Tre män i en båt/Kap 9
| ← Kapitel VIII |
|
Kapitel X → |
Kapitel IX
[redigera]George sätts i arbete. — Bogserlinors hedniska tendenser. — De otacksamma uppförandet hos en båt för två roddare. — Dragare och bogserade. — Nyupptäckt användningsområde för förälskade par. — En äldre dams mystiska försvinnande. — Mycket jäkt, mycket fart. — Att bogseras av flickor: En spännande upplevelse. — Den försvunna slussen eller flodmysteriet. — Musik. — Räddade!
Vi satte genast George i arbete, nu då vi väl fått fatt i honom. Han ville naturligtvis inte arbeta; det behöver knappast påpekas. Han hade haft en ansträngande dag i City, förklarade han. Harris, som är en kallsinnig natur, icke lagd åt medkänsla, sade:
”Aha! Och nu skall du få en ansträngande dag på floden som omväxling; variation är bara nyttigt. Kliv ur båten!
Han hade inte samvete till — inte ens Georges samvete är så rymligt — att invända, även om han faktiskt föreslog att det kanske var bättre om han stannade i båten och lagade te, medan Harris och jag bogserade, eftersom telagning var en så besvärlig uppgift och Harris och jag såg så trötta ut. Det enda svar vi gav honom var dock att räcka honom bogserlinan, och han tog den och klev ur båten.
Det vilar något mycket egendomligt och svårförklarligt över en bogserlina. Man rullar ihop den med lika mycket tålamod och omsorg som man lägger ner på att vika ihop ett par nya byxor och fem minuter senare, när man plockar upp den igen, är den en enda fruktansvärd, motbjudande röra.
Jag vill inte förolämpa någon, men det är min uppriktiga tro, att om man tog en genomsnittlig draglina, och sträckte ut den raklång över ett större fält, för att därpå vända ryggen till i trettio sekunder, skulle man, då man åter vände sig om, finna att den hade rullat ihop sig själv i en hög mitt på fältet och snott ihop sig, och slagit knutar på sig själv, och tappat bort sina båda ändar, och blivit till ett enda stort trassel; och det skulle ta en gott och väl en halvtimme, sittande där i gräset medan man svor en smula, att reda ut den igen.
Detta är min uppfattning om draglinor i allmänhet. Självklart kan det finnas hedervärda undantag; jag säger inte att sådana saknas. Det må finnas bogserlinor som är en heder för sin yrkeskår — samvetsgranna, respektabla draglinor — draglinor som inte tror sig vara knypplingsgarn som försöker krypa ihop och bli till antimakasser i samma stund som de lämnas utan tillsyn. Jag säger att det kan finnas den sortens draglinor; det hoppas jag verkligen att det gör. Men jag har aldrig träffat någon.
Just denna bogserlina hade jag själv rullat ihop, strax innan vi anlände till slussen. Jag ville inte låta Harris röra den, eftersom han är så slarvig. Jag hade vindat upp den sakta och omsorgsfullt, och knutit ihop den mittpå och vikit den dubbel, samt lagt ner den försiktigt på båtens durk. Harris hade på ett vetenskapligt sätt lyft upp den och lagt den i händerna på George. George hade tagit ett stadigt grepp om den, hållit ut den från kroppen och börjat nysta upp den, som höll han på att klä av ett nyfött spädbarn dess lindor; och innan han ens fått ut ett dussin yards, såg den ut mer som än illa gjord dörrmatta än någonting annat.
Det är alltid samma sak och samma sak händer alltid i anslutning till det. Mannen på kanalbanken, som försöker reda ut linan, anser att hela skulden ligger hos den man som rullat ihop den; och när en man vid floden anser något, så säger han det rent ut.
”Vad har du försökt göra med den, ett fiskenät? En riktig röra, det är vad du har ställt till med; varför kunde du inte ha vindat upp den ordentligt, ditt dumma nöt?” grymtar han då och då, medan ha kämpar vilt med den, lägger ut den på dragarstigen och går varv efter varv runtomkring den, i försök att hitta en repända.
Å andra sidan, den man som vindade upp den tror att hela skulden för röran ligger hos den man som nu försöker nysta ut den.
”Den var helt i ordning då du fick den!” utbrister han indignerat. ”Varför tänker du aldrig på vad du håller på med? Du rör alltid till allt du har för händer. Du skulle kunna trassla till en byggnadsställning!”
Och de är så arga på varandra, att de skulle vilja hänga varandra med repet.
Tio minuter går och den förste karlen avger ett vrål och blir vansinnig och hoppar på repet och försöker räta ut det genom att grabba tag på den första ände han får tag i och dra i den. Naturligtvis resulterar detta endast i att trasslet sitter ännu hårdare än förut. Så klättrar den andre mannen ur båten och kommer honom till hjälp och de går i vägen för varandra och hindrar varandra. De griper bägge tag i samma bit av linan och drar i den åt olika håll och undrar var den sitter fast. Till sist får de den utredd, vänder sig om och upptäcker, att deras båt har drivit iväg och nu är på väg rakt mot dammvallen.
Jag såg verkligen detta inträffa en gång. Det var uppe vid Boveney, en tämligen blåsig morgon. Vi rodde ner längs strömmen och, då vi kom runt en krök, lade vi märke till ett par karlar på kanalbanken. De såg på varandra med så förbryllade och hjälplöst eländiga uttryck, som jag någonsin sett i ett mänskligt ansikte vare sig förr eller senare, och de höll en lång draglina emellan sig. Det stod klart att något hade inträffat, så vi tog oss närmare och frågade dem vad som var fel.
”Jo, vår båt har åkt sin väg!” svarade de, indignerat. ”Vi klev ur för att trassla upp draglinan och då vi såg os om, var den försvunnen!”
Och de föreföll sårade över vad de uppenbarligen betraktade som en elak och otacksam handling från båtens sida.
Vi fann rymlingen åt dem en halv mile[1] längre ner, i en vassrugge och vi förde den tillbaka till dem. Jag slår vad om att de inte gav den där båten en chans till att rymma under resten av den veckan.
Jag kommer aldrig att glömma bilden av dessa två karlar, vandrande upp och ner längs kanalen, med en bogserlina, på jakt efter sin båt.
🙝🙟
Man upplever många lustiga incidenter längs floden, i samband med bogsering. En av de mest vanliga är synen av ett par dragare, som snabbt traskar på, djupt invecklade i en livlig diskussion, under det att mannen i båten, omkring hundra yards [2] bakom dem, fåfängt skriker åt dem att stanna och utsänder frenetiska nödsignaler med en åra. Någonting har gått snett; rodret har lossnat, båtshaken har trillat överbord, eller så har han tappat sin hatt i vattnet och den flyter nu snabbt iväg medströms.
Han ropar till dem att stanna, tämligen vänligt och artigt till att börja med.
”Hallå! Stanna ett tag, är ni snälla”, ropar han glatt. ”Jag har tappat hatten överbord.”
Därpå: ”Hallå! Tom — Dick! Hör ni inte?” Inte lika glatt.
Sedan: ”Hallå! Förbaskade tjockskalliga idioter! Hallå, stanna! Å, era…”
Därefter hoppar han upp och dansar omkring och vrålar, tills han är blå i ansiktet och svär åt allt i sin omgivning. Och småpojkarna längs kanalen stannar till och flinar åt honom, kastar sten på honom, medan han bogseras förbi dem, med en hastighet av fyra miles per timme [3] och han kan inte komma ur båten.
Mycket av detta slags bekymmer skulle kunna undvikas, om de som bogserar kom ihåg att de bogserar och alltsomoftast kastar ett öga bakom sig, för att se hur deras kamrat har det. Det bästa är att låta en person dra. När två gör det, börjar de prata med varandra och glömmer bort sig själva och båten som sådan, som endast utgör blott ett ringa motstånd är därigenom inte till stor hjälp i att påminna dem om detta faktum.
George gav oss ett exempel på hur ytterst glömska ett par dragare kan bli inför sin uppgift, senare den kvällen då vi diskuterade ämnet efter kvällsmålet. Det var en mycket egendomlig händelse.
Han och tre kamrater som han uttryckte saken, rodde en mycket tungt lastad båt från Maidenhead uppströms en kväll och en bit ovanför Cockham-slussen lade de märke till en karl och en flicka, som vandrade längs dragarstigen, djupt försjunkna i en uppenbarligen intressant och uppslukande konversation. De bar en båtshake emellan sig och fäst vid båtshaken var en draglina, som släpade efter dem, med andra änden i vattnet. Det fanns ingen båt i närheten, ingen båt alls i sikte. Det måste ha funnits en båt som varit fäst vid den där draglinan vid ett eller annat tillfälle, det var säkert; men vad som blivit av den, vilket fruktansvärt öde som drabbat den och dem som funnits i den, var förborgat. Vad nu olyckan än hade bestått i, hade den dock inte på minsta vis stört den unga damen och hennes kavaljer, de som bogserade den. De hade båtshaken och de hade linan och det föreföll vara allt de behövde för att utföra sitt arbete.
George skulle just ropa på och väcka upp dem, men i samma stund flög en ljus idé igenom hans sinne och han avstod. Istället tog han sin båtshake, sträckte sig ut och drog in änden av draglinan; och de gjorde en knop på den, som de lade runt masten. Därpå stuvade de undan årorna, gick och satte sig i aktern och tände sina pipor.
Och den unge mannen och den unga damen bogserade dessa storvuxna karlar och en tungt lastad båt upp till Marlow.
George sade, att han aldrig sett så mycket tankfull sorg i en enda blick tidigare, som då, vid slussen, det unga paret insåg att de, under de senaste två milen [4] hade bogserat fel båt. George trodde, att om det inte varit för det lugnande inflytande som den milda kvinnan vid hans sida utgjorde så hade nog den unge mannen fört ett mycket ovårdat språk.
Ungmön var den första att hämta sig från förvåningen och då hon gjort det, slog hon ihop sina händer och sade, upprört:
”O, Henry, i så fall, var är moster?”
”Fick de någonsin tag på den gamla damen?” frågade Harris.
George svarade, att han inte visste.
Ett annat exempel på den farliga bristen på samarbete mellan dragare och bogserad, bevittnades av George och mig själv en gång nära Walton. Det var på det ställe där dragarstigen mjukt går ner mot vattnet, och vi hade slagit läger på motsatta sidan, och iakttog vad som skedde i största allmänhet. Då och då kom en liten båt inom synhåll, dragen genom vattnet i oerhörd hastighet av en kraftfull arbetshäst, på vilken en mycket liten pojke satt. Utspridda på båten, i drömmande och rofulla ställningar, låg fem män, och den man som styrde intog det allra mest vilsamma ställningen.
”Jag skulle vilja se honom dra i fel lina”, mumlade George, då de passerade. Och i exakt det ögonblicket gjorde mannen just detta och båten rusade upp på kanalbanken, med ett ljud som då man river sönder fyrtio tusen linnelakan. Två män, en korg, och tre åror lämnade genast båten på babordssidan och hamnade på kanalbanken och ett och ett halvt ögonblick senare disembarkerade ytterligare två män på styrbordssidan och hamnade på ändan bland båtshakar, segel, segeldukssäckar och flaskor. Den siste mannen höll ut under ytterligare tjugo yards [5], för att därefter dyka i vattnet med huvudet före.
Detta föreföll att lätta båten och den gled fram snabbare. Den lille gossen skrek för full hals och manade på sin springare till gallopp. Männen satte sig upp och stirrade på varandra. Det tog några sekunder innan de började ropa högt efter pojken att han skulle stanna. Han var dock alltför upptagen med hästen för att höra dem och vi såg dem springa efter honom, tills de försvann i fjärran.
Jag kan inte säga att jag beklagar deras olyckshändelse. Tvärtom önskar jag att alla dessa unga tokstollar som får sina båtar bogserade på detta sätt — och de är åtskilliga — kunde råka ut för något liknande. Förutom de risker de själva löper, utgör de en fara och ett irritationsmoment för varje annan båt de passerar. När man färdas i den fart de gör, är det omöjligt för dem att hålla undan för andra och för andra att hålla undan för dem. Deras linor slår in i ens mast och man välter, eller fångar upp någon i båten och antingen faller personen då i vattnet, eller får ansiktet uppskuret. Det bästa motdraget är att hålla ställningarna och vara beredd att hålla dem undan med den tjocka änden av masten.
🙝🙟
Av alla upplevelser i anslutning till bogsering, är nog det mest spännande den att dras av flickor. Det är något som ingen borde gå miste om. Det behövs alltid tre flickor för att bogsera; två håller i repet och den tredje springer runt omkring och fnittrar. De börjar i allmänhet genom att trassla in sig i linan. De får den runt benen och måste sätta sig ner på stigen och reda ut varandra och så snor de den omkring sina halsar och är nära att strypas. De reder dock ut den till sist och börjar springa, dragande båten efter sig i tämligen farlig fart. Efter etthundra yards är de naturligtvis andfådda och stannar plötsligt, sätter sig ner i gräset och skrattar, medan ens båt driver ut i mitten av strömfåran innan man ens vet vad som har hänt eller fått tag på en åra. Så ställer de sig upp, förvånade.
”Å, se!” säger de; ”han har givit sig av ända ut till mitten.”
De drar på tämligen stadigt en bit efter detta, och så kommer någon av dem på, att hon måste nåla upp sin klänning och de stannar till igen och båten går på grund.
Man reser sig och får den av grundet, och så ropar man till dem att de inte skall stanna.
”Ja, vad vill du?” ropar de tillbaka.
”Stanna inte”, vrålar man.
”Stanna — varför då?”
”Stanna inte — fortsätt, fortsätt!”
”Gå tillbaka, Emily och fråga vad det är de vill”, säger en av dem; och Emely går tillbaka och frågar vad det är man vill.
”Vad vill du?” säger hon; ”är det något som är fel?”
”Nej”, svarar man, ”allt är som det skall vara — stanna inte.”
”Varför inte?”
”Jo, för om ni stannar till, så kan vi inte styra. Ni måste se till att hålla igång båten.”
”Hålla vadå?”
”Hålla den igång — den måste röra sig.”
”Å, jasså! Det skall jag säga till dem. Sköter vi oss inte bra?”
”Jovisst, alldeles utmärkt, verkligen, men stanna inte.”
”Det var ju inte ett dugg svårt. Jag trodde att det skulle vara jättesvårt.”
”Nej-nej, det är mycket enkelt. Man måste bara se till att hålla stadig fart, det är hela saken.”
”Jag förstår. Kan du ge mig min röda schal, den ligger under sittdynan.”
Man finner schalen och räcker över den, och vid det laget har en annan av dem kommit dit och vill ha sin hon också och så tar de med sig Marys, för säkerhets skull, men Mary vill inte ha den, så de kommer tillbaka med den och ber om en fickkam istället. Det tar omkring tjugo minuter innan de kommer igång igen och vid nästa flodkrök får de syn på en ko och man måste stiga ur båten för att schasa iväg kon ur deras väg.
Man har aldrig ett tråkigt ögonblick i en båt, om det är flickor som drar den.
🙝🙟
George fick rätsida på linan efter ett tag, och drog oss stadigt upp till Penton Hook. Där diskuterade vi den viktiga frågan om camping. Vi hade beslutat oss för att sova ombord den natten och vi kunde antingen lägga till där vi var, eller fortsätta förbi Staines. Det verkade vara för tidigt för att lägga av för dagen dock, eftersom solen fortfarande stod högt på himlen och vi enades om att fortsätta till Runnymead, tre och en halv miles [6] längre fram, en lugn, trädbevuxen del av floden, där man ligger väl skyddad.
Vi önskade dock efteråt att vi hade stannat vid Penton Hook. Tre eller fyra miles [7] uppför strömmen är en bagatell tidigt om morgonen, men det är ansträngande rodd mot slutet av en lång dag. Man bryr sig inte mycket om utsikten under dessa sista milen. Man pratar inte och skrattar inte. Varje halvmile man ror känns som vore de två miles [8]. Man kan knappast tro att man inte har hunnit längre och man är helt övertygad om att kartan måste vara felaktig; och när man har kämpat på i vad som verkar som åtminstone tio miles [9], och slussen fortfarande inte är i sikte, börjar man allvarligt tro att någon måste ha lagt rabarber på den och sprungit iväg med den.
Jag minns en gång då jag blev fruktansvärt upprörd på floden (rent bildlikt talat, alltså). Jag var ute med en ung dam — en kusin på mödernet — och vi rodde ner mot Goring. Det var ganska sent och vi var angelägna om att komma fram — åtminstone var hon angelägen. Klockan var halv sju då vi nådde Benson’s lock, och skymningen föll runt oss, och hon började hetsa upp sig. Hon sade att hon måste vara hemma till kvällsmaten. Jag sade, att det var något som jag ville vara hemma till även jag; och jag tog fram en karta som jag hade med mig, för att se exakt hur långt det var kvar. Jag såg att vi befann oss endast en och en halv mile från nästa sluss — Wallingford — och fem därifrån till Cleeve.
”Å, ingen fara!” sade jag. Vi kommer att vara förbi nästa sluss före klockan sju, och därefter är det bara en kvar”; och jag satte igång och rodde stadigt på.
Vi passerade bron och strax efter det frågade jag henne om hon såg slussen. Hon sade nej, hon såg ingen sluss; och jag sade ”å!” och högg i vid årorna. Ytterligare fem minuter gick, och jag bad henne titta igen.
”Nej”, sade hon; ”jag ser inte skymten av någon sluss.”
”Är — är du säker på att du känner igen en sluss då du ser en?” frågade jag tveksamt, eftersom jag inte ville förolämpa henne.
Frågan förolämpade dock henne, och hon föreslog att det var bättre att jag själv tittade efter; så jag lade ner årorna och tog mig en titt. Floden sträckte ut sig rakt framför oss i solnedgången omkring en mile; inte skuggan av en sluss fanns att se.
”Du tror väl inte att du har rott vilse?`” frågade mitt sällskap.
Jag trodde inte att något sådant var möjligt; dock kunde vi, som jag framkastade, på något sätt ha kommit in i dammfåran och nu vara på väg mot fallen.
Denna tanke lugnade henne inte det minsta, och hon började gråta. Hon sade, att vi skulle komma att drunkna båda två, och att detta var straffet för att hon följt med mig.
Det föreföll mig vara ett en smula strängt straff; men det tyckte inte min kusin och hon hoppades att allt snart skulle vara över.
Jag försökte trösta henne och att sprida ljus över hela saken. Jag sade, att faktum uppenbarligen var det att jag inte rott så snabbt som jag trodde, men att vi snart borde vara framme vid slussen nu; och jag rodde på i ytterligare en mile.
Därpå började jag bli nervös för egen del. Jag såg återigen på kartan. Där låg Wallingford-slussen, klart utritad, en och en halv mile nedströms Benson’s. Det var en mycket bra och pålitlig karta; och dessutom kom jag ihåg slussen för egen del. Jag hade varit där två gånger. Var befann vi oss? Vad var det som hade hänt oss? Jag började tro att det hela var en dröm, att jag låg och sov i min säng, att jag skulle komma att vakna upp om någon minut, och att man skulle säga mig, att klockan var över tio.
Jag frågade min kusin om hon trodde att det kunde vara en dröm och hon svarade att hon just tänkt ställa samma fråga till mig; och så undrade vi om vi båda sov och i så fall vem av oss som var den verkliga personen som drömde och vem som var den som endast var en dröm; hela frågan blev verkligt intressant.
Jag fortsatte dock att ro och fortfarande dök ingen sluss upp i sikte och floden blev alltmer dyster och spöklik under nattens fallande skuggor, och allt blev underligt och skrämmande. Jag tänkte på troll och vättar och tomtat, samt på de där elaka flickorna som sitter uppe på klippor hela nätterna och lurar ner folk i strömvirvlar, med mera sådant; och jag önskade att jag hade varit en bättre människa och kunnat fler psalmer; och mitt i dessa tankar hörde jag den välsignade melodin till ”He’s got ’em on”, uselt spelad på konsertina, och visste att vi var räddade.
Jag tycker inte särskilt bra om konsertinamusik som regel; men oj! Hur vacker framstod inte den musiken då för oss båda — betydligt vackrare än Orfeus’ röst eller Apollons lyra, eller något av det slaget kunde ha låtit. Himmelsk musik skulle, i det sinnestillstånd vi då befann oss, endast ytterligare ha skrämt oss. Vackra harmonier, korrekt framförda, skulle vi endast ha tolkat som ytterligare ett omen, som fått oss att låta hoppet fara. Men tonerna till He’s got ’em on, spasmiskt frampressade, med ofrivilliga variationer, från ett väsande dragspel, hade någonting underligt mänskligt och betryggande över sig.
Det ljuvliga ljudet kom närmare, och strax låg den båt från vilken det emanerade, vid vår sida.
Den innehöll ett sällskap bestående av provinsiella ’Arrys och ’Arriets, som var ute på en månskenstur. (Månen var inte synlig, men det var ju inte deras fel.) Jag har aldrig sett så tilltalande, älskvärda människor i hela mitt liv. Jag anropade dem, frågade dem om de kunde säga mig hur vi skulle komma till Wallingford-slussen; och jag förklarade att vi hade letat efter den i två timmar nu.
”Wallingford-slussen!” svarade de. ”Herre min skapare, herrn, den ä’ ju riven se’n mer än ett år. De’ finns ingen Wallingford-sluss, herrn. Ni befinner er nära Cleeve nu. Rackarns om de’ inte ä’ en kurre här som letar efter Wallingford-slussen, Bill!”
Det hade jag aldrig kunnat tro. Jag ville falla dem om halsen och välsigna dem; men strömmen var alltför stark där för att göra något sådant möjligt, så jag fick nöja mig med att uttrycka min tacksamhet verbalt istället.
Vi tackade dem mångordigt, och sade att det var en underbar natt, önskade dem en angenäm utflykt och jag tror att jag bjöd in dem att komma och tillbringa en vecka hemma hos mig och min kusin sade, att hennes mor gärna skulle vilja träffa dem. Och vi sjöng soldaternas kör ur Faust, och kom hem till kvällsmaten, trots allt.