Upproret i Jönköping/23Okt1855
← Den 19 Oktober 1855 |
|
Den 26 Oktober 1855 → |
Den 23 Oktober 1855.
Närvarande:
Borgmästaren, Herr Assessorn G. F. Asker; | ||
Rådmannen | Herr | G. Kahnberg; |
” | ” | A. G. Rudling; |
” | ” | C. Seipel och |
” | ” | A. Elfström. |
Undertecknad förde protokollet, enligt förordnande.
I närvaro af Herr Advokatfiskalen A. Svalander, såsom ombud för Kongl. Justitie-Kanzlers-Embetet, och Stadsfiskalen A. F. Strömberg, i egenskap af Åklagare, fortsattes nu ransakningen, som under N:o 7 i protokollet för den 19 i denna månad sednast förevarit, med de för delaktighet i upproret härstädes den 25 och 26 sistl. September tilltalade häktade Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, Carl Pettersson m. fl. samt på fri fot varande förre Brandvaktskarlen August Berg, Snickare-gesällen J. M. Nyström, Smedlärlingen Jonas Berg och Faktorismeden Sven Ahlin, hvilka personligen tillstädeskommo, jemte de häktade, som voro från Länsfängelset upphemtade.
Åklagaren styrkte att han till denna dag inkallat Arbetskarlarne Anders Petersson, Johannes Petersson och Carl Magnus Bång, Slottsknekten Anders Sjöberg, Polisbetjenten Peter Wadell, Smedlärlingen Fredrik Hörnsten och Skräddare-gesällen Johan Lundahl, alla boende här i staden, med enahanda ansvarspåståenden, som mot öfrige tilltalade blifvit framställda.
Utom lärlingen Hörnsten, som uppgafs vara af sjukdom sängliggande på Lazarettet här i staden, och gesällen Lundahl, hvilken sednare utan anmält förfall uteblef, voro alla de tilltalade personligen närvarande.
Herr Advokatfiskalen Svalander åberopade till en början innehållet af Kongl. Maj:ts i afskrift företedda nu upplästa Nådiga skrifvelse, så lydande:
”Afskrift.
Wår ynnest etc. I sammanhang med afgifna underdåniga berättelser om de allmän ordning störande uppträden, som den 25 och 26 sistl. September egt rum i staden Jönköping, och hvarvid af besinningslösa folkmassor sådane våldsamheter både i och utom staden föröfvats, att J, som redan vid oroligheternas början, hos Chefen för Wårt Jönköpings Regemente begärt, att till handräckning för lugnets upprätthållande en truppstyrka af 100 man utaf Regementet måtte till staden inbeordras, sedermera funnit Eder föranlåtne att ytterligare reqvirera dels 100 man af samma Regemente, dels hos närmaste Sqvadronsbefälhafvare 18 man af Wårt Smålands Hussar-Regemente, allt med nödigt befäl, hafven J, som den 1 i denna månad ansett omständigheterna medgifva, att af denna truppstyrka, hvaraf 25 man varit beordrade till staden Grenna, der folkoroligheter jemväl egt rum, hemförlofva så stor del; att endast 100 man infanteri då qvarblefvo i Jönköping, i underdånighet anhållit, det Oss måtte täckas i Nåder förordna på hvad sätt kostnaden för ifrågavarande militärhandräckning bör gäldas; och gifve WI Eder härmed till svar och behörig efterrättelse i Nåder tillkänna, det WI funnit godt bemyndiga Eder att af under händer varande medel förskjuta de af militärkommenderingarne härflytande kostnader, samt, efter det kommenderingarne kunnat hemförlofvas, i underdånighet anmäla beloppet till vidare anordning; ankommande dock på vederbörande Domstols beslut, i sammanhang med våldsmålets afdömande, hvilken eller hvilka det skall åligga att de förskjutna kostnaderna till större eller mindre del ersätta. WI befalle Eder Gud Allsmäktig Nådeligen.
Stockholms Slott den 4 Oktober 1855.
OSCAR.
Ex officio
Carl Landegren.
I anledning hvaraf Herr Advokatfiskalen, å Justitie-Kanzlers-Embetets vägnar, gjorde framställning
derom, att Rådstufvu-Rätten måtte i sammanhang med målets pröfning i öfrigt bestämma om och i
hvad mån de i skrifvelsen omförmälde kostnader skola af de tilltalade gäldas.
Soldaterne N:o 136 Skön, N:o 124 Rinaldo, N:o 131 Waldo, N:o 132 Spjut och N:o 130 Bo, som blifvit öfverfallne och misshandlade, under det de genom bajonettanfall sökte skingra den folkmassa, som på aftonen don 26 sistl. September vid Häradshöfdingen Fricks egendom gjorde uppror, upplystes vara närvarande, hvarföre de förekallades, hördes hvar för sig och berättade angående de vid nämnde tillfälle dem öfvergångna våldsamheter:
1:o N:o 136 Skön: Sedan upprorsmännen med stor häftighet börjat stenkastning, dels mot Häradshöfdingen Fricks qvarn, i hvilken Herr Löjtnanten Hellman med sitt manskap till en början förhållit sig stilla, dels mot drängstugan och dels mot stora byggningen, samt inslagit en mängd fönsterrutor och, inkomna i hufvudbyggnaden, börjat utkasta bordstudsare och annat husgeråd, hade Löjtnanten Hellman kommenderat till anfall, då soldaterne till en början medelst förnyade bajonettanfall tre gånger fördrifvit våldsverkarne, men slutligen blifvit skingrade och öfvermannade. Då Skön under tumultet, och sedan han blifvit skiljd från sina kamrater, tillfrågat en person bland våldsverkarne hvem han var, hade denne, som Skön nu igenkände vara tilltalade Carl Magnus Gustafsson, svarat: ”det skall du bli varse” och sedan en annan person, som Skön icke igenkände, fattat uti bajonetten på Sköns gevär, dervid bajonetten kröktes, skar Gustafsson Skön i ansigtet med en knif, samt tillfogade Skön dervid två sår, äfvensom Sköns vapenrock och för tillfället begagnade uniformsmössa sönderskuros. På Sköns rop om hjelp kom Soldaten Rinaldo och befriade Skön från bemälte två personer, hvarefter såväl Skön som Rinaldo lyckades komma undan.
Skön hade nu två sår, ett på hvardera sidan af ansigtet, sträckande sig från tinningarne till öronen, äfvensom vapenrocken befanns vara sönderskuren.
Tilltalade Carl Magnus Gustafsson, som förnyade sitt erkännande att han vid uppgifna tillfället med en knif tillfogat Skön ofvanomförmälte sår, nekade dock att någon person varit honom behjelplig vid våldets utöfning, äfvensom att han sönderskurit Sköns mössa och vapenrock.
2:o N:o 124 Rinaldo: Då Rinaldo på Sköns kallelse skyndade dit, der Skön stod inbegripen i handgemäng med två för Rinaldo okända personer, af hvilka den ene sökte rycka geväret från Skön, och icke släppte det förr än Rinaldo med kolfven af sitt gevär tilldelat den ene af de okände två hårda slag i hufvudet, var Skön redan sårad och Rinaldo sjelf träffades i ansigtet, samt sårades af en sten, hvilken kastades från den folkhop, hvaraf Rinaldo och Skön för tillfället voro omringade, och hvaraf en mängd med störar försedde personer under tumultet slogo Rinaldo på armarne, så att en mängd blånader derå uppkommo. Rinaldo och Skön begåfve sig, sedan den sistnämnde blifvit befriad och lyckats rädda sitt gevär, på hvilket bajonetten var krökt, skyndsamt till qvarnen och der varseblef Rinaldo genast att Sköns mössa och vapenrock jemväl voro sönderskurna. Rinaldo kände icke någon af de personer, med hvilka han och Skön varit i handgemäng; men iakttog att den person, som sökte fråntaga Skön geväret, var liten och undersättsig, med ljust hår samt för tillfället barhufvad.
Tilltalade Carl Magnus Gustafsson uppgaf, i anledning häraf, att han under kampen med Skön och Rinaldo erhöll ett slag i hufvudet af den sednare, men nekade fortfarande att han sökt fråntaga Skön geväret eller hållit deri, eller ett han bekommit mer än ett slag.
Rinaldo hade nu en plåsterlapp å ansigtet och förmälde sig ännu lida af det honom öfvergångna våld.
3:o N:o 131 Waldo: då Waldo och hans vapenbröder, under befäl af Herr Löjtnanten Hellman, vid ifrågakomne tillfälle två gånger fördrifvit de folkhopar, som föröfvade våldsamheter vid Häradshöfdingen Fricks egendom, kom manskapet vid tredje anfallet att skingras. En kortvext och undersättsig person fattade tag i bajonetten å Waldos gevär och Waldo träffades under anfallet vid drängstugan af flere stenar, som till otalig mängd kastades af upprorsmännen, så att Waldo fick ett ännu ej läkt svårt sår i hufvudet, äfvensom Waldos kask böglades, men den är nu genom Waldos egen försorg iståndsatt.
4:o N:o 133 Spjut: att Spjut efter tredje bajonett-anfallet på den vid Häradshöfdingen Fricks egendom församlade upproriska folkhopen blef skild från de öfriga soldaterne samt omringad af ett öfverlägset antal personer, hvilka med störar slogo Spjut på armarne och frånryckte honom geväret; hvarförutan Spjut som träffades af en mängd från den upproriska hopen kastade stenar, sårades å ena handen, å armbågarne och å hufvudet samt förlorade en del af sitt ena öra, äfvensom en knapp å kasken bortslogs. Spjuts vid tillfället påhafde uniformsbyxor blefvo också under tumultet sönderrifne, utan att Spjut kunde uppgifva huru dervid tillgått och ansåg troligt, att han sjelf sönderrifvit dem, då han skyndade öfver en gärdesgård för att rädda sig undan den förföljande folkhopen. Deribland igenkände Spjut icke någon, men iakttog att den som i synnerhet slog honom var klädd i ljusa byxor.
Tilltalade Danielsson, hvilken, enligt hvad förut under ransakningen blifvit upplyst, sednare på dagen innehaft ett soldatgevär, föreställdes nu Spjut, men denne sade sig icke kunna påstå att Danielsson var den person, som fråntog Spjut geväret.
5:o N:o 130 Bo: Vid andra bajonett-anfallet på våldsverkarne vid Häradshöfdingen Fricks egendom, sårades Bo af en sten i hufvudet samt fick sina uniformskläder sönderrifna och sin kask böglad, men uniformspersedlarne äro numera genom Bos försorg lagade. Bo kunde icke namngifva någon af dem, som öfverfallit honom eller deltagit i våldsamheterna.
Alla soldaterna intygade, att de under bajonettanfallen varsamt begagnade sina bajonetter och att dessa användts endast mot dem, som gått i spetsen för folkmassan och uppfört sig mest våldsamt. Huru många som dervid blifvit sårade kunde soldaterna icke uppgifva.
Härefter blefvo de utaf Stadsfiskalen Strömberg till i dag inkallade och för delaktighet i upproret ytterligare tilltalade personer hvar för sig hörde, då de uppgåfvo:
45:o Arbetskarlen Anders Petersson: att han föddes den 19 September 1818 i oäkta säng af modren Maja Mollberg på lägenheten Odens Redd under Barnarp, samt vistades hos sin moder till dess denna, då Anders Petersson var två år gammal, gifte sig med Mjölnaren Peter Fredriksson. Vid tjugo års ålder kom Anders Petersson, hvilkens fader är Hans i Åkarp af Rogberga socken, i tjenst först till Källarmästaren Kullman och sedermera till Herr Löjtnanten Hedenstjerna, samt har derefter i sju år uppehållit sig här i staden, der Anders Petersson för fem år sedan ingick äktenskap med sin nuvarande hustru Maja Jonsdotter, som födt honom tre ännu lefvande barn. Anders Petersson, som med hustru och barn bor hos Muraren Rosenqvist på förstaden, har icke förr varit för brott tilltalad och har genom arbete förvärfvat sin nödtorftiga bergning. Under sednaste tiden har Anders Petersson biträdt såsom timmerkarl vid den byggnad, som tilltalade Daniel Andersson åtagit sig att uppföra åt Postiljonen Blomqvist i vestra delen af staden. Tisdagen den 25 sistl. September hörde Anders Petersson tilltalade arbetskarlarne Carlsson, Malmberg och Daniel Andersson under samtal yttra, att de skulle gå till Handlanderne Lindman och Goldkuhl och utanför deras bostäder nedlägga en kubb och en yxa, såsom uttryck af sitt missnöje med Lindman och Goldkuhl, för det de drefvo handel med spanmål. Samma dag kl. emellan tre och fyra på aftonen var Anders Petersson Malmberg behjelplig att slipa en yxa, hvilken Anders Petersson nu igenkände vara densamme, som sednare på aftonen sagde dag tillvaratogs efter uppträdet utanför Handlanden Lindmans hus. Yxan, som jemväl blankslipades på sidorna, hade Anders Petersson sedermera icke förr sett än nu, och ej heller hade Anders Petersson egnat något eftertanka, hvarken åt den omständighet att den just då för tillfället slipades eller åt sättet hvarpå slipningen skedde, helst något samtal derom emellan Malmberg och Anders Petersson icke uppstod, och det var enligt vanligheten, att den bland timmermännen, som behöfde slipa sina eggjern, fick biträde vid slipningen. Sedan slipningen var slutad, kom tilltalade Carlsson och samtalade afsides med Malmberg några ord, som Anders Petersson icke uppfattade, och framställde jemväl en fråga till Malmberg, huruvida denne hade ”sakerna” i ordning, utan att nämna hvilka saker, som voro i fråga. Anders Petersson, som jemväl erinrade sig att Malmberg förut på dagen bedt Blomqvist att få en stockända, som Malmberg höll under armen, till hvilken begäran Blomqvist ock gaf sitt bifall, hade derefter och sedan Carlsson tillsagt Anders Petersson att hans hjelp icke vidare erfordrades, begifvit sig hem och icke vidare varit ute den dagen, om hvars tilldragelser i öfrigt Anders Petersson förnekade att han erhållit kännedom förr än nästpåföljde dag, då Malmberg, jemte uppgift att han i anledning af de uppträden, som nästföregående dag ägt rum utanför Handlanden Lindmans gård, blifvit kallad till inställelse hos t. f. Borgmästaren Rudling, under åberopande af detta förhållande vände sig till föreståndaren för byggnadsarbetet, tilltalade Daniel Andersson, och begärde tillstånd för sig och öfrige arbetarne vid Blomqvists bygge, att begifva sig till Häradshöfdingen Rudling, med tillkännagifvande tillika, att de på samma gång skulle besöka Handlanden Lindman. Daniel Andersson hade till berörde anhållan lemnat bifall, men tillika uppmanat sina arbetare att icke föröfva några våldsamheter, utan förhålla sig beskedligt samt att, derest de träffade Lindman, söka i godo förmå honom att ej vidare befatta sig med uppköp af spanmål. På utsatt tid kl. 8 f. m. gingo Anders Petersson, Carlsson, Malmberg, Carl Svensson och öfrige arbetarne vid Blomqvists bygge till Häradshöfdingen Rudling, och oaktadt denne enträget uppmanade dem att afstå från det tilltänkta besöket hos Handlanden Lindman, och lofvade framföra deras ärende till Lindman, fortsatte likväl Anders Petersson och hans följeslagare vägen åt öster till Lindmans bostad. På uppmaning af Stadsfogden Moberger aflägsnade Anders Petersson sig likväl derifrån innan några oordningar förspordes och gick framåt Lilla Torget till Handlanden Borgs salubod samt dröjde någon stund der, medan en församlad folkmassa talade med Borg, utan att, såvidt Anders Petersson förmärkte, några oroligheter derstädes föreföllo, hvarefter Anders Petersson fortsatte vägen hemåt och höll sig sedan hemma under hela aftonen. På hemvägen dröjde Anders Petersson vid jernbron, hvarest då icke någon menniska uppehöll sig, samt bemärkte derifrån huruledes Herr Kaptenen Löwenhjelm omringades af en folkmassa på Lilla Torget och sökte sin räddning på ett ångfartyg; dock varseblef icke Anders Petersson att någon med ord eller gerning förolämpade bemälte Kapten. Erinrad att Anders Petersson jemte tre andra arbetare samma dag vid middagstiden begärt och erhållit företräde inför Magistraten, och derstädes af t. f. Borgmästaren erhållit förmaningar att förhålla sig stilla och äfven söka lugna sina kamrater, uppgaf Anders Petersson vidare, att han utkommen från Rådstufvan först besökte Bergens krog, der han förtärde en sup och hvarest för tillfället många personer uppehöllo sig, samt derefter begaf sig hem. Huru mycket klockan var då Anders Petersson hemkom kunde han icke upplysa. Tilläggande Anders Petersson, i anledning af till honom framställda frågor, att han hvarken efterfrågat eller fått veta hvem som ägde den yxa han hjelpte Malmberg att slipa; att Anders Petersson väl hört Andersson tala om ett hjul samma gång fråga väcktes om yxan och kubben, som skulle föras till Lindman och Goldkuhl, men att något hjul aldrig förevisades, utan var derom, såsom Anders Petersson uttryckte sig, endast ”löst prat”, och att arbetarne före färden till Häradshöfdingen Rudling icke, så vidt Anders Petersson kunnigt vore, öfverenskommit att Malmberg, Carlsson och Carl Svensson, skulle föra ordet inför bemälte Häradshöfding.
Tilltalade Malmberg och Carlsson förklarade i anledning af Anders Peterssons berättelse: Malmberg att han icke kunde påminna sig att Anders Petersson hjelpt honom att slipa yxan, och Carlsson att han icke kunde erinra sig hafva vid uppgifna tillfället haft något enskildt och tyst samtal med Malmberg eller tillfrågat denne om några saker voro i ordning.
46:o Arbetskarlen Johannes Petersson, boende i huset N:o 25 å Svenska Maden, är enögd och föddes den 18 Oktober 1821 af gifta föräldrarne Peter Zachariasson och Dorothea Svensdotter i torpet Hansabygget på Stora Segerstads ägor i Refteleds socken. Vistades hemma i föräldrahuset till dess han fyllt 15 år och tjenade sedermera på åtskilliga ställen till dess han 1850 bosatte sig här i staden, der han genom arbete förtjent sitt dagliga uppehälle. Johannes Petersson är gift med Lena Kristina Färm, som födt honom två barn. För brott har Johannes Petersson icke tillförene varit tilltalad. Johannes Petersson, hvilken på sednare tider varit anställd såsom timmerkarl under tilltalade Arbetskarlen Daniel Andersson vid Postiljonen Blomqvists nybyggnad här i staden, hörde Malmberg Tisdags aftonen den 25 sistl. September fråga Daniel Andersson ”huru skola vi göra med det andra”, hvartill Daniel Andersson svarade ”det får ni göra som ni vill”. Malmberg hade vid nämnde tillfälle en yxa i handen samt anmodade derpå tilltalade Anders Petersson följa sig, hvarefter Johannes Petersson såg Malmberg och Anders Petersson vara hvarandra behjelplige att slipa en yxa, men Johannes Petersson, som uppehöll sig på en tolf alnar hög ställning och följaktligen på betydligt afstånd från Malmberg och Anders Petersson, hörde hvarken deras samtal eller lemnade någon särdeles uppmärksamhet åt deras förehafvanden eller gjorde några betraktelser rörande den af Johannes Petersson likväl bemärkta omständighet, att yxan blankslipades å sidorna. Efter arbetstimmans slut, kl. 8 på aftonen, gick Johannes Petersson hem och träffade emedlertid timmerkarlen Bygren, som var öfverlastad och derföre leddes till sin bostad af Petersson och Orgeltramparen Almqvist, men i öfrigt förmärkte Johannes Petersson icke några oordningar vara å bane, samt var icke närvarande vid det uppträde, som derefter samma afton föreföll utanför Handlanden Lindmans hus. Johannes Petersson hade icke heller hört arbetarne tala om något tillernadt besök hos Lindman, men väl att de skulle vända sig till stadens Borgmästare, med anhållan att han skulle föranstalta det arbetarne finge köpa spanmål för bestämdt pris. Morgonen nästpåföljde dag frågade Daniel Andersson arbetarne af sitt timmerlag, om de ville följa med Malmberg, Carlsson, Carl Svensson m. fl. till t. f. Borgmästaren Häradshöfdingen Rudling, till hvilken de sistnämnde blifvit kallade, samt uppmanade dem, som dertill förklarade sig villiga, att förhålla sig beskedligt; hvarefter de begåfvo sig å väg. Ankomna till Häradshöfdingen Rudlings hus, uppmanades arbetarne att åtskiljas och gå hvar till sina göromål samt icke vidare göra sig sakre till några oordningar eller ofreda Lindman, men arbetarne fortsatte icke dessmindre vägen till den sistnämndes hus, och det oaktadt Häradshöfdingen Rudling under hela vägen dit icke upphörde med sina försök, att genom både vänliga och allvarliga förmaningar förmå dem att återvända. Johannes Petersson, hvilken gick efterst, kom i anseende till den mängd af folk, som emedlertid samlat sig, icke ända fram till Lindmans, utan stadnade vid Skomakaren Fägerholms i grannskapet belägna hus, der Johannes Petersson, efter att hafva dröjt en stund, utan att förmärka några oordningar, vek af åt gränden och gick hem samt ankom dit kl. 9. Sedan Johannes Petersson intagit frukost hemma gick han åter ut i staden, men icke till sitt arbete, utan vandrade hit och dit och var emedlertid närvarande vid folkskockningarne utanför Handlanderne Borgs samt Ahlén & Sjöbergs salubodar, men höll sig alltid efter massan, som var ganska talrik, och var icke inne på någotdera stället, samt iakttog icke heller att någon med ord eller gerning förfördelades. Utanför Handlanden Borgs bod hörde Johannes Petersson folket samtala om sättet huru spanmål skulle erhållas för bättre pris, och utanför Sjöbergs bod anfördes klagomål öfver att potaterna voro dyra. Åtskilliga personer och deribland tilltalade Carl Bång voro emedlertid inne i Sjöbergs bod, men hvad som der tilldrog sig visste icke Johannes Petersson. Från Sjöbergs bod begaf sig skaran till krono-magazinet i uppgifvet ändamål, att få tala med spanmålshandlanden Goldkuhl, med hvilken Johannes Petersson väl icke hade något otaldt, men det oaktadt följde Johannes Petersson skaran samt höll sig då som förut efterst. Från kronomagazinet gick Johannes Petersson hem omkring kl. 1, samt var icke i sällskap med folkmassan eller såg då den å Vedtorget öfverföll Herr Kaptenen Löwenhjelm, och icke heller hörde Johannes Petersson de upproriske aftala om något möte vid nämnde torg. Johannes Petersson, som dröjde hemma till kl. 3 och uppehöll sig derefter en stund, utan att hafva något att uträtta, i Handlanden Alsings salubod, der Johannes Petersson vanligen köper sina förnödenheter, var hemma kl. 4, då han åter begaf sig på vandring fram och åter i staden och kom snart i sällskap med hela timmerlaget. Efter hand skiljde sig likväl den ena efter den andre från sällskapet och Johannes Petersson anlände åter till sitt hem kl. 7 och gick till hvila, utan att hafva försport hvarken hurrarop eller annat oväsende samt var icke vidare ute den aftonen; och trodde Johannes Petersson sig kunna med intyg af förre Trumslagaren Granat, som bor hos Johannes Petersson, och andre personer, hvilka bo i samma gård som han, styrka sistberörde uppgift.
47:o Arbetskarlen Carl Magnus Bång, boende hos Enkan Friberg här i staden: är född den 9 Maj 1827 på Bogla ägor af föräldrarne Soldaten Johan Johansson Bång och dennes hustru Katarina Rundberg, hos hvilka Bång njöt uppfostran till sitt 15:de år, då han kom i tjenst hos Ryttmästaren Ribbing. Bång, som för fem år sedan bosatte sig här i staden, är gift med Johanna Jonasdotter, hvilken födt honom två barn, af hvilka ett lefver. I fyra år har Bång biträdt Andersson vid byggnadsarbeten, som denne förestått; har genom arbete förvärfvat en knapp utkomst samt icke förr än nu varit för brott lagförd. Emellan arbetarne vid Postiljonen Blomqvists bygge, hvarvid Bång jemväl är anställd, hade Bång under hela sommaren gång efter annan hört samtal derom, att arbetsfolket skulle gå till stadens Borgmästare och bedja honom vidtaga lämpliga åtgärder för afhjelpande af den fattigare befolkningens genom spanmålens dyrhet förorsakade nöd, men Tisdagen den 25 sistl. September, eller den dag då oroligheterne började, hörde Bång icke något nämnas derom; och icke heller hade Bång sett när Malmberg och Anders Petersson slipade den förut omförmälda yxan, hvadan Bång saknade all kännedom om arbetarnes aftal angående de uppträden, som sedermera på aftonen och dagen derefter föreföllo. Tisdags aftonen var Bång icke närvarande vid folkskockningen utanför Lindmans hus. Onsdags morgonen mötte Bång Carlsson, hvilken då var blodig och svarade på Bångs fråga om anledningen dertill, att Carlsson varit i en farlig strid aftonen förut. När Malmberg berättade att han jemte Carl Svensson och Carlsson blifvit kallade till Häradshöfdingen Rudling Onsdags morgonen kl. 8, tillsade Andersson sina öfriga arbetare att de gerna kunde följa med och uttala sina önskningar inför bemälte Häradshöfding, men förmanade dem tillika att vara beskedliga. Arbetarne aftågade och i spetsen för dem gingo Malmberg, Carlsson och Carl Svensson först till Häradshöfdingen Rudling, som uppmanade dem att åtskiljas och återvända till sina arbeten, och vidare till Handlanden Lindmans hus, hvaremedlertid deras antal förstärktes af många personer. Från Lindmans hus gingo de tillbaka åt vester samt träffade i närheten af Assessor Wickboms hus Häradshöfdingen Frick, som tillfrågades hvarför han köpte upp säd och potis, så att de fattiga ej kunde förskaffa sig någotdera. Frick genmälde att han ej bjudit mer än någon annan för potatis, utan köpt sådan för 2 Rdr tunnan och att han ännu hade råg af nästlidne års skörd. Efter samtalet med Häradshöfdingen Frick, hvarunder Svarfvarearbetaren Anders Andersson nöp honom i armen, tågade skaran vidare till Handlanden Borgs salubod, der Borg utkallades af massan och anmodades att medfölja till magasinet samt medtaga nycklarne dertill, emedan folket önskade få underrättelse om huru mycket spanmål, som Borg hade der förvarad. Bång uppmanade sin svåger Carl Svensson att ej deltaga i massans våldsamheter, men icke desto mindre följde såväl Bång som Carl Svensson ytterligare med orostiftarne till Handlanderne Sjöbergs och Ahléns salubod, der Sjöberg utkallades samt Bång och jemte honom tolf eller tretton män ur hopen voro inne, bland hvilka Bång likväl icke nu kunde namngifva någon mer än tilltalade Johan Andersson. Bång, som endast några få minuter var inne i boden, gaf icke akt uppå hvad de upproriska företogo sig i boden och märkte icke att någon bonde derstädes förolämpades. Tagande vägen jemte hamnen följde Bång massan till kronomagasinet, dit Bång begaf sig på begäran af en bonde vid namn Lars Stille från Bogla, som skulle leverera säd på kronomagasinet och ansåg sig vara i behof af Bångs närvaro och försvar. Från magasinet gick Bång hem kl. 11 samt var icke närvarande vid det tillfälle, då Herr Kaptenen Löwenhjelm anfölls på Vedtorget. Kl. 3 på eftermiddagen gick Bång hemifrån till Bergens krog, för att få sig en sup, och träffade der bland en mängd andra personer tilltalade Anders Petersson och Sjö, som båda voro öfverlastade och nyss förut varit invecklade i slagsmål, hvarvid Anders Petersson fått en örfil och Sjö, som varit mycket uppbragt, yttrat: att han skulle se hjertebloden på Polisbetjenten Collin, emedan denne för någon förseelse, som Sjö icke nämnde, förskaffat Sjö tjugoåtta dygns fängelse vid vatten och bröd. Bång uppmanade Sjö och Anders Petersson att begifva sig hem, men såväl desse som alla öfrige på krogen för tillfället närvarande personer sade att de ernade begifva sig ut i staden; dock utan att tillkännagifva någon afsigt att tillställa oordningar. Bång var något sednare på aftonen ungefärligen kl. 7 närvarande vid folkskockningen utanför Handlanden Lindmans hus, hvarest buller och oljud förmärktes. Borgmästarens förmaningar till folket att åtskiljas hörde icke Bång, men väl att Prosten Modig, som jemväl var närvarande, under samtal med en annan herre yttrade att det vore utan ändamål att bedja folket förhålla sig stilla. Bång såg äfven folkhopar, hvilka emedlertid dragit sig mera åt vester utanför Assessor Wickboms hus och att fredsstörarne derstädes genombröto vakten, som sökte vidmakthålla och återställa ordningen. Bång, som vid nämnde tid gjort Postiljonen Blomqvist sällskap till Gästgifvaregården, uppehöll sig endast en kort stund utanför Lindmans hus och skiljdes från folkmassan vid torget, samt kom hem kl. ½ till 8 och var derefter icke ute den aftonen, hvilket förhållande Bång trodde Snusmalaren Johan Magnusson och Gustaf Nilsson, med flera andra personer, kunna intyga.
48:o F. d. Slottsknekten Anders Sjöberg: föddes den 25 Oktober 1816 i äkta säng af dåvarande hemmansägaren Jonas Sjöberg i Svartorp och dennes hustru Stina Andersdotter, hos hvilka Sjöberg uppfostrades till sitt 11:te år, då han blef lärling hos en Skomakare. Sedermera tjenade Sjöberg i två år hos Häradshöfdingen Ribbing och kom 1842 i tjenst hos Häradshöfdingen Frick såsom arbetare vid dennes bränneri. Var derefter fyra år extra och tre år ordinarie Slottsknekt, men tog jemte sina kamrater afsked från nämnde befattning till följd af missnöje med Slottsfogden Blank och blef åtta dagar före oroligheternas början antagen såsom timmerkarl vid den byggnad, som under Daniel Anderssons ledning uppföres åt Postiljonen Blomqvist. Sjöberg, som aldrig tillförene varit för brott lagförd, är gift med Lovisa Ek, med hvilken han har fyra ännu lefvande barn, och är i torftiga omständigheter. Onsdagen den 26 sistl. September, hade alla arbetarne som voro anställda vid Postiljonen Blomqvists bygge, enligt öfverenskommelse, hvarom långt förut varit taladt, begifvit sig till t. f. Borgmästaren Häradshöfdingen Rudling, och Daniel Andersson hade i så måtto uppmanat dem dertill, att han sagt till arbetskarlarne att de borde ”tala vid Borgmästaren och herrarne” samt göra föreställningar mot det sätt, hvarpå spanmålshandeln bedrefs. Onsdags morgon följde Sjöberg sina kamrater till Häradshöfdingen Rudling, under samtal med hvilken högljudda uppmaningar, att gå till Handlanden Lindman, hördes bland folket, hvaraf en stor skara emedlertid samlats utanför Häradshöfdingen Rudlings hus. Massan fortsatte vägen och stannade utanför Lindmans bostad, dit Sjöberg och Arbetskarlen Abraham Sandahl medföljde, men gingo snart in på en krog i grannskapet samt deltogo således icke i de oordningar, hvartill massan gjorde sig skyldig, och hörde icke heller de förmaningar, Borgmästaren, för lugnets återställande, uttalade. Från krogen gick Sjöberg till Garfvaren Malmberg och löste igen ett skinn, som han försålde till Skomakaren Lindelöf, hvarefter Sjöberg på väg från den sistnämnde, och efter att hafva vandrat en stund hit och dit utan ändamål, anlände utanför Handlanden Borgs hus just som massan var stadd på aftåg derifrån. Till Handlanderne Ahlén & Sjöbergs salubod medföljde Sjöberg, men var likväl icke bland deras antal, som inträngde i boden, dock talade han med Handlanden Sjöberg, hvilken kom ut på gatan, och tillsade honom att han ej fick uppköpa spanmål. Hvad sig tilldrog inne i boden erfor icke Sjöberg, som icke heller i öfrigt förmärkte några oordningar vid nämnde uppträde. Derefter gick Sjöberg till Blomqvists bygge för att arbeta, men som Daniel Andersson tillkännagaf för Sjöberg att timmerlaget icke komme att fortsätta arbetet den dagen, underrättade Sjöberg flere af sine kamrater derom och vandrade sedermera omkring här och der i staden till dess Sjöberg gick hem och åt middag. Efter intagen middag begaf sig Sjöberg åter till bygget och träffade åtskillige personer af timmerlaget samt tillbragte eftermiddagen med sysslolöst kringdrifvande. Ungefärligen i skymningen begaf sig Sjöberg i sällskap med Carl Larsson på Maden till Handlanden Lindman och begärde af honom att få köpa ½ tunna råg, hvilket Lindman beviljade, men, som Sjöberg icke medhade någon säck och Lindmans dräng, hvilken skulle mäta upp rågen, icke var tillstädes, kunde Sjöberg icke då erhålla den tingade spanmålen, utan fick löfte att afhemta den nästpåföljande morgon. Efter besöket hos Lindman, utanför hvilkens hus Sjöberg då icke förmärkte någon menniska, mindre än någon folksamling, fortsatte Sjöberg sin vandring först till Peterssons krog på Maden, der Sjöberg förtärde en sup och vidare till torget, der Sjöberg kom i sällskap med Bryggaren Petersson, Arbetskarlen Bergander och Orgeltramparen Almqvist m. fl. samt följde dessa till jernbron, hvarifrån de allesammans på inbjudning af Daniel Andersson gjorde honom sällskap till fyren och kommo dit just som den upproriska folkhopen tågade öfver bron till Häradshöfdingen Fricks egendom. Från fyren gick Sjöberg hem kl. ½ till 9 och var sedermera icke ute den aftonen samt följaktligen icke närvarande vid någotdera af de uppträden, som på Onsdagsaftonen ägde rum.
49:o Polisbetjenten Peter Wadell: missnöjd med de under sednare tider idkeligen af Handlanden Lindman m. fl. verkställde stora uppköp af spanmål, som i hög grad lade hinder i vägen för Wadell att förskaffa sig det för honom erforderliga belopp råg, hvaraf ungefärligen tre tunnor hvarje vecka användes i Wadells hus, emedan hans hustru åtagit sig att emot betalning förse en mängd arbetare med bröd, hade visserligen Wadell en eller annan gång beklagat sig öfver spanmålsuppköpen, men aldrig på sådant sätt att hans yttranden innefattat uppmuntringar till uppror eller dylika oordningar, hvilka, då de likväl yppats, Wadell fast hellre, sin pligt likmätigt såsom polisbetjent, sökt afstyra. Det honom tillvitade yttrande, enligt hvilket han på Unboms tomt Onsdagen den 26 sistl. September skulle hafva frågat några dervarande arbetare, om icke de också skulle gå till Lindman, kunde Wadell icke erinra sig hafva fällt och måste alltså förneka detsamma, helst han icke påminde sig hafva samtalat med någon vid nämnde tillfälle. En tid förut hade Wadell visserligen, vid emottagen underrättelse att Handlanden Lindman nyligen köpt ett parti spanmål, sagt att Lindman borde hållas efter, men dermed hade Wadell ej åsyftat att säga annat än att Lindman borde ställas under åtal, derför att han i utöfningen af sin spanmålshandel ofta gjort sig saker till förköp. Någon hotelse hade Wadell dervid icke låtit undfalla sig.
Härefter påkallade Åklagaren vittnesförhör med följande af honom i sådant ändamål inkallade och närvarande personer, nemligen: Gårdsägaren Nils Magnus Åhl, Soldaterne N:o 134 Josef Blomqvist, N:o 133 August Hellstrand och N:o 125 Lars Appel, Arbetskarlen Johan Magnusson, Brandvaktskarlarne N:r 3 Carl Larsson Bergsten, N:o 7 Carl Petersson, N:o 10 Gustaf Friberg, N:o 13 Carl Svan och N:o 14 Sven Blixt, Stenroddaren Gustaf Bengtsson, Pipfilaren N. M. Ekelund, Stockmakaren Carl Oxelqvist, Pipberedarne Johan Nordström, Anders Johan Skönberg och Anders Lundgren, de fem sistnämnde från Husqvarna.
Tilltalade Johannes Petersson N:o 9 anförde såsom jäf mot till vittne åberopade Gustaf Bengtsson, att denne gjort sig saker till åtskilliga tillgrepp från Johannes Petersson, som derföre ernade ställa honom under åtal, och bestred derföre Gustaf Bengtssons hörande såsom vittne i saken, men som Gustaf Bengtsson förnekade grunden för jäfsanmärkningen och rättegång derom ännu icke var anhängiggjord, blef jäfsanmärkningen, genom afsagdt beslut, ogillad.
I öfrigt lemnades och befunnos alla ofvan bemälte personer, med undantag af Soldaten Hellstrand, som upplystes vara broder till tilltalade Hellstrand, ojäfvige, hvadan Rådstufvurätten tillät deras hörande; dock underrättades soldaten Hellstrand att han icke behöfde yppa något angående hvad han kunde hafva sig bekant om sin tilltalade broders delaktighet i upproret.
Åhl, som förut aflagt sanningsed i målet, erinrades om densammas fortfarande kraft. De öfriga fingo nu gå vittnesed, och varnades för missbruk deraf, hvarefter alla hördes hvar för sig och berättade:
48:o Gårdsägaren Nils Magnus Åhl: Tisdagen den 25 sistl. September hörde vittnet visserligen sång på gatorna här i staden, men förmärkte icke några oordningar, utan fick först på Onsdagen underrättelse om hvad som då förelupit af Handlanden Molinie. Kommande från Öster varseblef vittnet omkring kl. 9 f. m. sistnämnde dag en stor och bullersam folkmassa, som stannade utanför Handlanden Borgs salubod, dit vittnet följde med, och hvarest genast hurrarop och annat oväsende förspordes. I spetsen för denna massa, som uteslutande utgjordes af personer tillhörande arbetsklassen, gingo tilltalade Malmberg och Carlsson. Af de öfriga igenkände vittnet icke flere än Carl Svensson och Anders Petersson samt Sven Israelsson eller Svensson, hvilken stod i dörren till boden. Nils Jonsson stod på något afstånd från skocken och uppmanade arbetarne att gå hem. Då vittnet frågade närstående Hamndrängen Daniel Andersson hvad folket hade för sig? svarade denne: ”Å de må gerna hålla efter dem, så få vi bröd för bättre pris.” Under fortsatt stoj och buller tågade massan vidare till Ahlén & Sjöbergs salubod; men hvad folket der företog såg icke vittnet, som emedlertid aflägsnat sig derifrån till Postiljonen Blomqvists bygge, vid hvilket endast få af dithörande arbetare voro närvarande. Längre fram på förmiddagen var vittnet vid jernbron och stod inbegripen i samtal med Prosten Modig, då en skara af upproriska personer antastade en bonde, som kom körande med ett lass spanmål öfver bron, och fråntogo honom tömmarne. Efter ytterligare en stunds förlopp, påkallades vittnets hjelp af Herr Kaptenen Löwenhjelm, som på Vedtorget anfölls och blef slagen samt drog sig något åt sidan, der två Löjtnanter Ribbing stodo. Ungefärligen 10 personer af den oroliga folkhopen, och deribland tilltalade Sjö och Gran, buro händer på Kapten Löwenhjelm, och Gran, hvilken var vid så uppretad sinnesstämning att fradgan stod omkring munnen på honom, antastade äfven Löjtnanten Carl Ribbing och yttrade till honom, att han också vore spanmålshandlare och förtjenade lika öde som Kaptenen Löwenhjelm. På vittnets föreställningar och upplysningar att Löjtnanten Ribbing ej handlade med spanmål, afhöll sig Gran från vidare våld och förolämpade Löjtnanten Ribbing icke handgripligen på annat sätt, än att Gran under utrop af ”förlåt mig” fattade Löjtnanten om lifvet. När vittnet på eftermiddagen gick öfver Vedtorget, träffade vittnet Sjö, som dels i förebrående och bestraffande ton frågade vittnet, hvarföre vittnet icke höll med arbetarne, dels ock med hotande åtbörder kräfde vittnet två Rdr, som han uppgaf sig hafva att fordra af vittnet, yttrande att fönsterna i vittnets hus skulle, derest beloppet icke gäldades, blifva sönderslagna på aftonen, tilläggande: ”ty vi äro icke rädda för herrar, om också aldrig så många herrar skocka sig”. En annan för vittnet okänd person, som vid samma tillfälle var i sällskap med Sjö, utfor jemväl i hårda ord emot vittnet. Vid ett besök på Ångfartyget Tegnér, nyss efter detsammas ankomst på eftermiddagen, gjordes vittnet af befälhafvaren på fartyget Kaptenen Fernström uppmärksam på att tilltalade Muraren Fredrik Jakobsson var ombord å fartyget, med hvilket den dagen en ovanlig mängd resande af arbetsklassen ankommit, samt sökte uppvigla folket under yttrande bland annat, angående folkrörelserna, att den som tillställt dem borde hafva premium eller medalj. Sedermera på eftermiddagen förenade vittnet sig å Rådhuset med de ordningsälskande män, som derstädes samlade sig till ordningsvakt och följde denna till Handlanden Lindmans hus. Både under vägen dit och der på stället vankades hårda och hotande ord af kringströfvande arbetare, hvilka i stor mängd skockat sig utanför Lindmans hus, hvarest de under fortsatt trots, våldsamheter och hurrarop, vägrade att åtlyda Herr Borgmästarens i Konungens och lagens namn ljudeligen framställda uppmaningar att åtskiljas, samt gjorde alla de patrullerandes försök att återställa ordningen och lugnet fruktlösa. Vid nämnde tillfälle framstodo isynnerhet tilltalade Lönnegren, Lundström och Skräddare-gesällen Lundahl såsom deltagare i oväsendet; Lönnegren hurrade flere gånger och uppmanade folket att hurra; på Borgmästarens till Lundström ställda uppmaning att förhålla sig stilla och gå hem svarade denne trotsigt: ”väl att herrarne uträttat sitt ärende, vi ha ännu mycket att uträtta”; och Skräddare-gesällen Lundahl sökte flera gångor bryta igenom patrullen. En annan bland orostiftarne, hvilken vittnet nu igenkände vara tilltalade Pantzar, frågade i smädliga ordalag dem, som sökte uppmana till ordning, hvad de ville. En äldre karl, som också befanns särdeles orolig, igenkändes af Handlanden Ekeroth, som var i vittnets sällskap och uppgaf att karlen hette Johannes. Då de patrullerande derefter återvände till Rådstufvan blef ett långt uppehåll vid Assessor Wickboms hus, snedt emot Sadelmakaren Carlssons bostad, emedan der åter påträffades en folkmassa, lika begifven på oordningar som den andra. Skräddaren Lundberg utmärkte sig der såsom uppviglare och syntes vara ganska uppretad. Vittnet, i hvars närhet Hr Hofjägmästaren Nieroth då befann sig, var emellertid icke i tillfälle att bemärka allt hvad som dervid föreföll, men vittnet hörde någon yttra: ”Himmelman, han är djerf och ifrig att gå på”. Vittnet, som icke varseblef Himmelman och ej såg när patrullen genombröts, genmälde i anledning af berörde yttrande, att vittnet förmodade det Himmelman, såsom borgare i staden, hörde till de patrullerandes antal. Vittnet och flere af de patrullerande, som ånyo församlat sig å Rådhuset, underrättades snart att en upprorisk folkhop aftågade till Häradshöfdingen Fricks egendom utanför Vestra Förstaden, samt begåfvo sig skyndsamt efter för att om möjligt afstyra våldsamheter. Redan vid Bäckalycke-liden påträffades en folkhop som kastade sten, och mot qvarnen, dit vittnet och hans sällskap nödsakades taga sin tillflykt, haglade stenar, som kastades från den omgifvande folkskocken. Vice Häradshöfdingen Asplund, som också var i qvarnen, lånade der en bössa af Mjölnaren Christersson, för att dermed skrämma våldsverkarne, men utan att derutinnan lyckas. Omsider och då det var omöjligt för de patrullerande att återställa ordning, helst massan, som då uppehöll sig i trädgården och förde oväsen, var ganska stor, gick vittnet på omvägar och öfver Bäckalyckan åter till staden och Rådhuset, samt följde derefter en från vester kommande, med störar försedd, folkhop till Handlanden Lindmans hus, utanför hvilket genast fönsterinslagning och andra våldsamheter bedrefvos. Vittnet, som i närheten deraf vid Skomakaren Fägerholms hus grep tilltalade Fägersten, aflägsnade sig snart derifrån, medförande Fägersten till Rådhuset, der han insattes i häktet. Efter en stunds förlopp och sedan ytterligare en person blifvit häktad, kommo Bleckslagarlärlingen Öberg och Guldsmedslärlingen Abrahamsson och fordrade de häktades frigifvande under trotsigt uttalade hotelser, att eljest storma Rådhuset och med våld uttaga bemälte häktade. En af dem som sålunda sökte befria fångarne greps, men lyckades åter göra sig lös samt fick dervid sin rock sönderrifven. - - Beträffande Polisbetjenten Wadells delaktighet uti ifrågakomne oroligheter, hade vittnet sig icke något annat bekant, än att Wadell Onsdagsförmiddagen på torget här i staden, under samtal med vittnet och Inspektoren Sjöberg samt Sysslomannen Ekberg, yttrat, att han nyss förut varit på frukost hos Handlanden Lindman samt af honom erhållit ”det finaste ovett”, uttryckt i de grofvaste ordalag, för det Wadell icke förekommit eller afstyrt de oordningar, som nästförflutne aftonen förefallit utanför Lindmans hus, hvarjemte Wadell tillagt, att det förundrade honom om icke spanmålshandlanderne blefvo ännu mera efterhållne.
49:o Soldaten N:o 134 Blomqvist: hufvudsakligen lika med den berättelse Löjtnanten Hellman, den 9 i denna månad, inför Rätten afgifvit, angående tilldragelserna vid Häradshöfdingen Fricks egendom om de anfall, som soldaterne på befallning af bemälte Löjtnant gjorde i ändamål att fördrifva våldsverkarne. Vid bajonettanfallen kastades så mycken sten mot soldaterne, att desse, för att deremot skydda sig, måste luta hufvudena nedåt och följaktligen ej kunde igenkänna sine motståndare, hvadan vittnet icke heller kunde uppgifva namn på någon af våldsverkarne; tilläggande vittnet att tilltalade Hellstrand var inne i qvarnen och samtalade med sin broder soldaten Hellstrand, medan soldaterne uppehöllo sig der, samt att tilltalade Hellstrand innan folkmassan anlände utgick från qvarnen, men hvart han då gick eller om han deltog i våldsamheterna kunde vittnet icke upplysa.
50:o Soldaten N:o 133 Hellstrand lika med Soldaten Blomqvist, utom i afseende på tilltalade Hellstrand, angående hvilken detta vittnet icke meddelade några upplysningar.
51:o Soldaten N:o 135 Appel: lika med näst förut afhörda vittnet Hellstrand.
52:o Arbetskarlen Johan Magnusson: att vittnet, som är arbetare vid Postiljonen Blomqvists bygge, väl såg att Malmberg och Anders Petersson kl. ungefärligen 3 eller 4 på Tisdags eftermiddagen slipade en yxa, som fullkomligt liknade den vittnet nu förevisades, hvilken jemte ett block på aftonen sagde dag tillvaratogs utanför Handlanden Lindmans hus, men vittnet egnade icke någon särdeles uppmärksamhet åt Malmbergs och Anders Peterssons berörde förehafvanden, samt hörde icke arbetarne samtala hvarken om yxan eller blocket. I öfrigt kände vittnet, som icke närvarit vid någon af de folkskockningar, hvilka nämnde och nästpåföljde dag ägde rum, ingenting, som kunde leda till upplysning i saken.
53:o Brandvaktskarlen N:o 3 Carl Bergsten: Under loppet af Tisdagen den 25 sistl. September hade tilltalade Daniel Andersson, hos hvilken vittnet, jemte öfriga till vittnen inkallade brandvaktskarlar, då var anställd såsom timmerkarl vid Postiljonen Blomqvists bygge, frågat vittnet, hvilka som under natten till nästpåföljde dag skulle tjenstgöra i egenskap af brandvakt och polisuppsyningsmän samt, efter erhållen underrättelse att tredje roten hade brandvakten, och att Ekvall skulle bestrida polistjensten inom staden, genmält, att han föga bekymrade sig om hvilken bland polistjenstemännen, som då vore tjenstgörande, enär, såsom Daniel Andersson uttryckte sig, polisbetjenterne visste om ”allt sammans.” Derjemte hade Daniel Andersson utfarit i smädelser mot spanmålshandlarne och sagt, att alla, som uppköpte säd, borde hänga på stegel och hjul, och att han hade ett par hjul, som han vore beredvillig att afstå för sådant ändamål; hvarförutan vittnet hört tilltalade Malmberg under samtal angående den för arbetarne förhatliga spanmålshandeln yttra, att han skulle stjäla eller slåss, eller göra något annat ondt, så att ”kronan” skulle blifva nödtvungen att föda honom. Kl. 8 nästpåföljde morgon uppmanade Daniel Andersson alla sina arbetare att göra dem sällskap, hvilka voro kallade till t. f. Borgmästaren, men då brandvaktskarlarne dertill nekade, afstod Andersson från vidare uppviglingsförsök i hänseende till dem. Stadd i utöfningen af sin tjenst såsom brandvakt, då oroligheterna föreföllo, hade vittnet icke varit i tillfälle att närvara vid folkskockningarne Tisdags aftonen och kunde således icke meddela upplysningar derom, samt var likaledes okunnig om hvad de upproriska i öfrigt företagit sig. Onsdags morgonen berättades bland arbetskarlarne vid Blomqvists bygge, att en bila och stupstock blifvit aftonen förut funnen utanför Lindmans hus, men förut hörde vittnet aldrig talas derom. Angående branvaktskarlarnes öfverläggningar huruvida de borde taga afsked, tillade vittnet, på derom gjorda frågor: att vittnet på begäran af Daniel Andersson sökt öfvertala sina kamrater att allesammans begära endtledigande från deras brandvaktsbefattningar, och att under vittnets samtal derom med Brandvaktskarlen Blixt vittnet låtit undfalla sig det yttrande, att den som vägrade att begära afsked skulle böta 5 Rdr Rgs, men att berörde vite likväl endast afsåg vittnet och Blixt, hvilka bekräftade öfverenskommelsen derom genom handslag.
54:o Brandvaktskarlen N:o 7 Carl Pettersson: Om Tisdagens uppträden saknade vittnet all kännedom, men Onsdagen hörde vittnet Daniel Andersson uppmana alla sina arbetskarlar att gå till Borgmästeren, under yttrande, att de väl kunde följas åt allesammans, enär de alla varit ute aftonen förut samt i annat fall skulle kunna misstänkas att då hafva varit rusiga, hvarjemte vittnet hört Daniel Andersson med förtrytelse tala om spanmålsuppköpare, men aldrig hört honom säga att de förtjenade kläda stegel och hjul. Vittnet Bergsten uppmanade vittnet en gång att taga afsked från brandvaktstjensten, derest brandvakterna ej fingo högre aflöning, samt ville att vittnet derom skulle samtala med Andersson, enär öfverenskommelse borde träffas derom att samtlige brandvaktskarlarne skulle begära endtledigande, men något vite för underlåtenhet att biträda öfverenskommelsen, hade dervid icke varit i fråga. Angående oroligheterna den 25 och 26 September kunde vittnet icke meddela någon upplysning.
55:o Brandvaktskarlen N:o 10 Friberg: Vittnet såg tilltalade Malmberg efter slutadt arbete den 25 sistl. September, börja att tälja på en kubb; och som vittnet förut på dagen hört Malmberg och Daniel Andersson säga, att de skulle skicka en kubb och en yxa till Handlanden Lindman, mot hvilken de voro fiendtligt sinnade, emedan han köpte upp spanmål, varnade vittnet Malmberg för fullföljd af sin afsigt. Daniel Andersson, som såg när Malmberg skrädde på kubben, yttrade: ”den der blifver bra”. Vittnet aflägsnade sig emedlertid och gick hem, samt var icke närvarande vid uppträdet utanför Handlanden Lindmans hus den aftonen. Påföljde morgon uppmanade Daniel Andersson vittnet och öfrige hos honom anställde brandvaktskarlar att taga afsked från sina tjenster, på det de skulle vara oförhindrade att åtfölja Daniel Anderssons öfrige arbetare på deras aftalade färd till t. f. Borgmästaren Rudling; och sedan förut afhörda vittnet Bergsten jemväl uppmanat vittnet att taga afsked, under yttrande, att han eljest skulle plikta fem R:dr, genmälte vittnet, att, om alla de andra ville biträda öfverenskommelsen, så skulle vittnet göra så med. Daniel Andersson skickade derefter bud till Ryd, som är Korporal för brandvaktssoldaterna, samt tillsade denne, som snart anlände: ”jag vill du skall gå och säga ifrån att alla brandvaktskarlarne skola taga afsked; gör du ej det, så skall du må”, hvarjemte vittnet intygade, att Daniel Andersson hotade brandvaktskarlarne med stryk, derest de icke följde med de öfriga arbetarne till Häradshöfdingen Rudling. Angående oroligheterna, kunde vittnet icke meddela några andra upplysningar, än att vittnet sett en folkskara samlad utanför Handlanderne Borgs och Sjöbergs salubodar, och att Daniel Andersson förut sagt att man borde göra sig underrättad hvad Sjöberg menat med ett yttrande, som han skulle hafva låtit undfalla sig, derom, att de kringströfvande arbetarne borde häktas. Vittnet hade tillika med Blixt och Svan samt några andra personer hållit sig på så långt afstånd från folksamlingen, att vittnet ej kunnat höra eller se hvad som dervid tilldrog sig; äfvensom vittnet icke varit närvarande vid någotdera af de uppträden, som sednare på dagen eller aftonen egde rum.
56:o Brandvaktskarlen N:o 13 Svan: Daniel Andersson frågade vittnet på Tisdagen, om vittnet nästpåföljande natt skulle utgöra brandvakt, och då vittnet jakande besvarade nämnde fråga, tillade Daniel Andersson: ”vi hafva ernat i afton lägga en kubb och en yxa utanför Lindmans och Goldkuhls, och jag skall släppa till tygena.” Onsdags morgonen uppmanade Daniel Andersson sina arbetare, att allesammans gå till t. f. Borgmästaren vice Häradsehöfdingen Rudling, med yttrande till dem, som tillhörde brandvakten, att de borde taga afsked från sina brandvaktstjenster; försäkrande Daniel Andersson tilllika, att de hos honom skulle få fortfarande och tillräcklig arbetsförtjenst. Vittnet Bergsten talade också med både Blixt och vittnet i samma syftning, men då vittnet nekade att biträda öfverenskommelsen om afskedstagandet, sökte icke någon att tvinga vittnet dertill. Sednare på dagen såg vittnet folksamlingar utanför Handlanderne Borgs och Sjöbergs salubodar, samt hörde äfven att bemälte Handlande förständigades att icke köpa upp spanmål, men i öfrigt förmärkte icke vittnet att några våldsamheter dervid utöfvades, och igenkände icke någon mer än tilltalade Carlsson bland folkskocken. Om aftonen samma dag, kl. ungefärligen 8, då vittnet jemte Daniel Andersson och åtskilliga andra voro vid jernbron, hörde vittnet hurrarop och oväsen, samt såg folkhopar tåga på gatorna, men vittnet igenkände icke någon deribland. På uppmaning af Daniel Andersson, som varnade vittnet och åtskilliga af dess kamrater för att gifva sig i sällskap med orostiftarne, gick vittnet vid samma tid hem och tog icke kännedom om hvad som derefter eller i öfrigt föreföll.
57:o Brandvaktskarlen N:o 11 Sven Blixt: Några dagar före oroligheternas utbrott, hörde vittnet Daniel Andersson yttra, att Handlanden Lindman vore värd att man upphängde yxa och hjul vid hans hus, derföre att han köpte upp spanmål, äfvensom vittnet såg Malmberg och Anders Petersson slipa en yxa aftonen samma dag, då den sednare på qvällen tillvaratogs, jemte ett block utanför Handlanden Lindmans hus, men om blockets tillvaro hade vittnet icke fått någon kunskap innan detsamma upphittades. Malmberg yttrade, när han på sidorna slipade yxan, som liknar den tillvaratagna och vid Rätten vittnet nu förevisade, ”att han väl ej behöfde gå och draga på rosten.” Onsdags morgon, kl. 8, uppmanade Daniel Andersson väl de öfriga af sina arbetare att gå till Borgmästaren, men sade till dem, som hörde till brandvakten, att de icke behöfde följa med. Angående brandvaktskarlarnes tillernade afskedstagande, talade icke Daniel Andersson med vittnet, men på Bergstens förfrågan derom hade vittnet svarat, att vittnet, hvars bröst vore svagt, i anseende dertill vore benägen att taga afsked från tjensten, och att vittnet sedermera på Rådhuset öfverlagt derom med kamraterna, i närvaro af Korporalen Ryd, af hvilken brandvaktskarlarne blifvit sammankallade och tillfrågade i nämnde hänseende; men om något vite för vägran att taga afsked hade vittnet icke öfverenskommit, hvarken med Bergsten eller med någon annan.
Vittnena Bergsten, Friberg och Blixt hördes emot hvarandra, i afseende på olikheterna i deras aflagda berättelser, men hvar och en af dem vidhöll enständigt hvad han sagt.
58:o Stenroddaren Gustaf Bengtsson: Onsdags förmiddagen hörde vittnet tilltalade Stenroddaren Johannes Pettersson N:o 9, som stod i närheten af Handlanden Malmstens bod, jemte två eller tre andra för vittnet okända personer, tilltala Direktör Lundström, som gick förbi Johannes Pettersson, med följande ord: ”din tröja skall bli lika grå och lappig som min innan vi släppa dig”, hvarjemte Johannes Pettersson hötte åt honom med handen. På aftonen samma dag var vittnet på väg till Häradshöfdingen Fricks egendom, men vittnet gick icke längre fram än till uppfartsvägen, som går till qvarnen, och var följaktligen så långt från skådeplatsen för de våldsbragder, som vid nämnde egendom utöfvades, att vittnet icke kunde igenkänna deltagarne deri, men medan vittnet lyssnade till oväsendet, kom tilltalade Arbetskarlen Lars Danielsson derifrån, medförande ett soldatgevär, som han påstod sig hafva tagit och förmälde sig skola ”ansa till”. hvarjemte vittnet hörde Danieleson med skadeglädje yttra om soldaterna, att de fått mycket stryk och att de skulle få mera.
59:o Pipfilaren Nils Magnus Eklund från Husqvarna: Sedan vittnet af personer, som kommo från staden, Onsdags förmiddagen, erhållit underrättelse, att oroligheter utbrustit, och att den ene lockade den andre att deri deltaga, begaf sig vittnet, kl. ungefärligen 1, ensam och utan att möta någon, Yxnahagavägen till staden, för att tillse det vittnets gifte och i staden bosatte broder icke skulle låta förleda sig till deltagande i oroligheterna. Ankommen till torget, träffade vittnet Husqvarna-arbetarne Lundström, Lundqvist och Lönnegren, samt besökte i deras sällskap en krog, hvarest de förtärde bränvin, samt träffade, när de utkommo derifrån, Blixt, som berättade om arbetarnes besök hos Borgmästaren på förmiddagen, hvarefter vittnet, i sällskap med Lundqvist, Lönnegren och Lundström, vandrade omkring i staden, till dess vittnet omsider gick till sin broders bostad. Som vittnets svägerska var orolig deröfver att hennes man icke kom hem, gick vittnet ut att söka efter brodren i skymningen. Vittnet kom då åter i sällskap med Lundström och Lönnegren, hvilka sednare nyss förut utanför Salanders bod samspråkat med några herrar, som, enligt hvad Lönnegren och Lundström sjelfva uppgåfvo, frågat dem om ändamålet med deras besök i staden; Lönnegren hade derjemte, medan han tillika med Lundström och vittnet voro inne hos Schweitzeriidkaren Kjellberg, yttrat under samtal om oroligheterna: ”De ha sagt att en smed från Husqvarna på krogen härnere yttrat, att Fricken skall få doppa sina potater i blod, men jag mins ej att jag sagt det.” Under sina spaningar efter brodren, gick vittnet derefter först till östra delen af staden och så tillbaka åt vester, ända fram till backarne i grannskapet af Häradshöfdingen Fricks egendom. På båda ställena såg vittnet folkhopar och hörde buller och oväsende. Vittnet var på väg att återvända till staden, då han vid Talavid mötte Lundström och Lundqvist samt följde dessa fram till Häradshöfdingen Fricks egendom, på något afstånd från hvilken de stadnade på en åker och betraktade den upproriska folkhop, som derstädes kastade stenar, samt hörde huru fönsterrutorna klingade. Länge vågade vittnet och Lundqvist dock icke stå qvar, utan gingo tillbaka åt staden, der de i förbigående gjorde ett ytterligare besök hos vittnets broder, och fortsatte sedermera i sällskap med Ekvallarne och Skönberg vägen till öster tull. Före vittnet och dess sällskap tågade ända från Talavid upproriska folkhopar, hvaraf de, som gingo först, vore försedda med stakar och störar. Folkhoparne stadnade utanför Handlanden Lindmans hus. Medan vittnet och hans följeslagare, som måst smyga sig utmed ena sidan af gatan förbi massan, dröjde qvar vid tullen, kom en med störar försedd trupp, som stadnat ytterst, och hotade att slå benen å hvar och en, som ej ville vara med i tumultet. Vittnet vågade derföre icke dröja längre qvar på sin plats, utan aflägsnade sig och kände icke vidare om folkhoparnes företag. En person kastade dock i vittnets åsyn en sten mot Lindmans hus; hvarjemte vittnet sade sig icke hafva bemärkt några personer från Husqvarna i folksamlingarne eller försport att några uppviglingsförsök derstädes blifvit gjorda.
60:o Stockmakaren Carl Oxelqvist: Att vittnet, som icke varit i staden under hela tiden från midsommaren till marknaden den 16 i denna månad, saknade all annan kännedom om de oroligheter, som härstädes den 25 och 26 sistl. September föreföllo, än hvad han sedermera af andra personer hört berättas. Anteckningen i kansliförhörs-protokollet, hvarpå vittnet gjordes uppmärksam, derom att vittnet vid förhör, som hölls i Husqvarna med arbetarne derstädes, skulle uppgifvit, att vittnet varit i staden den 26 Sept. för att köpa råg, men afrest innan oroligheternas början, påstod vittnet vara oriktig. Ryktesvis hade vittnet väl hört berättas, ett arbetarne å Pipfilareverkstäderna i Husqvarna blifvit genom budskickningar anmodade att inställa sig och deltaga i de oroligheter, som tillernades i staden, men vittnet hade icke af någon blifvit anmodad derom, samt kände icke huruvida ryktet vore sannt eller icke. Vittnet erinrade sig dock, att Låssmedsgesällen Palmqvist och August Andersson anmodat vittnet att göra dem sällskap till staden Onsdagen den 26 Sept., samt att vittnet, som vägrade att följa med, såg dem tillika med Husqvarna-arbetarne Laurin och Englund, samma dag, kl. emellan fyra och sex på eftermiddagen, begifva sig å väg åt det håll, hvaråt Jönköping är belägen, men vittnet kunde deremot icke påminna sig att de för vittnet omtalat, antingen de ernade sig till staden, för att se på uppträdena eller för att deri deltaga, likasom vittnet icke heller vågade bestämdt säga, huruvida de verkligen den dagen besökte staden eller ej.
61:o Pipberedaren Johan Nordström: vittnet, som hvarken Tisdagen den 25 September eller nästpåföljde dags förmiddag var i staden, ankom dit, utan att hafva mött någon under vägen, kl. half till 8 sistnämnde dag, i sällskap med vittnet Lundgren, som anmodat vittnet följa sig till staden, der han skulle köpa ångfartygssmörja och erfor då att en stor folkhop var samlad utanför Handlanden Lindmans hus, men som vittnet deribland icke kunde upptäcka någon af sina bekanta fortsatte vittnet sin väg förbi folkhopen åt Maden, der vittnet var inne på en krog och tog sig en sup, hvarefter vittnet begaf sig ut på vandring i staden och träffade emedlertid Lundström, hvilken berättade för vittnet att han samtalat med stadens Borgmästare, som anmodat honom att gå hem, men att Lundström genmält, att han icke uträttat sitt ärende. Under berörde vandring iakttog vittnet huruledes en folkmassa, under skrän och oväsen, flera gånger våldsamt bröt sig igenom ordningsvakten, då denna sökte hindra massans framträngande utanför gamla Apotheket eller Assessorn Wickboms hus, äfvensom att den fredsstörande massan hurrade hvarje gång den vände om för att ånyo bryta fram. Vittnet, som för att icke blifva invecklad i tumultet, dragit sig undan i en tvärgränd i grannskapet samt derifrån betraktat uppträdet, styrde derefter sin färd åt Vestra Förstaden samt mötte i närheten af Lazarettet tilltalade Lundström, i sällskap med hvilken och en person vid namn Peter i Gråbo vittnet vände tillbaka och begaf sig hem samt ankom till Husqvarna kl. 11 på aftonen. Tilltalade Lundström, hvilken, såvidt vittnet kunde förmärka, icke var vid något mer än vanligt upprymd sinnesförfattning, när vittnet träffade honom, hade vid samma tillfälle berättat att han kom från ett ställe i grannskapet af Häradshöfdingen Fricks egendom och att han betraktat hvad som der tilldragit sig. Huruvida några uppviglare sökt förmå arbetarne å verkstäderna vid Husqvarna att komma till staden och deltaga i de der tilltänkta oroligheter, kunde vittnet icke upplysa; åtminstone hade icke någon sökt locka vittnet dertill. På fråga af Herr Advokatfiskalen Svalander om icke vittnet Lundgren öfvertalat vittnet att följa sig till staden, oaktadt vittnet gifvit Herr Löjtnanten Ankarkrona löfte att icke gå dit den 26 sistl. September, svarade vittnet att hvarken Lundgren eller någon annan öfvertalat vittnet att bryta nämnde löfte, utan hade vittnet af egen drift gjort sällskap med Lundgren, då denne i uppgifven afsigt att hemta ångfartygssmörja gick till Jönköping.
62:o Pipberedaren Anders Johan Skönberg: I ändamål att hos Klädmäklaren Larsson hemta betalning för en bössa kom vittnet hit kl. 6 på aftonen den 26 sistl. September i sällskap med Ödman och Ekvallarne. Vittnet, som vid förbigåendet icke såg flere än två eller tre personer, deraf icke någon var från Husqvarna, utanför Handlanden Lindmans hus, begaf sig genast till Klädmäklaren Larssons bostad och, enär Larsson icke träffades hemma, till torget, der vittnet såg folk samlas och hörde hurrarop. Från torget gick vittnet åt Talavid, samt stadnade derutanför på en åker i närheten af Häradshöfdingen Fricks egendom, men var icke ända framme vid åbyggnaderna derstädes. Vittnet hörde huru folket hurrade och fönsterrutorna klingade, men var icke nog nära för att kunna se våldsbragderna eller igenkänna någon af de personer, som utöfvade desamma. Ekvallarne och Ödman voro äfven vid sistnämnde tillfälle i sällskap med vittnet, som derefter återvände till staden och emedlertid träffade vittnet Eklund och fortsatte jemte denne färden till Husqvarna, dit de ankommo kl. 11 på aftonen. De fridsstörande uppträden, hvilka samma afton föreföllo utanför Handlanden Lindman hus, hade vittnet icke förmärkt.
Här skulle antecknas att vittnet Skönberg, som var mycket förbehållsam vid besvarandet af de till honom under vittnesmålets fortgång framställde frågor, först uppgaf att han blott efter en timmas uppehåll i staden gick hem.
I anledning af stridigheterna emellan Eklunds och Skönbergs berättelser, hördes bemälte vittnen emot hvarandra, men båda vidhöllo sina vittnesmål oförändrade.
63:o Pipberedaren Lundgren: I sällskap med förut afhörda vittnet Nordström gick vittnet till staden, för att hos sin derstädes bosatte broder afhemta så kallad ångfartygssmörja samt anlände dit kl. ungefärligen ½ 8. Utanför Handlanden Lindmans hus var då en stor folksamling, deribland Lundgren icke igenkände någon, hvarföre vittnet och Nordström fortsatte sin väg förbi Lindmans hus. Sedan vittnet besökt sin broder och tillsammans med denne och Nordström vandrat omkring i staden, gingo de åter till folksamlingen utanför Lindmans hus, der vittnet förmärkte Lönnegren vara i samtal med en herre. Flere personer stodo dock emellan vittnet och Lönnegren, så att vittnet hvarken kunde närmare gifva akt på hans utseende för tillfället eller inhemta hvad som utgjorde föremål för samtalet. Löfgren och vittnet gingo sedermera framåt Dunkahalla och ernade se efter hvad folkhoparne, som tågat till Häradshöfdingen Fricks egendom, företogo sig, samt stadnade på ungefärligen halftannat bösshålls afstånd från trädgården. Sedan vittnet och Löfgren sett huruledes våldsverkarne, hvaribland vittnet likväl i anseende till afståndet icke kunde igenkänna någon, bröto ned stakettet samt tyckte sig förmärka att några kommo derifrån åt det håll, der vittnet och Löfgren stodo, aflägsnade sig vittnet och Löfgren skyndsamt och gingo tillbaka till staden. Medan vittnet och Löfgren derefter voro på torget, tågade en mängd med stakar försedde personer derförbi stora gatan framåt öster. För att undvika den stora folksamling, som i denna del af staden visade sig, togo vittnet och Löfgren en omväg, som förde dem obemärkte förbi, derefter de gingo hem, utan att afvakta hvad folkskaran ernade företaga. Vittnet hade icke hört talas om några uppmaningar till Husqvarnaboerne att inställa sig i Jönköping och deltaga i oroligheterna, och icke heller hade vittnet öfvertalat vittnet Nordström att ifrågavarande dag göra vittnet sällskap till staden.
Berättelserna upplästes för och vidhöllos af vittnena, bland hvilka Stockmakaren Carl Oxelqvist begärde ersättning för sitt inställelse-besvär.
Häktade Vagnmakaren Himmelman ingaf till Rätten ett skriftligt anförande af följande innehåll:
”Till Vällofl. Rådhusrätten i Jönköping!
Då jag vid forskning efter orsaken till domstolens beslut om mitt häktande blifvit uppmärksammad på Vagnmakare-lärlingen Sylbergs vittnesmål, att han ”skulle hafva sett det jag jemte min gesäll Andersson i spetsen för en folkhop sökt genomtränga den till ordningens återställande utställda patrull”, utbeder jag mig få till Vällofl. Domstolens behjertande afgifva följande förklaring:
Jag vill härvid icke säga ett enda ord, som jag på mitt samvete vet vara osannt. Det är allmänt bekant, att orsakerna till gatornas befolkande ifrågavarande afton voro treggehanda: en del gick ut för att skada göra, en annan för att i sin mån vidmakthålla ordningen och en tredje del i afsigt att tillfredsställa en af kringlöpande rykten uppkommen nyfikenhet. Till den sistnämnda klassen räknar jag mig. — Jag kan icke annat än på det högsta beklaga vittnet Sylberg, om hans vittnesmål, såsom jag har allt skäl förmoda, framkommit efter påtryckning af min uppenbare ovän och konkurrent, vittnets husbonde, ty i den händelsen kan jag nog låta mitt medborgerliga anseende gå till pris åt skadebegäret. Är vittnets omdöme åter hemtadt från en orätt uppfattning af rätta förhållandet blir uppoffringen svår att uthärda. Att jag ställt mig i spetsen för en vildsint folkhop är en osanning, hvars nakenhet ingen bättre kan vitsorda än mina grannar, som väl veta att jag icke är någon fridsstörare. Om jag i den villervalla som egde rum kommit att gå mellan patrullen (hvilket jag omöjligen kan påminna mig), så måste deras leder hafva varit så öppna att jag icke förstått meningen, men jag har all anledning tro att något genomtågande af mig icke existerat, aldraminst i sällskap med min gesäll, hvilken jag icke såg på hela aftonen.
Af en eller annan orsak är vittnesmålet oriktigt afgifvet och, om vittnet verkligen är öfvertygad att jag genomgått patrullens leder, i alla fall upprepadt, åtminstone så vidt det rörer mig, i en afsigtsvidrig benämning och betydelse.
Jag anhåller vördsammast att i dag blifva försatt på fri fot; till stöd för hvilken anhållan jag lika vördsammast åberopar min föregående välkända vandel, nödvändigheten af min närvaro vid min verkstad, som nu saknar all husbonde-ledning och utgöres af endast lärlingar, och slutligen saknaden af all fara för mitt aflägsnande; hvartill kommer att jag erbjuder mig ställa bofaste mäns borgen för min person.
Efter föredragning af berörde skrift bestred Åklagaren Himmelmans begäran att komma på fri fot,
och yrkade att i dag inkallade Arbetskarlen Anders Pettersson måtte kännas skyldig att genast träda i
häkte, hvaremot Anders Pettersson anhöll att fortfarande få vara fri.
Härefter fingo parterne afträda, medan öfverläggning skedde till följande för dem, åter inkallade, offentligen afsagda
Beslut.
Med afseende å hvad under ransakningen förekommit emot tilltalade Arbetskarlen Anders Pettersson, förklarar Rådstufvu-Rätten honom skyldig att genast träda i häkte, hvarjemte Rådstufvu-Rätten, som icke för närvarande kan bifalla Vagnmakaren Himmelmans begäran att blifva försatt på fri fot, uppskjuter ransakningens fortsättning till nästa Fredag den 26:te i denna månad, kl. 10 f. m., då de häktade skola inför Rätten åter inställas och tilltalade Snickare-gesällen Nyström, Smedlärlingen Jonas Berg, Faktorismeden Sven Ahlin, Arbetskarlen Johannes Pettersson, Carl Magnus Bång, f. d. Slottsknekten Anders Sjöberg, Polisbetjenten Wadell, Skräddare-gesällen Johan Lundahl och Smedlärlingen Fredrik Hörnsten, den sistnämnde, om hans helsetillstånd sådant medgifver, skola vid hemtningsäfventyr personligen sig infinna.
De häktade återfördes till länsfängelset.
År och dag som ofvan.
In fidem
Fr. Öqvist.