Tre män i en båt/Kap 18
| ← Kapitel XVII |
|
Kapitel XIX → |
Kapitel XVIII
[redigera]Slussar. — George och jag blir fotograferade. — Wallingford. — Dorchester. — Abdington. — En familjeman. — Ett bra ställe att drunkna på. — En svår sträcka längs floden. — Flodluftens demoraliserande verkan.
Vi lämnade Streatley tidigt nästa morgon och rodde upp till Culham och sov under tältduken i en vik där.
Floden är inte särskilt intressant mellan Streatley och Wallingford. Från Cleve har man en sträcka på sex och en halv miles [1] utan slussar. Jag tror att detta är den längsta oavbrutna sträckan någonstans ovanför Teddington, och klubben i Oxford använder den för sina tävlings-åttor.
Men, hur tillfredsställande denna frånvaro av slussar än må vara för tävlingsroddare, är det beklagligt för den som enbart söker nöje.
För egen del är jag mycket fäst vid slussar. Det är ett trevligt avbrott i roendets monotoni. Jag tycker om att sitta i båten och sakta stiga upp ur de kalla djupen, till nya sträckor och ny utsikt; eller att sjunka nedåt, som vi nu gjorde, från världen och så vänta, medan de dystra portarna kvider och den smala strimman dagsljus mellan dem vidgar sig, till dess att den vackra, leende floden ligger fri framför en, och man ror sin lilla båt ut från dess tillfälliga fängelse, ut i de välkomnande vattnen.
De är pittoreska små platser, dessa slussar. De stadiga gamla slussvakterna, eller deras glada små fruar, eller ljusögda döttrar, är trevligt folk att prata bort en stund med [2]. Man träffar andra båtar där och utbyter flodskvaller. Themsen skulle inte vara det sagoland det är, utan dess blomstersmyckade slussar.
Då jag talar om slussar, påminner det mig om en olyckshändelse som George och jag nästan råkade ut för en sommarmorgon vid Hampton Court.
Det var en strålande vacker dag, och det var mycket båtar i slussen; och, vilket är vanligt längs floden, en fotograf tog bilder av oss alla för försäljning, då vi låg på den uppåtstigande vattenytan.
Jag begrep inte vad som pågick till att börja med och var därför synnerligen förvånad över hur George snabbt slätade ut sina byxor, rufsade i ordning sitt hår och satte på sig en mössa käckt på svaj bakpå huvudet, för att därpå inta en pose av blandad elegans och sorgsenhet, sittande i en graciös ställning, samtidigt som han försökte dölja sina fötter.
Min första tanke var, att han plötsligt hade fått syn på någon flicka han kände och jag såg mig omkring för att se vem hon var. Alla i slussen verkade plötsligt ha förvandlats till träskulpturer. De stod eller satt alla på de mest förkonstlade och underliga sätt som jag någonsin sett med undantag för på japanska solfjädrar. Alla flickor log. Å, de var så söta! Och alla män rynkade ögonbrynen för att se stränga och ädla ut.
Och så äntligen, gick sanningen upp för mig och jag undrade om jag skulle hinna. Vår båt låg först i slussen och det skulle vara ovänligt av mig att förstöra mannens bild, ansåg jag.
Så jag vände mig om snabbt och intog en position i aktern, där jag lutade mig med nonchalant elegans mot båtshaken, i en pose som skulle föreställa styrka och vighet. Jag lade mitt hår tillrätta, med en lock över pannan och kastade in en air av öm humor i mitt ansiktsuttryck, blandad med ett stänk cynism, vilket har sagts klä mig.
Medan vi stod och väntade på det viktiga ögonblicket, hörde jag någon bakom mig ropa:
”Hallå där, akta nosen!”
Jag kunde inte vända mig om för att se vad som stod på och vems näsa det var man borde akta. Jag stal till mig en sidoblick på Georges näsa! Den var som den skulle — i alla händelser var det inget fel på den som inte skulle gå att rätta till. Jag lade ögonen i kors för att betrakta min egen och den var även den som man kunde förvänta sig.
”Akta er nos, era träskallar!” hördes samma röst återigen, denna gång högre.
Och så ropade en annan röst:
”Dra tillbaka er nos, ni båda — ni där, ni med hunden!”
Vare sig George eller jag själv vågade röra oss. Mannen höll sin hand på avtryckaren och bilden skulle till att tas vilken sekund som helst. Var det oss de ropade på? Vad var det för fel på våra näsor? Varför skulle vi dra dem tillbaka?
”Se till er båt, herrarna; ni bägge med de röda och blå mössorna. Om ni inte skyndar er, blir det era lik som kommer med på bilden!”
Då såg vi oss omkring och märkte, att vår båts nos hade fastnat i slussens träkonstruktion, under det att det inströmmande vattnet steg omkring oss och lyfte båten. Om ytterligare ett ögonblick skulle vi ha kappsejsat. Snabbt som tanken grep vi bägge två varsin åra och med en kraftig smäll emot slussen med deras baksidor, frigjorde vi båten och vi föll sprattlande på rygg.
Vi gjorde oss inget vidare bra på det fotografiet, George och jag. Naturligtvis hampade det sig så, att mannen skulle sätta igång sin sabla maskin i precis det ögonblick då vi båda låg på rygg med ett vilt uttryck av ”var är jag och vad är det som händer?” i våra ansikten, medan våra fötter viftade som galna i luften.
Våra fötter var tvivelsutan det mest framträdande på den bilden. I själva verket fanns det inte mycket annat och se. De fyllde ut fotografiets förgrund helt och hållet. Bakom dem kan man skymta de andra båtarna och något litet av omgivningen; men allt annat och alla andra i den slussen framstod som så ytterst oviktigt och vardagligt i jämförelse med våra fötter, att alla människor skämdes över sig själva och vägrade att köpa fotografiet.
Ägaren till en ångslup, som hade tecknat sig i förväg för sex kopior, återkallade sin order, då han fick se negativet. Han sade sig villig att köpa dem, om någon kunde visa honom var på kortet hans slup fanns med, men det kunde ingen göra. Den befann sig någonstans bakom Georges högra fot.
Hela affären var egentligen ganska obehaglig. Fotografen hävdade, att vi borde köpa ett dussin kopior var, eftersom bilden till nio tiondelar föreställde oss, men vi vägrade. Vi sade att vi inte alls hade något emot att bli fotograferade, men i sådana fall föredrog vi, att bilderna togs då vi stod upp.
🙝🙟
Wallingford, sex miles [3] ovanför Streatley, är en synnerligen gammal stad och har spelat en viktig roll i engelsk historia. Det var en otrevlig, lerig stad under det att britonerna bebodde den, tills de romerska legionerna vräkte dem; och ersatte deras lertäckta väggar med kraftiga befästningar, så starka att tidens tand ännu inte hunnit gnaga bort dem; så väl visste de gamla murarna att bygga.
Men Tiden, även om den hindrades genom romarnas murar, gjorde snart mos av romarna; och på platsen kom, under senare tider, grymma saxare och stora daner att kämpa, till dess normanderna anlände.
Det var en befäst och muromgärdad stad fram till tiden för inbördeskriget, då den genomgick en lång och bitter belägring från Fairfax. Staden föll till slut och då revs murarna.
Från Wallingford och upp till Dorchester blir flodens omgivningar mer kulliga, varierade och bildsköna. Dorchester ligger en halv mile från floden. Den kan nås genom att man paddlar upp längs Themsen, om man har en liten båt; men det bästa sättet är att lämna floden vid Day¨s Lock och promenera över fälten. Dorchester är ett förtjusande fridfullt, gammalt ställe, inlindad i ro, tystnad och sömnighet.
Dorchester var, liksom Wallingford en stad redan i forna britonska tider; den kallades då Caer Doren, ”staden vid vattnet”. Under senare tider anlade romarna en större garnison här, vars befästningar numera liknar låga, jämna kullar. Under saxisk tid var detta Wessex’ huvudstad. Staden är mycket gammal och var fordom mycket stark och stor. Nu gömmer den sig från den bråkiga omvärlden, nickar och drömmer.
Runt Clifton Hampden, i sig en underbart vacker by, gammaldags, fridfull och prydlig med alla sina blommor, är vyerna kring floden rika och mycket vackra. Om man stannar över natten i Clifton, kan man inte göra det bättre än genom att ta in på ”Barley Mow”. Det är, utan undantag, vågar jag påstå det mest udda gammaldags värdshuset utmed hela floden. Det ligger till höger om bron, en bit bort från själva byn. Dess låga gavlar, halmtäckta tak och fönster med blyinfattade rutor utgör en bild som ur en sagobok och dess insida erbjuder till och med ännu mer känsla av ”det var en gång”.
Det skulle dock inte vara något bra ställe för hjältinnan i moderna romaner att stanna till på. Hjältinnorna i moderna romaner är alltid ”gudomligt långa” och hon ”reser sig i sin fulla längd” gång efter annan. På ”Barley Mow” skulle hon slå huvudet i taket varje gång hon gjorde det.
Det skulle även vara fel hus för en drucken man att gå till vila i. Det finns alltför många överraskningar i form av oväntade trappsteg ner i det ena rummet, eller upp i det andra; och att ta sig uppför trapporna till sitt sovrum, eller att ens hitta sin säng då han väl nått det, skulle vara en fullkomlig omöjlighet för honom.
🙝🙟
Vi steg upp tidigt följande morgon, eftersom vi ville vara framme i Oxford samma eftermiddag. Det är förvånansvärt hur tidigt man kan stiga upp då man sover utomhus. Man längtar inte efter ”bara fem minuter till” ens hälften så mycket, då man ligger inlindad i en filt på durken i en båt, med en gladstoneväska som kudde, som man kan göra i en fjädersäng. Vi var klara med frukosten och genom Clifton Lock vid halv nio.
Från Clifton till Culham är flodstränderna platta, monotona och ointressanta, men sedan man passerat Culham Lock — den kallaste och djupaste av flodens slussar — förbättras landskapet.
I Abdington stryker floden utmed stadens gator. Abdington är en typisk landsortsstad av den mindre sorten — tyst, synnerligen respektabel, renlig och fruktansvärt tråkig. Den stoltserar med att den är mycket gammal, men om den kan jämföra sig i detta avseende med Wallingford och Dorchester förefaller tveksamt. Ett berömt kloster låg här förr och inom vad som återstår av dess helgade murar, brygger man idag mörkt öl.
I St. Nicholas Church, i Abdington, finns ett monument över John Blackwall och hans hustru Jane, som båda, efter att ha levt ett lyckligt liv som äkta makar, dog på exakt samma dag, den 21 augusti 1625; och i St. Helen’s Church, finns en uppgift om att W. Lee, som dog år 1637 ”under sin livstid framavlade tvåhundra efterlevande, sånär som på tre”. Om man räknar efter, betyder detta att Mr. W. Lees barn, barnbarn och så vidare bestod av etthundranittiosju personer. Mr. W. Lee — som fem gånger utsågs till staden Abdingtons borgmästare — var utan tvivel en man som bidrog till att uppfylla jorden, men jag hoppas att det inte finns många av hans sort idag, under detta vårt överbefolkningens nittonde århundrade.
Sträckan mellan Abdington och Nuneham Courteney är underbar. Nuneham Park är väl värd ett besök. Den är öppen för besökare tisdagar och torsdagar. Husen innehåller en fin samling bilder och kuriosa och parken är mycket vacker.
Dammen vid Sandford lasher, strax bakom slussen, är ett utmärkt ställe att dränka sig på. Underströmmarna är fruktansvärt starka här, och om man väl hamnar i dem, är saken klar. En obelisk utmärker platsen där två män redan drunknat då de badade där; och obeliskens trappsteg används allmänt som hopptorn av unga män som nuförtiden vill kontrollera om platsen verkligen är farlig.
Iffley Lock and Mill, en mile innan man når Oxford, är ett favoritmotiv för flodälskarna inom konstmålarnas brödraskap. Förebilden blir dock en tämligen stor besvikelse, om man sett den avbildad. Få ting, har jag lagt märke till, klarar gott av att leva upp till hur de avmålas, i denna världen.
Vi passerade genom Iffley Lock omkring klockan halv ett och sedan vi städat upp i båten och gjort den i ordning för vår landstigning, gav vi oss i kast med den sista milen.
Biten mellan Iffley och Oxford är den besvärligaste sträckan som jag känner till längs hela floden. Man måste vara född vid dessa vattenvägar, för att förstå sig på dem. Jag har färdats utmed dem ett flertal gånger, men har fortfarande inte fått något grepp om dem. Den man som kan hålla rak kurs under rodd från Oxford till Iffley, är säkerligen istånd att leva och bo under samma tak med sin hustru, sin svärmor, hennes äldre syster och den gamla tjänsteande som varit i familjen sedan han var barn.
Först driver strömmen en till den högra stranden och därpå mot den vänstra, för att därpå föra en ut mitt i floden, vända en runt tre varv och föra en uppströms igen, och avslutar alltid sina konster genom att försöka krossa en mot en pråm.
Naturligtvis kom vi, till följd av detta att hamna i vägen för åtskilliga andra båtar under denna mile och de i våran väg och naturligtvis kom, som en direkt följd därav, en hel del otrevliga repliker att utväxlas.
Jag vet inte vad det beror på, men alla är alltid så utomordentligt lättretade på floden. Små missöden, som man knappt skulle ha lagt märke till på torra land, driver en nästan till galenskap av ilska, då de inträffar på floden. När Harris eller George gör bort sig på torra land, ler jag bara förlåtande, men då de beter sig som träskallar på floden, använder jag de allra mest svavelosande eder mot dem. Då en annan båt kommer i vägen för min egen, får jag lust att ta en åra och döda alla människorna i den.
De allra mildaste människor, då de befinner sig i land, blir våldsamma och blodtörstiga då de kommer i båtar. Jag färdades en gång i båt tillsammans med en ung dam. Hon var naturligtvis av den allra vänaste och vänligaste natur som tänkas kunde, men på floden var det faktisk ganska hemskt att lyssna på henne.
”Å, förbaskade karl!” kunde hon utropa, då någon olycklig roddare kom i vår väg; ”varför ser han sig inte för vart han är på väg?”
Och ”sabla gamla skräp!” kunde hon säga indignerat, då seglet inte ville låta sig hissas i god ordning. Och så tog hon tag i det och skakade det, tämligen brutalt.
Och ändå, som jag sade, då hon befann sig iland var hon godhjärtad och vänlig.
Det är luften vid floden som har en sådan demoraliserande effekt på ens humör och det är detta som, förmodar jag förorsakar till och med pråmskepparna att ibland bli otidiga vis à vis varandra och att de då använder ett språkbruk som de, utan tvivel i sina mer behärskade ögonblick, ångrar.
Fotnoter
[redigera]- ↑ 10,46 kilometer.
- ↑ Eller snarare var. Kanalstyrelsen tycks på senare tid ha omvandlat sig själv till ett sällskap för anställande av idioter. En stor del av de nya slussvakterna, i synnerhet i de mest trafiktäta delarna av floden, är retliga, nervösa gamla män, klart olämpliga för sina arbetsuppgifter. J.K.J
- ↑ 9,65 kilometer.