Trollsländan som förlovad/Kapitel 10
| ← Farbror Joachim |
|
Det nya hemmet → |
X.
EN LIVSFRÅGA.
Snart skulle Hilde lämna Schweiz, och hon levde för närvarande i en viss spänning, ty hon kunde när som helst vänta farbrodern, som skulle komma och hämta henne. På tant Adeles inrådan hade hon redan gjort alla sina avskedsbesök, ty det var icke antagligt, att överste Hermsdorf skulle kunna stanna där länge. Och i dag hade det anlänt ett telegram, att han skulle anlända under dagens lopp och bad Hilde hålla sig redo att avresa.
Överste Hermsdorf anlände fram mot kvällen. Hilde erfor en djup missräkning, när hon såg, att farbrodern var ensam, men när han glädjestrålande slöt henne i sina armar, fick glädjen åter överhand hos henne.
— Mitt älskade barn, sade översten och betraktade henne ömt och forskande, du är visst riktigt frisk och blomstrande, eller är det endast för ögonblicket, som du ser så fräsch och rosig ut?
— Nej, farbror, det är naturfärg, svarade hon glatt och smög sig intill honom. Vad jag gläder mig åt att äntligen få återse dig! Nu först märker jag, att jag emellanåt känt hemlängtan.
— Då har jag ju kommit i rättan tid, sade han och strök henne ömt över håret. Vi har allesammans längtat efter dig, barn, och gläder oss nu hjärtligt åt att få dig tillbaka.
Under tiden hade de gått uppför trappan, och Hilde förde farbrodern in till tant Adele. Skälvande av otålighet, väntade hon på att hälsningarna mellan farbror Ernst och damerna skulle vara överstökade, och så fort han slagit sig ned, utbrast hon:
— Farbror, du har ännu inte framfört några hälsningar till mig! Och har du inte ett enda brev med dig?
Överste Hermsdorf såg på henne med road min. Jag ser, Hildegard, att du alltjämt är dig lik, svarade han leende. Förlåt mig, mina damer, att jag först stillar min brorsdotters nyfikenhet. Naturligtvis har jag med mig otaliga hälsningar, och här är även några brev.
Hilde grep dem hastigt och kastade en blick på utanskrifterna. Ingenting från Enriko! ulbrast hon i besviken ton. Farbror, har du inte hört något ifrån honom?
— Jo då, men därom senare, mitt barn.
Översten vände sig med så bestämd min till damerna, att Hilde tills vidare måste tygla sin otålighet. Hon sprang upp på sitt rum med breven, och deras innehåll stämde henne riktigt glad. Sedan träffade hon farbrodern och damerna i trädgården och slöt sig till dem.
— Jag gläder mig så åt att få komma hem, farbror, sade hon och tog honom under armen. Så förtjusande, att Klara bjuder mig till sitt bröllop i Hamburg! Inte sant, farbror, du har ingenting däremot? Bröllopet försiggår i all stillhet, och utom Hilly är jag den enda av svärmen, som är bjuden.
— Ja visst, Hildegard. Detta nöje unnar jag dig och dina väninnor gärna. Och för övrigt räknar herr Born på att du stannar några dagar hos honom.
— Det passar ju utmärkt! Hör du, farbror, tala nu äntligen om vad det är med Enriko. Kommer han inte snart? Eller är han kanske redan på väg?
— Nej, svarade farbrodern och förde henne in på en sidogång. Nej, han är inte på väg, och inte heller kommer han under den närmaste tiden —
— Farbror, han har lovat mig det så säkert! inföll Hilde.
— Man kan inte alltid följa sina önskningar, mitt kära barn —
— Men man måste under alla omständigheter hålla sitt löfte. När kommer han således?
— Inte ännu på en tid.
— Farbror! Hilde blev riktigt blek och såg förskräckt på farbrodern.
— Ja, mitt barn, men den saken står inte att ändra, såsom min unge vän meddelat mig. Hans far har gjort betydliga förluster i sin affär; det skulle han dock ha kunnat övervinna, om inte filialen i Honolulu befunne sig i dåliga händer. Det blev inte bekant förrän helt nyligen, när föreståndaren, en man som herr Born skänkt det största förtroende, gav sig i väg med en större summa och lämnade allt efter sig i största oordning. Det var i början av mars. Enriko reste genast dit och tog hand om affären. Han har måst avskeda flera av biträdena och är för närvarande hänvisad till sig själv och några få pålitliga. Under sådana omständigheter är det honom naturligtvis omöjligt att företaga resan hit, som ju skulle taga en mycket lång tid.
Översten fortsatte att tala på samma sätt till brorsdottern och iakttog henne under tiden oroligt, ty han var icke van vid att icke bli avbruten av henne. Hennes absoluta tystnad blev honom till sist riktigt hemsk. Vid en krök av vägen träffade de åter damerna, och när översten om en stund såg sig om efter Hilde, var hon försvunnen.
Hon hade rusat tvärs igenom trädgården och upp på sitt rum, där hon kastat sig på soffan och brustit i lidelsefull gråt. Missräkningen var alltför stor! Nu först insåg hon till fullo, hur hon glatt sig åt att få återse Enriko. Och det skulle kanske förflyta år, innan han kom! Det var otänkbart! Varför hade han icke skrivit en enda rad till henne? Han måste dock veta, hur bittert besviken hon skulle känna sig. Inte ens en hälsning hade han sänt. Hade han kanske glömt henne med anledning av sitt arbete på den där otäcka gamla ön?
Följande dag lämnade hon i farbroderns sällskap det gästfria hus, där hon så länge vistats och där hon återvunnit hälsa och livsglädje. Avskedet från vännerna blev henne mycket svårt, och den första dagen var hon tystare än eljest.
I Hamburg fortsatte översten hemfärden, och Hilde for ut till Eimsbüttel för att överraska familjen Regnier. På balkongen syntes ingen till, så Hilde rusade uppför trappan och ringde på. Dörren öppnades, och två blåa ögon blickade nyfiket ut. Hilde, min kära, kära Hilde! utbrast Hilly i jublande ton, och de båda väninnorna sjönko i varandras armar.
⁎
Det var en vänlig vårdag, som vigseln ägde rum
inom den trängre familjekretsen. Klara var en
allvarlig brud, ty hon tänkte på skilsmässan från
föräldrarna och syskonen, som, det visste hon, skulle
sakna henne; det var henne dock en tröst att veta,
att de nu befunno sig i bättre omständigheter.
Hilde, Hilly och den sistnämndas mor stannade över pingsten i Hamburg och återvände sedan tillsammans till Weidenburg. Hilde gladde sig visserligen åt att få återse mormodern, släktingarna och väninnorna, men hon saknade dock modern mycket, och till en början blev det henne mycket svårt att gå in i dennas rum. Så småningom vande hon sig dock vid att leva utan modern.
Då Hilde varit hemma ungefär sex veckor, emottog hon sitt första brev från Enriko i Honolulu. Hon sprang upp på sitt rum för att läsa det. Helt nyfiken vek hon upp brevet. En sådan lycka, att Enriko givit sig tid att skriva riktigt utförligt om sitt nya hem. Hon började läsa, och därvid fingo hennes kinder alltmera färg och ett leende spelade kring hennes läppar. Han skildrade allt så livligt, att hon nästan tyckte sig se det.
Nu grep hon det näst sista arket, men helt plötsligt uppgav hon ett utrop av överraskning, läste vidare med spänd uppmärksamhet, sprang sedan upp och ut ur rummet och rusade in till mormodern, som satt med sitt arbete vid det öppna fönstret.
— Mormor, han skriver — han skriver — ack, mormor, han har mig kär!
Gråtande och skrattande, sjönk hon ned framför den gamla damen, slog armarna om henne och smög sitt blonda huvud ner i hennes sköte.
Rörd strök den gamla damen hennes glänsande blonda hår och frågade milt:
— Och du, min älskling, har även du honom kär? Så kär, att du kan följa honom till fjärran land? Hilde höjde sitt glödande ansikte och utropade:
— Ack, mormor, jag har ju icke förrän nu vetat, hur kär jag har honom! Som en blixtstråle kom den insikten, när jag läste, vad han skrev. Jag har ju aldrig tänkt på något sådant. Ett vekt, drömmande leende låg över hennes ansikte, när hon betraktade brevet. Jag har ännu inte läst det helt och hållet, mormor, sade hon och fördjupade sig åter i brevet. Så vek hon ihop det, stoppade det i fickan och sade till mormodern: Att tänka sig att ni alla redan länge vetat, att han höll av mig och att han redan i Gardone talat med mamma därom, utan att jag anat det minsta! Nu vet jag också, varför jag kände mig så olycklig, när han reste.
Mormodern höjde dotterdotterns sänkta ansikte, blickade djupt in i de strålande ögonen och frågade: Har du honom så kär, att du för hans skull vill uppge ditt hem, dina anhöriga och dina väninnor, allt, som är dig kärt och dyrbart?
— Ja, mormor, så kär har jag honom, svarade Hilde glatt.
— Måtte då Gud välsigna dig, mitt dyra barn, och skänka er båda en ren lycka! sade mormodern rörd och lade välsignande sin hand på dotterdotterns huvud.
Båda sutto ännu tillsammans, när överste Hermsdorf kom in i rummet. Med glödande kinder ilade Hilde honom till mötes.
— Du vet det redan, farbror, det ser jag på dig! utropade hon.
— Ja, även jag har emottagit ett brev. Och hur låter ditt avgörande, barn?
— Jag har honom kär, och jag följer honom, farbror.
Och sedan måste Hilde naturligtvis över till Hilly för att omtala den stora nyheten. Hilly blev utom sig av förfäran. Hon kysste sin Trollslända och satt sedan tyst och hörde på, medan Hilde berättade. Det susade för hennes öron, och hon kunde endast fatta den enda tanken: Hilde lämnar mig — Hilde drar ut i vida världen — kanske för alltid!
— Farbror och Enriko har ordnat allt för resan, berättade Hilde. I Hamburg följer farfar Born mig ombord på ångaren och anförtror mig åt kapten, och i Newyork tar Hugo emot mig. Jag gläder mig förskräckligt åt att få återse honom, ty nu kan jag åtminstone förvissa mig om att han har det bra. Sedan far jag med Pacificbanan tvärs igenom Amerika, utan att byta om tåg en enda gång, och måste följaktligen anlända lyckligt och väl till San Francisco, där en affärsvän till pappa Born tar emot mig. Jag stannar hos hans familj, tills ångaren till Sandwichsöarna avgår. De följer mig ombord, och efter åtta dagars färd är jag framme — och — och — En varm rodnad drog över hennes ansikte — och sedan är jag hemma hos Enriko.
— Och denna förskräckligt långa resa ska du företa alldeles ensam! utbrast Hilly. Ack, Hilde, jag blir utom mig av ängslan för din skull!
— Ack, Hilly, du får inte föreställa dig det så svårt! Det är verkligen inte något konststycke, ty då skulle farbror minsann inte tillåta det.
— Men var ska du bo i Honolulu, tills ni blivit gifta? frågade Hilly.
— Åh, det faller sig utmärkt. Enriko har gjort bekantskap med ett ungt par, som bor alldeles i hans närhet, och den unga frun har erbjudit sig att ta emot mig, tills vårt bröllop stått. Det blir naturligtvis ej någon större fest — egentligen hade jag utmålat det helt annorlunda för mig, när jag någon gång tänkt på giftermål — Ack, Hilly, gråt inte så! utbrast hon och slog armarna om väninnan.