boschen en gång sjöng dem för den tyske kejsaren, var man tvungen att bära iväg honom (den tyske kejsaren) efteråt och lägga honom i hans säng.

De sade att ingen kunde sjunga dessa sånger som Herr Slossen Boschen; han såg så intensivt allvarlig ut hela tiden, så att man skulle kunna tro att det han sjöng var en djupt tragisk sång och det gjorde, naturligtvis, hela saken desto roligare. De sade att han aldrig ens med ett tonfall eller gest antydde, att det han sjöng var menat att vara roligt — det skulle ju ha förstört allting. Det var hans allvarliga sätt, nästan som patos, som gjorde allt så oemotståndligt roligt!

Vi sade att vi längtade efter att få höra detta; att vi ville få oss ett gott skratt; och de gick en trappa ner och hämtade Herr Slossen Boschen.

Han verkade tycka att det skulle bli mycket trevligt att få sjunga för oss, eftersom han kom upp ensam och satte sig vid pianot utan att säga ett enda ord.

”Å, det här kommer att roa er. Vad ni kommer att skratta”, viskade de två unga männen, då de gick igenom rummet och intog ett obemärkt läge bakom professorns rygg.

Herr Slossen Boschen ackompanjerade sig själv. Förspelet antydde inte precis att det skulle röra sig om en komisk visa. Det var underlig, själfull musik. Den fick det riktigt att krypa i kroppen, men vi mumlade till varandra, att det var den tyska humorn och vi förberedde oss på att avnjuta den.

Jag förstår inte själv tyska. Jag lärde mig språket i skolan, men glömde bort minsta ord, innan två år gått efter examen och har mått mycket bättre alltsedan dess. Ändå ville jag inte visa upp min brist på bildning för deltagarna på den där festen, så jag kom på vad jag trodde var en god idé. Jag höll ögonen på de två studenterna och gjorde som de gjorde. Då de fnissade, då fnissade även jag; då de ylade av skratt, då ylade även jag; och jag lade även till en del skrockande skratt ur egen fatabur emellanåt, som hade jag uppfattat någon lustig nyans som undgått alla andra. I synnerhet detta ansåg jag vara mycket kreativt.

Jag lade märke till, allteftersom sången framskred, att en hel del andra människor också verkade hålla ögonen på de två unga männen, liksom jag själv gjorde. Dessa andra människor fnittrade även de när ynglingarna gjorde det och vrålade av skratt då de gjorde det; och eftersom de båda unga männen fnissade och vrålade av skratt så gott som genom hela sången, gick allt mycket bra.

Och ändå föreföll den där tyska professorn inte nöjd. Till att börja med, när vi började skratta åt honom, beskrev hans ansiktsuttryck utomordentlig förvåning, som om skratt vore det allra sista han hade förväntat sig att mötas av. Vi ansåg detta vara extra roligt och sade, att hans allvarliga sätt nästan var hälften av skämtet. Den minsta antydan från hans sida av att han kände till hur rolig han var, skulle ha förstört allting fullkomligt. Allteftersom vi fortsatte att skratta, gav hans förvåning vika för irritation och ilska och han stirrade ilsket runt på oss (utom på de två unga männen, som stod bakom honom). Det fick oss att bryta ihop av skratt. Vi sade till varandra, att detta skulle bli vår död. Enbart orden han sjöng var ju tillräckligt roliga för att framkalla skrattanfall, men tillsammans med hans spelade allvar — å, det blev helt enkelt för mycket!

Under sista versen överträffade han till och med sig själv. Han glodde runt på oss med en blick så fylld av koncentrerad vrede att, om vi inte hade blivit förvarnade om denna tyska stil för framförande av komiska sånger, skulle den ha gjort oss nervösa; och han lade ett sådan klagande tonfall av smärta i den underliga musiken att, om vi inte vetat att det var en rolig sång så skulle vi ha fallit i gråt.

Han avslutade sin sång mitt i en orkan av skrattsalvor. Vi sade att det var det roligaste vi någonsin hört i hela våra liv. Vi sade att det var så konstigt, att när man upplevt något sådant som detta, veta att tyskarna ansågs som ett folk helt i avsaknad av humor. Och vi frågade professorn, varför han inte översatte sången till engelska, så att vanliga människor skulle kunna förstå den och få reda på hur en verkligt rolig sång skulle låta.

Då reste sig Herr Slossen Boschen upp och gick an något fruktansvärt. Han svor åt oss på tyska (vilket jag anser vara ett utomordentligt väl lämpat språk för detta ändamål), hoppade runt och skakade sina knutna nävar, samt kallade oss för alla fula ord han kunde på engelska. Han sade sig aldrig ha blivit så förolämpad i hela sitt liv.

Det visade sig, att sången inte alls var någon komisk visa. Den handlade om en ung flicka i Harz-bergen, som offrar sitt liv för att rädda sin älskades själ; och han dör och möter hennes själ i Himmelen; och så — i sista versen, övergav han hennes ande, för att flytta samman med en annan — jag är inte helt klar över alla detaljer, men väldigt sorgligt var det, det vet jag. Herr Boschen sade att han en gång sjungit denna sång inför den tyske kejsaren, och att han (kejsaren) hade gråtit som ett barn. Han (Herr Boschen) sade att den allmänt var erkänd som en av de mest tragiska och känslomässiga visan inom det tyska språkområdet.

Det var en svår situation för oss alla — mycket svår. Vi tycktes inte finna några svar. Vi såg oss omkring efter de två unga männen, som hade gjort oss detta, men de hade på ett försynt sätt lämnat huset omedelbart efter det att sången var avslutad.

Det var slutet för den festen. Jag har aldrig sett ett sällskap bryta upp så stilla och med så lite uppståndelse. Vi sade inte ens adjö till varandra. Vi gick nerför trapporna en och en, gick tyst och höll oss i skuggorna. Vi bad betjänten om våra hattar och rockar med viskande röster och öppnade själva dörren och gled ut och runt hörnet så fort det bara gick, undvikande varandra så mycket som möjligt.

Jag har sedan dess inte varit särskilt mycket för tyska sånger.

🙝🙟

Vi nådde Sunbury Lock klockan halv fyra. Floden är mycket vacker precis innan man kommer fram till grindarna och edorna är helt enkelt charmanta; men försök aldrig att ro uppför dem.

Det försökte jag en gång. Jag rodde och jag frågade gossarna som styrde om de trodde att det lät sig göras, och de sade o ja, det trodde de, om jag tog i ordentligt. Vi befann oss precis under den lilla gångbron som korsar floden mellan de två fördämningarna, då de sade detta och jag böjde mig över årorna, satte mig upp och rodde.

Jag rodde för kung och fosterland. Jag kom in i en mycket stadig rytm. Jag lade in allt mina armar, ben och min rygg hade att ge i rodden. Jag fick till verkligt fina årtag, snabba och effektiva, och arbetade på verkligen storstilat. Mina två vänner sade, att det var rena fröjden att iaktta mig. Efter fem minuter ansåg jag att vi borde vara tämligen nära dammen, så jag såg mig omkring. Vi var kvar under bron, på exakt samma ställe där vi varit då jag började ro och där stod de där båda fånarna och skrattade så de höll på att göra sig själva illa. Jag hade arbetat som en galning för att hålla båten kvar där under bron. Numera låter jag andra ro uppför edornas starka strömmar.

Vi rodde upp till Walton, ett tämligen stort ställe för att vara en stad utmed floden. Liksom fallet är med alla ställen längs floden, möter endast en liten del av staden vattnet, så från en båt kan man tro att det rör sig om en by på ungefär ett halvdussin hus, allt som allt. Windsor och Abdingdon är de enda städerna mellan London och Oxford som man verkligen ser något av från floden. Alla de andra döljer sig bakom hörn, och kikar endast fram ner mot floden längs en enda gata: Stort tack för att de är så hänsynsfulla och lämnar flodbankerna åt skogar, fält och vattenreningsverk.

Till och med Reading, även om den gör sitt bästa att förfula, solka ner och fördärva så mycket av floden som den kommer åt, har vänligheten att hålla sin fula nuna borta i stor utsträckning.

Caesar hade, självklart sitt lilla ställe i Walton — ett läger eller befästning eller någonting sådant. Caesar var en verklig flodmänniska. Även Elizabeth har varit här hon också. Man kommer aldrig undan den kvinnan, vart man än tar vägen. Cromwell ^[1] och Bradshaw ^[2] (inte mannen med tidtabellerna ^[3], utan domaren som dömde kung Charles till döden) stannade även till här ibland. De måste, allt sammantaget, ha utgjort ett trevligt litet sällskap.

Det finns en ”järnskampåle” vid Walton Church. Den användes i forna dagar för att försöka styra kvinnornas tungor. Men numera har man givit upp dylika försök. Jag antog att man fick ont om järn och att inget annat material var tillräckligt starkt.

Det finns även märkvärdiga gravar inuti kyrkan och jag var orolig över att jag aldrig skulle kunna få med mig Harris därifrån; men han verkade inte lägga märke till dem och vi fortsatte. Ovanför bron slingrar sig floden fram på ett storslaget sätt. Detta får den att se mycket pittoresk ut; men det är mycket irriterande ur bogser- eller roddsynpunkt och ger upphov till gräl mellan den man som drar och den man som styr.

Man passerar Oatlands Park på den högra kanalbanken. Det är ett berömt gammalt ställe. Henrik VIII stal det från den ene eller den andre, jag har glömt från vem och bodde där. Det finns en grotta i parken, som man kan besöka mot en smärre avgift och som sägs vara underbar; men jag tycker inte för egen del, att den är särdeles märkvärdig. Salig hertiginnan av York, som bodde på Oatlands, var mycket förtjust i hundar och höll sig med ett ofantligt antal. Hon lät iordningställa en speciell begravningsplats, där hon begravde dem då de dog och där ligger omkring 50 av dem, med varsin gravsten med en sista hälsning inristad.

Nåja, jag vågar påstå att de gjort sig förtjänta av dem i lika hög grad som en genomsnittlig kristen människa.

Vid Corway Stakes — den första kröken ovanför Walton Bridge — utkämpades ett slag mellan Caesar och Cassivelaunus ^[4]. Cassivelaunus hade förberett floden inför Caesars ankomst, genom att köra ner fullt av pålar (och hade, utan tvivel, även satt upp skyltar där). Men Caesar passerade trots detta. Det gick inte att hålla Caesar borta från floden. Han är det slags karl man skulle önska sig i edorna nuförtiden.

Halliford och Shepperton är båda vackra små byar, där de möter floden; men det finns ingenting anmärkningsvärt hos dem. Det finns dock en grav på kyrkogården i Shepperton, som har en dikt inristad på stenen och jag var orolig att Harris skulle vilja gå i land och larva runt kring den. Jag såg hur han längtande fäste blicken på bryggan, då vi närmade oss den, så jag lyckades, genom en häftig rörelse, få hans mössa att trilla i vattnet och i upphetsningen över att försöka rädda den och i sin ilska över min klumpighet, glömde han bort allt vad gravar heter.

🙝🙟

Vid Weybridge gör the Wey (en vacker liten biflod, farbar för små båtar upp till Guildford och som jag alltid velat utforska, men aldrig gjort), the Bourne och the Basingstoke Canal gemensam entré i Themsen. Slussen ligger precis mittemot staden och det första vi fick se då den kom inom synhåll för oss, var Georges kavaj på en av slussportarna, varvid närmare iakttagelse visade, att den även innehöll George.

Montmorency började skälla vilt, jag skrek och Harris vrålade; George vinkade med sin hatt och vrålade han med. Slusskötaren rusade ut med en dragg, i tron att någon hade fallit ner i slussen och verkade besviken över att så inte var fallet.

George hade ett tämligen underligt paket av oljeskinn i handen. Det var runt och platt i ena änden, med ett långt, rakt handtag stickande ut i ena änden.

”Vad är det där?” sade Harris — ”en stekpanna?”

”Nej”, sade George, med något underligt, vilt glittrande i ögonen; ”det är det allra senaste den här säsongen; alla på floden skaffar sådana här. Det är en banjo.”

”Jag visste inte att du spelade banjo” utbrast Harris och jag unisont.

”Nej, inte precis”, svarade George: ”Men det är mycket lätt, har det sagts mig; och jag har en instruktionsbok.”

Fotnoter

1. Oliver Cromwell, f. 25 april 1599, d. 3 sept. 1658; engelsk militär ledare, politiker och diktator, ”Lord Protector” över England, Skottland och Irland; den ene av endast två ofrälse personer som varit engelsk statschef (1653-58); den andre är hans son Richard Cromwell, från 1658 till 1659).
2. John Bradshaw, f 1602, d. 31 okt. 1659; en av de domare som ledde rättegången och utfärdade dödsdomen mot Charles I av England 1649. Efter att Cromwell tvingat honom att avgå, blev han motståndare till dennes protektorat.
3. George Bradshaw, f. 29 juli 1801, d. aug. 1853; engelsk kartograf, förläggare och tryckeriägare, även skaparen av Bradshaw’s Railway Time Tables and Assistant to Railway Travelling, de första samlade brittiska järnvägstidtabellerna (1840 omdöpta till Bradshaw’s Railway Companion, som utgavs till och med början av 1960-talet.
4. Cassivellaunus var en historisk brittisk hövding, som ledde försvaret mot Julius Caesars andra expedition i Britannien år 54 f. Kr. Cassivellaunus är den förste brittiske person som omnämns i skrift. Julius Caesar skriver om honom i sitt verk De Bello Gallico.