Upp med händerna/Kapitel 15
| ← Jim Blasco från Texas |
|
Dödspasset → |
XV. Styrman Bills metod.
»Vi måste stanna här», sade styrman Bill, då de kommo fram till vadstället. »Det finns vattenfall längre ned…»
»Har inte tänkt fara längre», svarade Jim Blasco och hoppade ned i det grunda vattnet. »Jag tänkte visserligen först, att man kunde komma till Vuarico den här vägen, men jag har hört talas om fallen, och för övrigt så tycker jag inte om vatten. Det kan passa för en sjöman som du, Bill… jag håller mig helst på landbacken. För resten har jag en överraskning i beredskap åt er…»
»En överraskning», upprepade Bill »Vad då?»
»Kom med i land få ni se», svarade Jim med mystiskt leende min.
De gingo i land efter att ha låtit trädstammen dansa vidare utefter strömmen.
»Jag måste medge, att jag är bra nyfiken», sade styrman Bill, då de gingo in bland klipporna. »Det måste vara någonting alldeles extra, som skall kunna överraska mig i dag. Det var på ett hår när, att jag blivit hängd, och en större överraskning än den, jag erfor, då jag blev räddad i sista ögonblicket, kan inte tänkas. Jag vill inte tacka dig, Jim», fortfor han allvarligt. »Man kan inte tacka för en sådan tjänst.»
»Åh, det var bara betalt kvitteras», svarade Jim i samma glada ton som förut. »Du har räddat mitt liv en gång förut, nu var det min tur, det är alltsam»Hur i all världen bar du dig åt för att komma så precis?» frågade Bill. »Det såg ut som trolleri.»
»Ja», svarade Jim skrattande, »det syntes på de fyra banditerna, som skulle vakta er, att de misstänkte någonting övernaturligt i allt det där. Lade du märke till, hur fåniga de sågo ut?»
»Hade knappt tid till det», svarade styrman Bill. »Misstänker, att jag såg fånig ut själv… och det var sannerligen inte att undra på. Jag trodde nog, att du skulle göra ditt bästa för att hjälpa mig, men jag kan inte begripa, hur du kunde komma så i rätta ögonblicket.»
»Åh, om det berott på mig, så skulle jag ha kommit långt förr. Men det var inte möjligt… jag måste passa på, just då alla stodo samlade på ett ställe, annars hade jag kunnat misslyckas. Jag var minsann i lika stor spänning som ni.»
»Men hur…»
»Vänta ett slag med frågorna», avbröt Jim, »tills vi kommit i väg. Då skall jag berätta alltsammans i tur och ordning. Se här skall ni få se!»
Willy uppgav ett rop av häpnad, och styrman Bill såg helt handfallen ut. Just nu hade de kommit fram mellan ett par klippor till en liten öppen plats med några buskar och glest gräsbevuxen mark.
På denna plats gingo tre sadlade hästar och betade.
»Vad i all världen!» utbrast styrman Bill och rev sig i håret.
»Det är ju våra hästar!» utropade Willy. »Samma hästar, som vi måste lämna i sticket.»
»Nej, håll i mig !» sade Bill. »Det står inte rätt till med det här. Kan du trolla, Jim, eller…»
»Jag visste väl, att det skulle bli en överraskning», sade Jim skrattande. »Men något trolleri är det inte.»
»Tala, människa», sade Bill och grep honom i armen, »annars tror jag sannerligen, att jag blivit hängd, och att det här bara är en dröm. Hur i all världen ha de kommit hit?»
»Det ha vi vår älskvärde vän general Salandra att tacka för», svarade Jim Blasco. »Han är en försiktig general och visste, att han hade med mig att göra. För den händelse, jag skulle lyckas komma över till andra sidan, ville han ha hästar här för att kunna förfölja mig. Han kunde ju inte ha hästarna framme, när han låg på lur efter mig. Därför lät han leda över de här tidigt i morse.»
»Var han verkligen så oförsiktig?» frågade Bill. »Han måste ju räkna med den möjligheten, att du fanns i närheten.»
»Ja, i morse är kanske inte riktigt», ändrade sig Jim. »Det vore kanske rättare att säga i natt. Men jag har ögon som en uggla, och jag såg honom nog. Det är i alla fall lustigt, att han skulle ha valt just våra hästar!»
»Hm, det är inte så underligt», menade Bill. »Deras krakar gå inte upp mot de här…»
»Jag visste naturligtvis inte, att det var de här», återtog Jim, »men jag lade märke till platsen och begrep meningen, när jag såg karlarna komma tillbaka utan hästar.»
»Det är nog bäst, att vi ge oss i väg genast», sade Bill med en skymt av oro i rösten. »Han kommer naturligtvis tillbaka för att hämta dem, och sedan börjas den gamla jakten igen.»
»Alldeles min tanke», instämde Jim. »Vi måste skaffa oss ett ordentligt försprång. Men var skola vi ta vägen? Nu är det du, som bestämmer, Bill.»
»Först rida vi tillbaka ett par timmar», sade styrman Bill efter att ha funderat några ögonblick. »Vi måste lämna spår efter oss, så att han får den uppfattningen, att vi ha fortsatt till Vuarico. Dit måste vi ju i alla fall återvända förr eller senare.»
»Varför det?» frågade Jim förvånad. »Det blir ju bara att förstöra en dyrbar tid. Skola vi inte fullfölja den ursprungliga planen?»
»Om vi hade något att leva av, ja, svarade Bill. »Men det ha vi inte, och inte våga vi oss över floden en gång till för att jaga. Dessutom är det skralt med ammunitionen. Allt det där måste vi skaffa oss i Vuarico. Jag har ännu en smula pengar i behåll.»
»Det behövs inte», inföll Willy. »Jag har pengar på banken där.»
»Utmärkt… Om jag hade vetat det, så skulle jag ha röstat för, att vi återvänt till Vuarico med detsamma, när vi lyckades klara oss första gången», sade Bill. »Jag känner några präktiga karlar, som vi nog kunna övertala att följa med.»
»Men är det inte för riskabelt», undrade Jim. »Man skall inte inleda någon i frestelse, och när vi få tag i gruvan…»
»Så behöva vi inte tala om det», ifyllde Bill. »Vi kunna vara lika sluga som Galne John… mr Foster, menar jag. Den där saken skall Jag nog sköta om, lita på det.»
»Ja, du kan ha rätt», medgav Jim, »det är i alla fall lättare än att leka kurra gömma på det här sättet. Ha vi några rediga karlar med oss, så skall det gå som en dans att hålla Salandra stången.»
»Det vore väl dåligt annars», sade Bill och steg till häst.
»Men vore det inte bäst att rida direkt till Vuarico genast?» frågade Willy. »Om vi skynda oss…»
»Det är långt dit», avbröt honom Bill. »Vi ha varit med om mycket de här dagarna, och vi få inte överskatta våra krafter. Om jag inte misstar mig, så har Jim inte sovit en blund i natt.»
»Nej, det stämmer nog», sade denne leende och kastade sig med ett raskt språng i sadeln. »Jag har varit i farten i ett sträck, sedan vi sågo varandra sist. Och jag har haft rätt trevligt… utom de sista timmarna. Det var en ohygglig spänning… Men vi få resonera om den saken sedan, när vi kommit i säkerhet.»
De satte av i galopp och slogo in på samma väg, som de följde dagen förut, när de måste fly för Salandra och hans band. Efter ett par timmar närmade de sig den plats, där Bill gjorde sin stora kupp.
»Så där ja», sade styrman Bill och saktade farten, »nu vika vi av åt sidan. Vi hålla oss på de flata berghällarna, så blir det inga spår.»
»Men vi skulle ju lämnat spår efter oss förut», utbrast Willy, som ända tills nu glömt bort denna sak.
»Det är redan gjort», svarade Bill. »Jag råkade tappa min tobakspung… det räcker.»
»Är du säker på, att han låter lura sig av det?» frågade Jim.
»Jag hoppas det. Man avstår inte gärna från sin tobakspung, och om jag velat lämna efter mig tydliga spår, så hade jag ju lika gärna tagit något annat. Därför valde jag just den.»
»Sannerligen», utbrast Jim, »det är ett sant nöje att vara tillsammans med dig, Bill. Jag känner bara en till i hela världen, som går upp emot dig i slughet och finurlighet.»
»Hm, vem skulle det vara?»
»Han rider här». svarade Jim skrattande, »och heter Jim Blasco från Texas.»
»Instämmes», medgav Bill leende. »För resten gör det inte så mycket, vad Salandra tror», tillade han, »huvudsaken är, att han inte vet, var vi finnas. Han måste kunna se rätt igenom berget här för att kunna leta reda på oss.»
»Men då var det ju synd, att du skulle offra din tobakspung», inföll Willy.
»Åhnej, inte om det går, som jag hoppas. Då sätter han full fart ända till Vuarico eller åtminstone ett bra stycket åt det hållet. På det sättet få vi en smula andrum och kunna få vila oss litet.»
»Ja, det skall bli skönt», medgav Jim, »nu börjar jag verkligen känna mig en smula trött, det måste erkännas.»
»Vi äro strax framme», återtog Bill. »Vi skola in genom passet där framme. På andra sidan finns en skyddad vrå. Även om Salandra skulle komma tätt efter oss, kan jag ensam försvara ingången till passet.»
»Men sedan?» frågade Jim.
»Vi behöva bara försvara oss till mörkrets inbrott», svarade Bill lugnt. »Sedan skall jag nog lura honom. Det finns så många vägar på andra sidan. Men jag tror inte, att vi behöva vara oroliga för, att han kommer. Det skulle ske ett underverk i så fall, och sådana ha vi haft nog av i dag, tycker jag.»
De voro nu framme vid det trånga passet, som ej var bredare än, att en ryttare i taget kunde ta sig igenom. På andra sidan fanns en öppen plats omgiven av höga bergväggar. Marken var övertäckt med ett tjockt lager av mjuk sand.
»Bravo, Bill», utbrast Jim Blasco och steg ur sadeln. »Bättre kunde man inte önska sig. Här skall det bli skönt att få sträcka ut sig.»
Han tjudrade sim häst vid en klippa och kastade sig därefter raklång ned i den mjuka sanden.
De andra stego också av och satte sig bredvid honom i sanden.
»Om du inte är alltför sömnig», sade Bill efter att ha suttit tyst en stund, »så skulle jag bra gärna vilja veta, hur du burit dig åt, först när du klarade dig från den där boven Estella, och sedan, när du hjälpte mig ur klämman.»
»Jag tänkte just börja, svarade Jim Blasco. »Jag kan nog tänka mig, att ni äro nyfikna… det skulle jag själv vara, och därför är det väl bäst, att jag drar alltsammans så gott först som sist. Det ser onekligen en smula underligt ut, och ändå är det så enkelt alltihop.»
Han berättade nu om sitt äventyr bland gendarmerna, och både Willy och styrman Bill skrattade gott åt den stackars polislöjtnanten som icke kunde lära sig spela poker.
»Sedan fick jag naturligtvis mera bråttom», fortfor Jim. »Jag red tillbaka samma väg och kom till den plats, där jag blev tillfångatagen. Det var tur, att himlen var molnfri, annars hade jag naturligtvis inte kommit någon vart. Jag skulle gärna ha velat beställa litet månsken också, men jag är en förnöjsam natur, och därför höll jag till godo med stjärnorna.»
»Nåväl, jag red över dalgången, och när jag kommit upp på åsen, steg jag ur sadeln, band min häst och satte mig på en sten för att fundera.»
»Det var nog inte värt att fortsätta längre», tänkte jag. »Jag kan slå mig i backen på, att Salandra ligger på lur någonstans och väntar på mig. Vid det här laget vet han, att det är jag, som har hand om kartan, och därför har han nog inte vänt tillbaka över floden.»
»Alldeles riktigt», inföll Bill. »Det var just, vad han gjorde, och jag trodde också, att du skulle resonera på det viset. Jag sade det också till Willy i går. Jag behövde bara sätta mig in i, vad jag själv skulle ha gjort i en liknande belägenhet, för att gissa mig till, hur du skulle göra.»
»Du sade något!» fortfor Jim Blasco. »När jag satt och grubblade för mig själv i natt, så tänkte jag också på, hur du skulle handlat i ett sådant fall, som nu förelåg. Och jag gick till väga efter en bestämd metod, en metod som jag skulle vilja kalla för styrman Bills metod.»
»Vad menar du?»
»Jo, jag tänkte på, vad du sade under ritten från Dödspasset. När man skall få bukt med en överlägsen motståndare i den här trakten, så gör man bäst i att se till att hela tiden hålla sig bakom ryggen på honom, medan han just som bäst tittar sig omkring för att få tag i en. Det är detta, jag menar med din metod.»
»Hm, det är det enda sättet», mumlade Bill.
»Det gällde alltså att hålla sig bakom ryggen på Salandra och ge akt på honom, medan han låg på lur efter mig. Men för den skull måste jag naturligtvis veta, var han hade ryggen någonstans.»
»Ja, det är just det», sade Bill. »Hur i all världen fick du reda på, var vi funnos?»
»Som ni minns», svarade Jim Blasco, »så hade jag fått klart för mig, att han inte vänt tillbaka över floden. Därigenom kom jag att tänka på vadstället. Och så var det inte svårt att fundera ut resten.
Om han ville ha tag i mig, så var det naturligtvis säkrast att vänta på mig vid vadstället. Dit måste jag komma, om jag skulle följa efter honom och försöka rädda er. Det troligaste var alltså, att han låg på lur där.
Men han kunde naturligtvis inte ha hästarna och hela skaran med sig… därtill är platsen alltför öppen. Han måste slå läger någonstans över natten, antingen ovanför eller nedanför vadstället.
Well, jag reste mig upp, tog mig en titt på bergen och kom till den slutsatsen, att det nog var troligast att han begivit sig uppåt floden. Klipporna verkade mera hopgyttrade och sönderskurna åt det hållet.
’All right, det gäller alltså att börja klättra igen’, sade jag till mig själv, ’och om man skall klättra, så är en häst bara till besvär. Den kan Estella gärna få tillbaka.’
Sagt och gjort, jag lösgjorde hästen och gav honom en klatsch, så att han rusade i väg på egen hand åt skogen till. Hoppas, att han kom fram ordentligt.
Själv klättrade jag, allt vad tygen höllo, och när jag kommit tillräckligt högt, så fick jag lön för mödan…»
»Aha», utbrast Bill, »eldarna… du fick syn på eldskenet. Det borde jag ha kunnat tänka mig!»
»Det var tur, att Salandra inte tänkt på det», återtog Jim Blasco. »Men han var väl säker på, att bergväggarna skulle skydda honom tillräckligt. Han glömde, att en eld lyser uppåt också, och att man kan se ett svagt skimmer på himlen ovanför, om luften är aldrig så litet fuktig.
Nu visste jag alltså, var jag hade min man. Så blev det till att klättra igen. Jag har aldrig klättrat så mycket i hela mitt liv som i natt. Jag skulle kunna ta plats som människoapa på ett bättre menageri.
Det tog lång tid, som ni kan förstå. Jag måste ju vara försiktig och göra så litet buller som möjligt. Vartenda ögonblick var jag på min vakt.
Nåväl, allting gick väl i lås, och jag kunde följa styrman Bills metod och titta min vän banditgeneralen i ryggen. Det gjorde jag bokstavligen, för jag fick genast syn på honom, där han låg inrullad i filten och med ryggen vänd mot mig.
’Du har det bra du, din rackare’, tänkte jag, ’som får sova ut i lugn och ro. Nåja, jag hoppas, att du får röra dig dess mer i morgon.’
För mig var det naturligtvis ingen tanke på vila. Jag måste undersöka omgivningarna och göra upp en plan. Alltså vandrade jag omkring och lodade. Hur katten skulle jag bära mig åt?
Det såg inte vidare ljust ut, men det finns någonting här i världen, som kallas för tur. En människa, som inte är född med en tur, som hon kan lita på… ja, den bör gå hem och lägga sig och ta något gammalt på sig.
Vad mig beträffar, så har jag inte kunnat klaga i den vägen. Jag skulle ha trillat av pinn för längesen, om jag inte haft tur, och om jag inte litat på den. Det gjorde jag nu också, och så… hux flux var turen framme! Jag steg miste i mörkret och ramlade huvudstupa nedför en brant bergvägg.»
»Hm, skall det kallas för tur?» mumlade styrman Bill.
»Visst katten var det tur», svarade Jim Blasco. »För det första var det tur, att jag inte slog ihjäl mig… Jag kände mig bara en smula groggy under några minuter, men så var det över.»
»Och för det andra?»
»För det andra, så hade jag ramlat ned just i det där hålet, som vi klarade oss igenom i dag.»
»Aha», utbrast styrman Bill» Ja, det kan man då sannerligen kalla tur.»
»Just då tyckte jag inte precis det», fortfor Jim. »Men jag kom snart på andra tankar. Jag hittade den där rämnan fram till lägret.
’Nej’, tänkte jag, ’nu är det färdigt, bara det går att klättra upp ur det här hålet.’
Jag vände genast tillbaka och försökte. Ni må inte tro, att det gick att komma upp med ens. Jag kom ett stycke, och så ramlade jag ner igen, klättrade nästa gång litet högre och måste återigen släppa taget. Så gick det åtskilliga timmar. Det var liksom att kasta boll med sig själv.
När jag äntligen klarat den skivan, var jag så skicklig i den konsten, att jag skulle kunna försörja mig i hela mitt återstående liv med att visa mig på cirkus… om jag bara kunde ta med mig det där hålet också.»
»Ja, det måste erkännas», instämde Willy. »Det såg väldigt underligt ut.»
»Du kilade uppför bergväggen som en fluga på en fönsterruta», sade Bill.
»När jag så äntligen kände mig säker på min sak, satte jag mig att fundera igen. Hur skulle jag nu bära mig åt?
Ett slag funderade jag på en kupp under natten. Man kunde försöka smyga sig fram och överrumpla vakterna. Men det är klart, att det var en alltför vansinnig idé, Även om det lyckats, så skulle jag behövt åtskilliga timmar på mig att lära er konsten att komma upp ur klyftan.
Nej, jag måste vänta, tills det blev dager, se tiden an.
Lyckligtvis dröjde det inte så länge, förrän morgonen började bryta in. Då såg jag Salandra stiga upp och ta med sig några karlar och så de tre hästarna.
’Vad skall det nu bli av?’ tänkte jag. ’Det är bäst att titta efter.’
Jag kilade nedåt stranden och lade mig på utkik på en höjd.
Mörkt var det ännu, men jag var van vid nattmörkret vid det här laget och såg alltsammans tydligt. Jag såg, hur de tre banditerna redo över vadstället med var sin handhäst och sedan komma tillbaka. Jag såg och hörde, när Salandra skickade dem till lägret igen, medan han själv stannade kvar och talade med de fyra karlar, som legat på lur efter mig.
De hade naturligtvis ingenting sett. Salandra svor och bannade, men de stackars pojkarna kunde ju inte rå för, att jag inte ville komma och hälsa på dem just då.
’Sapristi, caramba, santa Madre de Dioz’, lät det i ett kör. Men så började det ljusna, och han lugnade sig något. Det var inte precis så försiktigt att hålla på och gorma så där, när man skulle ligga på lur efter en karl som Jim Blasco från Texas.
Då flög det i mig en idé. Jag kom att tänka på, hur vi skaffade oss hästar förra gången.»
»Aha, det var således därför, som du ropade på honom, utbrast styrman Bill. »Jag undrade just, hur du kunde vara så oförsiktig.»
»Vad nu, har du reda på det?» frågade Jim Blasco förvånad.
»Ja, Salandra talade om det för mig, när han försökte övertala mig att ställa mig på hans sida», svarade Bill.
»Det visste jag inte», sade Jim. »Jag hörde bara den senare delen av samtalet.»
»Nå, du ropade alltså på honom», påminde Bill.
»Javisst. ’Hej, gamla stråtrövare’, ropade jag till honom och steg upp på klippan, ’stå inte och svär så förfärligt!’
Ni må tro, att det blev liv i hela högen där nere. De brydde sig inte om att skjuta… det fingo de inte tid till, men jag hörde, hur Salandra skrek åt dem att sätta efter mig.
Jag kilade i väg allt vad tygen höllo, bort mot hålet för att hoppa ned där. Jag sprang naturligtvis inte raka vägen, utan måste ta en massa omvägar kring klippor och stenar för att leda dem på villospår. Det dugde inte, att de fingo reda på den stora hemligheten med klyftan, naturligtvis.
Nå, nu hade jag hoppats, att de skulle skjuta. Därigenom skulle naturligtvis hela lägret ha kommit på benen. Högst ett par man hade lämnats kvar att bevaka er.
När de så sprungo omkring och letade, så skulle jag krypa fram ur mitt hål och gnola den gamla refrängen ni vet: ’Upp med händerna’, och så vidare…
Nåja, jag såg, att jag hade bitit mig i tummen den gången. De sköto inte, och då var det förkylt. Därför tyckte jag, att det kunde vara onödigt att krypa ned i mitt hål. Det går lika bra att gömma sig, om man är på rörlig fot.
Ännu en gång höll jag mig till din metod, Bill. Medan de sprungo omkring och snokade överallt, så höll jag mig hela tiden bakom dem och hade ganska roligt en stund.
Nåväl, så blev det slut med det lilla roliga. Salandra tröttnade till sist och drog i väg med hela raden av spanska svordomar igen, medan han lunkade tillbaka ned till vadstället.
Jag skulle gått ha kunnat knäppa såväl honom som alla de andra just då, och jag skulle inte ha tvekat ett ögonblick, om jag vetat, vad som sedan skulle hända. Men jag tänkte på den ömhjärtade styrman Bill, som inte vill någon syndares död. Och därför fick det vara tillsvidare.
Tänk om vi hade knäppt hela högen, den där gången när vi hade Salandra och hans folk i vårt våld. Då hade vi sluppit undan en hel del obehag.»
»Nåja», sade styrman Bill lugnt, »det må vara hänt. Men man skall inte ta en människas liv, om man inte är absolut tvungen.»
»En människas, ja», återtog Jim Blasco. »Men kan man kalla de där odjuren för människor. Skadedjur skjuter man, och därmed basta. Det är min filosofi.»
»Nå, vi skola inte disputera om den saken nu. Det får vara till en annan gång.»
»Jag brydde mig alltså inte om att skjuta, fast det skulle ha varit ett sant nöje att få förpassa de där skurkarna ur världen. Jag lade mig på lur och hörde på, hur Salandra med låg röst gav order åt karlarna att ligga kvar och hålla utkik. Han såg ganska bister ut, när han gick tillbaka till lägret, och jag blev inte så litet orolig.
Det är klart, att jag genast kilade tillbaka till en lämplig utkikspost, där jag kunde se och höra allting nere i lägret. När jag kom dit, var samtalet mellan er och Salandra redan i full gång.
Jag hörde inte tydligt vartenda ord, men det, jag kunde uppfatta, var alldeles tillräckligt. Och jag kan försäkra, att om någonsin Jim Blasco från Texas varit på vippen att explodera av pur ilska, så var det nu. Jag kan tacka min vanlig tur för, att jag kunde styra mig så pass, att jag inte sköt karlen på fläcken. Men träffar jag honom en gång till, så sanna mina ord, så sant jag heter Jim, skall jag jaga en kula genom skallen på honom, fast det är synd på krutet.
Nåja, det där hör nu inte hit. Jag lyssnade till samtalet och fick reda på, att vi hade tre timmar på oss.
’Skönt’, tänkte jag, ’tre timmar äro ju ändå något. På den tiden kan det komma att hända mycket.’ Och så funderade jag ut min plan.
Ni kunna vara så tämligen lugna för, att jag tog saken grundligt. Här gällde det att ta vara på minuterna och förbereda varje steg.
Well, jag strövade omkring i omgivningarna och tog reda på möjligheterna. Jag hittade den där lilla dungen och den kullvräkta trädstammen. Återigen min gamla tur!
Hela tiden pinade jag min hjärna med den ena planen efter den andra, det ena vansinniga påhittet efter det andra. Det var inte lätt, må ni tro, men till sist hade jag grubblat ut det rätta. Och när tiden var inne, så handlade jag därefter.
Resten veta ni, så det tjänar inte mycket till att spilla några vidare ord på den saken.»
»Men skotten?» frågade Willy. »Gevärssalvan?»
»Jag tänkte förskona min ömhjärtade vän Bill från den detaljen», svarade Jim, »Han vill ingen syndares död, men den här historien förpassade fyra synnerligen stora syndare till de sälla jaktmarkerna.»
»Jaså», utbrast Bill, »du…»
»Knäppte dem, ja», svarade Jim. »Hur skulle det annars ha gått till. Om jag låtit dem stanna kvar och vittna om, att det bara var jag ensam, som åstadkommit alltsammans, så hade du kanske dinglat i det här repet så här dags. Nej, här dugde det minsann inte att vara blödig. Det fanns inte något annat sätt, och då kan du väl åtminstone inte säga, att det skedde i onödan.»
»Men det var ju en hel salva», inföll Willy.
»Den kom från dem. Jag hissade upp min hatt på en sten och lät dem skjuta till måls på den. När de höllo på med det, fick jag tillfälle att knäppa dem. Jag hade på förhand räknat ut, hur de skulle söka betäckning, och därför undgingo de mig inte. Så enkel var den saken.»
»Så enkel var den inte precis», sade Bill. »Jag skulle själv ha trott, att det var en hel trupp, som anfallit dem, om jag varit i Salandras kläder.»
»Du kan vara glad för, att du inte är i de kläderna», sade Jim Blasco från Texas och sträckte på sig. »Förr eller senare träffar jag honom nog, och då… ja, då får du ursäkta, om det smäller, min käre Bill»
Därmed vände han sig på sidan och slöt ögonen för att sova den rättfärdiges sömn efter ett väl utfört dagsverke.