Tre män i en båt/Kap 11
← Kapitel X |
|
Kapitel XII → |
Kapitel XI
[redigera]Hurusom George vid ett tillfälle kom att stiga upp tidigt om morgonen. — George, Harris och Montmorency tycker inte om det kalla vattnets utseende. — Hjältemod och beslutsamhet från J:s sida. — George och hans skjorta: En historia med sensmoral. — Harris som kock. — Historisk återblick, särskilt infogad för skolbruk.
Jag vaknade klockan sex följande morgon; och upptäckte att även George var vaken. Vi vände båda två på oss och försökte somna om, men lyckades inte. Hade det funnits någon särskild anledning till att vi inte skulle somna om, utan istället borde stiga upp och klä på oss i samma stund så skulle vi ha varit i stånd i att somna medan vi såg på våra klockor och vi hade kunnat sova till tio. Eftersom det inte fanns något jordiskt skäl till varför vi inte kunde ha sovit i ytterligare två timmar åtminstone och vårt uppvaknande vid denna tidpunkt var en enda stor absurditet, låg det endast i sakernas allmänna jäklighet, att vi båda kände att om vi låg kvar där vi låg i ytterligare fem minuter så skulle det bli vår död.
🙝🙟
George sade att samma sak, endast värre, hade hänt honom för ungefär ett och ett halvt år sedan, då han ensam bodde inneboende hos en viss Mrs. Gippings. Han sade, att något hänt med hans klocka en kväll, varvid den stannade på kvart över åtta. Han var inte medveten om detta vid tillfället, eftersom han av en eller annan anledning, glömde bort att dra upp den då han gick till sängs (något mycket sällsynt i hans fall), utan hade hängt upp den över sin huvudkudde utan att så mycket som se på den.
Det var vinter då detta inträffade, mycket nära årets kortaste dag och under en vecka med tät dimma dessutom, så det faktum att det fortfarande var mycket mörkt då George vaknade om morgonen, var honom till föga vägledning ifråga om tidpunkten. Han sträckte sig upp och tog ner sin klocka. Den visade på kvart över åtta.
”Anfäkta och anamma, alla helgon beskydde oss!” utbrast George; ”och jag som måste vara i City klockan nio. Varför har ingen väckt mig? Å, det här är skandal!” Och så kastade han ifrån sig klockan och hoppade ur sängen, tog ett kallt bad, tvättade och klädde sig, samt rakade sig i kallt vatten, eftersom han inte hade tid att vänta på varmvatten, innan han i brådskan kastade ytterligare en blick på klockan.
Om det var skakningarna den utsatts för då han slängde den på sängen som fått klockan att börja gå igen, eller vad det nu berodde på, det visste inte George, men den hade verkligen rört sig från kvart över åtta och pekade nu på tjugo minuter i nio.
George ryckte till sig klockan och rusade nerför trapporna. I salongen var allt tyst och mörkt; ingen eld, ingen frukost. George sade att det var synd och skam av Mrs. G., och han bestämde sig för att säga henne ett sanningens ord då han kom hem den kvällen. Så kastade han på sig sin ytterrock och hatt, samt grep sitt paraply innan han gick mot ytterdörren. Denna var inte ens upplåst. George öste sitt anatema över Mrs. G. och kallade henne en lat kärring, samt ansåg det vara mycket egendomligt att folk inte kunde stiga upp vid en kristlig tidpunkt som denna, låste upp och öppnade dörren och sprang iväg.
Han sprang allt vad han orkade en kvarts mile [1], och efter den språngmarschen började han inse, hur underligt tomt på folk det var och att inga affärer var öppna. Det verkligen en mycket mörk och dimmig morgon, men ändå föreföll detta vara ett underligt skäl att avbryta all handel. Han måste minsann gå till sitt arbete: Varför skulle då andra människor få stanna i sängen endast på grund av mörker och dimma?
Slutligen nådde han Holborn. Inte en enda fönsterlucka var öppen! Inga bussar! Han såg endast tre personer där, en poliskonstapel; en marknadskärra med kålhuvuden och en droska i djupt förfall. George drog fram sin klocka och såg på den: Den visade fem minuter i nio! Han stod stilla och räknade sin puls. Han böjde sig framåt och vidrörde sina ben. Så, med klockan fortfarande i handen, gick han fram till polismannen och frågade om denne visste hur mycket klockan var.
”Hur mycket klockan är?” sade karlen och värderade George med en mycket misstänksam blick uppifrån och ned; ”tja, om ni lyssnar, så hör ni när den slår.”
George lyssnade, och ett närbeläget tornur stod genast till tjänst.
”Men, det var ju endast tre slag!” sade George i sårat tonfall, när klockans slag avklingat.
”Ja, och hur många slag hade ni väntat er?” svarade konstapeln.
”Nio”, sade George och visade på sin klocka.
”Vet ni var ni bor?” sade väktaren av den allmänna ordningen strängt.
George tänkte efter och uppgav sin adress.
”Å, så det är där ni bor?” svarade mannen. ”Nå, lyd då mitt råd och bege er dit lugnt och stilla och ta er klocka med er; och så gör inte om samma sak en gång till.”
Och George gick hem igen, djupt försjunken i tankar och släppte in sig själv.
Till att börja med, då han kom hem, bestämde han sig för att klä av sig och återvända till sängen; men så tänkte han på besväret med att åter klä och tvätta sig och att ta sig ytterligare ett bad, så han beslöt sig för att avstå och istället sitta uppe och sova i fåtöljen.
Men han kunde inte somna: Han hade inte varit vaknare någonsin i hela sitt liv; så han tände en lampa och tog fram schackspelet, och spelade ett parti mot sig själv. Men inte ens detta kunde muntra upp honom: Det var ett trist nöje; så han gav upp schackspelandet och försökte läsa. Han lyckades inte uppamma något intresse för läsning heller, så han satte på sig rocken och gick ut för att promenera.
Det var fruktansvärt ensamt och dystert och alla polismän han mötte betraktade honom med ohöljd misstänksamhet och lyste med sina lyktor på honom och följde efter honom. Detta fick till följd att han till sist kände sig skyldig och han började slinka in på bakgator och gömma sig i mörka portgångar, då han hörde lagens väktares steg närma sig.
Naturligtvis gjorde detta beteende endast polisrepresentanterna ännu mer misstänksamma och de kom fram och drog ut honom därifrån, frågade vad han hade där att göra; och då han svarade ”ingenting”, han var helt enkelt ute och promenerade (då var klockan fyra på morgonen), såg de på honom som om de inte trodde honom, och två civilklädda konstaplar följde honom hem, för att se att han verkligen bodde där han sagt sig bo. De övervakade honom medan han låste upp ytterdörren med sin nyckel och intog därpå en position mittemot för att bevaka huset.
Han tänkte att han skulle tända en brasa då han kom inomhus, samt göra sig lite frukost, för att få tiden att gå; men han tycktes inte vara förmögen att hantera något föremål, från en skopa med kol till en tesked, utan att tappa den eller snava över den och därvid ställa till ett sådant oväsen att han var livrädd att det skulle väcka Mrs. G., som skulle tro att det var inbrottstjuvar i farten, öppna fönstret och ropa på polis och att de två detektiverna skulle rusa in, belägga honom med handklovar och släpa iväg honom till polisdomstolen.
Hans fantasi skenade nu iväg med honom, och han föreställde sig rättegången och hur han försökte förklara omständigheterna för juryn, och hur ingen skulle tro honom, och hur han dömdes till tjugo års straffarbete och hur hans mor dog av brustet hjärta. Så han gav upp försöken att laga frukost, svepte in sig i sin överrock och satt i fåtöljen till dess Mrs. G. kom ner klockan halv åtta.
Han sade att han aldrig stigit upp för tidigt sedan den morgonen; det hade lärt honom en läxa.
🙝🙟
Vi hade suttit insvepta i våra filtar under det att George berättade denna sanna historia för mig och då han var klar, inledde jag arbetet med att väcka Harris med hjälp av en åra. Den tredje snytingen hade avsedd effekt och han vände sig på andra sidan, sade att han skulle stiga upp alldeles strax, samt att han ville ha sina stora kängor. Vi lät honom snart få reda på var han befann sig dock, med hjälp av båtshaken och han satte sig hastigt upp och skickade därvid iväg Montmorency, som hade sovit den oskyldiges sömn mitt på hans bröstkorg, sprattlande över båten.
Så plockade vi ner kapellet, och alla fyra lutade vi huvudena ut över relingen, tittade ner på vattnet och ryste. Tanken från föregående kväll var att vi skulle stiga upp tidigt på morgonen, kasta av oss våra filtar och schalar, plocka ner kapellet, kasta oss i floden under glada skrik och njuta av en lång, skön simtur. På något sätt hade dock, nu när morgontimmen var inne, denna tanke förlorat något av sin tjusning. Vattnet såg fuktigt och kallt ut; vinden blåste snålt.
”Nå, vem hoppar i först?” sade Harris slutligen.
Ingen av oss var särdeles ivrig. George avgjorde frågan, vad honom angick, genom att dra sig tillbaka in i båten och börja ta på sig strumporna. Montmorency gav ifrån sig ett ofrivilligt ylande, som om blotta tanken skrämde honom; och Harris sade, att det skulle bli så svårt att komma tillbaka i båten igen, och gick för att reda ut sina byxor.
Jag tyckte inte om tanken att behöva ge upp, även om jag inte såg fram emot ett dopp. Det kunde finnas stenar eller sjögräs under vattnet, tänkte jag. Jag hade för avsikt att kompromissa, genom att gå ut i vattenbrynet och stänka lite vatten över mig, så jag tog med en handduk, och kröp ut längs stranden och banade mig väg längs en trädgren, som växte alldeles vid vattenytan.
Vattnet var iskallt. Vinden var vass som en knivsegg. Jag ansåg att det var bäst att avstå från vattenstänkandet, när allt kom omkring. Jag tänkte gå tillbaka till båten och klä på mig; och jag vände mig om för att göra det; och, medan jag vände mig om, gav den förbaskade trädgrenen vika, och jag och handduken föll i tillsammans med ett storartat plask och jag låg mitt i strömfåran, med en gallon [2] Themsenvatten i mig, innan jag förstod vad som hade hänt.
”Jösses! Gamle J. har hoppat i”, hörde jag Harris säga, då jag kom upp till ytan för att andas. ”Det trodde jag inte om honom. Gjorde du det?”
”Är det skönt?” ville George veta.
”Underbart”, frustade jag fram. ”Ni är tokiga som inte hoppar i. Jag skulle inte ha velat gå miste om det för allt smör i Småland. Varför hoppar ni inte i? Det enda som krävs är en smula beslutsamhet.”
Men jag kunde inte övertyga dem.
🙝🙟
Något tämligen underhållande inträffade medan jag klädde mig den morgonen. Jag frös mycket då jag kom åter i båten och i min brådska att få på mig skjortan, råkade jag av misstag tappa den i vattnet. Det gjorde mig ytterst ilsken, i synnerhet som George bröt ut i ett skrattanfall. Jag kunde inte se något lustigt i det och det sade jag även till George, vilket endast fick honom att skratta ännu värre. Jag har aldrig sett någon skratta så mycket. Jag tappade till sist tålamodet helt och hållet med honom, och påpekade att han var en lallande dåre till imbecill idiot; men han endast ylade av skratt. Och så, just som jag skulle plocka upp skjortan, lade jag märke till att det inte alls var min skjorta, utan Georges; varvid humorn i det hela slog mig för första gången och även jag började skratta. Och ju mer jag såg från Georges våta skjorta till George, ylande av skratt, desto mer road blev jag och jag skrattade så mycket, att jag tvingades släppa skjortan tillbaka ner i vattnet igen.
”Ska’ du — ska’ du — inte plocka upp den?” sade George mellan två skrattattacker.
Jag kunde inte svara honom på ett tag, eftersom jag skrattade så, men till sist, mellan mina egna skrattanfall, lyckades jag få ur mig:
”Det är inte min skjorta — det är din!”
Jag har aldrig i hela mitt liv sett en mans ansikte så plötsligt skifta från glädje till allvar.
”Vad!” skrek han och reste sig snabbt upp. ”Din tokstolle! Varför kan du inte vara mer försiktig? Varför i herrans namn går du inte iland och klär på dig? Du passar inte att ha i en båt, det gör du inte. Ge mig båtshaken.”
Jag försökte få honom att se det roliga i situationen, men det var han inte istånd till. George har mycket svårt för humor emellanåt.
🙝🙟
Harris föreslog att vi skulle äta äggröra till frukost. Han erbjöd sig att laga till den. Det föreföll, efter vad han själv sade, som om han var mycket duktig på att laga äggröra. Han gjorde det ofta på utflykter och då han var ute och seglade. Han var tämligen berömd för den sakens skull. Folk som en gång smakat hans äggröra, förstod vi av hans tal, ville aldrig ha någonting annat att äta, utan tynade bort och dog då de inte kunde få tag på den.
Det fick det att vattnas i munnen, bara att höra honom tala om saken, så vi räckte honom spritköket, stekpannan och alla äggen som inte krossats och spritts över allting i korgen och bad honom att börja tillagningen.
Han hade vissa svårigheter att knäcka äggen — eller kanske inte med att knäcka dem, utan snarare att få dem att hamna i stekpannan sedan han hade knäckt dem, att få dem att inte hamna på byxorna eller rinna ner i skjortärmarna; men han fick omkring ett halvdussin av dem ner i stekpannan till sist, och så satte han sig på huk bredvid spritköket och rörde om dem med en gaffel.
Det verkade vara ett besvärligt arbete, efter vad George och jag kunde avgöra. Så fort han kom i närheten av stekpannan, brände han sig, släppte allt och dansade omkring spritköket, medan han viftade med fingrarna och svor. Faktiskt, varje gång som George och jag såg på honom, ägnade han sig åt detta. Vi antog till att börja med att det rörde sig om ett nödvändigt steg i de kulinariska arrangemangen.
Vi visste inte vad äggröra var för något och vi antog att det måste röra sig om någon indiansk rätt, eller kanske från Sandwichöarna, som krävde dans och bönerabblande för sin korrekta tillredning. Montmorency gick fram och lade nosen över maten och fettet stänkte upp och skållade honom och så började även han dansa runt och svära. Allt sammantaget var det bland det mest intressanta i matlagningsväg jag någonsin skådat. Både George och jag var tämligen ledsna när det var över.
Resultatet var inte alls den framgång som Harris hade utlovat. Det verkade vara mycket väsen för ingenting. Sex ägg hade hamnat i stekpannan och allt som var kvar av dem var en teskedsstor klump vidbränd geggamoja, som såg synnerligen oaptitlig ut.
Harris sade att det var stekpannans fel och ansåg att det hade gått bättre om vi bara haft en kastrull och en gasspis; och vi bestämde oss för att inte försöka oss på denna rätt en gång till innan vi hade dessa välsignade husgeråd till hands.
🙝🙟
Solen sken starkare då vi var färdiga med vår frukost, vinden hade lagt sig och det var en så underbar morgon som man kan begära. Mycket lite fanns inom synhåll som påminde oss om det nittonde seklet; och då vi skådade ut över floden i morgonsolen, kunde vi nästan föreställa oss att seklerna mellan oss och den för all tid så berömda junimorgonen år 1215 hade försvunnit och att vi, engelska odalmäns söner i hemvävda kläder och med dolk i bältet, väntade här för att bevittna undertecknandet av det viktiga historiska dokument, vars innebörd skulle komma att tolkas för vanligt folk, fyrahundra och några år senare, av en viss Oliver Cromwell [3], som fullkomligt satt sig in i dess innehåll.
Det är en vacker sommarmorgon — soligt, milt och vindstilla. Men genom luften far en dallring av kommande uppståndelse. Kung Johan [4] har övernattat på Duncroft Hall och hela dagen innan har den lilla staden Staines ekat av klangen från beväpnade mäns vapen, klappret från stora hästars hovar mot dess gatstenar, ropen från befäl, samt de osande ederna och yviga gesterna hos skäggiga bågskyttar, fotsoldater och utländska svärdsmän.
Färggrant klädda sällskap av riddare och väpnare har ridit in, alla fläckade av resdamm. Och hela kvällen har de värnlösa stadsborgarnas dörrar fått öppnas fortare än kvickt, för att släppa in råa soldathopar, för vilka man måste finna kost och logi av bästa slag, annars går det huset illa och alla dem som bor i det; eftersom här är svärdet både domare och jury, målsägare och bödel, i dessa svåra tider och de betalar för sig genom att skona livet på dem de stjäl ifrån, om de får lust.
Runt lägerelden på marknadstorget samlas ännu fler av baronernas trupper, de äter och dricker mycket, skrålar fram dryckessånger, spelar och grälar, allteftersom aftonen mörknar och går mot natt. Eldskenet sprider underliga skuggor över deras uppkavlade ärmar och kantiga kroppar. Stadens barn kikar fram för att betrakta dem, undrande; och kraftigt byggda lantsortsmöer kommer skrattande dit, för att utbyta ölkällarskämt och umgås med de kringklampande krigarna, så olika byns egna svenner, vilka nu, avvisade, står i bakgrunden, med fåniga leenden på läpparna. Och från de omgivande fälten glittrar det svaga eldskenet från andra läger, där stormännens, baronernas anhängare har gått till vila, eller kanske den falske kung Johans franska legosoldater.
Och så, med vaktposter vid varje mörk gata, och sprakande vakteldar på varje höjd runt omkring, har natten passerat och över denna vackra dalgång vid den gamla Themsen, har morgonen denna stora dag brutit fram, den dag som skall komma att ändas så storartat och påverka historiens lopp för all framtid.
Ända sedan den grå gryningen, på den lägre av de två öarna, strax ovanför där vi nu står, har det rått liv och rörelse, och hörts ljudet från många arbetare. Den stora paviljongen, som fördes dit igår kväll är nu rest, och snickare är i full färd med att spika fast sittbänkarna, under det att hantverkare från Londons stad dekorerar den med mångfärgade tyger; siden, guld- och silvertyg.
Och skåda nu! Upp längs vägen som slingrar sig längs flodbanken, från Staines, kommer mot oss, skrattande och samtalande tillsammans, med djupa, gutturala röster, ett halvt tjog tappra hillebardiärer — baronernas män — som gör halt omkring etthundra yards [5] ovanför oss, på den andra banken, lutar sig mot sina vapen i väntan.
Och så, timme efter timme marscherar ständigt nya trupper upp längs vägen och deras hjälmar och bröstplattor skimrar mot oss i den låga morgonsolens ljus, tills, så långt ögat når, vägen verkar täckt av glittrande stål och stolta springare. Och ropande ryttare galopperar från grupp till grupp och små fanor fladdrar lättjefullt i den varma brisen och emellanåt märks en kraftigare rörelse, allteftersom raderna med män formerar sig utmed vägen och en eller annan baron på sin stridshäst, med sin vakt av väpnare omkring sig, passerar utmed dem, för att inta sin plats främst bland sina undersåtar och vasaller.
Och uppe på Cooper’s Hills sluttning, precis mittemot, har de undrande bönderna och nyfikna stadsborna samlats, vilka har kommit från Staines och bland vilka ingen är helt säker på vad all uppståndelse handlar om, men var och en har en egen och annorlunda version av den stora händelse som de kommit för att bevittna; och vissa av dem säger, att mycket gott skall komma folket till godo denna dag; men gamlingarna skakar på sina huvuden, eftersom de har hört den sortens tal förut.
Och hela floden ner till Staines är täckt av små båtar och ännu mindre kanoter — vilka sistnämnda håller på att förlora sin popularitet nu för tiden och endast används av de fattigaste. Över fallen, där en gång Bell Weir-slussen skall stå, har de blivit dragna av sina kraftfulla roddare och nu samlas de så nära de vågar komma de stora täckta färjebåtarna, vilka ligger beredda att föra kung Johan till den plats där det betydelsefulla Magna Carta [6] inväntar hans underskrift.
Det är nu middagstid och vi och alla andra har väntat tålmodigt i många timmar och ryktet har gått runt, att den hale Johan återigen har slunkit ur baronernas grepp och att han har smitit ifrån Duncroft Hall, med sina legosoldater i hälarna och att han snart kommer att utföra annat arbete än att skriva under dokument rörande sitt folks frihet.
Inte alls! Denna gång höll de honom i ett järngrepp och allt hans slingrande och förhalande var fåfängt. Långt nere längs vägen har ett litet dammoln bildats, vilket nu närmar sig och växer i storlek, och klapprandet från många hovar växer i styrka och in och ut mellan de utspridda grupperna av samlade härmän, tränger det fram en lysande kavalkad av färgglada herremän och riddare. Och som front- och eftertrupper och på bägge flankerna, rider baronernas härmän och mitt bland dem kund Johan.
Han rider till det ställe där färjebåtarna ligger beredda och de mäktiga baronerna stiger fram ur leden, för att möta honom. Han hälsar dem med ett leende och med skratt och vänliga, sockrade ord, som rörde det sig om någon sorts fest anordnad till hans ära. Men då han reser sig för att sitta av, kastar han en kort blick för att kontrollera, att hans egna franska legosoldater dragit upp bakom baronernas stränga trupper, som nu spärrar hans väg.
Är allt ändå för sent? Ett hårt slag mot de omisstänksamma ryttarna vid hans sida; ett utropat kommando till hans franska trupper, ett desperat anfall mot de oberedda raderna framför honom, så kanske dessa upproriska baroner hade fått ångra den dagen då de djärvdes korsa hans planer! En modigare man kanske hade kunnat välta spelet över ända, till och med i denna stund. Om det hade varit en Rickard Lejonhjärta som stod där! Då hade kanske frihetens bägare slitits från Englands läppar, och frihetens sötma undanhållits nationen i ytterligare etthundra år.
Men kung Johans hjärta sjunker i bröstet, inför de stränga ansiktena hos engelska krigare, och kung Johans arm faller tillbaka och han sitter av och intar sin plats i den främsta båten. Och baronerna följer efter, var och en med handen på svärdsfästet och order ges att lägga ut. Sakta lämnar de tunga, färggrant målade färjorna stranden vid Runningmede. Sakta men säkert, mot den snabba strömmen, till dess att de med ett dovt ljud anlöper stranden på den lilla ön som från och med denna dag skall heta Magna Carta Island. Och kung Johan har stigit iland, och vi väntar under andlös tystnat, tills ett högt rop far genom luften och den viktigaste grundstenen i Englands frihets tempel har, får vi veta, lagts på plats.
Fotnoter
[redigera]- ↑ 402,33 meter.
- ↑ 1 Imperial Gallon = 4,545 liter.
- ↑ Oliver Cromwell, f. 25 april 1599, d. 3 sept. 1658; engelsk militär ledare, politiker och diktator, ”Lord Protector” över England, Skottland och Irland; den ene av endast två ofrälse personer som varit engelsk statschef (1653-58); den andre är hans son Richard Cromwell, från 1658 till 1659).
- ↑ Johan I (eng. John, el. fr. Jean), f. 24 dec. c:a 1166, d. 18 el. 19 okt. 1216; kung av England fr. 6 apr. 1199 till sin död. Yngre bror till kung Rickard I (Rickard Lejonhjärta), som han efterträdde vid dennes död. Johan fick öknamnet ”Kung Johan utan land” (eng. ”Lackland”, fr. ”Sans Terre”), p.g.a. sin brist på arv som yngre son, samt för sina territoriella förluster i Frankrike. Han kallas även ”Softsword” för sin påstådda militära inkompetens. Var av ätten Plantagenet, eller en Angevinsk kung.
- ↑ 91 meter.
- ↑ Magna Carta eller Magna Carta Libertatum (lat. “Det stora dokumentet rörande friheterna”); ett engelskt dokument utfärdat 1215. Det viktigaste tidiga dokumentet som påverkat den process som ledde till dagens konstitutionella rätt. Magna Carta stadgade att kungen avsade sig vissa rättigheter, att respektera vissa andra skyldigheter och de rättsliga processerna, samt att respektera att kungens vilja kunde begränsas av gällande lagar. Magna Carta förnyades kontinuerligt under medeltiden, under Tudor- och Stuartperioden, samt under 1600- och 1700-talen. Dess text hade stort inflytande vid författandet av USA:s författning och the Bill of Rights. Faktum är, att den har haft inflytande över konstitutionens utformning i alla länder i västvärlden, vilket gör det till ett av de viktigaste dokumenten i demokratins historia.