Världsmarknaden/Kap 60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 25
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Återvänder till den fina världen
Kapitel 27  →


[ 328 ]

TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Återvänder till den fina världen.

Lyckan börjar nu att le mot Amalia, och det gläder oss att kunna förflytta henne från den låga sfär, i vilken hon hittills umgåtts, och introducera henne i en förfinad krets, visserligen icke så stor och förfinad som den, i vilken vår andra kvinnliga vän, mrs Becky, hade uppträtt; men som detta oaktat ägde icke ringa anspråk på förnämhet och elegans. Josefs vänner voro allasammans från de tre ostindiska presidentskapen och hans nya hus låg i det komfortabla engelskt ostindiska distrikt, i vilket Moira Place utgör medelpunkten, och där den från affärslivet tillbakadragna ostindiska aristokratien residerar. Som Josefs samhällsställning icke var hög nog för att tillåta honom att hyra ett hus vid själva Moira Place, där endast de rikaste magnaterna kunna bo, hyrde han sig ett komfortabelt hus av andra eller tredje rangen vid Gillespie Street och köpte på en auktion efter en bankrutterad köpman de därtill hörande mattorna, dyrbara speglarna och övriga nödiga, eleganta möbler.

Det var ett litet blygsamt hushåll, där taffeltäckaren var på samma gång Josefs betjänt och där Amalia hade en egen kammarjungfru, en beskedlig flicka, vars godhet och ödmjukhet lugnade mrs Osborne, som först kände sig helt förskräckt vid tanken på att ha en särskild tjänarinna till att passa upp på henne. Denna flicka var emellertid till stor nytta för familjen, emedan hon så väl förstod att sköta om gamle mr Sedley, som nästan ständigt höll sig till sitt eget kvarter av huset och aldrig deltog i de festligheter, som alltemellanåt ägde rum därstädes.

En hel mängd människor kommo nu på besök hos mrs [ 329 ]Osborne. Lady Dobbin med döttrar voro förtjusta över hennes förändrade ställning och kommo och gjorde henne visit. Miss Osborne från Russell Square kom ävenledes dit i sitt stora och granna ekipage. Josef gällde för att vara ofantligt rik, och gamle Osborne hade ingenting emot att George skulle få ärva sin morbrors rikedom likaväl som hans egen.

— Vi skola min själ göra en hel karl av honom, och jag hoppas att få se honom sitta i parlamentet innan jag dör, sade han. Ni kan gärna fara och hälsa på hans mor, miss Osborne, ehuru jag aldrig vill se henne för mina ögon.

På grund därav kom miss Osborne även på besök och Amalia var mycket glad över att få se henne och på sådant sätt komma i närmare beröring med George. Denne unge herre tilläts nu att komma och besöka sin mor vida oftare än förut. Han åt en eller två gånger i veckan middag vid Gillespie Street och kommenderade tjänarna och sina anförvanter därstädes alldeles på samma sätt som vid Russell Square.

Han var likväl nästan aktningsfull emot major Dobbin och mera blygsam i sitt uppförande, då denne herre var närvarande. Han var en gosse med gott huvud och rädd för majoren. George kunde icke undgå att beundra sin väns enkelhet, godlynthet och kärlek till sanning och rättvisa. Han hade ännu aldrig förr sammanträffat med en sådan person och kände ett instinktlikt tycke för en dylik, verklig gentleman. Han hyllade sig särdeles mycket till sin goda gudfar, och det var hans glädje att få följa Dobbin på promenaderna och höra honom tala. William berättade George om hans far, om Indien och Waterloo, om allt möjligt, undantagandes om sig själv. Då George var mer än vanligt näsvis och inbilsk, gjorde majoren narr av honom på ett sätt som Amalia fann bra grymt. En dag, då han hade tagit gossen med sig på teatern, och denne icke ville sitta på parterren, emedan han tyckte att det var en alltför simpel plats, förde Dobbin honom upp i en av logerna och gick själv ned och satte sig på [ 330 ]parterren. Han hade emellertid icke suttit där synnerligt länge, innan han kände en med glacéhandske betäckt liten hand trycka hans arm. George hade insett att han burit sig dumt åt och hade kommit ned från de övre regionerna. Gamle Dobbins ansikte lyste av en glad och öm välvilja, då han såg hur ångerfull den lille slösaren såg ut. Han älskade gossen, liksom allt som tillhörde Amalia. Hur förtjust var hon icke, då hon fick veta detta bevis på Georges godhjärtenhet. Hennes ögon sågo mera vänligt på Dobbin än de någonsin förr hade gjort, och han tyckte att hon rodnade sedan hon hade sett så där på honom. George tröttnade aldrig att prisa majoren inför sin mor.

— Jag tycker om honom, mamma, därför att han vet en sådan mängd saker, och han liknar inte det ringaste gamle Veal, som alltid pratar och skrävlar och nyttjar så långa ord. Dob kan likväl läsa latin lika bra som engelska och kan franska och allt möjligt, och då vi gå ut tillsammans talar han med mig om pappa och så många andra saker, men aldrig om sig själv, ehuru jag hemma hos farfar hört överste Buckler säga att han var en av de tappraste officerarna vid armén och hade utmärkt sig så mycket. Farfar blev riktigt förvånad då han fick höra det och sade att han aldrig hade trott att majoren ens kunde säga bu åt en ko! Men det vet jag att han kan, inte sant, att han kan det, mamma?

Amalia skrattade och ansåg det vara sannolikt att majoren skulle kunna gå i land med detta.

Om det fanns ett uppriktigt tycke mellan George och majoren, så måste det å andra sidan bekännas, att någon synnerlig kärlek icke ägde rum mellan gossen och hans morbror. George hade ett eget sätt att blåsa upp kindbenen och stoppa händerna i byxfickorna och säga: — Å, bevara mig! säger ni det! alldeles som gamle Josef, så att det var omöjligt att låta bli att skratta däråt. Tjänarna kunde brista ut i skratt vid middagen, då gossen, i det han bad om någonting som icke stod på bordet, tog på sig den där minen och begagnade den där favoritfrasen. Om George icke härmade sin onkel mitt i synen, så var [ 331 ]det endast genom Dobbins tillrättavisningar och Amalias förskräckta böner, som han kunde avhållas därifrån. Den hedervärde civilisten, som hade ett dunkelt medvetande av att gossen ansåg honom för ett nöt och gjorde narr av honom, var till följd därav mycket rädd för honom och på samma gång naturligtvis ännu mera pompös och värdig i master Georges närvaro. Då Josef hörde att den unge herrn väntades till middag vid Gillespie Street, kom han vanligen ihåg att han hade gjort upp ett möte på klubben. Kanske att just ingen heller sörjde så mycket över hans frånvaro. På sådana dagar kunde gamle mr Sedley vanligen förmås att lämna sin tillflyktsort i de övre regionerna och komma ned, och så blev det en liten familjekrets, i vilken major Dobbin som oftast var en medlem. Han var husets vän, gamle Sedleys vän, Amalias vän, Georges vän och Josefs vän och rådgivare.

— För oss är det nästan ungefär detsamma som om han vore i Madras, så litet se vi till honom, sade hans syster miss Anna.

Josef Sedley förde ett liv av värdig sysslolöshet, såsom det anstod en man av hans höga värdighet. Vad som först och mest låg honom om hjärtat var att bliva medlem av den orientaliska klubben, där han nu tillbragte sina förmiddagar i sällskap med sina ostindiska bröder, där han dinerade och varifrån han stundom förde åtskilliga herrar med sig hem till middagen.

Amalia måste mottaga och underhålla dessa herrar och deras damer, som allasammans talade ungefär om ett och samma liksom de även allasammans gåvo nästan alldeles lika middagar, med samma slags rätter och viner, och där man talade politik strax efter desserten, sedan damerna hade begivit sig upp i salongen, där de talade om sina krämpor och sina barn och sina pigor.

Det dröjde icke länge förrän Amalia hade en visitbok och regelbundet for omkring i ett ekipage och gjorde visiter hos sina nya kvinnliga vänner, lady Bludyer, änka efter generalmajoren sir Roger Bludyer vid bengaliska armén, lady Huff, maka åt sir G. Huff vid [ 332 ]Bombay-armén, mrs Pice, maka åt direktören mr Pice, etc. etc. Vi vänja oss snart vid förändringar i livet. Detta ekipage gjorde sin rond varenda dag; den där pojken med livréknapparna hoppade ned och upp från kuskbocken med Amalias visitkort. På bestämda timmar foro detta samma ekipage och Amalia för att hämta Josef på klubben och taga honom ut med sig och låta honom få litet frisk luft, eller också satte sig gamle mr Sedley upp däri och for med sin dotter stora promenaden i Regents Park.

Kammarjungfrun och vagnen och visitboken och den livréklädde pojken blevo snart Amalia lika förtrogna som hennes ringa sysselsättningar i Brompton. Hon lämpade sig efter det ena likaväl som efter det andra. Om ödet hade bestämt henne att bliva hertiginna, skulle hon ha uppfyllt även denna plikt.

Inom Josefs kvinnliga sällskapskrets ansågs Amalia vara en rätt hygglig ung person — visserligen tämligen obetydlig, men likväl rätt hygglig. Herrarna tyckte som vanligt om hennes okonstlade mildhet och enkla, förfinade sätt. De käcka unga sprättarna, som kommo hem från Indien på permission, beundrade mrs Osborne och tyckte om att få buga sig för henne i parken och att få den äran ätt göra henne ett förmiddagsbesök. Självaste Swankey vid livgardet, den störste sprätten i hela indiska armén, överraskades en dag av major Dobbin sittande mellan fyra ögon med Amalia och med mycken humor och vältalighet skildrande den stora konsten att sticka svin, och han talade sedan om en fördömd officer, som alltid hängde där i huset — en lång, mager, underlig gammal kurre — men en slipad gök likväl, som det inte var gott att knäppa nötter med, när det gällde att föra någonting till torgs.

Om majoren haft litet mera personlig fåfänga, skulle han ha blivit svartsjuk på en så farlig ung sprätt som den där unge bengaliske kaptenen. Men Dobbin hade en alltför enkel och ädel natur för att hysa några tvivel rörande Amalia. Han var glad över att de unga männen ägnade henne sin hyllning och över att andra beundrade [ 333 ]henne, och det fägnade honom att se, hur godhet och vänlighet framkallade hennes goda egenskaper och hur framgången gjorde henne mera glad och livlig.

Sedan Josef i full hovdräkt hade gjort sin uppvaktning på hovet, dit Dobbin förde honom i en tämligen luggsliten, gammal uniform, blev han, som alltid hade varit en mycket lojal undersåte och en stor beundrare av George IV, en sådan förfärlig rojalist och en sådan statens pelare, att han även ville förmå Amalia att göra uppvaktning på hovet.

Amalia skrattade och sade:

— Ska jag bära familjediamanterna, Josef?

— Jag skulle önska att du ville låta mig köpa några, tänkte Dobbin. Jag skulle just vilja se några som vore för goda åt dig.