Upp med händerna/Kapitel 14
| ← En man ― ett ord |
|
Styrman Bills metod → |
XIV. Jim Blasco från Texas.
Styrman Bill stod med repet om halsen.
Snaran låg ännu helt löst, men han gjorde ej minsta rörelse för att befria sig. Han hade funnit sig i sitt öde. Med frånvarande blick såg han utåt rymden. Det var, som om han redan lämnat denna världen.
Repet hade lagts på en tjock gren högt över hans huvud. Två starka karlar stodo och höllo i den andra ändan, färdiga att draga till, när Salandra gav en vink därom.
Bandithövdingen närmade sig långsamt. Det var, som om han tvekade i sista ögonblicket, då han såg sitt offers upphöjda lugn. Ännu hade han inte begått den hemska ogärningen, ännu fanns det tid att göra en ändring.
Bredbent och med korslagda armar ställde han sig framför sitt offer och såg skarpt på honom. Men fången tycktes ej ens lägga märke till honom.
»Styrman Bill», sade Salandra nästan högtidligt, »ännu har du tid att välja. Ett ord, och ditt liv är räddad.»
Styrman Bill svarade ej, såg ej ens på honom.
»Jag frågar dig nu för sista gången», fortfor banditen, mot sin vilja imponerad av sitt offers orubbliga lugn, »Ja eller nej!»
»Nej», svarade styrman Bill med fast röst, utan att se på honom.
»Har du någon sista önskan, så säg den, innan det blir för sent.»
Styrman Bill svarade ej.
Han stod där bredbent och säker, som alltid, och väntade lugnt på, vad som komma skulle. Ända in i det sista hade han hoppats på, att något skulle inträffa — Jim Blasco från Texas var ju ej långt borta — men nu, då allt hopp var ute, fann han sig undergivet i sitt öde.
»Nåväl då», sade banditanföraren med en viss darrning i rösten, »du har själv valt. Jag ger dig två minuter till, sedan är det slut.»
Till och med denne förhärdade brottsling hade alltså en smula känsla i bröstet. Han hade många människors liv på sitt samvete. Men inför denne överlägsne man ryggade han tillbaka för ogärningen.
Men nu blev styrman Bill otålig.
»Vad skall det här tjäna till?» utbrast han i vredgad ton. »Gör ett slut på saken, och stå inte här och svamla. Du har också valt ditt öde, din svarta skurk. Du har givit mig två minuter… Nåväl, jag skall begagna dem till att säga dig ett sanningens ord från en man, som ej längre tillhör denna världen. Minns att —»
Längre kom han ej, ty i detta ögonblick smattrade en hel gevärssalva nerifrån floden, åt vadstället till. Därefter följde det ena skottet på det andra — tydligen pågick en förbittrad strid där borta.
»Bind honom så länge», ropade Salandra, »Fyra man stanna kvar och bevaka fångarna. Alla andra följa mig.»
Styrman Bill tog sig om halsen och vacklade en smula, då två av männen togo hand om honom och bundo hans händer bakpå ryggen. Han var en man med nerver av stål, men de sista timmarnas spänning hade varit för mycket till och med för honom.
Även Willy blev nu bunden. Fyra män stannade kvar och bevakade fångarna, medan de andra hastigt försvunno bland klippblocken åt floden till,
»Det där var bra nära ögat», sade styrman Bill med skrovlig röst, när han åter kunde tala med Willy.
»Det var det ohyggligaste jag någonsin upplevat», frampressade denne och drog ett djupt andetag.
»Du skall få se, att Jim har en överraskning i beredskap åt oss», fortfor Bill. »Jag visste väl, att jag kunde lita på honom.»
»Men vad kan det vara?» frågade Willy. »Är det gendarmerna?»
»Det förefaller så», svarade Bill. Inte för att jag begriper, hur det gått till, men att Jim står bakom det här, finns det inte minsta tvivel om. Nu gäller det i alla fall att se upp», fortfor han med låg röst, för att banditerna inte skulle höra honom. »Du skall få se, att det händer någonting. Flytta dig närmare mig… jag har redan händerna fria!»
Willy såg häpen på honom, Till och med i en så oerhört spännande situation hade denne kallblodige man ej upphört att tänka klart och redigt. När banditerna bundo honom, hade han hållit händerna så, att det sedan blev en lätt sak för honom att befria sig från repen.
De båda fångarna sutto på marken på samma plats, där de tillbragt natten. Banditerna, som bevakade dem, stodo med ryggen vänd mot dem och sågo efter sina försvunna kamrater. Skottväxlingen hade upphört lika plötsligt, som den börjat.
Willy flyttade sig närmare Bill, som sträckte ena handen bakom hans rygg och med vana sjömansfingrar löste upp knutarna. Alltsammans skedde lika hastigt, som det hinner beskrivas.
»Upp med händerna!» dånade en röst bakom dem, och de fyra banditerna vände sig förskräckta om.
Där stod Jim Blasco från Texas, som genom ett trolleri, och riktade två revolvrar emot dem.
Förfärade stirrade de på honom och lydde ögonblickligen.
Deras förskräckelse ökades ännu mer, då de sågo de båda fångarna springa upp och avväpna dem med fria händer. De hade ju själva nyss bundit dem — alltsammans verkade övernaturligt och skrämmande på deras vidskepliga sinnen.
»Vi ha inte lång tid på oss», sade Jim Blasco flämtande. »Skaffa er vapen och ge dem en känga under hakan, så får det vara nog för den här gången. Raska på!»
Styrman Bill följde uppmaningen med otrolig snabbhet. Strax därpå lågo de fyra männen. utsträckta på marken.
»Så där ja», sade Jim belåtet, »Nu ha vi bara nio emot oss. De fyra nere vid vadstället har jag expedierat. Kom nu!»
Han drog de andra med sig och skyndade bort mot några klippor i bakgrunden, tätt nedanför den tvärbranta bergväggen.
»Ta med dig det där repet, som du skulle hänga i, Bill», ropade han i förbifarten. »Det kunna vi behöva!»
Bill sprang bort till trädet och ryckte ned repet. Därefter följde han efter de båda andra, Jim hade fattat Willy vid handen och drog honom med sig.
I samma ögonblick, som de hunno fram till klipporna, visade sig Salandra och hans män på andra sidan den öppna platsen. Ögonblicket därpå smattrade skotten från deras gevär, och ett regn av kulor slogo mot stenarna.
»Den här vägen», sade Jim och pekade på en smal spricka i berget på andra sidan stenblocken. »Kryp efter mig…»
Öppningen var i själva verket så smal, att en man med knapp nöd kunde krypa igenom den. Det var som att krypa genom en skorsten.
»Vi äro strax framme», sade Jim uppmuntrande och strax därpå kunde han hjälpa fram styrman Bill på andra sidan. De befunno sig nu på bottnen av en trång klyfta.
»Hit med repet», fortfor Jim i samma ögonblick, som Willy kröp fram på alla fyra.
Styrman Bill räckte honom det, och Jim klättrade, vig som en apa, uppför bergväggen. Det fanns ej något säkert fäste för händer och fötter, men han använde sig av ojämnheter och sprickor och tog sig upp så hastigt, som om han ej gjort något annat i hela sitt liv än att ta sig upp för tvärbranta klippväggar.
Så fort han kommit upp, släppte han ned repet och fäste den övre ändan vid en stor sten.
»Hjälp Willy», ropade han till styrman Bill. »Skynda på!»
Bill lät ej säga sig detta två gånger. Han lyfte upp Willy på sin axel och uppmanade honom att skynda sig. Själv klättrade han efter, eftersom repet var nog starkt att bära dem båda.
Strax därpå voro de alla uppe ur klyftan. Jim Blasco drog upp repet efter dem och rullade ihop det.
»Följ nu med mig», sade han. »Vid det här laget har nog Salandra räknat ut, hur jag lurat honom. Det gäller att hinna före honom.»
Mellan klippor och stora stenblock sprungo de vidare med Jim i spetsen. Det gick med en förtvivlad fart. På ett ställe måste de ned för en brant sluttning. Jim satte sig ned på berghällen och åkte utför. De andra följde hans exempel.
Efter en stund voro de nere vid floden. Jim sprang utefter stranden med de andra tätt efter sig.
»Här ha vi båten», sade han och stannade framför en kullfallen trädstam, som låg i en liten dunge ett stycke från stranden. »Bara den nu inte är alltför rutten! Vi måste i alla fall försöka… hugg i!»
Med förenade krafter lyckades de tre flyktingarna släpa den stora och tunga trädstammen ned till stranden och sköto ut den i vattnet.
»Så där ja», sade Jim, »det går bra! Vi sätta oss gränsle över den, och sedan ge vi oss i väg. Bara vi kunna hålla balansen, så går det nog bra. Tur att kronan finns! Den hjälper nog till.»
Få ögonblick därefter dansade trädstammen ut på floden. Det gick med svindlande fart.
»Bravo», utbrast Jim och kastade en blick bakom sig, just som de passerade en krök av floden. »Salandra har kommit för sent… nu vet han inte, vart vi ha tagit vägen!»