Trollsländan som förlovad/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En oväntad resa
Trollsländan som förlovad
av Bertha Clément
Översättare: Oscar Nachman

Farbror Joachim
En livsfråga  →


[ 142 ]

IX.
FARBROR JOACHIM.

— Vet du redan av det, Hilly? Med dessa ord trädde Hanna en dag in i paradiset.

— Att Hilde ska stanna hela vintern i Schweiz? frågade Syrsan sorgset. Ja, det vet jag, men jag kan inte förstå, att du kan se så belåten ut, Hanna.

— Men kära du, jag kommer med en helt annan, med en härlig nyhet! Vår Marie har fått en liten dotter!

— O! Hilly klappade i händerna. Så underbart! Vår kära, goda, rara Marie! Vad det gläder mig! Ett barn i vår svärm! Tänk, så förtjusande!

Hanna nickade. Maries mamma talade nyss om det för mig, när jag gick förbi. De är alla mycket lyckliga.

— Jag hoppas, att vi får se lillan, snart. Jag undrar just, vad hon ska heta?

Hillys nyfikenhet blev snart stillad, ty några dagar senare var dopet. Hanna och Hilly smyckade dop[ 143 ]funten med myrtenkvistar och rosor, och när Hilly sedan under den högtidliga handlingen höll barnet i sina armar och lillan blickade upp till henne med sina stora, djupblå ögon, fylldes hennes veka lilla hjärta av kärlek till den lilla varelsen. Med en viss stolthet betraktade hon alltid sedan sitt gudbarn. Hanna delade hennes intresse, och båda träffades ofta hemma hos Marie för att förvissa sig om lilla Elses välfärd.

En vacker morgon i september gick Hanna ute i trädgården, då gamla Christel kom springande och ropade:

— Hannichen, barn, skynda dig in till mamma, för jag fruktar, att hon emottagit tråkiga underrättelser. Telegrambudet var här, och strax efteråt skrek frun till högt — Hanna hörde icke på mer; likblek sprang hon förbi den gamla kvinnan in i huset. Hon öppnade försiktigt dörren till vardagsrummet, men stod orörlig ett ögonblick, stel av förfäran. Modern låg tillbakalutad i sin länstol med slutna ögon och i den slappt nedhängande högra handen det ödesdigra telegrammet. Ögonblicket efteråt låg Hanna på knä bredvid modern med armarna om henne.

Hjärtat klappade gudilov ännu, om också svagt. Så kom Christel in med vatten, ättika och eau-de-cologne, och till sist slog fru von Hollfeld upp ögonen.

— Lilla mor, kära lilla mor, känner du dig bättre nu?

— Ack! Ett djupt andetag. Vad var det? O, telegrammet — Hanna — Hanna!

Hon pressade handen mot ögonen, och hela hennes kropp darrade i tårlösa snyftningar.

Helt förskräckt tog Hanna telegrammet och läste det.

»Wilfried störtad, tillståndet hopplöst.»

Hon var nära att förlora medvetandet under detta slag. Hennes bror, hennes kära, vackra bror, hennes stolthet och glädje!

Christel stod bredvid med tårarna strömmande över kinderna och viskade för sig själv: Ja, så måste det [ 144 ]först komma! Det, som inte vill böjas, måste brytas! Vår vackra, kära unga herre!

Då satte fru von Hollfeld sig plötsligt upp.

— Fort, Hanna! Vi måste genast resa till honom! Kanske vi ännu träffar honom vid liv. Se efter, när nästa tåg går!

I största hast vidtogos förberedelserna till resan, och en timme senare sutto mor och dotter på snälltåget, som förde dem till Priegnitz, där manövern ägde rum. Telegrammet var inlämnat i Pritzwalk, och dit foro damerna, och anlända dit, begåvo de sig direkt till sjukhuset.

Med bävan i hjärtat frågade fru von Hollfeld efter sonen, och tårarna strömmade över hennes bleka kinder, när hon fick höra, att han ännu var vid liv men medvetslös, enär han ådragit sig en svår hjärnskakning. Båda fingo komma in i sjukrummet. Hanna hade trott sig kunna vara stark, men självbehärskningen var nära att svika henne, när hon såg den älskade brodern ligga där som en död.

Och sedan tillbringade mor och dotter sina dagar i ängslan och bävan. Och de långa nätterna, som aldrig tycktes taga slut! Man hade visserligen lovat att med ens underrätia damerna, om det värsta skulle inträffa, men hur skulle de, som ständigt mäste frukta denna kallelse, någonsin finna ro?

I många, många dagar svävade den unge mannen mellan liv och död, tills läkaren äntligen började fatta litet hopp. Det, som blev svårast för fru von Hollfeld, var att varje kväll lämna sonen, och om hon icke haft dottern, hade det varit henne omöjligt att uthärda nätterna.

En morgon kom läkaren dem till mötes med glad uppsyn och sade:

— Nu kan jag ge er bestämt hopp, nådig fru. Vår sjuke har i natt återfått medvetandet och väntar er. Men — Han fattade den av glädje gråtande fru von Hollfelds hand — ni får icke visa er upprörd [ 145 ]inför er son. Var god och samla er, nådig fru, innan ni går in till honom.

— Jag är redan alldeles lugn, herr regementsläkarn, försäkrade hon ivrigt, men Hanna förde henne ändå in i mottagningsrummet, så att hon först skulle kunna fatta sig riktigt. Modern tryckte innerligt hennes hand.

— Mitt goda barn, sade hon sakta, jag vill lära mig av dig att förlita mig på Gud O, Hanna, om jag visste något offer, som jag kunde bringa i mitt hjärtas glädje!

— Jag vet ett, lilla mor, viskade Hanna med bönfallande min.

— Ja, svarade den hårt prövade kvinnan i förut aldrig känd vekhet, jag tror, att om han nu stode framför mig, skulle jag kunna förlåta honom allt.

Hanna omfamnade och kysste modern. Jag tackar dig i hans namn! Icke sant, jag får skriva det till honom?

Fru von Hollfeld smålog genom tårarna. Ja, Hanna, skriv det till honom, svarade hon rörd. Gud har nu visat mig en sådan stor nåd genom att låta Wilfried leva, att jag icke längre kan vara hård och oförsonlig. Och låt oss nu gå in till honom.


⁎              ⁎


Wilfrieds tillfrisknande framskred långsamt men säkert, sedan han väl blivit förd hem, och Joachim tillbringade sin tjänstledighet hemma för att förströ brodern litet, och gamla Christel strålade av förtjusning, då glatt skratt skallade ut till henne i köket.

— Gud vare tackad och lovad! mumlade hon för sig själv. Nu kommer det äntligen att bli annorlunda hos oss. Det är också på tiden, om Hannichen, barnet, någonsin ska få njuta litet av sin ungdom.

[ 146 ]En dag kom Hanna in från trädgården. Gnolande på en visa, gick hon genom förstugan. Då öppnades porten, och in kom en högväxt man, som var Hanna en absolut främling. Detta skäggiga ansikte hade hon aldrig förr sett, och hon kände ingen herre med så grått hår.

Han såg ett ögonblick på den unga flickan. Så sade han sakta:

— Hanna! Min kära lilla Hanna!

Med blossande kinder och häftigt klappande hjärta trädde den unga flickan hastigt närmare. Var det möjligt? Kunde denne gamle man med det nästan vita håret och skägget, med det av sorg fårade ansiktet vara hennes unga, vackra farbror?

— Farbror Joachim? viskade hon skyggt.

— Ja, barn, det är jag. År av hårdaste arbete, umbäranden och ånger har icke dragit spårlöst förbi mig. Har min lilla älskling ej någon välkomsthälsning för den gamla farbrodern?

Tårarna strömmade ur Hannas ögon; djupt uppskakad kastade hon sig till hans bröst och ulropade:

— O, farbror, du har lidit mer, än jag någonsin anade! Stackars kära farbror! Men nu blir allt annorlunda. Mamma kommer att förlåta dig, och vi ska göra allt, så att du glömmer de sorgliga åren på andra sidan havet Men stig nu in här i rummet ett ögonblick, ty jag måste först förbereda mamma. Fru von Hollfeld såg förvånad på dottern, då denna kom in till henne med glädjestrålande uppsyn och tårfuktiga kinder. Vad är det, barn?

— Mor lilla, kan du icke gissa det?

Hon föll på knä, slog armarna om modern och blickade bönfallande upp till henne. Modern blev likblek och höjde avvärjande händerna.

— Joachim? utbrast hon.

— Ja, lilla mor, farbror Joachim har kommit hem för att hämta din förlåtelse. Ack, mor, du kan icke tänka dig, så gammal han blivit! Hon böjde sig ned och kysste moderns darrande hand.

[ 147 ]Fru von Hollfeld andades djupt. Ännu en gång ville den gamla oförsonligheten välla upp inom henne, men endast för ett ögonblick. Gå ut efter honom, Hanna, sade hon sakta.

Strax efteråt trädde han vid den unga flickans hand in i rummet. Hanna såg ännu, hur han knäböjde framför modern, så stängde hon dörren och skyndade ut i köket.