Trollsländan som backfisch/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Bergraset
Trollsländan som backfisch
av Bertha Clément
Översättare: Einar Ekstrand

Kattguld
Avskedet  →


[ 136 ]

X.
KATTGULD.

En dag, då Hilly kom hem från ett besök hos Hanna, möttes hon av en angenäm överraskning. Fröken Mertz hade gjort besök och bett att få måla farfars porträtt.

— Hon ska måla två tavlor till utställningen i höst, berättade fru Regnier, och hon är alldeles förtjust i farfars karaktärshuvud. Litet senare voro även hennes föräldrar här och hälsade på. De äro mycket älskvärda människor alla tre.

— O, om jag hade varit här, suckade Hilly.

— Lugna dig, du får ju snart träffa henne, sade modern.

Följande morgon såg Hilly med en viss avund farfars förberedelser till sin första sittning. I sin gråa morgonrock, med sammetsmössan på det ärevördiga huvudet, den långa pipan i handen… så hade konstnärinnan bett henom komma. Med en lätt suck såg Hilly efter honom, då han gick över gatan.

[ 137 ]— Seså, Hilly, sade modern en eftermiddag kort därefter, gör dig nu i ordning, vi ska gå och hälsa på professorns.

Den unga flickan var icke sen att efterkomma denna uppmaning, och snart gick hon med klappande hjärta vid moderns sida över gatan och upp till professorns bostad.

Den gamla professorskan hälsade dem hjärtligt välkomna och betraktade Hilly med så vänliga blickar, att hon genast vann det unga hjärtat.

Nu öppnades dörren och målarinnan inträdde. Den gamla damen vände sig livligt mot henne.

— Jag tänkte just ropa på dig, Elisabeth. Se bara, vilket kärt besök vi fått.

Fröken Mertz växlade några ord och en handtryckning med fru Regnier och räckte därpå handen åt Hilly.

— Detta är den lilla flickan, Lieschen, som jag talat så mycket med dig om, sade professorskan och strök med len hand över det rodnande flickansiktet.

Ett par kloka, lysande gråblå ögon sågo forskande på Hilly. Hon skulle helst av idel förvirring velat springa därifrån, men hon behärskade sig, ty det gällde ju nu att bli föreställd för den beundrade konstnärinnan. Blygt och stammande besvarade hon de vänliga frågor, som riktades till henne.

Under det följande samtalet kände hon sig litet besvärad, ty porträttmålarinnans blickar vilade nästan hela tiden på henne.

— Mamma, sade hon ängsligt, då de gingo hem, för all del titta noga på mig och säg sedan om det är något fel med mig eller något som inte är som det ska vara.

— Nej, Hilly, jag kan inte upptäcka någonting. Varför trodde du det?

— Fröken Mertz tittade så oavbrutet på mig, som om det var något hon undrade över… märkte du inte det?

— Åjo, svarade modern och ett flyktigt leende flög över hennes ansikte. Men konstnärer ha ju för vana att iakttaga allting, så det behöver du inte oroa dig för.

[ 138 ]— Du, mamma, är det inte förtjusande att hon verkligen heter Elisabeth, alldeles som jag trodde. Är hon inte väldigt intressant?

Den lilla backfischen var så lycklig över sin nya bekantskap, att hon knappast kunde somna in på kvällen. Hon undrade, om hon en dag skulle få tillfälle att tala om, att även hon en gång närt den förhoppningen att få bli konstnärinna.

Följande morgon blev Hilly både glad och överraskad, då modern ropade in henne i sitt rum, och hon där varseblev fröken Mertz. Så roligt, att denna så snart återgäldade deras visit.

— Jag har någonting att be er om, kära fröken, sade konstnärinnan, i det hon räckte Hilly sin hand. Er mor har redan varit så vänlig att ge sin tillåtelse, och jag hoppas, att ni, ty det rör huvudsakligen er, också beviljar min bön.

— O ja, jag skulle vara förskräckligt glad, om jag kunde vara er till någon tjänst, fröken Mertz.

— Även om jag ber, att få måla ert ansikte för utställningen?

Hilly var till en början mållös av överraskning, därpå blev hon mörkröd och stammade:

— Mitt ansikte? Mitt eget?

— Ja, ert eget, lilla fröken, svarade fröken Mertz skrattande. Jag kan väl inte begära att ni ska ställa ett annat till mitt förfogande… och vore inte nöjd därmed heller.

— Gå efter några av dina klänningar, Hilly, så att fröken Mertz kan få välja själv, vad du ska ha på dig, sade modern.

Den unga flickan flög uppför trappan in i Paradiset, men i stället för att taga fram sina kläder, grep hon hastigt en spegel och gick fram till fönstret. Hon studerade nu ivrigt drag för drag sitt ansikte, men kunde icke förstå, vad fröken Mertz egentligen fann däri. Hon skakade förundrad de glänsande lockarna, som föllo ned över hals och skuldror och sade halvhögt:

— Nej, lilla Syrsa, någon skönhet är du verkligen inte. Det är väl bara ett infall, en konstnärsnyck av [ 139 ]fröken. Men det är i alla fall förtjusande att bli avmålad av en riktig artist.

Hon hängde upp spegeln på sin plats och tog fram sina klänningar ur skåpet, varpå hon sprang ned med dem. Till Hillys förvåning valde fröken Mertz en enkel, ljusgrå klänning med fyrkantig urringning och garnerad med blåa band och spetsar.

— Kan ni komma i eftermiddag klockan två? frågade hon. Det är bra, då börja vi med detsamma.

— — —

Fröken Mertz hade inrett det ljusaste rummet i våningen till ateljé. Det klara dagsljuset flödade in genom fönstren. Hon stod framför staffliet och målade ivrigt på farfars morgonrock, då Hilly inträdde.

— Blir det likt? frågade hon.

— Underbart! utbrast Hilly hänförd. Det är som om farfar kunde stiga ned ur ramen och tala.

— Det är inte färdigt ännu, men jag hoppas det skall bli lyckat. Seså, nu ställa vi farfar åt sidan och ta fram den tomma duken för hans sondotter i stället. Vill ni vara god och sätta er här, fröken Hildegard och titta sen eftertänksamt ut genom fönstret. Utmärkt! Jag vill nämligen måla er som en drömmande flicka, vilken blickar ut genom det murgrönskransade fönstret i en gammal borg.

Hilly rodnade av förtjusning och kände sig snart inne i sin roll.

Målarinnan arbetade nu flitigt. Då och då talade hon väl också några ord med den unga flickan, men hennes uppmärksamhet var likväl fäst på arbetet, och därvid glömde hon alldeles tidens gång.

Slutligen vågade Hilly blygt fråga, om klockan inte var fyra snart.

— Å, ja visst, ert kotteri! utropade fröken Elisabeth och såg på klockan. Ja, det är verkligen tid för er att gå. Nå, jag väntar er väl i morgon vid samma tid, eller hur? Jag önskar er mycken trevnad!

Hilly gick till Emmy, hos vilken svärmen denna gång skulle sammanträda, och berättade om sin nya [ 140 ]upplevelse. Lisbeth och Hanna gladde sig med henne, men Emmy kastade en blick i spegeln och sade:

— Målar hon dig för utställningen? Nå, du är ju rätt söt, lilla Syrsa, men jag är rädd att hon inte kommer att göra någon vidare succes med ditt porträtt.

Hilly blev röd i ansiktet och Lisbeth sade litet spydigt: Synd att hon inte känner dig, Amiral, du skulle väl vara en godbit för henne. Gå och gör henne din uppvaktning, så få vi se, om hon vill måla av dig.

— Tack, men jag traktar inte efter att bli avmålad.

— Det har inte jag heller gjort! utbrast Hilly förtretad.

— Det vet vi alla, lugna dig, lilla Syrsa, sade Hanna, i det hon tryckte hennes hand.

— Jag ville visst inte förnärma dig, sade Emmy älskvärt. Låt oss nu dricka kaffe och smaka på kakorna. Tyvärr hindrade mig de s. k. stadgarna från att bjuda på något finare, vilket jag gärna velat, eftersom det nu är sista gången jag har er hos mig.

— Vad nu då? Vad vill det säga? ropade Lisbeth.

Emmy kämpade med en lätt förlägenhet och återtog därpå:

— Jo ser ni, under den närmaste tiden kan jag inte deltaga i edra sammankomster. Jag väntar främmande, och för övrigt tycker jag det är bättre att vi skjuta upp våra sammankomster till vintern.

— Jaså, sade Lisbeth. Tycker ni det också, Hanna och Hilly?

— Nej, jag finner vårt förbund förtjusande.

— Jag också, och dessutom få vi inte glömma, att vi ska göra en smula nytta tillsammans.

— Gott, jag tänker som ni; alltså fortsätta vi våra sammankomster, och den som frivilligt utträder ur kretsen får bära följderna.

— Jag har ju inte precis talat om att utträda, sade Emmy förargad. Jag har bara inte tid för tillfället. Melitta kommer till Weidenburg…

— Aha, utropade Lisbeth. Jag anade väl att det låg en hund begraven under det där! Ni ska få se, [ 141 ]flickor, att vår Kackerlacka inte vill kännas vid oss under den närmaste tiden.

Hilly rodnade av harm, och Hanna frågade:

— Förhåller det sig verkligen så, Emmy?

— Så gräsliga ni är: utbrast denna gråtmilt. Jag har visst inte tänkt på något sådant, men ni måste väl inse, att jag vill vara tillsammans med Meli den korta tid, hon är här.

— Naturligtvis, sade Hanna kallt, vi ska visst inte hindra dig.

— Kommer din söta Meli då hit till dig? frågade Lisbeth med ett förstulet leende.

— Så du kan fråga, Lisbeth! Nej, hon skall naturligtvis bo hos sina släktingar, greve Wendeslows här. Men vi måste ju träffa varandra mycket ofta, det ha vi kommit överens om redan i pensionen.

— Har hon skrivit till dig?

— Nej, jag hörde det av Thea Schwarzkopf. Meli vill säkert komma och överraska mig.

— Tydligen! sade Lisbeth med en gäckande glimt i sina ögon. Gör dig beredd på en stor överraskning, lilla Kackerlacka! Så vitt jag känner din bedårande Meli rätt, kommer hon att alldeles ignorera dig här i Weidenburg, varest hon har sina grevliga släktingar.

— Fy! utropade Emmy harmset, hur kan du säga något så avskyvärt om min kära Meli. Du känner inte avgrundsdjupet i hennes hjärta.

— Hm, du kan ha rätt; det är nog en avgrund av tomhet, där hennes hjärta borde vara. Men nu bryr vi oss inte om det där längre. Hanna, det är visst din tur att spela något i dag.

Om icke Lisbeth varit så munter och obesvärad, hade stämningen i kretsen helt visst varit litet tryckt, ty både Hilly och Hanna kände sig sårade av Emmy och talade också på hemvägen därom.

Hilly fortfor att sitta för fröken Mertz och såg med förtjusning sin bild framträda på duken under konstnärinnans skickliga händer. Då den senare hörde, att Hilly själv hade stor håg för målning, erbjöd hon sig att giva den unga flickan några lektioner, så att hon [ 142 ]sedan kunde fortsätta att på lediga stunder öva sig på egen hand. Hillys tacksamhet kände inga gränser. Hon kunde visserligen ej få ägna sig helt åt konsten, men bon skulle ändå lära sig måla och kanske bli i stånd att framdeles åstadkomma en och annan tavla, som hon kunde få såld.

På söndagen träffades svärmens medlemmar efter gudstjänsten utanför kyrkan och gjorde upp, var de skulle sammanträda på eftermiddagen. Emmy var dock ej med.

Då de gingo över planen sade Lisbeth plötsligt:

— Titta, där borta står det grevliga herrskapet med den förtjusande Meli och presentera det söta barnet för sina bekanta. Ja, nog kan hon uppträda förnämt, det måste man säga! Så, nu gå de. Men se, vem kommer fram till henne nu, om inte vår lilla Kackerlacka! Nu bör det väl bli ett rörande återseende!

Emmy hade verkligen närmat sig de grevliga och deras nies, och då de nu ämnade fortsätta framåt vägen, ropade Emmy halvhögt med undertryckt jubel i sin röst: Meli! Och då denna icke hörde ännu en gång litet högre: Meli!

Den unga flickan vände sig till hälften om mot Emmy och sade därpå till grevinnan:

— Ursäkta mig ett ögonblick, kära tant, det är en flyktig pensionsbekantskap, du förstår.

Emmy stod som förlamad. »En flyktig pensionsbekantskap!» Hon, som ansåg sig vara Melis bästa, intimaste väninna.

Melitta räckte henne handen.

— God dag, Emmy. Det var roligt att få se dig, jag hade alldeles glömt bort, att du bodde här i Weidenburg. Jag skulle gärna velat hälsa på dig någon gång, men du står ju så helt utom våra kretsar… du förstår nog, eller hur? I pensionen är det ju inte så noga, men när man kommit ut i stora världen får man lov att hålla sig inom den krets man tillhör. Adjö, Emmy!

Hon nickade och skyndade sedan på lätta fötter tillbaka till sitt sällskap.

[ 143 ]Emmy blev stående orörlig, utan att märka de förbigåendes blickar. Alldeles frånvarande stirrade hon efter den behagliga gestalten. Var det verkligen Meli… hennes kära Meli, för vars skull hon med så lätt hjärta uppgivit sina gamla väninnor? Blek och upprörd i sitt innersta gick hon långsamt hemåt, utan att se de tre väninnorna, som nyfiket sågo efter henne.

— Det där var inte riktigt som det skulle, sade Lisbeth. Då skulle hon ha blivit presenterad för det grevliga herrskapet. Jag slår vad om att den söta Meli på sitt mest älskvärda sätt givit henne respass. Nå, det måste förr eller senare komma därhän. Men låt Amiralen nu gå sin väg i lugn och ro, för ögonblicket är hon en riktig krutdurk, misstänker jag, och en explosion på öppen gata vore inte angenäm. Vänta mig inte i eftermiddag, jag går till Emmy.

— Du vill väl inte springa efter henne, Lisbeth, när hon givit oss på båten? utropade Hilly harmset.

— Springa efter henne? upprepade den lilla Humlan. Jag har varit Emmys vän sedan vi var små och har inte bara rätt utan skyldighet att inte överge henne i nöden… eller har du en annan uppfattning om vänskapen, lilla Syrsa?

— Nej, visst inte, du har så rätt, men om någon ger mig respass…

— Så tar jag det inte på allvar… vilket inte heller var meningen i det här fallet. Jag är säker på att Amiralen i dag behöver mig, eller tror ni att det är en obetydlighet, om man trott sig ha ett stycke guld i handen och finner att det bara är kattguld?

— Det är hennes egen skuld, muttrade Hilly. Men Hanna räckte Lisbeth handen och sade:

— Du har alldeles rätt, lilla Humla. Du är den mest högsinta av oss. Gå till Emmy och trösta henne.

Vid sin hemkomst möttes Hilly av en angenäm överraskning. Heinz hade kommit hem och medförde den glada nyheten, att han från den första augusti skulle tjänstgöra på posten i Weidenburg.

Under det alla i familjen Regnier sålunda voro glada och förnöjda, rådde stor bedrövelse hos Lippoldis. Emmy [ 144 ]hade kommit hem upprörd och förtvivlad och brustit ut i en sådan tåreflod att hennes orolige pappa skulle ha sprungit efter doktorn, om icke den lugnare modern hindrat det. Det dröjde en stund, innan de lyckades få veta orsaken till denna plötsliga sorg.

— Du har dig själv att skylla, sade modern. Du vet att jag aldrig gillat ditt överdrivna svärmeri för den där högfärdiga Melitta utan varnat dig för henne. Och för den fåfänga varelsens skull har du ställt dig illa med dina verkliga väninnor. Du har dragit dig ifrån dem bara för att du trodde, att Melitta skulle införa dig i hennes kretsar.

Emmy grät ännu värre, och då modern ej fick något svar fortfor hon:

— Stackars barn, du lider nu straffet för din fåfänga och förblindelse. Jag hoppas ändå, att de snälla flickorna här inte känna sig så djupt kränkta av ditt uppförande, att de inte kunna förlåta dig, om du ber dem därom. Kom nu och ät middag.

Men Emmy vägrade envist att äta.

— Plåga mig inte, sade hon. Jag kan inte äta nu.

Föräldrarna gingo, och Emmy lämnades att gråta och jämra sig så mycket hon ville. Det gjorde hon också så grundligt, att hon snart låg stilla och utmattad på soffan. Hennes ideal i spillror! Det var otroligt, outhärdligt! Tänk, vad Lisbeth skulle skratta, om hon visste det. Hon hade ju alltid förutspått ett sådant slut på Meli-vänskapen. Väninnorna kunde hon naturligtvis ej uppsöka… ensam och övergiven var hon!

Då hördes fasta steg i rummet bredvid och efter en kort knackning öppnades dörren och Lisbeth trädde in.

— Go'dag! sade han, kastade av sig hatt och handskar, satte båda händerna vid höfterna på ett ej vidare behagfullt sätt och betraktade den orörligt liggande Emmy, som ej visste, vad hon skulle tro om Lisbeths uppträdande på platsen.

— Min kära Emmy, började Lisbeth, du är verkligen den dummaste lilla toka, som går på Guds gröna [ 145 ]jord. Gråter dig fördärvad för den där tomma sockerdockans skull och låter dina föräldrar äta middag ensamma och oroa sig för dig. Du är sannerligen en förtjusande dotter, det måste jag då säga!

Emmy for förargad upp från soffan.

— Det angår dig inte alls, ropade hon. Vem har givit dig rätt att komma och hålla moralpredikan för mig hemma i mitt eget hus!

— Min vänskap för dig ger mig den rätten, och du borde vara mig tacksam för det. Är du nu äntligen på det klara med den där Meli? Gudskelov att det kommit därhän.

— Du är en hjärtlös varelse, som talar på det viset. Du har inte en gnista medkänsla för mig.

— Om jag inte det hade… varför tror du då att jag kommit hit… fastän du så att säga givit mig avsked på grått papper.

— Meli var så annorlunda, klagade Emmy, hon var alltid så… så…

— Sockersöt, ja! inföll Lisbeth. Ja, människor är ju så olika… mig måste du ta sådan jag är. Seså, upp med dig nu, vad ligger du där för, som om du vore sjuk?

— Jag grämer mig så förskräckligt.

— Nåja, det kan du göra lika bra, om du går och står eller sitter.

— Du är gräslig, Lisbeth!

— Vet nog det, min skatt, det har du sagt mig så många gånger förut. Seså, var stilla, så ska jag släta till håret litet, du ser ju ryslig ut! Så där, kom nu ned och drick kaffe, de ha så härliga kakor där.

— Nej nej, jag kan inte äta något… inte en bit.

— Seså, lägg nu bort den där sorgefulla minen, lilla Kackerlacka, den passar inte alls för dina ljuvliga sexton år… på en så härlig och solig söndagseftermiddag till! Ser du, till och med en brummande humla kan bli poetisk! Nu gå vi ned till kaffet, och sedan vill dina föräldrar göra en spatsertur med oss.

— Ack, jag stannar hellre hemma, jag känner mig så eländig både till kropp och själ.

[ 146 ]— Nå, det är väl inte underligt, när man inte har ätit någon middag.

De gingo ned till kaffebordet, och ehuru Emmy förblev i en elegisk sinnesstämning och satt tyst och stilla. lyckades de dock förmå henne att dricka en kopp kaffe och äta några kakor. Under promenaden var hon alltjämt lika tyst, men då de kommit hem bad hon Lisbeth:

— Du stannar väl hos mig i kväll?

— Ja, jag har berett mig på det, svarade hon, och båda gingo in i Emmys rum.

— Om onsdag ska svärmen ha sammankomst hos mig. Du kommer väl då?

Emmy rodnade lätt.

— Jag har ju utträtt, sade hon sakta.

— För tillfället, ja. Men nu är väl Meli intet hinder längre… eller tänker du söka upp henne igen? Hur kan du tänka dig det? Hon existerar inte längre för mig!

— Nå, då är det väl ingenting, som hindrar dig att komma?

Emmy teg ett ögonblick och frågade därpå tveksamt:

— Du, Lisbeth, är Hanna och Hilly mycket onda på mig?

— Kan väl hända. Ett gott ord måste du säga dem, det är inte mer än rätt. Du har uppfört dig gräsligt ohövligt, för att uttrycka mig milt; egentligen har du gjort oss nästan detsamma som den där söta Meli gjort dig.

Emmy brast åter i gråt

— Så bry er inte om mig då! Varför har du kommit till mig i dag?

— Därför att jag är din vän och som sådan vill dela sorg och glädje med dig. Tror du väl, att jag eljest hade kommit?

— Ack, Lisbeth, du är mycket bättre än jag, snyftade Emmy.

— Ja, jag är själv helt rörd över mitt ädla hjärta, sade Lisbeth skrattande. Men om du vill göra mig till viljes, så torka nu dina tårar och låt oss vara förnöjda.

[ 147 ]I stället för svar föll Emmy den överraskade Lisbeth om halsen och kysste henne.

— Å, kära lilla Lies, var inte ond på mig! Jag inser mu först, vad jag har i dig. Utan dig skulle jag inte ha överlevat den här dagen. Håller du ännu en liten, liten smula av mig?

— En liten smula, ja. Men försök inte att göra dig av med mig en gång till, om du vill behålla mig! Och nu tala vi inte mer om det här. Hela Meli-historien stoppa vi i skrinet, inte ett ord mer om den… och om onsdag kommer du till mig och därmed punkt!

Emmy gav sig ingen ro, förrän hon gottgjort den oförrätt hon tillfogat sina väninnor. Redan följande dag gick hon till Hilly och Hanna och bad dem så innerligt om förlåtelse, att de båda ånyo skänkte henne sin tillgivenhet. Och hädanefter rådde ostörd enighet inom Insekternas förbund.