Under ljusa dagar/Pensionen i Paris

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tyska författarinnor
Under ljusa dagar
av Camilla Collett

Pensionen i Paris
På ett gammalt herresäte  →


[ 59 ]

Pensionen i Paris.

Balzac har i sina »Etudes des moeurs du XIX siècle» öfverlemnat en berättelse med titel »Le père Goriot». Man kunde kalla den romanernas Kung Lear; blott med den skilnad att då hos Shakespeare det onda [ 60 ]i skepnad af onaturliga döttrar mera träder fram såsom något absolut, som ödet sjelft, tragiskt vedergällande, så skildrar den franska romanförfattaren lasten så som vår moderna civilisation föder den: förfinad, kameleontaktigt skimrande, bländande, mera medömkan och sorg än afsky väckande; man behöfver ej en gång dertill onda, blott svaga hjertan. Tid att läsa dessa skildringar af ett förderf som blott lifvet i de högre sällskapsregionerna tyckes kunna utveckla, frestas man till att tro, det sagan om basilisken kunde verkliggöras, att de kunde besitta den magiska förmåga som man påstår att dess egen bild utöfvar på detta kräldjur. Men berättelsen om basilisken är blott en myth; han förgås alls icke, utan finner sig fullkomligt väl af att se sig i spegeln; och parisersamhället ser ej heller in i sig sjelf, icke ens vid att läsa sådana böcker som »le père Goriot.» Samhället — samfundet, »le contrat» — nästan i betydelsen af komplott — som Rousseau kallar det, när här är tal om det i sin helhet, är ingen och ingenstädes; det har i detta hänseende mycken likhet med medeltidens hemliga domstol, som dömde och fällde sina offer i osynlig måtto. Alla förklara sig för offer, alla för att vara sårade; ingen vill bära skulden för hvad som försiggår. Den enskilde skall derföre aldrig känna ett angrepp på det samhälle under hvars jurisdiktion han hörer, såsom ett angrepp emot honom, en anklagan emot honom, men mycket mer som ett försvar; och är bilden, som varnande ställes upp, förfärlig och rörande, skall han både röras och förfäras. En sådan modern Goneril[1], som kunde gå på bal ifrån sin faders dödssäng, kan mycket godt gråta sina modiga tårar vid att läsa Balzacs skildringar. Den stora allmänheten är strängare, och blir det mer och mer i samma förhållande som den intager vidare och aflägsnare kretsar kring scenen. Från denna stora allmänhet utgår kritiken, som [ 61 ]känner sundare och ännu håller på en viss borgerlig anständighet, men har icke så lätt att begripa konseqvenserna i det grufliga; den uppröres derföre verkligen, och i detta uppror blifver den orättvis. Den går då löst på författaren, som påbördas osannolikhet, öfverdrift, pessimism — omoral och gud vet allt hvad; — likasom, ack! den författare ännu vore född, hvars inbillningskraft kunde nå upp till verkligheten, än mindre någonsin öfverträffa den.

Balzac yttrar sig i ett af sina företal, i anledning af ett sådant angrepp emot honom, på följande sätt:

»En författare i våra dagar kan blott ställa för sig den uppgift, att skildra samhället i sin helhet, sådant som det verkligen är, med sina stora och sina små, sina upphöjda och sina låga sidor; han blir af nödtvång mera historieskrifvare än romanförfattare. I en tid som denna, då allting analyseras och granskas, då man hvarken tror på prester eller skalder, då man förnekar i dag det man lyftade till skyarna i går, blir poesien en omöjlighet. Han har då ingen annan utväg än en beskrifning på denna samfundets stora sjukdom, och skall man skildra sjukdomen är man nödsakad att också skildra samhället.»

Detta är sanningsord som kunna passa i alla, till och med i våra små litteraturförhållanden. Ja väl är den tid förbi, då en författare blott närde sin publik med fantasifoster, då denna lät sig invaggas i drömmar om förhållanden hvilka ingenstädes voro hemma. Det var gyllene dagar för honom; huru upphöjd, i hvilket mystiskt fjerran stod han icke då för sin tid! I våra dagar måste han fram med sanningen, och sanningen är närgången: den upprörer, den retar. Märkvärdig är denna publikens lättrördhet, detta deltagande för diktens sanning, — alltid en smula af basilisken, den slår ned ögonen! ett deltagande som ibland bryter ut i harm öfver den eller den sorgliga vändningen, eller öfver att ett par, som tyckes skapade för hvarandra och som man har lärt [ 62 ]att intressera sig så för, icke få hvarandra — den grymme författaren! Den bildar en underlig motsats, denna ömhjertenhet, till den kallblodighet som den iakttager framför precist desamma tilldragelser i verkligheten. Denna samma publik ser med största lugn dessa missbruk, dessa sorgligheter, dessa offerscener, som i romanerna röra den till tårar, försiggå inför sina ögon, ser dem dagligen, hos grannen, i sina egna hem. Det är författarens kall, hans stora, sköna — svåra kall, att samla alla dessa verklighetens spridda drag, samla dem, ordna dem i deras inre dolda sammanhang, till en hel, en sådan köld och slöhet uppskakande bild. Ju mera han förmår detta och kan väcka detta deltagande, ju mera missnöjda, ju mer uppretade mot sig sjelf han kan göra sina läsare; ju säkrare har han löst sin uppgift. Dertill behöfvas inga våldsamma medel. Inga parisergrufligheter, inga fasor hemtade från den gamla romanstilen, ingen »Vandring genom olyckans hålor och eländets boningar»; låt honom simpelt och sannfärdigt förtälja huru det har gått till att grannens Jetie på det sista året har fallit af så grufligt, nu då hon ju har blifvit förlofvad med en i alla hänseenden utmärkt man, en omständighet, som, då den verkligen händer, af den ena hälften af Jeties omgifning betraktas som något obegripligt, af den andra som något otillåtligt, och af alla sm ointressant, ja fullkomligt likgiltigt nu, då hon ju dock är förlofvad; låt honom göra detta faktum begripligt, tillåtligt — intressant, så att man röres öfver Jetie, trots den utmärkte fästmannen; så att man uppröres öfver det som har vållat hennes kinders blekhet; så att det kanhända — o kanhända! väcker en tanke, en glimt af en tanke på hvad som går så stilla vid ens sida och lider! Du som skrifver, kan du uppnå detta, mera kan du ej begära! Trösta dig då, om ett domslut här går löst öfver dig, när man drager dig, stackars poet, sjelf konfys och lidande, sjelf ofta blind och slö för det som föregår, formligen till [ 63 ]räkenskap, såsom om du rådde öfver menniskoödet, — trösta dig, när dessa utfall träffa dig; var stolt öfver dem: du har skildrat sannt.

Men detta är allvarliga betraktelser, hvilka helt och hållet aflägsna sig från det blygsamma mål som meddelaren häraf har föresatt sig. Det är Balzacs skull. Med att nämna Balzac ville jag blott berätta att han i inledningen till sin fader Goriot gifver oss en skildring af en borgerlig pension, som i hög grad bär denna sanningens upprörande och träffande prägel. Den intresserar mig så mycket mera, som jag just har haft anledning till att göra bekantskap med detta slags anstalter här i Paris, och afsigten var att derifrån meddela något. För dem af våra läsare som resa torde en annans erfarenhet kanske vara till någon nytta.

Med borgerliga pensioner menas icke, som man skulle tro, pensioner som blott upptaga borgerliga personer; man benämner sålunda dessa kosthus, från de ringaste till de elegantaste och dyraste, i motsats till de etablissementer som befatta sig med uppfostran. De upptaga hvarje stånd. Mest anlitas de af resande som vilja uppehålla sig en längre tid på stället och dock lefva ett mera sällskapligt lif, än det som föres på ett hotel. Men de hafva också stadigvarande matgäster, enkor, äldre ogift folk, hvilka helt och hållet hafva fästat bo der; man har exempel på personer som hafva lefvat tio, femton till tjugo år i en och samma pension. Hvilka obehag än lifvet der kan hafva för dem, föredrages det dock obetingadt framför ensam hushållning, hvilken i Frankrike skys såsom något alldeles outhärdligt. Den ensamma hushållningen existerar nästan icke. Också ungt folk begynner ibland sitt äktenskapliga lif i en sådan pension; — om just till befästande af den husliga lyckan, skall jag icke kunna säga. Man träffar alla nationer der, men förnämligast dock en i ett så öfvervägande flertal, att man skulle tro att dessa etablissementer äro blifna [ 64 ]till för dennas skull — grannfolket — dessa vandrande öboer, hvilka tyckas icke så mycket vandra för att vandra, som för att komma bort från sitt eget land, sin egen härd. Men månne det icke går dem liksom mannen, hvilken flyttade? Byttan med nissen taga de med, och nissen i byttan är ingen annan än deras egen ennui, denna kolossala, verldsbekanta, allt inom sin krets dragande britiska ennui; den kunna de icke resa ifrån, den följer dem öfver allt. Och denna britiska leda — ledsamhet år ännu något annat, ty då ar man ännu icke led åt sig sjelf — kan icke rymmas i de vanliga pensionerna i Paris; den har sina särskilda hvilo- och uppehållsorter, specielt inrättade till att hysa den, boningar utstyrda med engelsk komfort och lys, engelskt kök, engelsk renlighet. Ser man blott på att bo godt och beqvämt, äro dessa engelska pensioner obetingadt att föredraga; men det gifves också många andra; man kan träffa dem i alla genrer, alla skiftningar.

Den Balzacska beskrifningen på en borgerlig pension är anlagd på en så bred basis, utförd med sådan noggrannhet i detaljer och med sådana färger, att man straxt märker att den kommer att blifva skådeplatsen för stora, fruktansvärda ting. Meddelaren häraf kunde eljest lätt frestas till att ställa den helt och hållet i spetsen för sina beskrifningar: iakttagelser, kära läsare! lösa smådrag hemtade från en scen der alls ingenting skall föregå. Men så enfaldigt oegennyttig är han naturligtvis icke. Har man en anspråkslös blomstergåfva att frambära, och grannen beder en taga en frukt med, som väger så och så mycket, så kan man ju nog göra det, som god granne; men man skall icke just lägga detta non plus ultra ofvanpå blommorna heller, ty då får man alls ingen tack för sitt. Der ligger Balzac på bordet; jag vill blott ännu en gång styrka mig med det sanningens doft hvilket likasom andas fram från hvarje liten enskildhet i dessa skildringar.

[ 65 ]Nej, de äro för mästerliga! Läsare, jag vill vara oegennyttig; jag måste åtminstone återgifva hufvuddragen deraf. Läs dem här:

»Madame Banquet, född de Conflans», ett äldre fruntimmer, har under en rad af år förestått en borgerlig pension, liggande vid hörnet af S:t Genevièvegatan, helt nära quartier Latin. Denna pension, känd under namn af huset Banquet, emottager i kost och logis både qvinnor och män, unga och gamla, utan att någonsin förtalet har vågat att angripa denna aktningsvärda anstalt. Men der har heller icke varit sedt något ungt ansigte på de sista 20 åren; och för att en ung menniska skulle falla på den idéen att bo der, måste hans familj sända honom en fasligt mager pension. Detta qvarter, som beskuggas af Pantheons väldiga kupol, är föga kändt; husen hafva något dystert, fängelseaktigt med sig; de bestå nästan alla af pensioner och stiftelser, hvari ålderdomen dör och den glada ungdomen spärras in för att lära. På dessa tysta gator växer gräset högt längs murarna; rännstenarna äro alltid torra; ljudet af en vagn blifver en händelse. Intet qvarter i Paris är sorgligare och mera ödsligt än detta. Isynnerhet bildar S:t Genevièvegatan en svart bronsram, hvilken är fullkomligt passande till en berättelse som den förevarande, en berättelse, hvartill man icke kan stämma sinnet allvarligt nog, likasom med hvart steg, man stiger ned i katakomberna, dagsljuset förminskas och vägvisarens sång förstummas.

Framsidan af huset Banquet vetter utåt en liten trädgård, som ligger inklämd emellan hörnmuren och grannhusets mur. Genom en port, öfver hvilken är anbragt denna inskrift: »Huset Banquet, Pension för begge könen och andra», träder man in i en gäng som smyckas med några gamla lagerträd, planterade i blå och hvita porslinskrukor. Längs efter grannmuren löper en smal allé, hvilken förer upp till ett [ 66 ]lindlusthus, som Madame Banquet, ehuru född de Conflans och trots hennes gästers outtröttliga, grammatikaliska rättelser, hårdnackadt uttalar »Linnelusthuset». Här finnes ett bord med bänkar, och hit pläga de gäster som hafva råd att dricka kaffe bege sig under rötmånaden, för att njuta denna dryck i en hetta som kunde smälta takstenarna på huset.

Huset har tre våningar och vindsrum, hvar och en med fem fönster, hvilka alla äro försedda med jalousier, hvaraf icke en enda är uppdragen på samma sätt som en annan, första våningen består af ett rum åt gatan, hvartill ingången är genom en glasdörr, hvilken tillspärras om vintern. Denna salong står i förbindelse med en matsal, hvilken är afskild ifrån köket medelst ett tegelstensgolf. Intet kan vara sorgligare än denna salong med sina stolar och en soffa försedd med svart tageltygsöfverdrag. I midten är ett bord, på hvilket står en ofantlig bricka med en hvit porslinsservis, hvars förgyllning är afnött. Detta rum har en paneling af 1 12 alns höjd. Resten är beklädd med en målad papperstapet, som framställer bilder ur Telemakos’ lif. Pelaren mellan fönstren framställer just för åskådaren den scen då Kalypso gifver denna berömda son af Ulysses en festmåltid, en scen, hvilken så länge som pensionen stått, har varit föremål för skämt af de unga matgästerna, som tro sig i sin ställning öfverlägsna genom att göra sig lustiga öfver de måltider hvartill nöden tvingar dessa. Kaminen befinner sig alltid i ett tillstånd af snygghet som tyder på, att den blott eldas vid festliga tillfällen. Detta ram har en atmosfer för hvilken vi ej äga något uttryck i språket; man kunde kalla den pensionslukt: instängd, unken, fuktig, kall; den påminner om kök, gammal mat — om hospitaler. Men ack! när man jemför denna salong med matsalen skall man finna den elegant och doftande som en boudoir.

Denna matsal har tapeter som en gång hafva varit målade; men man skall hafva svårt för att säga [ 67 ]i hvilken färg. De bilda nu en grund hvarpå tid och smuts har tecknat de bisarraste figurer. Den är försedd med en skänk, hvarest man ser några oklara karafiner, två eller tre runda messingsbrickor, åtskilliga högar blå och hvita porslinatallrikar, fabricerade i Tournai. I ett hörn är ställd en låda med nummererade fack, hvari förvaras de mer eller mindre fläckade servietterna åt hvarje pensionär. Man finner i denna sal dessa möbler som förvisas öfverallt och dock äro outrotliga; stentryck i svartsmutsade, förgyllda ramar, hvilka betaga en aptiten; ett långt bord, betäckt af en vaxduk så grundligt insmord med fett, att de i pensionen icke boende matgästerna plägade deri skrifva, sina namn med fingret för att utmärka platserna. Kortligen här herrskar det poesilösa eländet, — icke fattigdomens, bristens elände, men egennyttans, förderfvets, ett beräknande, luggslitet, ängsligt, osnyggt elände.

Denna sal är i sin fulla glans tidigt om morgonen, när Madame Banquets katt har smugit sig in, hoppar upp på skänken och slickar gräddan af en del af de många små mjölkbunkarna hvilka äro bestämda för pensionärerna. Snart visar hon sig sjelf iklädd sin tyllmössa, med svarta löslockar, fästade på det grånande håret. Det feta, pussiga ansigtet, från hvars midt springer fram en näsa lik en papegojnäbb, hennes knubbiga händer, hennes små, rynkade ögon, hvilka ha något både af en pantlånares girighet och en afsigkommen dansös’ leende, stå i en fullkomlig harmoni med denna sal, hvari olyckan och den lägsta beräkning likasom hafva fästat bo; hon inandas dess atmosfer med njutning; den styrker henne, den gör henne godt. Madame Banquet är en bild af pensionen, liksom pensionen är en bild af henne. I hela den lilla qvinnans hållning, uttryck, hennes pussiga fetma är pensionen liksom förkroppsligad. Det är alltsammans så oundvikligt en följd af lifvet i denna, som tyfus är en följd af utdunstningarna i ett hospital.

[ 68 ]»Mis, mis, schtt!» skriker hon. Katten springer ned, men närmar sig igen och stryker sig spinnande intill henne.

»Ja nu kan du smickra, din gamla tjufstryk!...»

»Sylvie! Sylvie!»

»Hvad står på, madame?»

»Ser du inte hvad katten har gjort, — tömt nästan hela skålen?»

»Det är den dumma Kristoffers skull, som har glömt att lägga locket på. Men bry sig ej derom, madame. Far Goriot kan få den mjölken; jag späder ut den med litet vatten, han märker det inte. Han lägger icke märke till något, inte en gång till det han äter.»

Det är en faslig skildring, inte sannt? och dock är den betydligt förmildrad, ja, jag måste bedja Balzacs skugga om tillgift för den kanhända alltför fria bearbetning som en tillämpning för norska läsare fordrar. Den är förfärlig nog ändå. Den liknar den salmiakspiritus man inandas när man har hufvudvärk: den kommer en att nysa och verkar både döfvande och uppfriskande. Nej, då voro de något annat, de pensioner jag lärde att känna. Den ena af dem var just en engelsk. Det storartade, nästan luxuriösa, måste öfverraska hvar och en som icke känner till detta slags inrättningar. Hela huset är byggdt för ändamålet. I hvarje våning korridorer, som föra in till sofrummen; alla trappor och gångar försedda med mattor och starkt upplysta. Nere i första våningen en matsal och två salonger, så gediget möblerade, att mången liten furste visst inte skulle skämmas öfver sådana rum till dagligt bruk. Marmor, stark förgyllning, brüsselmattor och en lyx af speglar som man blott träffar den i Frankrike, hvarest man kan säga att de utgöra en del af murarna, och på väggarna några mycket breda, präktigt förgyllda ramar med något mörkt inuti: målningar kunde det kanhända kallas. Efter åtta dagars förlopp hade jag utfunnit att den ena [ 69 ]föreställde två oxar, hvilka drogo ett hölass. I kaminen brann en jemn och kraftig eld, och de vackraste, beqvämaste länstolar och soffor omgåfvo den. Och allt detta är nu vårt; det är vårt hvardagsrum, vår kamin, våra målningar; denna öfverflödiga och väl uppassade taffel serveras för oss, dessa tjenare äro der för vår beqvämlighet; detta är verkligen något stort, ja man får en idé om associationens välsignelser! Men till detta allmänna må man hålla sig; i egenskap af enskild person existerar man icke; och man kunde förr hoppas att röra stenarna, än vänta en handräckning utanför detta stora kamratskap. På sitt enskilda rum är man en så hjelplös och ynklig individ som någonsin har funnits till. Händer det nu på köpet en af dessa småolyckor, som till och med den store Napoleon i sina allsmäktigaste lyckodagar icke kunde förebygga, — han drog ändå större varsel deraf —, en kullslagen vattenkanna eller ett dito bläckhorn, så är man den olyckligaste menniska under solen.

Detta rum, som ideligen bebos, befinner sig i ett märkvärdigt tillstånd af obeboddhet. Man skulle kunna säga att det har stått förstenadt i ett halft århundrade. De likna alla hvarandra; en stor, mycket god säng — skulle det inte vara önskligt att vi hemma kunde införa dessa lika behagliga som sunda och varma madrasser af ull, hvilka måste falla oss billigare än de dyra af tagel? — ett vidunder till svängd dragkista af valnöt, försedd med ingen nyckel och några skrikande, motsträfviga lådor, ett skåp med orätt nyckel, ett taffelur, som, när man glömmer att det står och vill rådgöra sig med det, ironiskt pekar på den möjligast tokiga timmen, — samt ett eller två rankiga bord. — Att klocksträngen, ifall der är någon, befinner sig i ett tillstånd af fullkomlig otjenstbarhet, behöfver jag icke att berätta. Hvarför skulle klocksträngen vara hel? Man försöker den i all enfald, det vill säga när den bittra nödvändigheten kräfver det, en gång, kanhända en gång till, och öfvergifver det så helt [ 70 ]och hållet: man glömmer att det gifves något sådant som en klocksträng, och man blifver först erinrad derom i det ögonblick man skall resa; då står den på räkningen som söndergången, Min far och jag gjorde allaredan då vi 1833 voro i Paris bekantskap med detta slags industriösa klocksträngar. Vi ringde raskt på, utan att bry oss om något; och hvar gång vi ringde föll den ner. Men den var lik kämparne i Walhall, hvilka stå lika friska och raska upp igen; hvar morgon var den åter i sin gamla ordning. Der stodo, som sagdt, antecknade just lika många gånger som vi hade ringt. Slutligen kommer kaminen, denna kritiska punkt for alla nordbor. När den blott icke ryker in bör man ändå ej klaga. I de begge månaderna januari och februari var här emellertid mycket kallt i Paris. För att frambringa den värme i rummet som är nödvändig till bibehållandet af det animaliska lifvet, — mera må man icke fordra —, finner man framsatt bredvid kaminen en korg med bränsle af högst dålig beskaffenhet. Runda, oklufna trän af fulla tre qvarters längd, tunga och hårda som bly; på dessa trän tyckes solen aldrig hafva lyst. När pigan om morgonen staplat upp en del af dessa i kaminen och tändt eld under dem, frambringa de ett ljud likt ett friskt kokande tékök; stickorna flamma upp, det susar ännu en stund; så är det hela släckt, och — pigan borta. Har man då tid och tålamod att försöka sjelf, så kan det måhända lyckas att få vedträna i brand tills man skall gå ned, och man uppnår en hetta stark nog att steka en fjerdedels oxe vid, eller ock uppgifver man försöket; man har valet fritt; jag föredrog att frysa. Trots denna resignation och trots svårigheten att få någon bugt med detta bränsle är det märkvärdigt huru många korgar man bränner, hvilket man åter igen skall öfverbevisas om, när räkenskapens timma slår. Ljumma äro dessa kaminrum aldrig, om man än eldar dem oupphörligt; allt hvad »om icke befinner sig i kaminens omedelbara närhet, [ 71 ]golf, sängkläder äro iskalla. Ordet ljum har man ej en gång i franska språket; åtminstone — frestas man att säga — känner man det lika så litet som detta sprittande, uppflammande folk känner till varaktighet och innerlighet i känslan. Jemförelsen kunde måhända utdragas ännu längre, om den blott icke ledde in på metafysiska afvägar, der jag blott skulle förvilla mig. Vi klaga öfver den franska värmemetoden, och, de franska läkarne ifra mot vår; de påstå att denna inspärrade, tryckande värme är högst skadlig för helsan, att isynnerhet våra damer, hvilka sitta så mycket inne, lida utaf den, att den förorsakar hjertklappning, dåligt lynne och bleka kinder, och slutligen gör menniskan olämplig for den friska luften utanför. Det ligger något häri, och det kunde sägas mycket härom; men den dag menniskorna bli eniga i denna liksom i så många andra frågor, — ja den dagen förgås verlden, och man behöfver hvarken kakelugnar eller kaminer mer.

Just emedan möbleringen i dessa franska sofrum ofta är så gammal, förfallen och försummad, hafva de något högst tilltalande med sig. De hafva en prägel, en viss grandezza, något som talar om gamla, försvunna tider. De äro alla försedda med mattor och med en hög, majestätisk toppsäng, kaminen, en ansenlig spegel, och derunder alltid marmorkonsoller, samt ett ur och ett par gamla vaser, till och med i de minsta och tarfligaste. Det ur som stod i mitt ram var för öfrigt rätt märkvärdigt. Det såg ut som om det förskrefve sig från regentens dagar och sedan dess icke funnit det löna mödan att visa tiden. Nu var det liksom barn på nytt. När jag ryckte i en af de motsträfviga lådorna i den stora dragkistan, eller gick med en viss raskhet öfver golfvet, började det att gå, gick i ungefär tio minuter, slog plötsligen tolf och stannade igen. Jag kan ej säga huru mycket jag höll af det gamla uret! Alltid slog det tolf; det rar liksom jag hade någon att tala med.

[ 72 ]Den styrande anden, värdinnan i dessa storartade etablissementer, är alltid en enka. Hon utmärker sig gerna genom en hållning, en värdighet som sällan någon annan än den uppnår hvilken är van att befalla och som blott genom en obetingad myndighet kan hålla sig uppe på en så ömtålig plats. En viss sötsur min är gemensam för dem alla; det kommer måhända af den nödvändighet de äro ställda i att än säga artigheter till den ena, än motsatsen till en annan af sina många gäster, alltefter de våningar dessa intaga i hennes hus eller såsom de stå i hennes ynnest. Genom en tyst öfverenskommelse underrättar man sig aldrig om de sorgliga omständigheter som hafva gjort henne till enka. Frågar man i andra hand derom, får man veta att hennes man varit militär. Han står alltid i en intressant förbindelse med sista kriget. Antingen har 'han fallit på ärans fält, eller har han sedermera dött af sina sår. Den värdinna vi bodde hos 1834, hon, i hvars hus funnos de sinnrika klocksträngarna, hade sin man ännu i Afrika, hvarifrån, hon kunde vänta honom hem hvarje dag. Min far och jag voro mycket rädda för att han skulle komma och taga rummen ifrån oss; pensionen var helt liten och hvarje rum var upptaget. Ett porträtt af en sådan äkta man får svårligen saknas i en dylik pension. I den här skildrade tronade det i ensamt majestät öfver skänken i matsalen, en vördnadsbjudande skepnad, med grått skägg och en orden. Byter pensionen föreståndarinna, så går porträttet ofta jemte bohaget, tjenstefolket, ja, ibland med firman sjelf, öfver till en annan ägarinna, och. betalas då, när det vunnit något renommé, icke sällan ganska högt.

Sällskapet som samlades vid bordet i denna matsal var så vackert och elegant som man kan finna något sällskap. Det bestod af omkring fyrtio till femtio gäster, hvaraf de flesta engelska, omkring ett halft dussin mer eller mindre gamla män, ett halft dito matronor, ett lika stort antal äldre, ogifta [ 73 ]damer samt några få yngre. De unge männen voro som vanligt svagast representerade; de inskränkte sig i en lång tid till en ung rhenländare, en ganska bildad och älskvärd menniska, och några andra, hvilka blott kommo för att äta. Alla infunno de sig och intogo sina platser i en vårdad, ofta nog elegant toalett. Detta kunde man dock knappt säga om värdinnan, som presiderade vid bordsändan; hon visade sig hvarje dag i en ny toalett, som i exemplarisk smaklöshet öfverskred till och med gränserna för det britiskt tillåtliga. De unga damerna kunde gerna gått på bal. Alla hade de denna säkra, otvungna hållning hvilken uppnås genom en fullständig kännedom om situationen och en öfning i att lefva i stort sällskap; en hållning; ett uppträdande som dock är strängt underordnadt vissa lagar och föreskrifter, som den nyss ankomne icke känner till, hvarföre han beständigt måste frukta att begå något som strider deremot. Enhvar är höflig eller tyckes vara det, men ger dock ej så mycket som en tum af sin rätt till fördel för en annan, hvilket eljest ett godt hjerta och en god uppfostran fordrar. Hvad som blifvit framsatt för en behåller man, vore än grannen glömd två gånger; det skulle vara en ytterst dålig smak att tillbjuda något. Sedan man ätit går man in i salongen och tar den bästa plats man kan finna. Med sin hemvanda höflighet kommer man, egentligen taladt, alldeles till korta. Der konverseras, damerna spela piano eller dansa omkring litet, der drickes té, derpå framsattes spelborden; de äldre sätta sig att spela whist, de yngre välja gerna ett underhållande sällskapsspel, t. ex. gnav eller lotteri. Klockan tolf går hvar och en till sitt.

Detta förnyades dagen derpå och alla dagar. Man sof, åt, spelade; man åt, spelade, sof. I fyra månader — så länge hade samma sällskap bott der — hade man ätit, spelat och sofvit; i fyra till skulle man sofva, spela, äta. Det var intet afbrott häri [ 74 ]att skönja, så vidt jag märkte; ingen läsning, intet arbete i damernas händer; aldrig gingo de ut. Det är något imponerande i en sådan förnäm sysslolöshet, när den uppträder med vanans säkerhet; man bygger den så gerna på förutsättningen om något öfverlägset i vilkor och bildning. Jag rörde mig, som naturligt var, osäkert deri; och det är anledning att tro det man betraktade mig som en obrukbar och ovanligt ointressant medlem af sällskapet. Jag spelade hvarken whist, lotteri eller piano. Det gick icke bättre med samtalen; jag vet ej huru det var, men jag kom alltid till korta. Ett par gånger hörde jag pa en konversation emellan två äldre damer; de voro lärda, sades det; de talade om litteratur och politik, de nämnde Sterne och Addison. Jag försökte i all anspråkslöshet att lägga in ett ord med; men det ville ej lyckas. Mot slutet af ett sådant samtal eller tillfälligtvis kunde det hända, att det vänligt nedlåtande framställdes en fråga såsom: tycker ni om att läsa, madame? eller: känner ni till Walter Scott, madame? hvarvid »madame» först måtte ha sett riktigt enfaldig ut, nästan som en bagare, hvilken man plötsligen frågar om han någonsin har ätit kringla. Jag hade på fjorton dagar icke kommit någon i detta sällskap närmare, och kände märkvärdigt nog ej ett enda namn.

Hvaraf detta kom lärde jag först småningom att begripa. Dessa eleganta personer, rörande sig i en omgifning som den jag har försökt att skildra, både en förvånande likhet med bildade menniskor. Man hade kunnat svära på att man befann sig bland personer som alla stodo på en hög ståndpunkt, både hvad uppfostran, intelligens och kunskaper angick. Att man också kan träffa sådana faller af sig sjelf; undantag finnas öfverallt, och ett öfvadt öga skall snart kunna upptäcka dessa. Men har man icke detta, tar man ej druckit nog djupt af den bittra men nyttiga dryck som kallas verldskunskap — erfarenhet, [ 75 ]så skall man länge låta bedraga sig. Ingen har lättare härför än vi nordbor. Hos oss ligga rikedom och välstånd icke på vaggan; dem måste man förvärfva, oftast medelst talanger och duglighet. Vi hafva derföre svårt att tänka oss en viss nobless i form och omgifning utan bildning — dessa äro snarare en produkt af bildningen; här verkar processen inifrån och utåt. Det är eget nog, att hvar gång jag är utomlands, dyker en gammal anekdot upp, som jag en gång måtte hafva hört i min barndom; hemma faller den mig aldrig in: det är nämligen den om bonden som skulle lemna frukt upp till herregården. I förstugan mötte han ett par med galonerade rockar och fjäderhattar utstofferade apor, hvilka kastade sig öfver korgen; bonden bockade sig och skrapade med foten det bästa han kunde. Men frukten? frågade herremannen. Den har de nådiga ungherrarne allaredan fått.

Denna oerfarenhet, denna troskyldiga jeppe-oerfarenhet, som straxt är färdig att bocka sig för allt nytt och främmande, när det blott uppträder i en viss form — ja, käre landsmän! blifven icke vreda — af den hafva vi alla en portion. Med tillhjelp af densamma kan man en kort tid till och med finna uppehållet i en engelsk pension spännande och underhållande. Mig gick det så. Men efter som detta intryck försvagades, försvann förtrollningen, och det fullkomligt själlösa i detta tvungna samlif trädde fram i all sin tröstlöshet. Detta samlif är icke byggdt på eller sammanhållet af någon af de känslor hvilka eljest försötma det menskliga umgänget: hjelpsamhet, deltagande, artighet, intresse, aktning för hvarandra; det hvilar blott på den torraste egoism, en egoism hvilken har svårt för att dölja sin fulhet under masken af en polerad höflighets utnötta fraser. I detta stora kamratskap uppgifver man sin personlighet, likasom på tröskeln till förbättringsanstalterna namnet plånas ut och fången reduceras till ett nummer — sans comparaison naturligtvis! — Förbättrad blir man nu alls [ 76 ]icke. En hvar synes, på grund af detta nödtvungna uppgifvande af individen, icke hafva någon annan tanke än att hålla sitt dyrbara jag uppe och på det ömmaste värna om det, sörja för det. För resten sauve qui peut! det angår inte mig! Blott i en punkt mötes man, i det gemensamma sträfvandet att döda tiden. Då jag i åtta dagar hade setat vid detta middagsbord, der det i två timmar talades om ingenting, sett detta samma sällskap intaga sina hviloplatser i salongen, för att der tala om ingenting, derpå sätta sig till spelbordet; då jag i åtta dagar och åtta till hört misserna uppramla samma valser och mazurkor och de gamla lärda damerna samma betraktelser öfver Sterne och Addison, och allt detta förnyas med en punktlighet, en urverksprecision, som blott kan tänkas i den nation, der »maskinerna äro menniskor och menniskorna maskiner»: så öfverföll mig en leda, så ofantlig, så onaturlig, så himmelskriande, att intet uttryck derför finns i vårt språk. Kanske det finns i ett annat. Jag frågade mig om jag icke sjelf var blifven en maskin, och hvilket slags? Vi tala hemma om tråkighet, vi tala med den vigtigaste kännaremin om den — bah! hvad veta vi om den? — oäkta, eftergjorda varor. Vi känna icke mera till den än till den äkta champagnen, som vi aldrig ha smakat. Den kommer blott på bordet hos furstarne och de rike. Om den äkta tråkigheten också blott är att finna der, eller hvar man eljest träffar den, vet jag ej; men jag kan försäkra att den finnes oförfalskad i ett engelskt boardinghouse.

Efter fjorton dagars sådant frostigt »Stilleben» kommer det plötsligen en dag då pensionen slår sig lös. Möbler flyttas, instrumentet stämmes, och missernas ansigten stråla under det misserna sjelfva ifrigt springa ut och in: luften i pensionen bebådar något glädjefullt. Der skall bli soirée dansante! Enhvar af pensionärerne har lof att bjuda två à tre af sina bekanta; de välja naturligtvis de mest presentabla, och sålunda [ 77 ]kommer ett ganska vackert sällskap tillsammans. Det britiska ö-landet tyckes också i sin menniskoproduktion sky medelvägen och finna bohag i ytterligheter. Intet land kan uppvisa så mycken och sann qvinlig skönhet; men äro engelskorna fula, så prestera de också superlativer i denna genre som ingen annan otatuerad nation kan uppvisa.

Aftonen kom: lokalen strålade i den ljus- och spegelrikedom man blott träffar i Paris; herrar i baldrägt började att komma; misser, den ena mera förtjusande än den andra, sväfvade in, under blygsamt skydd af sina ståtliga mödrar; vår värdinna, kanhända med välberäknad effekt en bland de sista, visade sig i en drägt som tycktes lånad från verldens alla afgudar — jag säger med flit alla, för att icke göra någon jaloux — mais c’est etonnant, utbrast min granne, en nobel, med äkta parisisk smak, det vill säga enkelt, elegant, klädd fransysk dam, och fästade en nästan förfärad blick på mig. Flygeln spelade upp, rörd af en skicklig hand, och dansen började. Ack, hvilken syn! Utaf kanhända fjorton damer måste man kalla de tio vackra, men de fyra fullkomliga skönheter. Den ena af dessa var en spansk kreolska, hvars mörka och dock eldiga skönhet förhöjdes af en rik, men något bisarr toalett. Ännu mera förtjusande var en helt ung miss; hon hade rödaktigt blondt hår, hvilket flög som en guldsky omkring henne, samt det sötaste, mest strålande ansigte jag någonsin har sett; hon såg så lycksalig ut medan hon dansade — nästan hvarje dans med en ung, elegant man, hvilken å sin sida tycktes sluka henne med ögonen. Om få dagar skulle de fira sitt bröllop och derpå afresa till Italien. Unga, vackra, rika — förälskade! — Stränga, stränga menniskoöde, o, fordra icke för stora räntor af sådan lycka! Parodien på så mycket behag, så mycken skönhet visade sig i vår värdinnas bedagade, brokigt utstyrda person. Hon var icke från golfvet hela aftonen, hvilket af [ 78 ]kavaljerer, som ville bli bjudna till nästa gång, var mycket riktigt tänkt: allenast detta var en syn for gudar. Hennes hus- och kammarjungfru tycktes åtminstone anse det så, och dennas lilla, maliciösa pariserfysiognomi gjorde, hvarje gång hennes herrskarrinna dansade ut, de förunderligaste grimaser bakom dörren till den upplysta entréen, hvarest betjeningen hade lof att stå och se på. Der serverades alla slags förfriskningar, blott ingenting att äta. Dessa soiréer kunna kanhända bli tröttande och enformiga i längden för en blott och bar åskådare; men för mig var det något nytt, och jag roade mig förträffligt.

Har först illusionen försvunnit i en viss del, går det med ilande fart på samma sätt med mycket af det öfriga. Det gör mig ondt att behöfva säga det; men det kommer flera och flera drag fram hvilka starkt påminna om madame Banquets, född de Conflans, etablissement. Vissa grunddrag hafva de alla gemensamt. Egennytta, partiskhet och sqvaller finnas i dem alla. Alla hafva de sina fäder Goriot, för hvilka katten äter upp mjölken, hvarför man ersätter dem med vatten. Underkufvade, försagde medlemmar af sällskapet, de vekaste, ofta de bästa, hvilka måste tåla allt hvad en nedrig partiskhet har af tillbakasättande och småaktig elakhet. Hvilka beklaganden har jag icke hört! hvad har jag icke sett och sjelf upplefvat! Landsmän, ni som resen, jag vill gifva er ett råd, äfven med fara att ni blott len deråt. Är du lycklig, är du rik, behöfver du intet, så skrider du blott in i detta penningarnas naturliga majestät, och allt lemnar plats för dig, allt bugar sig för dig och bringar dig det bästa. Saknar du deremot denna vigtiga talisman, så måste du hjelpa dig med ett konstgjordt majestät. Låtsa om ingenting. Träd säkert upp, bär hufvudet käckt, blott höflig, höflig! detta gäller kanhända öfverallt, men ingenstädes mera än i Frankrike. »Jag har blott ett råd att gifva er», sade en hofman till en ung, rik och [ 79 ]mycket vacker landsmaninna, då hon år 1808 skulle presenteras i Tuillerierna för Napoleon, »ni måste gifva er min af att vara den första.» Har du ej mycket penningar och är du till på köpet godmodig och van vid försakelser, så kan du icke omsorgsfullt nog dölja dessa fel. Var så frikostig som du kan med det första, gif så litet som möjligt af det sista. Betjeningen är en fruktansvärd makt öfverallt och icke minst i en borgerlig pension. Och betjeningen delar menskligheten blott i två delar. För dem existerar hvarken racer eller nationer, hvarken civilisation eller religion; hedningar och kristna äro lika goda; det existerar blott folk som ger stora och folk som ger små drickspengar. Och de känna sin man, liksom en skicklig läkare straxt kan se om en patient lider af lungsot, och i hvilket stadium han befinner sig; de känna sin man vid första ögonkastet, och veta huru han skall behandlas.

Man bör förstå att de skildringar jag här har lemnat af en pension i Paris passar in på flertalet af dessa. Att det gifves många som stå under och kanhända några få som stå öfver den, vågar jag icke neka. Jag har sedermera, då jag flyttat ifrån denna, varit lycklig nog att i min nya pension — också en engelsk — träffa på en af de sistnämnda, ett etablissement som förenade alla det förras fördelar med så få af dess brister som man billigtvis kan vänta af ett sådant. En älskvärd, rättsinnig föreståndarinna, utsökt sällskap, artig betjening, och det mest fördelaktiga läge — nämligen i Avenue — nej, jag vill icke säga hvar — en sådan anvisning kunde ådraga mig ansvar både för värdinnan och gästerna som den kunde locka dit, ett ansvar som jag, stackare, icke törs påtaga mig, nej, för ingen del!

Den ovanligt kalla vinter som vi haft, har fördröjt våren, efter hvad parisarne påstå, en hel månad. Vi nordbor märkte naturligtvis icke detta; för oss var det allaredan ett under då träden i [ 80 ]Tuillerierträdgården stodo gröna i början af april. Denna månad sökte också på bästa sätt att godtgöra det försummade; den infann sig med en hetta som med magisk hastighet framdref allting. Det blef trångt och qvalmigt i pensionen inne i staden och jag flyttade hit ut till gatan Chaillot, hvilken har ett luftigt, fritt läge; till stället hörer en liten vacker trädgård. Det var rent af som en saga, att en varm, klar aprilafton plötsligen se sig förflyttad från vinterqvarteret upp till denna höjd. Syrener, guldregn, akacier, allting stod i sitt fullaste flor; rosorna knoppades. Det var mer än man kunde begära. Här var luft, balsamisk luft; här var stillhet, hvila att finna efter Paris, Paris, som jag snart skulle lemna.

Det var ju rent af ett paradis; men då vi nu en gång icke kunna tänka oss detta utan ormen, så fattades icke heller denne, och ormen hette Boulevard, en boulevard på hvilken det arbetades.

Den slätt på hvilken Paris är byggd höjer sig något upp mot triumfbågen och sänker sig till venster från Champs Elysées i en ganska betydlig afsats, hvilken följer Seinen ett godt stycke. Längs kanten af denna afsats slingrar sig gatan Chaillot, en lång, smal, bullersam, allt annat än aristokratisk gata, hvars egentliga herrlighet man icke anar, när man kryssar sig igenom den i oupphörlig fruktan för att blifva öfverkörd. Den andra sidan af husraden till venster beherrskar nämligen utsigten öfver hela slätten nedanför. Backsluttningen är förvandlad till blomstrande terrasser. Från ingen punkt i Paris njuter man ett skådespel sådant som detta. Denna herrliga belägenhet har också dragit kejsarens uppmärksamhet på gatan; han skall hafva stora planer i sinnet med den och lärer beslutat att bygga ett palats der åt sin son. En af de många boulevarder som i alla riktningar utstråla från triumfbågen, boulevard Josephine, har just nått Chaillotgatan; den fortsätter nu sitt lopp tvärt öfver den, går alldeles bredvid oss ned för sluttningen, [ 81 ]rifvande hus och trädgårdar och allt hvad den möter med sig. Redan är det ena grannhuset nedrifvet, det andra påbörjadt och vårt skall om en månad hafva undergått samma öde. Hundrade af dessa stora, gulblackiga, normandiska hästar — man kan blifva helt rädd vid att möta dessa mastodonter framför sina kärror, af hvilka hvar och en tyckes bära materialierna till ett ordinärt hus — föra att gruset ned på slätten under sina förares beständiga pisksmällar och skrål. Der är ett stoj, ett qvalm trån tidigt på morgonen, långt värre än inne i stadens medelpunkt. Men hvilka arbetskrafter! När man ser huru här arbetas, begriper man dessa förvandlingar, hvilka nu förekomma oss som underverk. Det måste vara rätt eget för en man, hvars slägt kanhända i flera led har ägt huset, att genom en magistratsskrifvlse på det höfligaste blifva anmodad om att utrymma det inom tre månader, emedan en boulevard skall gå deröfver eller tomten, planeras till torg. Trösten är en godtgörelse som betalar det nästan dubbelt. Endast om de vackra trädgårdarna gör det mig ondt. Dessa af vinrankor betäckta terrasser med sina stenvaser, dessa blommor och träd, så länge och ömt vårdade, nyss utslagna — midt under deras prakt skall förödelsen gå öfver dem. De få icke en gång blomma ut; det skulle ha varit en tröst. Ett präktigt persikoträd, betäckt med röda blommor, reser sin krona högt öfver buskarna inne i den redan öfvergifna grannträdgården. Det arma trädet! det anar icke sitt öde. I går hörde jag det braka der nere; från mitt fönster såg jag en svärm pojkar, hvilka tyckte att här var godt tillfälle att ostraffadt få utöfva våldsverkan, i färd med trädet; två af dem voro uppe i det och bröto af grenar, likasom man hemma »laner» rönnträd; de andra sleto i det nerifrån. Jag måste vända mig bort; det var som om någon hånade och slog en lifdömd.

[ 82 ]Men så kommer aftonen, och har dagen varit svår, så är dock denna desto herrligare. Hvilken stillhet efter larmet! Hvilken skönhet! Ingen beskrifning skall, om än svagt, kunna återgifva den syn man då njuter från dessa höjder. Ja, härifrån måste det ses. Det ar Paris, verldsstaden, skönhetens, den moderna skönhetens stad, med sin bugtande flod, sina kupoler och broar, sina parker och alléer; sålunda måste det ses i det varma ljuset af en sydlig vårafton och med en ram af dessa blomstrande trädgårdar. Icke vackrare, endast mera sagolikt blir det, när myriader ljus tändas dernere och det nästan på en gång; det ser ut som om en osynlig hand sakta strödde stjernor ned på jorden. Här sitter jag afton efter afton och skådar ut och samlar i mitt minne summan af hvad jag upplefvat. Huru litet och fattigt! vill kanhända någon säga som genomgår min resestatistik; jag säger, huru mycket! huru rikt! Haf tack, Paris! gästfriaste bland städer, som dukar din herrlighets bord lika för alla, när de blott komma med ett öppet öga och ett rent, barnsligt sinne. Huldrika, välvilliga fé mot dem som intet annat önska än att stilla få beskåda din skönhet; — förfärliga mot dom som bringa lidelsen och begäret med. Ja, du är den sanna féen i sagan, som gifver de i trollborgen fångna menniskobarnen tillåtelse att gå i alla salarna, den ena rikare än den andra, blott icke i den sjunde och sista. Huru många emotstodo frestelsen att vilja se féens sjunde och sista! hvilka fasor hafva de skådat bakom den förbjudna dörren! Haf tack, Paris, du vårens stad! Det doftar ljuft under dina alléer, och näktergalarna älska dig; det är ett godt tecken! Farväl, Paris! barnastad! aldrig såg jag skönare barn än dina små; aldrig gladare, friskare barn än dina stora.... Haf tack, Paris! förtjuserska, smärtedöfverska, som förmår att bringa lifvets sorgsna styfbarn till att glömma det — de äro sådana och inbilla dem att de äro glada och lyckliga; var tiofaldt tackad! Men jag [ 83 ]vill icke glömma längre mitt hem; — all denna främmande herrlighet drager just min håg mäktigast dit.

Det ar skönheten som har denna makt att väcka det djupaste till lif och väcka det just genom sin motsats. Och skönheten omgifver oss här; vi höra, vi se, vi inandas den; den omsnärjer oss. Och nere i träden sjunga och locka näktergalarna och återupprepa i det oändliga, att jag snart icke får höra dem mera. Det är två solosångare, en hos oss, en längre bort; de sjunga riktigt i verstakt och med variationer; men den ena sjunger noga efter den andra. När allt kommer omkring äro näktergalarna verldens första skalder; de voro till, menar jag, förr än någon annan poet. Det är de som hafva lärt menniskorna att binda sina känslor i tonfulla rytmer, liksom ett ihåligt rör i den thessaliske herden Jubals hand lärde dem musiken. Från den tiden hafva de behållit en fatal egenskap: hvar och en som hör på dem, som lyssnar till deras sånger, känner ett behof att utgjuta sig i vers. Det tjenar ingenting till att sträfva emot, att försäkra att man icke kan, att man alls icke är af facket; har man tillfälligtvis en penna i handen, måste man skrifva. Ja, näktergalen, näktergalen! man borde icke för länge höra på den, utan hellre vara betänkt på att säga något vackert om den.

Men hvad skal man sige, der ei end er sagt?
Man tale i Prosa, i Versetakt. — —

Att den förhåller sig till skogens öfriga qvittrare och jodlare som den sanne konstnären till natursångarne.

Kunstner, ja sikkert! og det af de Ægte!
Tilvisse ja, det Ingen tör negte.
Fra oldgammel Tid, i Bygd og By,
Den hævder sit store, almægtige Ry,
Og sagde man Andet, og taug man Stille,
Med alle Poeter fik man at bestille.
Hvor slaar den sin Trille sikkert og flot!

[ 84 ]

Ja, Nattergalen, vist synger den herligt!
Og dog — skal jeg tale fuldkommen ærligt —
Dog lider vor Maaltrost jeg vel saa godt.
Den lille Sånger foruden Pral,
Saa lidet kjendt, — som dog burde det være;
Med rette fortjener den at bære
Titel af »Nordens Nattergal.»
Hvor ved den at tolke den Ve, den Lyst,
Der ligger dybt bunden i Landets Bryst!
Og synger den helst mod Morgonstunden,
Naar Midsommerregnet har lædsket Grunden,
Mens Tausheden endnu hersker i Uren,
Og salig Stille end hviler Naturen:
Da synger den om den endte Nöd —
Hin lange tause Naturens Död —
Om lumre Nætter, om bange Dage,
Om brune Marker og Bondens Klage,
Om Stillhed og Storhed i Birkesalen,
Da ingen Draabe lindrede Kvalen.
Nu er det över — Jorden är mættet,
Skoven sin Ofverflod gavmild, glad
Drysser titned över Blomst og Blad,
Alting reiser sig nyfödt, tvættet.
Det mindste Straa bær en Perle klar,
Det dufter af tusinde Blomsterkar.
Hveden er frelst, Hör i Nat skudt Ax,
Agerrixen mette det strax.
Smaafisken sprætter i Mölledammen:
»Vi leve! her ere vi. Allesammen!
Her er et Hav, her er ingen Bund!
Nu kan I komme! ja, tag os kun!»
Det hvisler, det svömmer, det pusler, det gaar;
Man hörer det hviske: det bliver godt Aar!
Om dette og Mere vor Maaltrost taler,
Långt bedre, end Nogen det skildrer og maler.
I rungende Toner sender han ud
Sin Takkehymne til Hjælpens Gad;
Han messer og synger som han kan bedst,

[ 85 ]

Han takkre for Alle, den lille Præst.
Det klinger, som naar en for pludselig Glæde,
Der Hjertet knuger, ret kan faa græde.
Saa tungt det klinger af Sorg og Lyst,
Ja, ret som om Skoven selv fik Röst.
I Nattergale, ham skulde I töre
Og Landet kjende; — det er et Land!
Sin Lige det har ei; nei, nei, forsand!
Det er vel altid Jer kommen for Öre?
Et Land med de deiligste Skjær og Öer, —
Med Furuskove og Forse og Söer, —
Til sine Tider lidt Snee og Iis?
Ganske rigtig! »Nord for Paris.»
Hin dirrende Trille den kunne I bedst,
Den holder jeg af; o, syng den atter!
Den minder om det som jeg elsker mest:
Om Börnenes Surren och friske Latter.
Mit stolte Firklöver! mit Lykkefund;
Fra Livsgangens törre, stenede Grund,
I kjæreste Kjære, jeg ser Jer saa klart!
Jeg hörer Jer kalde, — nu kommer jeg snart!
Forunderlig stiger i Aften frem
Hver Scene, hvert Syn fra det fjerne Hjem.
En Susen i Lövet, en Duft vækker Minder
Om Alle derhjemme, om Mænd og om Kvinder,
Om barske Miner og ærlige Hjerter,
Om Stille Glæder og stumme Smerter;
Det kjære Vante! De kjære Savn!
Om bitte smaa Sorger uden Navn, —
Om Aftengjæster — Musik i Parken —
En ensom gang gjennem Blomstermarken,
Om Söndagsmorgenens Klokkeklang,
Den bramfri Kirke, den simple Sang,
Hvor trygt der er, hvor godt dog at være! —
Om Hjemmets Præster, som Alle ære,
Om Aftenbesög til de kjære Grave,
Naar Gutterne bære vor Blomstergave.
At Solen er svunden fra hans og min,

[ 86 ]

Den rödmer kun Bræmmen af Henriks Skrin.
Her sad jeg en Aften, — uendelig Trist
Og öde syntes Alting mig da, —
Til de fremmede Vidder at flyve derfra,
Vil være en Lindring — det hjelper vist!
Som Fuglen den skræmte, der pikker paa Rude,
Jeg kommer igien, — der er tomt derude.
Jeg lægger mit Hoved paa Stenen ned,
Der hviler det bedst, der faar det Fred.

Hvad Suk var det? Det lod mig saa nær!
Det kom som en Pust gjennem Lundens Trær,
Det klang af en Smerte, saa dyb, saa hed,
Som et Suk af den dybeste Sorg, jeg ved;
Det klang, som naar Hjertet maa slippe sitt Haab,
Som i Nödens Time det sidste Raab.
Hvad, værre endnu? Som en bristende Ed?
Som Mödres Stönnen ved Sönners Kiste?
Som naar Broder fra Broder Haand maa vriste
Og see ham synke i Dybet ned? —
Det klang saa tungt, saa tungt,
Som et Suk af det ofrede Danmark.



  1. Se père Goriot.