Världsmarknaden/Kap 59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 24
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Det gamla pianot
Kapitel 26  →


[ 319 ]

TJUGUFEMTE KAPITLET.
Det gamla pianot.

Majorens besök lämnade gamle John Sedley i ett tillstånd av djup själsskakning. Hans dotter kunde icke denna afton förmå honom att befatta sig med sina vanliga sysselsättningar eller förströelser. Han tillbragte aftonen med att fumla i sina gömmor, att med darrande hand lösa upp sina papper och sortera och ordna dem till Josefs ankomst. Han hade dem i den största ordning — sina segelgarn och sina luntor, sina kvitton och sina brev och korrespondenser, sina dokument rörande vinprojektet och kolprojektet etc. etc.

— Han skall inte finna någon oordning hos mig, Malla, sade den gamle herrn och höljde över samtliga papperen med en ren näsduk och tillsade pigan med stor högtidlighet, att hon icke finge röra dem.

Amalia fann honom uppe mycket tidigt den följande morgonen, mera ivrig, mera hektisk och mera skälvande än vanligt.

— Jag har inte sovit mycket i natt, kära Amalia, sade han. Jag har tänkt på min stackars Bessy och önskat att hon levat, så att hon fått åka i vagn igen.

Och hans ögon fylldes av tårar, som runno ned utför hans fårade gamla ansikte. Amalia torkade bort dem, kysste honom med ett glatt leende, band hans halsduk i en vacker knut och satte sin brosch i hans bästa krås, och så satt han där i sin bästa söndagsdräkt från klockan sex på morgonen och avvaktade sin sons ankomst.

Ehuru Josef redan var försedd med några av de mest lysande västar som Kalkutta kunde åstadkomma, ansåg han sig likväl icke kunna fara in till London utan att [ 320 ]först förse sig med ytterligare ett par sådana plagg, varför han i en av de stora skräddeributikerna vid High Street i Southampton valde sig en röd sidenväst, broderad med guldbin samt en svart och rödrutig av sammet, och med denna och en ljusblå sidenhalsduk och en guldkråsnål, föreställande en grind med fem spjälor samt en ryttare i ljusröd emalj, som satte över den, ansåg han sig kunna göra sitt intåg i London med en viss värdighet. Josefs forna skygghet och rodnande blyghet hade nämligen nu till en god del försvunnit, och han förstod nu att mera öppet och modigt framhålla sitt personliga värde. — Jag nekar inte för det, sade Waterloo-Sedley, jag tycker verkligen om att kläda mig, och ehuru han kände sig tämligen orolig, ifall damerna betraktade honom på balerna i guvernementshuset, och ehuru han rodnade och slog ned ögonen för deras blickar, så var det huvudsakligen av fruktan för att de skulle lägga ut sina nät för honom, som han undvek dem, emedan han numera hade slagit alla tankar på giftermål ur hågen.

Att sy de nämnda västarna åt en person med hans omfång och värdighet drog åtminstone en dag, av vilken han använde en del till att hyra sig en betjänt till att passa upp på honom och hans inföding och att giva order om sin väldiga packning, sina koffertar, sina böcker, som han aldrig läste, sina lådor med frukter och andra läckerheter, sina schalar, vilka han ämnade giva bort i present, etc. etc.

Slutligen for han på tredje dagen efter sin ankomst i allsköns mak till London i sin nya väst, medan infödingen satt och hackade tänderna och huttrade och frös i en schal på kuskbocken vid sidan av den nye europeiske betjänten, och Josef själv satt inuti vagnen och då och då drog ett bloss ur sin pipa och såg så majestätisk ut, att de små pojkarna hurrade och många personer trodde honom minst vara en generalguvernör. Under vägen till London tog han in på åtskilliga värdshus, där han åt och drack av alla krafter, och då han slutligen körde in i London, var han så full av vin och öl och mat och pickles [ 321 ]och konjak och tobak, att han knappast kunde röra sig. Det var afton, då hans vagn ramlade fram till den lilla porten i Brompton, dit den hederspaschan först begav sig, innan han ännu hade tagit in i de rum, som Dobbin hade skaffat honom hos Slaughters.

Amalia stod i stark sinnesrörelse ute i förstugan bland hattarna och rockarna, och gamle Sedley satt där inne i salen och skakade i hela kroppen. Josef steg ned ur postvagnen i vördnadsbjudande majestät, stödd av den nye betjänten och den huttrande infödingen, vars bruna ansikte nu var blygrått av köld, och då mrs och miss Clapp kommo ut i förstugan, möjligen i avsikt att lyssna litet vid salsdörren, funno de Loll Jewab skälvande på bänken under rockarna, kvidande på ett ömkligt, sällsamt sätt och visande sina gula ögonglober och vita tänder.

Som ni märker, ha vi skickligt stängt dörren om Josef och den gamle fadern och den stackars milda lilla systern. Den gamle mannen var mycket upprörd, och så var naturligtvis även hans dotter, och även Josef var icke utan känsla. Under en så lång frånvaro som tio år måste även den mest själviske tänka på hem och tidigare band. Avståndet helgar båda. Josef var verkligt glad över att få återse och skaka hand med sin far och icke mindre glad över att få återse sin lilla syster, vilken han mindes så vacker och leende — och kände ett litet styng i hjärtat, då han märkte vilken förändring tid och sorg och olyckor hade framkallat hos den gamle mannen. Amalia hade kommit ut i porten i sina svarta kläder och viskat till honom om moderns död och att han icke skulle tala därom med deras far. Denna försiktighet var likväl tämligen obehövlig, ty den gamle Sedley började genast tala om händelsen under ymniga tårar. Detta uppskakade vår indiske vän icke så litet och fick honom att tänka mindre på sig själv, än han vanligen plägade.

Resultatet av detta möte måste ha varit särdeles tillfredsställande, ty då Josef hade stigit tillbaka upp i sin vagn och kört bort till sitt hotell, omfamnade Amalia med ömhet sin far, vädjade till honom med en trium[ 322 ]ferande min och frågade den gamle mannen, om hon icke alltid hade sagt, att hennes bror hade ett gott hjärta. Rörd av den ringa ställning, i vilken han fann sina släktingar, hade Josef Sedley i den hjärtats översvallning, som framkallades av det första mötet, också ganska riktigt förklarat att de aldrig mera skulle behöva lida någon brist eller något obehag, att hans hus och allt vad han hade skulle vara deras, så länge han stannade hemma, och att Amalia skulle komma att taga sig särdeles väl ut i högsätet vid hans bord — till dess hon finge ett eget.

Vid dessa ord skakade hon dystert på huvudet, och naturligtvis började även vattenkonsterna att spela. Hon förstod mycket väl vad han menade. Hon och hennes förtrogna, miss Mary, hade redan samma afton som majoren avlade sitt besök talat utförligt om saken. Miss Mary berättade henne nämligen hur major Dobbin hade ryckt till och darrat av glädje, då mr Binney gick förbi med sin hustru, och majoren på detta sätt fick veta, att han icke vidare hade någon rival att frukta för.

— Såg ni inte hur han skälvde i hela kroppen, då ni frågade honom om han var gift och han svarade: "Vem har berättat er sådana osanningar?" Och han tog aldrig sina ögon ifrån er, och jag är övertygad att han fått grått hår bara av att tänka på er.

Men Amalia såg upp på porträtten av sin man och son och bad sin unga skyddsling att aldrig mera tala om detta ämne, varefter hon förklarade att major Dobbin hade varit hennes mans käraste vän och hennes egen och lille Georges gode och kärleksfulle beskyddare, och att hon älskade honom som en bror — men att en kvinna, som hade varit gift med en sådan ängel som denne (härvid pekade hon på väggen), aldrig vidare kunde tänka på något nytt giftermål. Stackars Mary suckade; hon tänkte på vad hon skulle göra, ifall mr Tomkins, biträdet åt fältskären, som alltid tittade så fasligt på henne i kyrkan och som endast genom dessa anfallande blickar hade satt hennes lilla hjärta i en sådan oro och ett sådant trång[ 323 ]mål, att hon var färdig att genast giva sig — vad hon skulle göra, ifall han lade sig att dö.

Icke för att Amalia, sedan hon fått ögonen öppna för den hederlige majorens lidelse, på något sätt stötte honom tillbaka eller kände sig förtörnad på honom. En sådan böjelse hos en så trogen och redlig tillbedjare kunde icke förtörna någon kvinna. Men å andra sidan kunde hon naturligtvis icke heller uppmuntra honom. Hon skulle visa honom denna vänliga aktning, som så mycken förträfflighet och trohet förtjänade, hon skulle behandla honom med fullkomlig hjärtlighet och öppenhet, ända till dess han friade — och först då skulle det bliva tid för henne att tala och göra ett slut på förhoppningar, som aldrig kunde gå i fullbordan.

Josef bodde så trevligt och bekvämt hos Slaughters, där han fullkomligt ogenerat kunde röka sin pipa och varifrån han i allsköns mak kunde förflytta sig till teatrarna så ofta det behagade honom, att han måhända helt och hållet skulle ha slagit sig ned där, om icke hans vän majoren hade varit. Men nämnde herre ville icke lämna honom någon ro, förrän han hade uppfyllt sitt löfte att anskaffa ett hem åt sin far och Amalia. Josef var ett vax i nästan alla människors händer, och Dobbin var, såsom vi veta, särdeles energisk i allt som icke rörde hans egen person, och sålunda föll civilisten ett lätt offer för vår diplomatiske majors konstgrepp och var färdig att köpa, hyra, lämna kvar och överhuvudtaget göra allt vad hans vän ansåg lämpligt. Loll Jewab, med vilken gossarna i trakten plägade driva gäck, så ofta han visade sitt svartmuskiga anlete, skickades tillbaka till Kalkutta, sedan han först hade lärt Josefs europeiska betjänt att tillaga de vanliga indiska läckerheterna. Det var en stor glädje och förströelse för Josef att övervaka byggandet av en vacker vagn, som majoren och han hade beställt, och därefter hyrdes ett par vackra hästar, med vilka Josef ståtligt körde omkring i parken eller besökte sina indiska vänner. Amalia satt icke sällan vid hans sida under dessa utflykter, då även major Dobbin kunde ses [ 324 ]på baksätet i vagnen. Vid andra tillfällen begagnade sig gamle Sedley och hans dotter av ekipaget, och miss Clapp, som ofta följde sin vän, kände ett stort nöje i att, då hon satt i vagnen, klädd i den granna gula schalen, bli igenkänd av den unge herrn hos fältskären, vars ansikte vanligen kunde ses över fönsterjalusierna då hon for förbi.

Kort efter Josefs första uppträdande i Brompton tilldrog sig ett sorgligt uppträde i det lilla hus där den Sedleyska familjen hade tillbragt de sista tio åren av sitt liv. Josefs vagn anlände nämligen en dag och förde bort gamle Sedley och hans dotter — för att aldrig mera återkomma. De tårar, som härvid götos av värdinnan och hennes dotter, voro så äkta sorgetårar som några som blivit utgjutna under denna historias lopp. Under sin långa och förtroliga bekantskap hade de aldrig hört ett ont eller häftigt ord av Amalia, som alltid hade varit vänlig och tacksam och mild och god, även då mrs Clapp själv icke kunde styra sitt lynne och tämligen häftigt ansatte henne för hyran.

— Vad miss Mary angår, så var hennes sorg sådan att jag icke vill försöka att skildra den. Hon hade alltifrån barndomen varit tillsammans med Amalia och fäst sig vid henne så lidelsefullt att hon, då vagnen kom för att föra bort henne, svimmade i armarna på sin vän, som knappast var mindre upprörd än den godhjärtade flickan. Skilsmässan var onekligen smärtsam å ömse sidor, men det blev naturligtvis uppgjort att Mary ofta skulle komma på besök till det stora nya hus, dit mrs Osborne flyttade.

Då Amalia flyttade från Brompton, skänkte hon Mary samtliga möblerna, med undantag av pianot — det lilla pianot, som nu hade blivit gammalt och skrälligt, men som hon älskade av sina egna skäl.

Major Dobbin var särdeles förtjust, då forvagnen anlände från Brompton och jämte andra saker förde med sig det gamla pianot. Amalia ville ha det uppe i sitt rum i andra våningen, som låg strax invid faderns och där den gamle herrn vanligen satt om aftnarna.

[ 325 ]Då Dobbin fick höra att Amalia ville ha den gamla musiklådan uppställd i det nämnda rummet, blev han helt förtjust och sade i en mycket sentimental ton:

— Det gläder mig mycket att ni behållit det, Amalia. Jag fruktade att ni inte brydde er om det.

— Jag skattar det högre än någonting annat i världen, sade Amalia.

— Nej, gör ni det verkligen, Amalia? utbrast majoren.

Saken var nämligen den att som han själv hade köpt det, ehuru han icke yttrat ett ord därom, hade han aldrig tänkt sig att Amalia skulle kunna tro att någon annan var köparen och att hon således visste att gåvan hade kommit från honom. Han upprepade därför frågan, medan en annan, större fråga skälvde på hans läppar.

— Kan jag väl göra annat? Var det inte han, som gav mig det? sade Amalia.

— Jaså, det visste jag inte, sade gamle Dobbin med en hedslagen min.

Amalia fäste sig icke för ögonblicket vid uttrycket i Dobbins ansikte, men tänkte på det efteråt, och då slog henne i detsamma med obeskrivlig smärta den tanken att det var William som var givaren av pianot och icke George, såsom hon hade inbillat sig. Och likväl hade hon älskat det såsom sin käraste och dyrbaraste relik. Hon hade talat till det om George, spelat hans älsklingsmelodier därpå, suttit under de långa aftontimmarna och framlockat melankoliska harmonier ur strängarna och i tysthet gråtit över dem. Det var icke en relik efter George. Det var nu således värdelöst. Nästa gång gamle Sedley bad henne spela, förklarade hon, att det var alldeles förskräckligt ostämt, att hon hade huvudvärk och att hon icke kunde spela.

Darefter förebrådde hon sig enligt sin vana för sin otacksamhet och beslöt att giva den hederlige William upprättelse för den missaktning hon hade känt för hans piano, ehuru hon icke hade visat det. Då de några dagar därefter sutto i salongen, där Josef tog sig en liten be[ 326 ]haglig middagslur, sade Amalia med en något skälvande röst till Dobbin:

— Jag har någonting att be er om förlåtelse för, William.

— För vad då?

— För — det där lilla pianot. Jag tackade er aldrig för det, då ni för många, många år sedan gav mig det, innan jag blev gift. Tack, William! sade hon och sträckte fram sin hand, men hennes lilla hjärta blödde och tårarna trädde fram i hennes ögon.

Nu kunde William icke längre hålla sig, utan utbrast:

— Ja, Amalia, jag köpte det åt er. Jag älskade er då, såsom jag ännu gör. Ja, jag tror att jag älskade er alltifrån första ögonblicket jag såg er, då George förde mig till ert hus för att visa mig den Amalia, med vilken han var förlovad. Ni var då endast en liten flicka i vitt och med långa lockar. Kommer ni ihåg hur ni kom ned sjungande och hur vi sedan foro till Vauxhalln? Sedan dess har jag aldrig tänkt på mer än en enda kvinna i världen, och denna kvinna var ni. Jag tror knappast att en enda timme förflutit under dessa tolv år utan att jag tänkt på er. Jag kom för att säga er det, innan jag reste till Indien, men ni brydde er inte om mig, och jag kunde inte förmå mig att säga det. Ni frågade inte efter huruvida jag stannade kvar eller avlägsnade mig.

— Jag var bra otacksam, sade Amalia.

— Nej, ni var bara likgiltig, fortfor Dobbin i förtvivlad ton. Jag har ingenting som kan förvandla en sådan känsla. Jag vet vad ni nu tänker. Ni är sårad i hjärtat av upptäckten att pianot kom från mig och inte från George. Jag glömde mig, ty annars skulle jag aldrig ha nämnt det. Det är jag som bör be er om förlåtelse för att jag varit nog dåraktig att tro att långa år av beständighet och hängivenhet skulle kunna tala för mig hos er.

— Nu är det ni, William, som är grym, sade Amalia. George är min make både här och i himlen. Hur skulle jag väl kunna älska någon annan än honom? Det var han som sade mig hur god och ädel ni är och som lärde [ 327 ]mig att älska er som en bror. Har ni inte varit allt för mig och min gosse? Vår käraste, trognaste vän och beskyddare. Om ni hade kommit några få månader tidigare, skulle ni kanske ha besparat mig den förfärliga skilsmässan från honom. Den nära nog dödade mig. Men ni kom inte, ehuru jag längtade och bad att ni skulle komma, och så togo de honom ifrån mig. Är han inte en präktig gosse, William? Var fortfarande hans och min vän — och här svek henne rösten, och hon gömde sitt ansikte mot hans axel.

Dobbin slog sina armar omkring henne, tryckte henne intill sig som om hon varit ett barn och kysste hennes huvud.

— Jag kommer inte att förändra mig, kära Amalia, sade han. Jag ber inte om något annat än er ömhet. Jag tror inte att jag skulle önska det annorlunda. Låt mig bara stanna hos er och se er ofta.

— Ja, ofta, sade Amalia, och därvid blev det.