Tre män i en båt/Kap 7
| ← Kapitel VI |
|
Kapitel VIII → |
Kapitel VII
[redigera]Floden i söndagskläder. — Hur man klär sig på floden. — Ett ypperligt tillfälle för männen. — Harris brist på god smak. — Georges kavaj. — En dag tillsammans med modemedvetna unga damer. — Mrs. Thomas’ grav. — Mannen som inte älskade gravar, kistor eller dödskallar. — Harris’ galenskap. — Hans åsikter om George, banker och lemonad. — Han utför diverse konster.
Det var medan vi passerade genom slussen i Moulsey, som Harris berättade för mig om sina labyrinterfarenheter. Det tog oss en stund att passera genom slussen, eftersom vi var den enda båten, och det är en stor sluss. Jag tror inte att jag någonsin kan påminna mig ha sett Moulsey Lock med endast en båt i tidigare. Jag tror att den är, Boulter’s inte undantagen, den mest livligt trafikerade slussen längs hela floden.
Jag har ibland stått och betraktat den, vid tillfällen då man inte kunnat se det minsta av vattenytan, utan endast ett färgrant myller av ljusa kavajer, roliga mössor och stora hattar, färggranna parasoller, silkesmattor och dito rockar, strömmande tygband och skinande vita klänningar; då har man, då man skådat ner i slussen från kajkanten, kunnat föreställa sig synen av en stor låda, i vilken någon kastat ner blommor i alla former och färger, huller om buller, travade i en regnbågsskimrande hög, täckande varje hörn av den.
Under vackra söndagar uppvisas den denna syn så gott som hela dagen, medan det, uppströms och nedströms, ligger, väntande på sin tur utanför grindarna, långa rader av ännu fler båtar; och andra båtar närmar sig och försvinner bort, så att hela den soliga floden, från slottet upp till Hampton Church, är prickad och fylld av gula, blå, brandgula, vita, röda och skära färgfläckar. Alla invånarna i Hampton och Moulsey klär sig i båtkostymer och går ner och promenerar vid slussen, tillsammans med sina hundar och flirtar, röker och tittar på båtarna och sammantaget, alla dessa kepsar och kavajer på herrarna, kvinnornas vackert färgade klänningar, de upphetsade hundarna, de kringflytande båtarna, de vita seglen, det vackra landskapet och det skimrande vattnet, gör detta till en av de trevligaste syner jag känner till i närheten av vår tråkiga gamla stad London.
Floden erbjuder rika tillfällen att klä upp sig. För en gångs skull tillåts vi män att uttrycka vår smak för färger och jag tror nog att vi klarar oss galant, om ni frågar mig. Jag trivs med att bära något rött plagg — rött och svart. Ni vet, mitt hår är liksom gyllenbrunt, i en ganska vacker nyans har det sagts mig och mörkrött matchar det mycket bra; och så tycker jag att en ljusblå slips passar väl därtill, och ett par ryska läderskor och en röd sidennäsduk kring midjan — en näsduk ser så mycket bättre ut än ett skärp.
Harris håller sig alltid till olika nyanser eller blandningar av brandgult eller gult, men jag tror inte att han gör klokt i det. Hans hy är för mörk för gula färger. Gult passar honom inte, det råder det inget tvivel om. Jag försöker få honom att använda blått som bakgrundsfärg, med vita eller krämfärgade brytningar; men! Ju sämre smak en person har angående kläder, desto envisare verkar han bli. Det är mycket synd, eftersom han aldrig kommer att ha någon framgång på egen hand, medan det finns en eller ett par färger i vilka han kanske inte skulle se så pjåkig ut, om han behöll hatten på.
George hade köpt nya kläder inför denna utflykt och jag är tämligen arg på honom för den sakens skull. Kavajen är för skrikig. Jag skulle aldrig säga det till George, men det finns faktiskt inget annat ord för den. Han tog med den hem till oss och visade den på torsdagskvällen. Vi frågade honom vad han kallade dess färg och han sade sig inte veta vad den hette. Han trodde inte att det fanns något namn på den. Mannen hade sagt honom, att det var en orientalisk formgivning. George satte den på sig och frågade vad vi ansåg om den. Harris sade, att som något att hänga över en blomrabatt tidigt på våren, för att skrämma bort fåglarna, skulle han kunna stå ut med den; men att den, avsedd som ett klädesplagg för en mänsklig varelse, bortsett från Pellejönsar, fick honom att må illa. George tog mycket illa vid sig; men, som Harris sade, om han inte ville höra hans åsikt, varför frågade han då efter den?
Vad som oroar Harris och mig, rörande den är att vi är rädda att den skall komma att dra till sig uppmärksamheten till vår båt.
🙝🙟
Inte heller flickor ser så pjåkiga ut i båtar, om de klär sig vackert. Det finns inget som är mer tilldragande, enligt min mening, än en vacker båtkostymering. Men en ”båtkostymering”, vilket vore mycket bra om alla damer förstod den saken, skall vara kläder som kan bäras ombord på en båt och inte endast i glasskåp. Det förstör en utflykt helt och hållet, om man har folk i båten som hela tiden tänker mer på sin klädsel än på själva resan. Det var en gång min stora otur att göra en utflykt på vattnet tillsammans med två damer av detta slag. Det var en händelserik upplevelse!
De var bägge två mycket vackert utstyrda — i spetsar, silkessaker, blommor, band, nätta små skor och ljusa handskar. Men de var klädda för en fotografs ateljé, inte för en utflykt på floden. De bar ”båtkostymer” av franskt snitt. Det var ren dårskap från deras sida att flamsa omkring i dessa kläder ens i närheten av jord, luft och vatten.
För det första ansåg de, att båten inte var ren. Vi torkade av alla tofterna åt dem och försäkrade dem att de var rena, men de trodde oss inte. En av dem gnuggade en dyna med fingerspetsen på sina handskar och visade resultatet för den andra och de suckade bägge och satte sig, med minen av tidiga kristna martyrer som försökte göra det bekvämt för sig på korsen. Det går inte att undvika att man stänker en aning då man ror, och det verkade som en enda droppe vatten kunde förstöra deras kläder. Den försvann aldrig, utan lämnade en fläck efter sig för alltid.
Jag skötte årorna i fören. Jag gjorde mitt bästa. Jag flöjlade årorna omkring två fot högt [1], och jag väntade i slutet av varje årtag, för att låta vattnet droppa av dem före nästa årtag och valde ställen där vattnet var som lugnast att sätta ner dem i, varenda gång. (Mannen vid bogårorna sade efter en stund, att han inte ansåg sig vara en tillräckligt skicklig roddare för att kunna ro tillsammans med mig, men att han, om jag tillät, skulle sitta still en stund och studera min roddteknik, eftersom han sade att den intresserade honom.) Men, inte desto mindre allt detta och hur jag än bar mig åt, kunde jag inte hjälpa att det då och då stänkte upp en eller annan droppe vatten på deras kläder.
Flickorna klagade inte, men de satt tätt intill varandra och höll ihop sina läppar och varje droppe som hamnade på dem fick dem att rysa till. Det var en upplyftande syn att se dem lida så under tystnad, men det gjorde mig inte mindre nervös. Jag är alldeles för känslig. Jag blev vild och oförsiktig i mitt roende och stänkte alltmer, ju mer jag ansträngde mig att låta bli.
Till sist gav jag upp; jag sade att jag skulle ta bogårorna. Även mannen vid bogårorna ansåg att detta skulle vara ett bättre alternativ, så vi bytte plats. Damerna undslapp sig en ofrivillig suck av lättnad, när de såg mig gå och sken upp lite, för ett ögonblick. Stackars flickor! Det hade varit bättre om de stått ut med mig. Mannen som nu skötte förårorna var av en gladlynt, lättsinnigt tjockskallig sort, med lika mycket känslighet som man kan förvänta sig av en Newfoundlandshundvalp. Man skulle kunna ge honom stålvassa blickar en hel timme utan att han lagt märke till det och även om han gjorde det, skulle det inte bekymra honom alls. Hans rodd var skicklig, framdrivande och kraftfull och skickade vattenkaskader över båten som en fontän och fick alla ombord att genast sätta sig rakt upp på ingen tid alls. Då han skickade mer än en pint [2] vatten över en av de där klänningarna, brast han ut i ett trevligt litet skratt och sade:
”Jag ber tusen gånger om ursäkt”; och erbjöd dem sin näsduk för att torka av det med.
”Å, alls ingen orsak”, mumlade då de två stackars flickorna som svar och försökte täcka sig själva med filtar och rockar, samt skyddade sig med sina spetsprydda parasoller.
Vid lunchdags led de gräsligt. Folk ville få dem att sätta sig i gräset och gräset var dammigt; och trädstammarna, emot vilka de inbjöds att luta sig, verkade inte ha blivit tvättade på flera veckor; så de bredde ut sina näsdukar på marken och satt på dem, raka i ryggarna. Någon som vandrade omkring med en tallrik biffstekspaj, snubblade över en trädrot och pajen flög iväg från tallriken. Ingenting hamnade lyckligtvis på flickornas kläder, men incidenten var ett omen om nya hotande faror i deras ögon, vilket skrämde upp dem; och så snart någon rörde sig efter denna händelse, med något i händerna som kunde falla ner och ställa till det, betraktade de denna person med växande fasa, till dess han åter satt sig ner.
”Då så, flickor”, sade vår vän Bogåran till dem glatt, sedan måltiden var över, ”kom med mig, ni måste ju diska!”
Till att börja med förstod de inte vad han menade. När de väl begrep, sade de att de var rädda att de inte visste hur man diskar.
”Å, jag ska genast visa er”, ropade han; ”det är mycket roligt! Ni ligger ner på — jag menar, ni lutar över strandkanten, vet ni, och sköljer allting i vattnet.”
Den äldre systern sade, att hon var rädd för att de inte var klädda för detta slags arbete.
”Å, det är ingen fara”, sade han i lätt tonfall; ”kavla bara upp ärmarna.”
Och han fick dem att göra det. Han sade dem, att detta var halva nöjet med att bege sig ut på picknick. De sade, att de tyckte det var mycket intressant.
När jag nu tänker efter, var denne unge man så enfaldig som vi då trodde? Eller var han — nej, omöjligt! Han hade något så okonstlat barnsligt över sig!
🙝🙟
Harris ville stiga iland vid Hampton Church, för att se Mrs. Thomas’ grav.
”Vem är Mrs. Thomas?” frågade jag.
”Hur skall jag veta det?” svarade Harris. ”Hon är en dam som har en lustig gravsten som jag skulle vilja se.
Jag protesterade. Jag vet inte om det beror på att jag är felkonstruerad, men jag har aldrig längtat efter att titta på gravstenar för egen del. Jag vet att det korrekta handlandet, då man anländer till en by eller stad, är att rusa iväg till kyrkogården och njuta av dessa gravar; men det är en form av rekreation som jag gärna avstår ifrån. Jag trivs inte alls med att krypa runt i skumma och kalla kyrkor bakom väsande gamla karlar och läsa gravvårdsinskriptioner. Inte ens en spräckt kopparplatta infattad i en sten inger mig vad jag kallar verklig lycka.
Jag chockerar respektabla kyrkovaktmästare genom den oemottaglighet jag kan visa vis à vis intressanta inskriptioner, och genom min brist på entusiasm för traktens släkthistoria, medan min illa dolda iver att komma ut därifrån sårar deras känslor.
En gyllene morgon som inledde en solig dag, stod jag lutad mot den låga stenmuren som omgav en liten bykyrka och jag rökte, under det att jag insöp den lugna glädjen hos det vackra, rofyllda sceneriet — den grå, gamla kyrkan med dess klängande murgröna och sitt gammaldags vapenhus i snidat trä, den vita lilla stigen som snirklade sig ner längs kullen mellan rader av höga almar, de små stugorna med sina låga tak som kikade fram bakom omsorgsfullt klippta häckar, den silverne bäcken och de skogsklädda bergen i bakgrunden!
Det var ett ljuvligt landskap. Det var idylliskt poetiskt, och det inspirerade mig. Jag kände mig god och ädel. Jag kände att jag inte ville synda eller vara elak någonsin mer. Jag skulle flytta hit och aldrig mer göra någonting ont och leva ett fläckfritt, underbart liv och få silver i håret då jag blev äldre och allt möjligt sådant.
I den stunden förlät jag alla mina vänner och släktingar deras ondska och småskurenhet, jag välsignade dem. De visste inte om att jag välsignade dem. De fortsatte med sina olater, helt ovetande om vad jag, långt borta i den fridfulla byn, gjorde för dem; men det gjorde jag i alla fall och jag önskade att jag kunde låta dem få reda på vad jag gjort, eftersom jag ville glädja dem. Jag skulle just börja tänka alla dessa storslagna, ömsinta tankarna, då min sinnesfrid bröts av en gäll, pipig röst, som ropade:
”Jaha herrn, ja’ kummer, ja’ kummer. Såja, herrn, hoppas att han inte har bråttom!”
Jag såg upp och såg en gammal, flintskallig gubbe komma linkande över kyrkogården mot mig, bärandes en stor nyckelknippa i handen, som skakade och skramlade för vart steg han tog.
Jag försökte avfärda honom med stilla värdighet, men han fortsatte mot mig, under det att han ropade:
”Ja’ kummer, herrn, ja’ kummer. Ja’ ä’ lite strakbent, ja’. Ja’ ä’ inte lika kvick i benen sum ja’ bruka’ va’ furr i ti’n. Den här vägen, herrn.”
”Försvinn, gamle gubbstrutt”, sade jag.
”Ja’ kum så fort ja’ kunne, herrn”, svarade han. ”Frugan såg honom inte förr’n alldeles nyssens. Fulj mej, herrn.”
”Försvinn”, upprepade jag; ”ge er iväg innan jag klättar över muren och slår ihjäl er.”
Han tycktes förvånad.
”Vill han inte se på gravarna?” sade han.
”Nej”, svarade jag, ”det vill jag inte. Jag vill stå kvar här, lutad mot den här gamla stenmuren. Försvinn och stör mig inte. Jag är sprängfylld av vackra och ädla tankar och vill så förbli, eftersom det känns trevligt och angenämt. Kom inte fjantande och reta upp mig genom att förskingra alla mina ädla känslor med det där dårsnacket om era fåniga gravstenar. Försvinn och låt någon begrava er för en billig penning, så skall jag gladeligen betala halva kostnaden.”
Han var förbryllad ett ögonblick. Han gnuggade sig i ögonen, och stirrade stint på mig. På utsidan verkade jag fullt mänsklig: Han kunde inte komma till klarhet över mig.
Han sade:
”Han ä’ inte härifrån? Ni bor inte här, väl?”
”Nej”, sade jag. ”Om jag gjorde det, skulle ni inte göra det.”
”Nå”, sade han, ”då vill han säkert se gravarna — gravstenarna — folk som har bli’tt begravna, vet ni — kistor!”
”Ni misstar er”, svarade jag, i det jag ilsknade till; ”jag vill inte se på gravar — inte era gravar i alla fall. Varför skulle jag det? Vi har egna gravar i vår familj. Faktiskt är min farbror Podger begravd på Kensal Green Cemetery, en grav som är hela traktens stolthet; och min farfars gravvalv i Bow är i stånd att hysa åtta besökare åt gången, under det att min gammelfaster Susan har en tegelklädd grav på Finchley Churchyard, med en kaffepannsliknande slags prydnad i basrelief överst och med en sex tums skoning av de vackraste vita stenar runtom, som kostade en förmögenhet. När jag önskar titta på gravar, är det till ställen i den stilen jag går och slår runt. Jag vill inte se på främmande gravar. När ni väl är begravd, kan jag tänka mig att komma och titta på er grav. Det är det enda jag kan göra för er.”
Han brast ut i tårar. Han sade att en av gravarna hade en stenbit upptill, som sades troligen vara resterna av en staty och att en annan hade en inskrift, vars ord ingen någonsin lyckats uttyda.
Jag förblev oberörd och han sade, med bruten stämma.
”Men, vill han inte kumma å’ titta på minnesfunstret?”
Jag ville inte ens se det, så han prövade det sista han hade att ta till. Han kom närmare och viskade hest:
”Ja’ har ett par dö’skallar nere i kryptan”, sade han; ”kum å’ se på dom. Åh, kum in å’ se på skallarna! Han ä’ en ung man ute på nujesresa, å’ då vill man ju roga sej. Kum å’ se på dö’skallarna!”
Då vände jag mig om och flydde, och medan jag sprang, hörde jag hur han ropade efter mig:
”Å, kum å’ titta på dö’skallarna; kum te’baks å’ titta på skallarna!”
Harris, å andra sidan, fröjdar sig över gravar, gravstenar och gravinskrfter, och gravmonument och blotta tanken på att inte få se Mrs. Thomas’ grav gjorde honom vansinnig. Han sade sig ha sett fram emot att få se Mrs. Thomas’ grav från första stunden då denna resa föreslogs — sade att han inte skulle ha kommit med om det inte varit för förhoppningen om att få se Mrs. Thomas’ grav.
Jag påminde honom om Georges existens, och att vi måste få båten upp till Shepperton före klockan fem, för att hämta honom där och då gav han sig på George. Varför skulle George få fjanta omkring hela dagen och låta oss släpa denna tungrodda, gamla, övertyngda pråm upp- och nerför floden själva, för att hämta upp honom? Varför kunde inte George komma hit och hjälpa till en smula? Varför kunde han inte ha tagit ledigt och följt med oss. Fördömda bank! Vad gjorde väl han för nytta på banken?
”Jag har aldrig sett honom göra någonting vettigt”, fortsatte Harris, ”de gånger jag varit där. Han sitter bakom en glaslucka hela dagarna och försöker se upptagen ut. Vad är det för nytta med en karl bakom en glaslucka? Jag måste arbeta för mitt uppehälle. Varför behöver inte han arbeta? Vad gör han för nytta där, och vad skall man med banker till överhuvudtaget? De klår en på ens pengar och så när man skriver ut en check så skickar de den tillbaka, fullklottrad med ’Täckning saknas’ och ’Vänligen kontakta banken’. Vad skall väl det betyda? Det är den sortens spratt som de spelat mig två gånger den senaste veckan. Jag kommer inte att tåla det mycket längre. Jag kommer att avsluta mitt konto. Om han var här, skulle vi ha kunnat gå och se på den där graven. Jag tror inte alls att han är på banken. Han håller sig undan någonstans, det är just jämt vad han gör och låter oss sköta allt arbete. Nu går jag iland och får mig något att dricka.”
Jag påpekade att vi var flera miles [3] från närmaste pub; och då fortsatte han med att tala om floden och vad var det för märkvärdigt med floden och var det verkligen meningen att alla som reste på floden skulle dö av törst?
Det är alltid klokt att låta Harris skälla av sig, då han är på detta humör. Då tröttar han snabbt ut sig och lugnar ner sig.
Jag påminde honom om att vi hade koncentrerad lemonad med oss i korgen, samt en gallon-flaska [4] med vatten i fören och att de två endast behövde blandas, för att åstadkomma en kall och uppfriskande dryck.
Då for han ut angående lemonad och ”den sortens söndagsskoleblask”, som han benämnde det, tillsammans med enbärsdricka, hallonsaft med mera, med mera. Han sade att de gav en magont, fördärvade en karl till både kropp och själ, samt var orsaken till hälften av alla brott som begicks i hela England.
Han sade att han dock måste få sig någonting att dricka, klättrade upp på toften och lutade sig framåt för att få tag på flaskan. Den låg längst ner i korgen, och föreföll svårfunnen, så han fick luta sig allt längre fram och, då han försökte styra båten på samma gång, i sin upp-och-nervända ställning, drog han i fel lina och skickade iväg båten in mot kanalbanken. Stöten fick honom att ramla rakt ner i korgen och där stod han på huvudet, höll i sig i friborden för glatta livet med benen rätt upp i luften. Han vågade inte röra sig, av rädsla att falla omkull, utan fick stanna där han var, tills jag fått tag i hans ben och dragit upp honom. Det gjorde honom galnare än någonsin.